(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 77 När drömmen försvinner.)

Bibelstudium i Vivalla den 26 augusti 2015

En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus. Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud. Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv. (Paulus andra brev till korinthierna kap 3 v 4–6)

Vi må kalla oss troende eller icke troende, det är på ”tilliten” det mesta hänger. Och tillit är ett annat ord för tro. Utan tillit blir vi splittrade, vet varken in eller ut. Så utan någon form av tro lär det vara svårt att klara sig

Inte undra på att Paulus, som visste vad han ville, berömde sig av att äga tillit. Den tilliten var visserligen av speciellt slag. Den hade gjort en omväg via Kristus för att i slutändan vara tillit till Gud. Eller för att ta det ordagrant: ”En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus.”

Med den formuleringen har Paulus markerat att han är just en kristen. Han tar nämligen som alla sant kristna vägen om Kristus för att nå Gud. Hans Gudstro har fått sin färg av hans Kristustro.

För mig är denna Paulus väg ett måste. Utan Kristus vore jag agnostiker, d v s en bland många som varken visste in eller ut när gudsfrågan kom på tal.

Men den Heliga Skrift då, vittnar inte den om Gud? Kan jag inte luta mig mot Skriften för att nå Gud? Kan inte min gudstro ta vägen över Skriften för att därefter hamna i mitt hjärta? Paulus tycker inte det. Bokstaven (det står för den Heliga Skrift i Paulus terminologi) är visserligen ”härlig” (2 Kor 3:7). Ändå står den ytterst i dödens tjänst. Eller som han uttrycker det; ”bokstaven dödar, men Anden ger liv” (v 6).

Dessa ord har kristenheten ända till dags datum inte kunnat smälta. Skulle verkligen bokstaven (Skriften) stå i dödens tjänst. För min del förstår jag Paulus. Sanningen kan inte avgränsas och begränsas till tryckta bokstäver skrivna i en bok. Den heliga bokens uppgift är i bästa fall att vara historiskt betingade nedslag av det heliga och sanna. Nya tider och nya omständigheter tvingar fram nya nedslag, tycks det mig.

Paulus tror sig via sin Kristustro och sin Ande kunna frambringa sådana nya nedslag av det heliga. Eller för att ta det mera precist; När Paulus går via Kristus för att nå Gud får han del av gudomlig vishet, som han kan förmedla till sin omgivning. Det är Anden som verkar detta, med andra ord den över tid och rum levande Kristus. Så förstår jag att Paulus menar.

Paulus försäkrar att denna förmedling av det gudomliga inte är av honom själv. Den är en Guds gåva som han är satt att förmedla.

Själv är jag Paulusentusiast. Ändå tvivlar jag på att allt Paulusord är direkt kommet från Gud utan egen inblandning. Paulus budskap är förvisso påverkat av samtiden och därmed i vissa stycken tidsbundet. Däremot tror jag som Paulus att tillitens ursprung är Kristus och att jag liksom Paulus är kallad att läsa verkligheten utifrån Kristus.

Jag kan inte som Paulus försäkra att jag lyckats. Dock ser jag inga alternativ till mitt sätt att betrakta verkligheten. För mig är Kristus den enda möjliga vägen till Gud.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 76 De nödvändiga utopierna)

Bibelstudium i Vivalla den 19 augusti 2015

 21Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – 22en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. 23Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, 24och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. 25Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. (Paulus brev till romarna kap 3)

Texten ovan är förmodligen Kanaans tungomål för de flesta. För mig är den själva nyckeln till min tro. Det beror inte på att jag till skillnad från andra tror. Tro klarar sig ingen utan. När människor tappar tron blir de som spruckna ballonger. Frågan är inte om man tror utan vad.

Varför jag gillar texten ovan beror dels på att jag under årens lopp tränat mig på att forcera tidsavståndet mellan Paulus och mig, dels på att Paulus tankar svarar mot vad jag själv innerst inne tror.

Dock förmodligen inte i den mening som du tänker dig det. Att kvinnan, som Paulus förmodligen tyckte, skulle tiga i församlingen, håller jag inte med om. Inte har jag heller försvurit mig åt den syn på mänsklig samlevnad som de sena paulusbrevens ”hustavlor” ger uttryck för.

Tro framför allt inte att jag, för att jag gillar Paulus, lever i min egen lilla trosbubbla fjärran från verkligheten. Jag tror mig stå med båda fötterna på jorden väl medveten om såväl livets gåva som dess förpliktelser. Annorlunda uttryckt; jag måste anstränga mig för att komma någon vart, samtidigt som det ges gratisskjutsar på resan genom livet. Det ena får jag kämpa med, det andra njuta av.

Inte heller Paulus levde i något slags trosbubbla. Kommer man Paulus in på livet upptäcker man en man som väl kände till livets villkor. Han visste både vad som gavs och vad som krävdes. Det speciella med honom var att han vände på det hela. Det många av oss ser som krav, såg han som gåva. Hans syn på tron är paradexemplet på detta.

Sin tro såg han, omvändelsen i Damaskus till trots, inte främst som resultatet av ett personligt ställningstagande. För honom var tron till sitt väsen ett faktum eller en verklighet att ta vara på och leva av, inte resultatet av en mental ansträngning. Sakligt sett var tron för honom, hur banalt det än kan låta, den stora ”gratisskjutsen” på hans väg genom livet.

Detta är inte så konstigt som det låter. Det är mycket som människan får med modersmjölken, mycket som hon äger utan att ha förvärvat. Tänker man efter är det mesta i livet en ”gratisskjuts”. Det speciella med Paulus, med mig också för den delen, är att vi lyfter fram just Kristus som livsgåvan före alla andra. Dessutom inte vilken Kristus som helst, utan Kristus som försonare och upprättare. Mitt och Paulus själva ”språng” in i trons verklighet är vår överlåtelse till den livs levande sanningen om Jesus Kristus som försonaren.

Paulus utgick ifrån, och jag gör det också, att Kristi kors är denna försonings själva utgångspunkt utifrån vilken vi är satta att läsa vår omvärld. Vi gör med andra ord allvar av det faktum som Paulus på sin tids språk uttryckte på följande sätt: Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror.

(Se även nytt bidrag ”Med mina glasögon”, 75 Ständigt dessa dubbla budskap.)

Bibelstudium i Vivalla den 12 augusti 2015

 Min själ längtar efter dig om natten, min ande söker dig. När dina rättvisa domar upplyser jorden lär sig världens folk det rätta. Skonas de onda lär de sig aldrig det rätta, och rättvisan kränks av våldsmän, de ser inte Herrens majestät. Herre, din hand är lyft, men de ser det inte. Låt dem stå där med skam när de ser din lidelse för folket. Låt eld förtära dina fiender. (profeten Jesaja kap 26 versarna 9–11)

Det finns gott om övertygade människor som vet besked. Och tur är väl det. Utan dem saknar världen ledning och utan ledning blir det kaos

På sin tid visste profeten Jesaja vad han ville. Han visste bestämt vad som krävdes för att Guds vilja inte skulle kränkas och Guds utvalda folk inte förnedras. De onda måste straffas och våldsmännen bekämpas.

Då som nu finns det rader av förträffliga människor, religiösa som sekulariserade, som vet besked. Deras inre idealbilder är så tydliga som hade de en ofelbar Gud framför sina ögon. Har ni träffat en övertygad, radikal politiker i maktställning vet ni vad jag talar om. Denne talar visserligen aldrig om Gud, idealen får ta Guds plats. I övrigt är politiker och profet sig tämligen lika.

Men hur blir det då när verkligheten inte stämmer överens med kartan. När det inte blir som profeten tänkt sig. Eller med Jesaja ord; ” Herrens hand är lyft, men de ser det inte”. När de ogudaktiga inte har förstånd att skämmas för sitt beteende utan respektlösts fortsätter som de börjat utan att det går att göra något något åt det. Då finns det för profeten inget annat att göra än att bedja: ”låt dem stå med skam, när de ser din lidelse för folket. Låt eld förgöra dem.”

Till den bönen finns visserligen ingen direkt motsvarighet i en sekulariserad omgivning. Kanske önskar sekulariserade ledare ve och förbannelse över dem som inte reagerar på önskvärt sätt. Men någon Gud ber man inte till utan tvingas nöja sig med att göra livet svårt för dem som tänker och handlar annorlunda. Se hur politiker kastar glåpord över Sverigedemokraterna, så förstår du vad jag menar.

Bönen skiljer alltså den religiöse Jesaja från den sekulariserade politikern. Annars är de förvånansvärt lika. Båda håller hårt på idealen och vet att ta till åtgärder mot avvikarna.

Nog var förstås Jesus annorlunda. Dennes syn på rätt och fel, på landsman och främling, på nåd och straff, på stor och liten, på Gud och människa, stämde och stämmer i långa stycken inte överens med vare sig profeter eller politiker.

En tid efter Jesu framträdande skulle nog det hela ha rättat till sig och allt bli som vanligt igen. Så småningom skulle Jesus ha anpassats till andra stora män och kvinnor och bedömas utifrån tidens idealbilder.

Till dels blev det också så. Kristen tro kom att bli en tro bland många andra med sina regler och sina ideal. Men aldrig helt och hållet. Jesu totala misslyckande under slutffasen av sitt liv har aldrig kunnat fördöljas eller förnekas och hans rop på korset ”Eli, eli, lema sabachtani, min Gud min Gud varför har du övergivit mig”, har aldrig kunnat tystas eller förklaras bort. Av den anledningen har kristendomen som religion blivit annorlunda. Den öppnar för så mycket.

För mig är att vara kristen att leva på en förhoppning. Egentligen tror jag mig bara veta en sak; att Jesus gav sitt liv för mig. I övrigt talar jag med små bokstäver.

(Se även ”Med mina glasögon”, nytt inlägg 74 Homofob och abortmotståndare)

Bibelstudium i Vivalla den 5 augusti 2015

Gud, min konung från urtiden, du som vinner segrar på jorden! Du delade havet med din makt, du klöv drakarnas huvuden på vattnet. Du krossade Leviatans huvuden och gav honom som föda åt öknens djur. Du lät källor och bäckar springa fram, du fick vattenrika floder att sina. Din är dagen och din är natten, du satte månen och solen i deras banor. Du stakade ut alla gränser på jorden, sommar och vinter är ditt verk. (Psaltaren Psalm 74 versarna 12-17)

Vare sig vi vill det eller inte står vi alla i bestämda sammanhang. Detta är viktigt att uppmärksamma eftersom sammanhanget påverkar hur vi tänker. Själv går jag i kyrkan varje söndag och skall man begripa mig är det en fördel att veta det. För mig betyder min kristendom att jag låter Jesus vara utgångspunkten för både tänkande och handlande. I en bestämd mening är Jesu värld också min värld.

Då tror du på bibeln, säger någon. Visst, men den tron går via Jesus. Bibeln i sig är religiösa traditioner samlade i en volym, bibeln med Jesus för ögonen och med Jesus som tolkningsnyckel är Guds ord.

Till traditionen runt Jesus finns Gamla testamentets Psaltare, bland annat psalm 74, som utifrån sin tids föreställningsvärld prisade Gud för att denne en gång i tidernas begynnelse i en våldsam uppgörelse med tillvarons kaosmakter skapade ordning i vår värld och gav oss våra livsmöjligheter.

Min Jesustro gör att jag inte enbart bejakar denna psaltarpsalmens tolkning av tillvaron. Jag tror dessutom att Skapargudens kamp har sin fortsättning här och nu. Dessutom att jag själv är inblandad. Min uppgift är att bekämpa ondskans kaos i mitt och andra människors hjärtan.

Det är egentligen föga uppseendeväckande att vårt sammanhang påverkar oss. Det är en allmän sanning. Säg mig med vilka du umgås och jag skall säga vem du är, heter det. Frågan är alltså var jag hör hemma. Det berättar en del både om vem jag är och vad jag tycker. I vissa kretsar tycker man nämligen si och i andra så. Det är långtifrån alla som likt mig tolkar tillvaron utifrån Jesus. Humanitet brukar i många kretsar ta Jesu plats, humanitet och tro på naturens egna goda krafter i andra.

Har ni träffat någon medlem i naturskyddsföreningen som förbannar den grymma naturen som låter visst växa och annat dö, och som dessutom låter det svaga förgås på det starkas bekostnad? För min del har jag aldrig gjort det. Ändå är det ju ”survival of the fittiest” som gäller. Och har ni hört någon humanist och människovän brista ut i klagan över människans onda natur och primitiva drifter? Och ändå lär det vara svårt att förneka att mänsklig ondska sitter djupt hos oss människor. Jag har för den delen heller aldrig hört någon Jesusanhängare brista ut i klagan över naturens grymma lagar. Det skulle i så fall vara jag själv. Däremot är det många av oss som tar människonaturens mörka sidor på allvar. Det finns till och med dom som gör som dagens psalmist och i sin förtvivlan ropar till Gud. Låt inte de hjälplösa gå besvikna bort, låt de förtryckta och fattiga prisa ditt namn! Grip in, o Gud, hävda din rätt, tänk på att du ständigt smädas av dårar. (Psalt 74:21 f)