(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 147 Slagord är med det värsta jag vet.)

Bibelstudium i Vivalla den 28 december 2016 

Och han (Sonen Kristus), som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. (Okänd författare Hebreerbrevet kap 1 v 3)

När jag för tjugo år sedan gick med min nyfödda dotter i famnen så visste jag fortfarande ingenting om henne. Men jag hade tittat in i hennes nyuppslagna ögon och bandet fanns där. Det band som gjorde henne ovärderlig, bortom varje pris, bortom varje värde. (Göran Greider i Dalademokraten 16 april 2015)

Det ena handlar om en bibelförfattare som upphöjer Kristus. Han slutar inte förrän han fört Kristus ända högst upp, ända in i den gudomliga sfären. Och väl där beskriver han Kristus som en återspegling av Guds härlighet. Med sitt blotta ord förmår denne Kristus utföra det som är Guds ensamrätt, att försona synder (rena oss från synden).

Det andra är ett vittnesbörd från en debattglad skribent med medmänsklighet som kännetecken. Också denne är måttlös. Låter den okände bibelförfattaren inte hejda sig förrän Kristus blir ett med Gud, stannar det för den debattglade skribenten inte förrän hans dotter ”blivit ovärderlig, bortom varje pris, bortom varje värde”!

Både det ena och det andra är orimligheter, bortom all sans och allt vett. Vore detta allt som kan sägas i saken, är det ena tecken på religiöst godtycke, det andra på tal utan förankring i den rationalitet som annars är den moderna människans kännetecken.

Ändå förstår jag fullt ut den debattglade skribenten. Dennes måttlösa kärlek till sin dotter sprängde alla det sunda förnuftets gränser och förvandlade det nyfödda barnet till ett himlaväsen. Jag förstår eftersom jag känner som han. Och jag förmodar att min känsla är allmängiltig. Vid mötet med ett nyfött barn som vi har nära relation till slås all rationalitet inom oss ut och vi älskar måttlöst. Och att älska måttlöst är det samma som att ge den man älskar oändligt värde.

Samma mekanism är också hemligheten bakom den okände bibelförfattarens upphöjelse av Jesus. I gudstjänstens och bönens möte med trons Jesus, inte i det personliga mötet för det hade han ingen erfarenhet av, i detta trons möte upphöjdes Jesus till Kristus. Han blev inte längre enbart människa utan framför allt Gud. Inte längre människa med begränsade resurser utan Gud med all makt.

Denna utveckling från den historiske Jesus till trons Kristus, från profeten till Gudssonen, erfor inte enbart den namnlöse bibelförfattaren till Hebreerbrevet. Den var en allmän företeelse i den första kyrkan och den utvecklingen gick snabbt, inte minst understödd av vittnesbörd om märkliga ting som skedde med Jesus under dennes livstid. Redan när evangelierna nedtecknades var utvecklingen i full gång.

Själv är jag ett såväl med den debattglade skribenten Göran Greider, som med Hebreerbrevets författare. Och som dessa båda lutar också jag mig mot vad jag känner. Att mina barnbarn har ett oändligt värde bortom alla mått, tvekar jag inte en sekund på. Jag blir varm inombords bara jag tänker på dem. På motsvarande sätt med Kristus. Med Kristus förbinder jag allt gott. För mig är Gud som Jesus och vice versa. Och när jag fått leva ut min kärlek till mina barnbarn liksom min tillit till Kristus, känner jag mig ett med mig själv. Jag är alltid varit varm inombords när jag tänkt på mina barnbarn och jag har alltid blivit mer rättänkande inombords när jag upphöjt Jesus till Kristus. Varför? Det måste vara någon som skjutsar på mig.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”,  146 Populist, den liberala samhällets skällsord)

Bibelstudium i Vivalla den 21 december 2016

39Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; 40hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. 41När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. 42Hon ropade med hög röst: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. (Evangelium enl Lukas kap 1 v 39-42)

Texten skildrar Marias besök hos sin gravida släkting Elisabeth och om hur Elisabeths barn sparkade till av fröjd i henne när hon hälsade på Maria.

Skulle det vara något, säger den som under ett långt liv vant sig vid att betrakta tillfälligheter som just tillfälligheter. Hur kan Lukas, bibelförfattaren, veta det, han var ju inte där, säger den som lärt sig att det oftast lönar sig att ta det mesta med en nypa salt.

Är du en av dessa två som luttrats av verkligheten och därför har svårt att falla för vittnesbörd om märkliga ting som tycks dig sakna verklighetsanknytning.

Jag själv är en av dem, något som jag ibland beklagar, ibland är tacksam för. Beklagar, därför att det hindrar mig från att känna hänförelse, är tacksam över därför att det på ett lyckosamt sätt styrt mitt sökande efter sanningen.

I dag är jag tacksam eftersom mina dubier har framhävt det bakomliggande motivet bakom Lukas berättelse om Marias möte med släktingen Elisabet, hon som snart skulle föda honom som gavs namnet Johannes döparen.

Det allra viktigaste var att Lukas med sin kortberättelse om Marias möte med Elisabet, syftade till att lyfta upp Jesus och ge honom den betydelse han i själva verket både hade och har.

Tänk nämligen om jag låtit mig drogas av allt det märkliga som berättas om Jesus. Dagens spark i Elisabeths mage är i det sammanhanget en småsak. Det ena undret efter det andra tillskrivs Jesus. Evangelierna är fullkomligt fullproppade av dessa under. För att inte tala om Apostlagärningarna. Den boken kan läsas som ett enda stort försök att bevisa det sanna i Jesu storhet. Och bevismaterialet är ständigt under, det ena märkvärdigare än det andra.

Tänk om jag fallit för allt detta. Då hade jag kanske missat att Jesus i slutändan blev ensam, alldeles ensam, berövad sin anhängare, berövad sin underkraft, berövad sin inre tillit till den Gud som tidigare alltid stått vid hans sida.

Då hade jag kanske missat det viktigaste av allt, att Jesus i sin egen utsatthet fortfarande höll fast vid sin samhörighet med de undflyende vännerna och framför allt stod fast vid tron på Gud. Ända in i döden stod han fast.

Men detta får inte missas. Missar jag Jesu utsatthet är det fara värt att jag gör som alla andra. När det går bra står jag på segrarnas sida. Jag ropar ”halleluja” när kyrkorna är fyllda med folk. Jag vittnar när underverken bekräftar min tro. Men jag tiger och i värsta fall flyr undan när konjunkturen inte längre blåser min övertygelse i ryggen.

Ändå är det i motgångens tid som prövningen sker inför Guds domstol liksom den skedde för Jesus en gång på Golgata kulle.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 144 När samhället tar över vårdnaden)

Bibelstudium i Vivalla den 14 december 2016

 Lagen är alltså helig och budordet heligt, rättvist och gott. (Paulus brev till romarna kap 7 v 12)

 Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras. 24Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. 25Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. (Paulus brev till galaterna kap 3 v 23-25)

      Först detta; lagen kommer från Gud, den uttrycker Guds vilja, den är ett Guds ord. Lagen skall följas. Detta sagt om Guds lag. I kort form uttrycker Paulus detta i orden ovan, ”Lagen är alltså helig och budordet heligt, rättvist och gott” (Rom 7:12).

Ofta går det av sig själv att följa Guds lag. Det har jag egen erfarenhet av. Trohet i äktenskapet har aldrig varit något problem för mig. Det går som en dans och gör mig dessutom lycklig. Vittnesbörd om lycka över lagen är det för den delen gott om, särskilt i Gamla testamentet. Redan den första psalmen i Psaltaren vittnar om denna lycka: ”Lycklig den som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg eller sitter bland hädare utan har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt” (Ps 1:1 f).

Men så är det inte alltid. Även bra lagar, till och med lagar komna från Gud, kan vara tunga att följa. Vi följer dem av plikt utan att vara inspirerade. Själv är jag en mästare på denna plikttrohet. När andra övergivit det som andra på osakliga grunder ansett överspelat, hänger jag kvar.

Lagen fungerar i sådana fall som en slags övervakare. Den vakar över att jag inte skall ge upp.

Så var det också i Galatien. Där höll man fast vid sina religiösa lagar med en iver som inte visste sin like. Det fick kosta vad det ville, de religiösa lagarna fick inte överges, då hade man förlorat allt.

De var så lagfixerade att de glömde Kristus. Att vaka över de religiösa lagarna blev så viktigt att Kristus fördes ut sidan. Kristus blev nummer två, lagen nummer ett.

Mot detta rasade Paulus. Den som missar Kristus missar allt, ropade han ut. Och Kristus är inte främst laggivaren. Kristus är liv givet fritt och för intet, han är kärlek kommen ovanifrån. Exakt så sade inte Paulus, men han menade så.

Med Kristus skall den kristne ha en personlig relation, fortsätter jag i Paulus anda. Att relatera sig till Kristus, att hysa kärlek till honom i tacksamhet för dennes livsverk, kallas att tro. Vill ni ta det än kortare duger det att säga; att lita på Kristus är att tro.

Tron kommer först, sen kommer lagen som övervakar efterföljelsen, fortsätter jag parafrasen. Båda lika nödvändiga, men ordningsföljden måste vara den rätta. Först skall jag älska Kristus, sen följa hans bud om så buden känns tunga och svåra att följa. Detta sista betonar just jag som har erfarenhet av att vara den siste att lämna skansen när inspirationen viker.

I detta sista avviker jag faktiskt från Paulus. Denne dundrar ut: ”Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare”. Men det skriver jag inte under på.

Men jag förlåter Paulus för detta hans yttrande. Han sade det i affekt till människor som helt förlitat sig på sin lag och därigenom glömt Kristus. Men, invänder jag, nog behöver vi den gudomliga lagen även som Kristusefterföljare. Det är nämligen lätt gjort att ramla in i det gamla vanliga igen. Och då behövs lagens stränga bud.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”,  145 Tyvärr, tron måste vara en privatsak)

Bibelstudium i Vivalla den 7 december 2016

Jesus uppträder i Galileen

När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” (Evangelium enligt Markus kap 1 v 14 f)

Det mesta är kort i Markusevangeliet. På sexton kapitel skall allt hinnas med. Födelseberättelserna hoppar Markus över. Han går direkt till Johannes döparens uppträdande, fortsätter med några ord om Jesu dop och om hur Jesus frestades, för att sedan sammanfatta vad Jesus sade när han predikade i Galileen. Den sammanfattningen lyder: Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.

     Är det något en kristen skall lära sig utantill är det dessa ord. De sammanfattar det mesta i det kristna budskapet. Till vardags måste man visserligen kapa sammanhanget för att orden skall bli effektiva. För vem har idag nytta av textordens tankar om tidens snara slut? Sådana tankar livar visserligen entusiasmen och fångar dessutom stämningarna under Jesu livstid och när Nya testamentet kom till. Men till vardags får man hantera dagens bibelord på annat sätt.

Och detta andra sätt är att ta bibelordet personligt. Det är för mig och för oss som tiden är inne. Det är du och jag som skall vända om till det Gudsrike som just nu närmar sig oss och det med stormens hastighet. Det är vi som skall ta vara på den möjlighet som just nu är oss given. Det ögonblicket kan nämligen springa ifrån oss. En dag står vi där med huvudet fullt av annat som just då intresserar oss. För Jesus har vi tappat intresset.

Vad är det då som vi skall ta till våra hjärtan. Det är budskapet. Vilket budskap? Det budskap som Jesus förkunnade. Vad kallas då detta att ta budskapet till sitt hjärta. Det kallas tro. Tro är att ta Jesu budskap till sitt hjärta.

Tro är inget mer och inget mindre än detta. Krångelvägen kommer senare om den någonsin kommer. Detta att hålla för bokstavligt sant, tro som kyrkan gör, bekänna sig till och vittna om att allt som står i bibeln är historiskt riktigt, vara övertygad om att Jesus verkligen har uppstått, att Jesus är den ende, o s v. Men grunden är att ta Jesu budskap till sitt hjärta, det budskap som ligger i luften just här och nu.

Att tro blir annorlunda uttryckt att låta sig smittas av Jesus, att låta sig påverkas av hans tro på Gud och hans sätt att möta sina medmänniskor.

Tro så förstådd är inte lära men liv. Det är att låta sig infogas i det liv som ligger i luften när Jesu budskap förkunnas och Guds rike är nära för att sen ta konsekvenserna.

Konsekvenserna får vi sedan hjälpas åt för att formulera. Det är ingen privatsak att göra det. Resultatet blir annars, har jag märkt, att den som skall få börjar ge och den som skall ge börjar kräva.

När Guds rike är på gång, när rutinen förvandlats till entusiasm, blir detta församlingens huvuduppgift. Hon skall hjälpa till så att givandet och tagandet fördelas på ett vettigt sätt. Detta förutsätter Ande, Jesu Anda. Denna Anda är en del av det som ges församlingen när budskapet om Guds rike förkunnas och det blivit liv i den förkunnelsen.