Bibelstudium i Vivalla den 30 nov 2022

Tiden lider

11Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. 12Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. 13Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. 14Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks. Rom 13:11-14

Paulus har skrivit texten ovan. Den står för sig i det för kristen tro så avgörande Romarbrevet. Texten anknyter vare sig till det föregående talet om överhetens uppgift eller till den förmaning som följer direkt efter vår text. Detta öppnar för att jag kan vara mer fri i min tolkning.

”Tiden lider” läser vi. Avgjort står detta för att Paulus förväntade sig tidens snara slut och Jesu återkomst. I den tron var det desto angelägnare att gestalta sitt liv på ett riktigt sätt. 

De flesta av oss idag, inklusive mig själv,  tänker inte som Paulus på Jesu snara återkomst. Mer på hotet mot världsfreden och klimatets kollaps. Så tiden lider även för oss.

I och för sig är det ena som det andra. Trängt läge är den gemensamma nämnaren och trängt läge leder till eftertanke.

I dag är tiden laddad med eftertanke, f a bland vår tids intellektuella. Men den eftertanke som Paulus idag består oss med är ingenting för dem. I deras avkristnade värld är en apostel som Paulus ingenting att lyssna på. Dennes ord om festande och drickande, om otukt och orgier, om strider och avund tolkar de som moralism.

Men nog brottas även vår tids intellektuella med problem liknande dem som upptog Paulus. Tidens ondska låter sig ju inte förnekas. Och med honom inser de också att bristen på andlighet är skriande.

Kultur blir här de intellektuellas motdrag. Kultur har blivit det efterkristna samhällets meningsskapare. Andlighet idag heter kultur.

Detta sagt för att Paulus synsätt skall bli desto tydligare. Denne såg sig inte som den moralist som det efterkristna samhället gjort honom till.  Festandet och drickandet, otukten och orgierna, striderna och avunden var för honom en indikation på att något nytt var själva förutsättningen för förnyelse. Men hans svar var inte kultur utan Kristus. Förnyelse var för honom att ikläda sig Kristus. 

För mig som är påverkad av Paulus innebär det  att jag i Paulus efterföljd förankrar mitt liv i Kristus. Detta står för  att jag tänker in Kristus i det jag företar mig.  Det innebär f a att jag i mina föreställningar och fantasier låter Kristi bild av Gud bli min egen  och att jag i mitt medvetande infogar Jesu hjärta, det hjärta som klappade för försoning, i mitt eget. Detta intänkande är min del i det jag  kallar tro. Den andra, avgörande delen, får Gud svara för. 

Sen kan jag lyssna till och ta till mig vad vår tids kloka säger om den meningsskapande kulturen. För visst är det sant att bristen på kultur är skriande.

Bibelstudium i Vivalla den 23 nov 2022

24Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. 25Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. 26Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, 27och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. 28Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst 29och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. 30Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig. Joh 5:24-30

Jag( liksom andra) förhåller mig till tron, förhåller mig till Gud, förhåller mig till Jesus. Att förhålla sig har alla vi som berörts av den kristna tron gemensamt. Här är ingen undantagen. Även förnekaren förhåller sig, om än i negativ mening.

Denna självklarhet aktualiserar jag eftersom jag menar att även evangelierna och särskilt tydligt Johannesevangeliet förhåller sig. De förhåller sig till den trostradition de mött. De gör det i referatets form men bakom evangelisternas referat ligger egna ställningstaganden. Detta särskilt i Johannesevangeliet och i dag specifikt i dagens text. Det som här framställs  som ett referat är i själva verket Johannesevangelistens trosbekännelse.

I dagens text behandlar Johannes det domslut som tron på en rättfärdig Gud förutsätter. För den som tror på en verkande och rättfärdig Gud  kan ju allt inte lösas upp i ”den eviga glömskans flod”. Tron på en sådan Gud  förutsätter ett domslut, endera fällande eller friande.

Så såg även Johannes det. Men han trodde sig dessutom veta mer om detta domslut. Hans tro hade lett honom till den övertygelsen att Guds liv återspeglas i Jesu liv. Som Jesus handlade handlar också Gud. Som Jesus tänkte, tänker också Gud. Som Gud dömer, dömer också Jesus, av Johannes i texten kallad människosonen. Detta inte i opposition mot Gud utan som ett uttryck för Guds innersta vilja. 

Av mig själv kan jag inte göra något, låter evangelisten Jesus säga och vidare: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.

Som evangelisten Johannes trodde, tror också jag och med mig stora delar av den kristna kyrkan. Vi gör det inte för att detronisera den Gud som de gammaltestamentliga profeterna förkunnade. Och jag personligen gör det heller inte för att kunna bygga upp en mer eller mindre sofistikerad treenighetslära vid sidan av bibelns budskap som den senare kyrkan gjorde. Jag gör det av en inre övertygelse att Jesus levde i samklang med Gud och att Jesu vilja också är Guds.

Se detta som mitt vittnesbörd, mitt sätt att förhålla mig. Och se mig som en Jesuslärjunge som till och med låter evangelierna bli subjektivt färgade trosvittnesbörd, inte från himlen fallna eviga sanningar.

Bibelstudium i Vivalla den 16 nov 2022

5Undersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Eller är det så att ni inte består provet? 6Jag hoppas ni skall inse att jag för min del har bestått det. 2 Kor 13:5  

Paulus skriver i anslutning till detta  Jag gläder mig när jag själv är svag och ni är starka. Just detta ber jag om att, att ni skall bli allt mera felfria.

Här för Paulus ner tron från sina höga höjder. För honom  krävs varken hög bekännelse eller bekräftad vandel för att få vara en kristen. Ett enda frågar Paulus efter; finns Kristus Jesus hos er? På det hänger allt.

Ett ja på den frågan kan ta sig uttryck på många sätt. Ett är dock gemensamt för dem alla, den inneliggande brinnande passionen för Jesus. Och vad gjorde då Jesus? 

Han gav för att vi skulle få. 

Han blev svag för att vi skulle bli starka. 

Han dog för att vi skulle få leva. 

Följaktligen blir vi hans efterföljare svaga för att andra skall bli starka. Vi dör för att ge liv åt andra.  

Enkelt och entydigt kan det tyckas, ändå svårare än annat. Finge vi inte hjälp från Jesus själv blir det omöjligt. Som den uppståndne förlåter han oss när vi misslyckas, stärker oss när det tar emot och uppmuntrar oss när vi befinner oss på rätt väg.

Detta enkla, bekännelsen att ”Kristus finns hos oss”, är alltså förbundet med det för mänskligt förstånd ofattbara, att Jesus dog för att vi skall få leva. 

Detta predikade Paulus till församlingen i Korinth, låt vara här i min tolkning. Församlingen bestod av  till Jesustron omvända människor inte minst från den judiska minoriteten i staden.

Men trots förenade krafter förmådde församlingen inte komma någon vart. Vägen över svaghet som Paulus, församlingens grundare, anbefallt var en uppgift som aldrig kunde slå igenom. Andra Korinthierbrevet formas därför till en uppgörelse mellan Paulus och en församling som inte drog åt samma håll som sin grundare. 

Till all lycka blev breven till Korinth trots detta bevarade till eftervärlden. Det i dessa brev som möttes med oförståelse då, svagheten som vägen till styrkan, öppnar för möjligheter idag.  

En hel församling som drar åt samma håll och dessutom åt rätt håll, vilken genomslagskraft skulle inte  detta innebära!  Men därav blev alltså intet i Korinth. Inte heller i dagens Svenska kyrka lär detta vara något att räkna med. Hos oss finns  framför allt inte den samlade kraft som en engagerad församling innebär.

I stället fungerar de församlingar som vi idag i Svenska kyrkan kallar levande som trosbefrämjande gemenskaper. Dessa skapar i bästa fall  tro hos enskilda, men hittills inte till en gemensam rörelse på kristustrons grund.

Bibelstudium i Vivalla den 9 nov 2022

11Min tid är till ända,

mina planer omintetgjorda,

alla mina önskningar.

12Man vill kalla natten för dag,

man säger att mörkret viker för ljuset.

13Finns det något hopp?

Dödsriket blir mitt hem,

jag bäddar åt mig i mörkret,

14jag kallar graven ”min far”

och maskarna ”mor” och ”syster”.

15Vad har jag då för hopp,

vem kan skönja någon lycka för mig?

16Går hopp och lycka med mig till dödsriket,

skall de följa mig ner i mullen? Job 17:11-16

Jobs bok är ett diktverk, en fantasi kring traditionen om  den rättfärdige och hårt drabbade Job. Om denne Job kan vi läsa i  Hesekiel 14:14,20 liksom i de två första liksom i det sista kapitlet i Jobs bok.

Jobs bok är ett diktverk, en fantasi som är laddat med sanning, allmängiltig och berörande sanning. 

Med Job kan vi alla, eller borde vi alla, kunna identifiera oss. Jobs sanning är också vår sanning.  Dödsriket kan ingen av oss slippa undan. Tiden tar slut för oss alla, en tid då alla våra planer blir tillintetgjorda. Och för Jobsbokens författare står det klart att detta dödsrike är det samma som den mull där maskarna bor och där graven ”är min far och maskarna mor och syster”.

Detta gäller även den krympande skara som sen barnsben fått predikat för sig om de frälstas eviga glädje i  himmelen. 

Men också vi andra är inbegripna, vi  som inte står ut med tanken att våra käraste bara skall försvinna och inte längre finnas till. Osynliga finns de väl ändå i vår närhet. De tänker på oss och har omsorg om oss. (När jag skriver detta tåras mina ögon. Jag är en av dem som inte står ut med tanken på en evig skilsmässa från dem jag älskar.)

Framför allt står det klart för alla trons förnekare att livet ändar döden. Det som blir kvar av oss  är stoft och aska eller mull som Jobs diktare uttrycker det. Inget annat.

Dödsriket är mull påstår Jobs diktare. Men över dödsriket råder Gud, livgivaren och livsuppehållaren, invänder jag. I och med det blir mull inte längre mull i vår mening utan mull innesluten i Guds rådslut. I förlängningen blir min till mull förvandlade kropp innesluten i Guds vilja med mig.

Jobs motsvarighet i Nya testamentet är Jesus. Nog klagade denne liksom Job över sitt öde. ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, ropade han i sin nöd på korset. Svaret kom den tredje dagen i uppståndelsen från de döda. Död som skulle bli till mull hade förvandlats till liv i Gud.

Så tänker jag inför den ofrånkomliga döden. I tron på Kristus blir min bön att Gud av nåd skall bevara mig och de mina. Livet må te sig slumpartat, det oförklarligt onda må drabba utan hänsyn till person och till synes orättvist som för Job. Trots detta, ja trots allt som talar däremot, förlitar jag mig på att mitt liv som är förvandlat till mull vilar i honom som är svaret på det ofrånkomliga livets faktum, av mig kallad Gud, Jesu Kristi Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 2 nov 2022

1Håll broderskärleken levande. 2Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det. 3Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp. (Hebr 13:1-3)

Textorden inleder avslutningskapitlet i Hebreerbrevet. Detta kapitel har sin motsvarighet i den paulinska brevens hustavlor.

Så mycket skall sägas om Hebreerbrevet att det närmast är  en uppbyggelseskrift. Något egentligt brev med tydlig mottagare  är det inte. Vidare att det s k brevet har två ledmotiv. Det första är att framhäva Jesu enastående betydelse utifrån hans unika betydelse som Guds son. Det andra att denne Jesus har renat oss människor från synden (kap 5-10). Bakom och i  Jesu korslidande utspelade sig ett kosmiskt drama, förkunnar författaren, där Jesus som en himmelsk överstepräst sonade folkets synder.

Två skeenden försiggick alltså samtidigt i författarens föreställningsvärld. Parallellt  med korsfästelsen och som en del av denna offrade sig Jesus som den sanne översteprästen i det himmelska templet och sonade därmed världens skuld.

Genom denna dubbelexponering vittnade den anonyme författaren till Hebreerbrevet om sin tro på att verkligheten är mer än det man kan se och ta på. F a att Jesu död på Golgata står för mer än vad en vittnesskildring kan beskriva.

Ni som regelbundet läser mig vet att jag genomgående och i alla de sammanhang påminner om tillvarons dubbelhet. Jag skiljer på tänkt, trodd och föreställd sanning och ställer denna vid sidan av  uppenbar sanning. Vidare att jag betonar att livet inte fungerar utan att samspelet mellan det föreställda och det yttre samverkar och inbördes korrigerar varandra.

Besläktat med detta är Hebreerbrevets tänkta och trodda  sanning att korsfästelsen var något mer än vad det syntes vara.  Och som det är med mina tänkta, trodda och föreställda sanningar måste det också vara med Hebreerbrevets sanningar.  Den anonyme författarens vision måste utsättas för erfarenhetens prövning. Och detta skall inte ske en gång utan fortlöpande. 

Dagligen får jag ställa frågan: Är verkligen Jesu död en försoning och i så fall, hur tar detta sig uttryck för mig? Dagligen får jag också erfara om tron på försoningen bär eller brister.

Detta märkliga samspel mellan det yttre och det inre kommer också till uttryck i dagens text. Här handlar det inte primärt om Jesu försoning. 

Å ena sidan har vi här det påtagliga. Nu uttryckt som broderskärlek,  i sammanhanget de kristnas inbördes omsorg om varandra i samtidens  förföljelsetider. 

De utsatta kristna skall inte bara ägnas en kärlekens tanke, manar författaren.  Misshandeln mot fängslade trossyskon är som misshandel av era själva, påminner denne.

Å andra sidan den tänkta verkligheten, trons verklighet. Denna räknar med mer än det vi kan se och ta på. I Hebreerbrevet ledde detta till  tron på änglar. Den gästfrie hade änglar till gäster, står det.

Änglar till gäster. Också detta låter sig prövas.  För egen del kan jag inte vittna om änglar, däremot om  en okänd  beskyddande hand över mitt huvud när livet har blivit mig för svårt.