(Se även ”Med mina glasögon 5”, 35 20 I tron befinner vi oss alltid på osäker mark)

Bibelstudium i Vivalla den 26 augusti 2020

Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste. Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte: han ser sig själv men går därifrån och har strax glömt hur han såg ut. Men den som har blickat in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och håller sig till den och inte glömmer vad han hört utan verkligen gör något, han blir salig genom det han gör. (Jakobs brev kap 1 v 22-25)

Det inre står för vad vi tänker, tycker och tror. Det yttre för vad vi säger och gör. Detta inre och detta yttre är speglingar av varandra. Inte exakta speglingar, ändå speglingar. Stämmer inte det ena med det andra är det något som är i olag. Särskilt om man gör ett och menar ett annat. Det som kännetecknar lögner är just att ord och handling inte går ihop

Uppenbara lögner är inget som utmärker kyrkor. Sånt svär alltför mycket mot idealen. Halvlögner däremot är vi lika duktiga på som alla andra. På taktiska lögner är vi rent av specialister. Med taktiska lögner menar jag åsikter och ställningstaganden som utan sakskäl skall gynna den egna saken.

Ständigt talar vi som kallar oss troende till den kristna trons fördel, även när skäl saknas. Saken är oss viktigare än sanningen. Det är som vore vi politiker där högt upp på värdeskalan står att värna det egna partiet. I politiska sammanhang tycks detta vara något naturligt och riktigt. Det hör till att moderaten skall motsäga socialdemokraten och vice versa. Det tillhör demokratins villkor tycks det. Men ve en demokrati som tar sig sådana uttryck. Men även i kristna sammanhang är sådan osaklighet regel. För egen del var det dock länge sedan jag utan sakskäl försvarade min egen kyrka. Den synden har jag kommit över.

Ibland spricker dock spegeln. Det sker när trosidealen är himmelshöga och människan samtidigt slavbunden av en natur som svär mot trons sanningar. Då blir det lika omöjligt att följa sina ideal som för en varg att bete sig som ett bytesdjur. Det går helt enkelt inte. Skulle det mot all förmodan fungera kommer det att ske i de yttersta tiderna. Åtminstone om man får tro profeten. Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon gå i bet och en liten pojke vallar dem (Jes 11:6)

Som ni märker tillhör jag inte dem som med Luther benämner Jakobs brev en halmepistel. Detta därför att gärningarna lyfts upp på trons bekostnad. Själv hävdar jag med Jakobs brev samspelet mellan tro och gärningar.

Dock står det klart för mig att såväl rättfärdigt ord som rättfärdig handling inte är något en människa äger utan något en människa får. Eller som det står i just Jakobs brev Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. (Jak 1:17)

Ord och handling är ovedersägligen varandras speglingar. Men det ena som det andra kommer från Gud. Det betyder att såväl ord som handling ytterst är något vi får inte något vi gör eller äger. Att inse detta är avgörande. Skulle Jakobs brev vid närmare betraktande fallera på den punkten är jag beredd att med Luther kalla Jakobs brev en halmepistel. Om inte får ni mig inte att tala nedvärderande om detta brev.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 34 20 Kors i backspegeln)

Bibelstudium i Vivalla den 19 augusti 2020 

Lovad vare Herren, ty han har hört min bön. Herren är min styrka, min sköld, på honom förtröstar jag. Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom. Herren är sitt folks styrka, sin smordes tillflykt och räddning. Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras herde, bär dem för evigt. (Psaltaren 28 v 6-9)

 Först en tvåledad introduktion.  Tro står för föreställningsvärld, alltså för något nödvändigt. Utan föreställningsvärld lär vi inte kunna leva. Sanningen är den att de flesta av oss samtidigt har flera föreställningsvärldar levande inom oss. En av dessa brukar vara den ledande.

Bibeltexter kan om man så vill uppdelas i vittnesbörd och bakomliggande grundåskådning, av mig kallad föreställningsvärld. Som det är för oss enskilda kan den bakomliggande grundåskådningen växla. Olika föreställningsvärldar präglar alltså texterna.

Som den uppmärksamme läsaren av mina bibelstudier märker är jag klen på att lägga ut vittnesbörden. Med förkärlek ägnar jag mig åt textens bakomliggande föreställningsvärld. Gärna närmar jag mig texter som väl stämmer överens med min egen föreställningsvärld, dvs med min egen tro.

Ofruktbart teoriprat säger kanske någon av er läsare. Men se det är det inte. Utgångspunkten är avgörande för tolkningen. Den för vilken tro inget annat är än under observerar undren och är blind för annat. Den som ser sig blind på alla lagar och läror, ser inget annat än lagar och läror i det bibliska budskapet..

Varför detta tal just här? Därför att psalm 28 för mig är en psalm med en föreställningsvärld som jag lägger till grund för hela min förståelse av bibeln.

För psalmisten som för mig är Gud den på vilken allt beror, en ståndpunkt med de mest övergripande följder. Jag citerar en av mina vänner för att ni skall förstå hur även jag frestas tänka: den som påstår sig inte tro på Gud, säger samtidigt att hen inte äger något hopp. Och från sådana människor finns inte mycket att hämta, trots all eventuell klokhet de äger.

Men för psalmisten som för mig tiger Gud när jag ropar till honom. Eller som det står i inledningen av psalmen. Till dig, Herre, ropar jag. Min klippa var inte stum! Svara mig inte med tystnad, då blir jag lik dem som lagts i graven. (Psalt 28:1)

Dock tiger Gud inte alltid. För psalmisten som för mig erfar vi också att Gud hört våra böner. Då vänds allt. Förtvivlan och känsla av hopplöshet vänds i jubel.

I min föreställningsvärld, liksom i det här fallet också i psalmistens, finns två lägen, dels förtvivlan över att all vår tro kan vara inbillning och önsketänkande, dels jubel över att Gud är verklig och står vid min sida.

I denna dubbelhet levde förmodligen psalmisten sitt liv och lever jag förvisso mitt. I min föreställningsvärld är Gud på samma gång en inbillning (för psalmisten tigande) och samtidigt verkligare än allt annat. Och jag kan på den grunden med psalmisten utbrista: Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom (Ps 28: 7 b)

     Förmodligen tvingas jag leva i denna dubbelhet under hela mitt fortsatta liv. Varför skulle jag få det bättre än psalmisten? Men att för den skull skjuta undan Gud från min föreställningsvärld är mig djupt främmande. Det vore att ge upp det hopp som bär upp mig.     Sen ytterligare en sak där jag känner mig ett med psalmisten. Denne utgår från att det finns ett Guds folk, och han ber att Gud skall bevara detta folk och dess egendom. Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras Herde, bär dem för evigt (Ps 28:9)

Så tänker också jag. Det finns ett vi och ett dom, det finns ett folk som tillhör Gud och det finns människor som inte hör Gud till därför att de vänt Gud ryggen. Gränslinjerna är dessutom tydliga mellan de två kategorierna.

Bara så att Jesus lärt mig att de utvaldas själva livsuppgift är att foga nya människor in bland dem som tillhör de utvalda. Exklusiviteten är både gåva och utmaning, f a utmaning.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 33 20 Tron förändras underifrån.)

Bibelstudium i Vivalla den 12 augusti 2020

Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst. ( 2 Timotheosbrevet kap 4:1-5)

 Som texten står där ingår den i Paulus förmaningar till en församlingsföreståndare, Timotheos. Själv läser jag texten som en spegling av problemen i en kristen församling när den första entusiasmen haft sin tid.

För mig exemplifierar texten något allmängiltigt som kan kännas igen i de mest skilda sammanhang, även icke kristna. Först upptäckt, sen konsolidering slutligen upplösning.

Texten ovan exemplifierar det andra stadiet som håller på att övergå i det tredje.

I Paulusförsamlingarnas sammanhang får man tag i den första tidens upptäckt, omvittnat  i f a de äldre Paulusbreven ( Rom, Kor, Gal ). Det som upptäcks är Guds uppenbarelse i Kristus, är att bli överväldigad över att få bli infogad i Kristi verklighet. Det i sin tur står för förlåtelse, försoning, nytt liv i Jesu efterföljd och i hans uppståndelses kraft. Allt går av sig självt för den som gjort upptäckten. Enkla påminnelser är det enda som behövs.

Under andra stadiet går det trögare. Tron har blivit till vana och uppmaningarna till de kristna måste bli tydligare. Av liv blir lära att förhålla sig till. Det kristna livet blir allt tydligare konsoliderat i läror, här kallat den sunda läran.

Men konsolideringens fas är bedräglig. Den glider allt mer ut i upplösningens stadium. Det betyder att tron behöver nytt för att kunna leva vidare och detta nya hämtas företrädesvis från sånt som är av annan art än det ursprungliga. Det duger inte längre att luta sig mot ”Kristi försoningsliv” (mitt eget sammanfattande begrepp). Det skall till annat som förstärkning. I den här texten kallat ”legenderna”. Vad dessa innebär vet förmodligen ingen. Se i not till 2 Tim 4:4 vad bibelöversättarna tror att dessa legender innebär.

Värt att observera är att den ”sunda läran”, vad den än konkret kan innebära, aldrig innebär trons höjdpunkt. Trons höjdpunkt är alltid att veta sig uppfylld av livets gåva, för oss kristna att uppfyllas av ”Kristi försoningsliv” och att låta sig dras in i detta. Detta är trons liv i sin höjdpunkt.

Vad jag här påstått kan förefalla exklusivt och är också något unikt. Dock, å andra sidan är företeelsen upptäckt, konsolidering slutligen upplösning något allmängiltigt. Denna triad tycks tillhör livets måste. Frågan är inte om det finns något som heter livets upptäckt, mer om vad människor tror vara livets upptäckt med sina följder i konsolidering och upplösning.

Det är nämligen skillnad på upptäckt och upptäckt. Den ena upptäckten är inte den andra lik och följderna kan dra åt de mest skilda håll. Glöm inte, för att ta ett belysande exempel, det förödande i Hitlers upptäckt, nazismens världsåskådning. På denna upptäckt följde nazismens konsolidering i krig och utrensning och dess upplösning i de allierades bombmatta som dödade miljontals människor och utplånade städer.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 32 20 Sammanhanget omformar fakta.)

Bibelstudium i Vivalla den 5 augusti 2020

Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: »Abba! Fader!«Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet. Romarbrevet kap 8 v 14-17. Författare Paulus

I Romarbrevet kapitel 8 är det ingen måtta på optimismen. Korset ändade i uppståndelsens triumf. Jesus lever vidare i Anden, Anden i sin tur tar sin boning i de kristna och de kristna blir befriade. De kristna, d v s romarbrevets adressater, behöver därför inte längre leva på gammalt sätt. De drifter på gott och ont som styr mänskligt samliv är utslagna. Anden har ersatt köttets natur som Paulus uttrycker det (Rom 8:4)

Hur skall jag som nutida kristen ställa mig till detta tal? Detta särskilt som jag vet att detta tal inte stämmer på mig. När jag som mest behöver Jesus försvinner min frälsare ifrån mig, hans kärlek förmår inte stanna kvar i mitt inre och mitt gamla jag träder fram som vore Jesus inget annat än en drömsyn.

Dilemmat är klassiskt och drabbar alla som tagit till sig Paulus budskap. Lösningsförsöken är många. Huvudalternativen rör sig kring två linjer. Å ena sidan har vi helgelserörelserna som tar Paulus ord för gott och menar det möjligt att på ett bestående sätt leva i Anden. Å andra sidan övriga som sett det omöjliga i att på ett varaktigt sätt leva det nya livet. I trons avgörelse förvandlas visserligen människan till Kristuslikhet, i övrigt måste hon som alla andra tampas med sin ”köttsliga” natur. Nog förändras en kristen människa genom daglig övning i trons liv. Men den gamle Adam blir hon inte av med på ett bestående sätt.

För mig är mitt kristusliv, d v s mitt liv i Anden, något jag har framför mig, något jag närmar mig, ibland något jag går upp i, men sedan något som glider ifrån mig. Mitt liv i Kristus är i vardande, ständigt något jag närmar mig men också ständigt något som går ifrån mig.

Med tron som bekännelse är det på annat sätt. Självklart bekänner jag mig till Kristus. I välgång som motgång är min kristna identitet min viktigaste egendom. Den är ett med hela min personlighet.

När jag sammanställer detta bibelstudium är det morgon. Jag har bakom mig ytterligare en natt där sömn och vila på ett plågsamt sätt växlat. Min hustru är nyopererad. Höftplastik heter ingreppet. Hon måste ha hjälp att lägga sig och gå upp. Toaletten får hon inte besöka ensam. Hon går med rullator och jag följer med. Det går men inte utan svårighet, särskilt som på operationen följt förvärrad förvirring.

Under förnatten upplever jag Kristi närhet. Med värme och uthållighet hjälper jag min hustru under detta hennes första toalettbesök efter sänggåendet. Andra gången går det så där. Tredje gången orkar jag inte med alla min hustrus kringgående rörelser. Mitt tonfall hårdnar, nog hjälper jag till men Kristus är som bortblåst. Först när morgonen kommit och morgonbestyren är avklarade känns det bättre. Mina  barn har övertagit omsorgen om min nyopererade hustru och jag upplever åter att jag har Kristus vid min sida.

Ta detta mitt vittnesbörd som en illustration till hur jag upplevt sanningen i Paulus text ovan, ja inte bara där utan i hela kapitel 8 i hans brev till församlingen i Rom.