Bibelstudium i Vivalla den 16 juni 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 23 21 När sak inte skiljs från person och åsikt)

Bibelstudium i Vivalla den 16 juni 2021

För körledaren. En psalm av David, en sång

Lovsång tillkommer dig, o Gud, på Sion. Vi infriar våra löften till dig, du som hör bön. Till dig kommer alla människor för att bekänna sina synder. När vår synd blir oss för tung förlåter du oss. Lycklig den utvalde som får komma dig nära och vara på dina förgårdar. Vi mättas av det goda i ditt hus, av det heliga i ditt tempel. Psalm 65:1-5

Gemensamt för  bibelns alla skrifter är att de står i den judiskt/kristna traditionens sammanhang. Samtidigt återspeglar dessa skrifter var och en på sitt sätt sin tids föreställningsvärld. Ytterligare en komplicerande faktor är de omfattande och svårgenomträngliga redigeringar som skett i Gamla testamentet.

Summa summarum; det är inte bara att göra som det står för att vara bibeln trogen. Det är också att sätta in i sammanhang och finna tillämpningar i nuet. Och det är just det jag försöker göra i mina bibelstudier. Om mig kan sägas att jag har mina styrkor men också mina svagheter. Min största svaghet är de s k apokalyptiska skrifterna, d v s skrifter som i låt oss kalla det kodspråk avslöjar framtidens hemligheter. Här lutar jag mig på dem som kan bättre än jag själv. Särskilt notapparaten, inte minst till Daniels bok och till Uppenbarelseboken, är mig till god hjälp där jag inte klarar mig på egen hand.

Men i dag handlar det inte om apokalyptik utan om lovsång, lovsång till Gud, hämtad från en psalm i Psaltaren. Situationen är uppenbar. Det är från Jerusalems tempel lovsången ljuder. Att psalmen är en psalm av David kan vi bortse från, det stör bara ut innehållet. Att psalmen tillhör något man kan kalla ”Davidsamlingen” eller dylikt ger däremot mening. Psalm 65 är en lovsång till Gud för skapelsens under och att vi som människor får leva i denna skapelse. Om detta handlar denna psalm.

Dessutom och framför allt att vi får ha en personlig relation till Gud, att vi som psalmisten betonar får bekänna och bli förlåtna av denne Gud. Om något tillhör det skapelsens under. Vi är inte enbart en del av skapelsen, vi är en utvald del som till allt annat också får jubla över att vi har en personlig Gud som vi har ansvar inför och som vårdar sig om oss.

Att det är så tillhör den kristna trons karakteristika. Med jubel kan vi med naturvänner förundras över naturens under men därtill också förundras över att vi har en Gud som bryr sig om oss.

Nu är det förstås inte alltid så lätt för oss kristna att frimodigt tala om vår relation till en personlig Gud. Det var förmodligen lättare på psalmistens och Jerusalems tempels tid. Då på den tiden var det var mans egendom att tro på en Gud som ingrep inte bara i naturens utan också i den enskildes liv liksom i samhällets.

Men med minsta kännedom om innehållet i Gamla testamentet vet man att det inte ens då var så lätt att vidmakthålla sin tro. Trosåskådningarna då som nu växlade. En tro stod mot den andra, rätt tro mot falsk och på det följde religionsstrider som nutiden i långa stycken är förskonad från.

Då, på psalmistens tid, fanns där en ”utvald” som mer än andra fick komma Gud nära. Han fick vistas i templet och i dess förgårdar och där njuta Guds närhet.

Att detta var orättvist är inte på tal i denna psalm. Det var tvärtom något att vara tacksam för. Det tillhör psalmens lovsångatt en bland de många hade fått komma Gud särskilt nära.

För mig är detta ett memento i en tid där kyrkorna skyr den i bibeln så dominerande tanken om utvaldhet. Det är som om utvaldheten inte funnes. Men skall sanningen fram är den i psalmen utvalde en bland många. Gud för sitt verk vidare och han gör det inte minst genom sina utvalda.

Jesus är den före andra utvalde. Samtidigt är Jesus den som visar på utvaldhetens syfte och innebörd. Att vara utvald är att vara utvald till tjänst. De utvaldas uppgift är att stärka lovsången och hjälpa människor att se att Gud är mer än naturens under, att  Gud också är en personlig Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 9 juni 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 22 21 Att inte låta bibeln vara det den är)

Bibelstudium i Vivalla den 9 juni 2021

22Säg därför till Israels folk: Så säger Herren Gud: Det är inte för er skull jag ingriper, israeliter, utan för mitt heliga namn som ni har vanärat bland de folk ni har kommit till. 23Ni har vanärat mitt mäktiga namn överallt bland folken; det har blivit vanärat, men jag skall visa hur heligt det är. Genom er skall jag visa min helighet inför folken. Då skall de inse att jag är Herren, säger Herren Gud. 24Jag skall hämta er hos de främmande folken, samla in er från alla länder och föra er till ert eget land. 25Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. 26Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. 27Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. 28Ni skall få bo i det land jag gav era fäder. Så skall ni vara mitt folk, och jag skall vara er Gud. (Hesekiel 36:22-28)

Hesekiel var en profet som levde under den babyloniska fångenskapen. Hans bok i bibeln är ibland ytterst svårläst. Bokens disposition får vi hjälp att greppa genom att läsa den första noten till Hesekiel i Bibel 2000. Texten ovan är från den tredje delen i profetian som handlar om Israels återupprättelse.

Jag har tagit vara på följande i texten ovan. 1 Att Israels folk har vanärat Guds heliga namn, 2 löftet om en ny ande och ett nytt hjärta, 3 löftet om att få vara Guds egendomsfolk.

Samtidigt är min förförståelse denna. Jag är en bland många, dessutom indragen i sammanhang och traditionsbildningar som jag svårligen kan dra mig ur. Tidens sanningar är också mina. Mitt liv och mitt tänkande är oundvikligen påverkat av min omgivning. Det som skiljer mig från många är att jag medvetet och envetet håller fast vid kristen traditionsbildning, förankrad i Gamla testamentet, bland annat i profeten Hesekiel.

Och med den bibliska traditionsbildningen är det som med den som jag dagligen lever i. Den är påverkad av tid och omgivning. Idealen växlar över tid liksom föreställningarna. Visst känns för mig främmande annat bekant. Den bibliska traditionsbildning som jag gjort till min har sitt centrum och sin fullbordan i Kristus och i Kristus på korset. Denna traditionsbildning om Kristus och korset står förunderligt fast. Den är för mig lik en fast förpliktande centralpunkt kring vilken allt kretsar.

I mitt förhållande till den kristna trosbildning som jag gjort till min, liksom till den traditionsbildning som bär upp det samhälle som jag lever i, förhåller jag mig kritisk, medveten om att jag inte kan undgå att påverkas av både det ena och det andra. Mitt riktmärke är eget samvete liksom den i mitt inre levande tron på Kristus.

Med det synsättet  blir visst hos profeten Hesekiel främmande. Men stänger dörren för honom gör jag först när han börjar framstå som en antites till Kristus.

Med detta i bakhuvudet läser jag att Israel vanärat Guds heliga namn. Men jag tänker inte på Israel som enligt Hesekiel vanärat ”genom sitt leverne och sina gärningar” (Hes 36:16)och därför tvingats lämna sitt land. Vanärande lägger jag på mig själv.  Jag vanärar inte genom att låta bli att försvara Gud när sånt sker som inte får ske. Jag vanärar inte heller när jag känner mig vanmäktig inför  att Gud tiger, inte när jag  bekänner att jag känner mig  främmande för en Gud som de facto låter the fittiest överleva och andra dö. Men jag vanärar när jag inte som Jesus förankrar min medmänniskas värde och värdighet i Gud. 

Jag tampas med löftet om ”en ny ande och ett nytt hjärta”. Jag har ju märkt att jag som andra, om än under motstånd, sugs in i värderingar och tankegångar som ytterst vore Kristus främmande. Det yttre trycket blir även mig övermäktigt, social och anpasslig som jag är redan i min natur. Paulus är mig här till hjälp i min kamp. Genom sin bibeltolkning rycker han mig bort från lagens väg till löftet och tron (läs särskilt Romarbrevet).

Profetian hos Hesekiel om att Israel åter skall få bli ett Guds egendomsfolk är för de flesta kristna en främmande tanke. För en minoritet åter något centralt. Centralt i den meningen att staten Israel alltid har rätten på sin sida. Deras proisraeliska hållning har gjort att många kristna övergett den bibliska tanken om Israels utväljelse, dock inte jag. Utvaldhet är för mig ett heligt ord, helgat av Kristus. Kristus har visat oss utvaldhetens innebörd. Utvald för att tjäna var hans lösen och av det följer att  Israel är utvald för att tjäna, jag i Kristus utvald till tjänst. 

För mig har tanken om utvaldhet blivit en av mina käraste tankar. Jag vet mig utvald, utvald före andra, utvald att stå i Kristi tjänst och därmed också i andras. I tron på Kristus ser jag detta, när tron viker blir jag åter blind.

Bibelstudium i Vivalla den 2 juni 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 21 21 Sanningen, förenklad, tillrättalagd och stiliserad)

Bibelstudium i Vivalla den 2 juni 2021

Ty David säger om honom (Jesus):”Jag har alltid haft Herren för mina ögon, han står vid min sida för att jag inte skall vackla.Därför fröjdar sig mitt hjärta och jublar min tunga, ja, än mer: min kropp skall få vila med förtröstan.Ty du skall inte lämna min själ i dödsriket eller låta din helige möta förgängelsen.Du har visat mig livets vägar. Du skall uppfylla mig med glädje när jag får se ditt ansikte”. (Apostlagärningarna kap 2 v 25-28 där Psaltarpsalm 16 citeras)

Citatet ovan från psalm 16 i Psaltaren ingår i aposteln Petrus predikan på Pingstdagen, återgiven i Apostlagärningarna kap 2. Poängen som  Petrus uppfattade den är att psalm 16 i Psaltaren är en profetia om Jesu död och uppståndelse. Kung David, psalmens föregivne författare, talade visserligen i egen sak när han inför Gud frambar sin nöd, men framför allt profeterade han om Jesu död och uppståndelse. Så måste man tolka Petrus.

Vi får alltså här inblick i en predikan som hölls i den första kyrkans tid. Det är en återgivning  av vad Petrus sade, visserligen som Apostlagärningarnas författare uppfattade det. För Petrus var Psalm 16 ett vittnesbörd givet av kung David. Detta inte därför att kung David kan tas igen genom innehållet i psalmen utan därför att psalmen tillskrivs honom.

Kort uttryckt vill Petrus med sin predikan understryka korsets betydelse.  Korsfästelsen av Jesus var visserligen helt igenom mot Guds vilja. Men Gud hade trots detta grepp över skeendet.  Det som skedde var t o m i Petrus predikan ”efter Guds beslut” (Apg 2:23) och Gud lät följdriktigt korset genom uppståndelsen ända i seger.

Så långt är jag som nutida förkunnare med. Korsfästelsen ändade i seger. Jesus uppstod, och vi fick därigenom tecknet över alla tecken på att Gud kan vända det som är mot hans vilja till dess motsats. Själv har jag hängt upp mitt liv på detta faktum.

Däremot skulle det aldrig falla mig in att predika som Petrus. Aposteln talade utifrån sitt vetande och sin erfarenhet till sin tids människor. Och jag till min. Och det är skillnad.

Bland annat ser jag på Psalm 16 på ett annat sätt än Petrus. Framför allt ser jag ingen kung David i psalmen. Visserligen är psalmen tillskriven David. ”Ett kväde av David” läser vi inledningen till psalmen. Men vad det betyder vet ingen. Själv satsar jag på att psalmen tillhör en grupp psalmer man under tidens lopp av någon anledning knöt till David, men egentligen utan anledning. Innehållet i Psalm 16 ger oss tvärtom  inblick i en from judes vedermödor och utsatthet i en tid av oren gudsdyrkan, livsfarlig för dem som lik denne fromme jude höll fast vid Herren, den ende sanne Guden.

En så innerlig förbindelse med Herren hade  psalmisten att han tar ut Herrens beskydd  i förskott. Han vet att Gud vad som än händer skall stå vid hans sida. Han vet att Herren inte låter sin ”trogne se graven”.

Jag känner så väl igen mig själv i psalmistens ord. Även jag befinner mig i ett beklagligt tillstånd. Inte bara så att min hustru håller på att tas ifrån mig i obotlig demens. Det är dessutom ingen ända på de förvända trosföreställningar och den aggressivitet som jag möter i det offentliga samtalet.  Det är som ägde  ickeguden herraväldet.

Men jag tar som psalmisten ut Herrens beskydd  i förskott. Min Gud kommer aldrig att överge vare sig min hustru eller mig. I honom är vi bevarade. Korsets seger är också vår seger. 

Avslutningsvis blev det alltså inte ja och amen till Petrus utläggning av psalm 16. F a ersatte jag kung David med en from jude som höll fast vid Herren.  Hur kunde det bli så?

Därför att jag funnit att den enskilda bibeltexten allt som oftast inte är huggen i sten. Som här kan den till allt annat också återspegla sin tids förkunnelse för sin tids människor. Har jag missat det blir jag helt i onödan låst i min bibelförståelse.