(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2” 35 17 Jag gillar Anders Borg)

Bibelstudium i Vivalla den 30 augusti 2017

5Jag minns förgångna tider och tänker på allt du har gjort, jag begrundar vad din hand förmått. 6Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord. 7Herre, skynda att svara mig, jag orkar inte mer. Dölj inte ditt ansikte för mig, då blir jag lik dem som lagts i graven. (Psaltaren 143 v 5 ff)

När jag läser bibeln och för den delen också när jag läser av nuet söker jag först det generella. Därefter tar jag itu med det speciella. Så även idag.

Det generella är minnet av det förgångna, en människas förankring i det hon bär med sig hemifrån. Det speciella är minnet av Gud.

Inte många har med sig gudsförtröstan i sitt andliga arv, desto fler förtröstan av annat slag. Av besläktat slag som jag förstår det. Minnet har förvandlat tillfälliga episoder i barndomen till andliga besittningar av styrka som inte står gudsförtröstan efter. Dessa besittningar utgör det andliga arv som vi under vårt fortsätta liv ständigt vänder tillbaka till.

Den som kommer till tro integrerar sitt andliga arv med gudstron. Det betyder låter trons gemensamma andliga erfarenhet bli en del av egen erfarenhet. Märkligt? Inte märkligare än att tyska barn på 40-talet, så kallade maskrosbarn, tog till sig andras trygghet och gjorde den till sin egen, så egen att de blev starkare än de starka.

Vad är då tro? Även här först det generella för att sedan gå över till det speciella. Tro är generellt sett att ”sträcka sig” mot något, ”öppna” sig mot detta något som vore detta något själva förutsättningen för livet, lika livsnödvändigt som vatten för uttorkad jord.

Tro i denna mening är själva förutsättningen för ett gott liv. Vad blir det nämligen av samlevnad som inte är helhjärtad, av barnavård där det råder brist på kärlek, av arbetsinsats där vilja saknas att göra sitt bästa, av kärlek till livet när viljan till liv saknas.

Tro i speciell mening är att integrera gudstron i denna längtan, det är att låta gemensam troserfarenhet bli ett med min egen längtan.

Hur blir det då när min längtan inte får något gensvar? Återigen först det generella och sedan det speciella.

Hur blir det när jag misslyckas i min samlevnad, när min kärlek till mina barn blir obesvarad, när jag trots de bästa avsikter inte klarar av mina uppgifter vare sig i arbete eller annorstädes. Svaret på dessa frågor vet ni lika bra som jag. Det blir svårt att leva, för en del av oss ändar allt i hopplöshet om det inte tänder aggressivitetens livsfarliga låga.

Hur blir det då när jag integrerat gudstron i min längtan, när jag sträcker mig mot Gud i hopp om att Gud skall reagera på min längtan men inte gör det. Psalmisten har svaret. Det lyder: ”jag orkar inte mer”, jag blir ”lik dem som lagts i graven”.

Detta står alltså i bibeln, dessutom centralt placerat i en av Psaltarens klagopsalmer. Till detta kommer att det svarar mot vad många av oss kristna erfarit. Kom sen inte och säg att tron är drömmar fjärran från verkligheten eller ”opium för folket”, när den snarare förstärker verkligheten än fördöljer den.

Tro bara inte en klagopsalm i Psaltaren återspeglar hela sanningen, dock en del av den sanning som ingen av oss undkommer. Vi kristna är inte ett folk skilt från andra, men förhoppningsvis ett folk som fått del av helheten på både gott och ont.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 34 17 Om kvinnlig fotboll och tendenser i tiden)

Bibelstudium i Vivalla den 23 augusti 2017

Lovad vare Herren, ty han har hört min bön. Herren är min styrka, min sköld, på honom förtröstar jag. Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom. Herren är sitt folks styrka, sin smordes tillflykt och räddning. Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras herde, bär dem för evigt.(Psalm 28 verserna 6-9)

Glöm inte att när den här lovsägelsen för första gången uttalades gick det en rak linje från Gud till den fromme israeliten. På Gud berodde nämligen allt. Av Guds vilja berodde storm och oväder liksom solsken och värme. Guds vilja återspeglades i naturens växlingar liksom i människors öden. Gud straffade och han belönade. Allt beroende av folkets trohet mot det förbund Gud instiftat med dem. Åtminstone var det den tron som ligger bakom Psaltarens psalmer.

Att de obönhörliga naturlagarna avgjorde naturens växlingar och påverkade människors öden hade de fromma israeliterna vaga föreställningar om. Naturens växlingar och människors öden var en angelägenhet mellan Gud och de utvalda. Gud förutsattes suveränt bestämma över väder och vind, över lycka och olycka, över naturkatastrofer liksom över sol och regn i rättan tid. De utvaldas trohet mot sin Gud ledde till välgång, deras otrohet till katastrofer

När den fromme därför var i nöd förväntade han sig hjälp från Gud. Det gjorde också psalmisten till psalm 28 när denne i nöd ropade: Hör hur jag bönfaller dig, hur jag ropar till dig om hjälp och sträcker mina händer mot ditt tempel, mot det allra heligaste.

     Och det gick som den fromme bedjaren hoppades, Gud hörde den frommes bön, vilket i sin tur utlöste dennes Lovad vare Herren… Den raka linjen mellan Gud och hans tillbedjare blev återigen bekräftad. Och därmed också de frommas förtröstan på sin Gud.

Så skedde dock icke alltid. Detta trots odelad fromhet och gudomliga löften. Varför skulle annars psalmisten avsluta sin psalm med följande ord. Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras herde, bär dem för evigt. Och varför skulle annars en hel bok, Jobs bok, ägnas åt de katastrofer som kan drabba den fromme.

Detta om den raka, om än i ibland ifrågasatta linjen mellan Gud och hans utvalda. Nu till det som kommit emellan Gud och människa. Jag avser de naturlagar som de fromma israeliterna anade men inte fått grepp om, men som vi moderna människor, kristna som ickekristna, däremot till fullo tvingats böja oss inför. Dessa lagar är nämligen konstaterbara och verkande. Ingen av oss kan undgå att märka detta.

Detta har fått till följd att Gud skymts för oss. Vi litar mer på läkarens mediciner än på prästens böner, mer på orsakslagen än på Guds vrede, respektive välvilja.

Många säger; vi behöver ingen Gud. Sann vishet är att förhålla sig till den natur vilken vi är en del av. Orden; vi skall leva med naturen inte mot den har blivit vår tids trosbekännelse.

Men i så fall är ju naturen en Guds ersättning, om man så vill nutidens Gud. Naturen har blivit den givare/straffare som en gång Gud var.

Men är detta sätt att se själens sanna lisa? Kan vi vara utan den gudomlig närheten i livets avgörande skeden. Kan jag vara utan den Gud som personifierats i Kristus? Mitt svar är nej. Nog litar jag på de lagar som styr vår tillvaro. Men jag kan för den skull inte vända den Gud ryggen som visserligen verkar via naturlagar, men som dessutom är så mycket mer än dessa lagar.

(Se även ”Med mina glasögon 2” 33 17 Du är i så bra form, sa Donald Trump)

Bibelstudium i Vivalla den 16 augusti 2017

 Om Gud i Psaltaren 8

2Herre, vår härskare, väldigt är ditt namn över hela jorden. Jag vill besjunga din himmelska prakt 3med ett barns, ett dibarns mun. Du har rest ett värn mot dina fiender för att betvinga ovän och hämnare. (Psaltaren kap 8 v 2 f)

Om människan i Psaltaren 8

Du gjorde honom nästan till en Gud, med ära och härlighet krönte du honom 7Du lät honom härska över dina verk, allt lade du under hans fötter: (Psaltaren kap 8 v 6 f)

Vi vet inte alltid exakt vad Psalmisten menade när han lovsjöng Gud i Psaltaren 8. På sina håll är betydelsen osäker. Det exemplifierar det första textutsnittet ovan. Den observante märker att 1917 års översättning radikalt skiljer sig från den nuvarande. Jesus tycks mer läsa som den nuvarande översättningen, när han enligt Matteus 21:16 låter ”barn” och ”dibarn” sjunga Guds lov. Följdriktigt kan man tycka. Som bekant uppgraderade Jesus barn och fåkunniga. Dessa stod närmare Gud än mången annan.

Till detta hör att jag inte vet om det är rätt att som den nuvarande översättningen låta satsen att Gud ”rest ett värn mot dina fiender för att betvinga ovän och hämnare” stå som en självständig sanning utan närmare kopplingar till ”barn” och ”dibarn”. Att det i sak är riktigt att Gud ”värnar” oss är jag däremot övertygad om. Visserligen har Gud satt gränser för livet. Ingen undgår döden. Men att Gud under vår livsresa skyddar oss mot de nedbrytande krafterna (här benämnda fiender, ovän och hämnare) i tillvaron, är jag övertygad. Om inte annat skyddar han oss med lagar och etiska regler, men mest av allt förstås genom sitt evangelium. När detta glada budskap når våra hjärtan är det inte aktuellt att vare sig göra ont eller tänka destruktivt.

Till saken hör dessutom att vi i ett avseende tycks vara mer upplysta än psalmisten. För honom stod det ännu inte klart att livet hade en fortsättning i evigheten. Avslutningen i psalm 23 är i det avseendet avslöjande. Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever. Så länge jag lever, inte en dag längre. Men vi vet bättre; Jesu uppståndelse är för oss ett tecken på att Gud inte överger ens den som lämnat detta liv.

Orden om människan i Psalm 8 väcker frågor men av en annan anledning. Där står: Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. Allt lade du under hans fötter. Här är det inga problem med vad som står i grundtexten. Om dess betydelse råder ingen tvekan. Men av nästan till en Gud blir i Hebreerbrevet 2:4 änglar. Och hos Paulus blir av allt lade du under hans (dvs människans) fötter en messiansk profetia om Jesus. (1 Kor 15:27)

Varför har jag mödat mig om att påvisa allt detta? Vore det inte bättre att bara läsa som det står och sen ta till sig av detta? Men i så fall missade jag att också bibeltexter kan vara tvetydiga. Dessutom att messianska tolkningar av Gammaltestamentliga texter inte alltid är självklara. Bibeln läst utan trons glasögon inte bara kan vara utan också är mångtydig.

För mig har detta lett till att jag konsekvent läser bibeln med Kristus som riktmärke. Detta har inte hindrat mig att se att det också finns andra möjligheter till tolkningar. Dagens text är för mig ett av många exempel på detta.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 32 17 Konspirationen närmare än jag trodde)

Bibelstudium i Vivalla den 9 augusti 2017

Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.   Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. (profeten Hesekiel 36 kap v 26 f)

Alla som leds av ande från Gud är Guds söner.   Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!”  (Paulus brev till romarna 8 kap v 14)

Hos profeten Hesekiel förebådas det som sedan aposteln Paulus ett halvt årtusende senare fick se fullbordat, Andens seger. Vi går här direkt till Paulus för att se hur denna seger ter sig.

Vi börjar med att fråga oss hur vi får del av denna Ande? Paulus svar lyder; genom tron. Tron i sin tur har med överlåtelse att göra och till överlåtelsen hör att jag längtar efter Jesus och sträcker mig mot honom. Denna längtan besvarar Jesus genom att uppfylla mig med sig själv. Eller som bibeln uttrycker det; genom att jag får del av Guds och Kristi Ande.

Det kan om denne Ande sägas att den erövrar mitt inre. Samtidigt samsas denna, låt oss kalla den ”Jesusande”, med min naturliga håg och mitt naturliga sinne i ett gemensamt själsligt utrymme. Herr Karlsson är fortfarande herr Karlsson när ”Jesusanden” erövrat honom, men ack så annorlunda.

Men traditionen då, den kristna tradition och den kristna kultur som burit Sverige under så många århundraden? I bästa fall är den ett stöd för en kristen. I sämsta fall blir traditionen en ersättning för en levande tro på Jesus.

Det är ingen måtta på Paulus optimism. Med Anden följer ett nytt liv. Jag slipper som kristen titta neråt utan kan blicka uppåt. Jag behöver inte kämpa för att göra det goda. Det är bara att leva på. Anden hjälper mig. Allt enligt Paulus i det åttonde kapitlet i Romarbrevet.

För att förstå Paulus optimism behöver vi bara gå till oss själva. Det går som en dans när vi är uppfyllda av kärlek och glädje. Automatiskt gör vi det som bör göras. Vi ser, känner och förstår. Det är lätt att leva. Det goda kommer av sig själv.

På motsvarande sätt med Andens liv. Det går av sig självt när jag är uppfylld av Jesus.

Komplikationerna då? Hur är det med dem? I kapitlet innan (Rom 7) är det exempelvis inte mycket bevänt med optimismen. Där betonar Paulus hur svårt det är att leva ett kristet liv. Jag gör det jag inte vill och det jag inte vill gör jag. (Rom 7:15)

     Hur är det nu med detta? För egen del har jag funnit att både det ena och det andra har fog för sig. När jag glömmer min inriktning på Kristus gör jag det jag inte vill, men jag är uppfylld av min frälsare, då går det mesta av bara farten.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 31 17 Förhärdelsens plats)

Bibelstudium i Vivalla den 2 aug 2017

28Ungefär en vecka senare tog Jesus med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be.  29Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. (Evangelium enl Lukas kap 9 v 28 f )

Den verklighet vi lever i är minst tudelad. Materiell verklighet är inte det samma som upplevd verklighet. Vi klarar oss dessutom inte utan dessa dubbla verkligheter. Massor av sanningar missar vi utan den upplevda verkligheten. Vi blir robotar inte människor.

Tillhör inte också religionen det nödvändiga som står över och lever tillsammans med det som med blotta ögat kan konstateras. Naturligtvis är det så. Religionen är inget vi kan ha eller mista.

Vid tvekan skall man fråga sig om religionens visionära bilder håller eller om de förvanskar sanningen likt bruket av opium, som Marx påstod.

I söndags var det Kristi förklarings dag, visionens dag. Den dag då visionen tog över vardagsverkligheten och Jesus framträdde i gudomlig härlighet. Inledningen till berättelsen om förklaringen ser ni ovan. Slå gärna upp i era biblar och läs hela texten.

Frågan är om förklaringens bild av händelserna på berget håller, om de förtydligar sanningen om Jesus eller om den förvanskar bilden av honom.

För att få svar på detta behöver vi fråga oss var denna förklaring vill säga. Svaret lyder entydigt att Jesus upphöjs. Hans kallelse befästs. Jesus kommer med bud från Gud och han är själv Gud, Guds son.

Denna Jesu absoluta närhet till Gud var långt ifrån given i den första kristenheten. Inte ens för evangelisten Lukas var den självklar. I kapitel 18 vers 19 låter evangelisten exempelvis Jesus säga:

Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.

Historiskt sett var det så att tron på Jesu gudomlighet tilltog allteftersom. För Jesusanhängarna stod det redan från början klart att Jesus var en gudsman, en profet av nytt slag. Hans sätt att tolka de heliga skrifterna överraskade. Det var som om Guds ord och vilja fick en förnyat innehåll i hans mun. Ordet blev inte längre statiskt, dikterande utan levande. Ordet blev liv och handling inte minst genom att på ord regelbundet följde handling som fullbordade och konkretiserade det Jesus hade sagt. Jesu under står i detta sammanhang. De är minst av allt vanliga mirakler.

Om profeten Jesus fick det talas men inte om Jesu gudsnärhet, en närhet som tycktes spränga alla gränser. Förklaringsbergets upplevelser fick inte föras vidare, lär oss evangelierna, tigas tills tiden var inne. Varför? Bland annat därför att det sågs som en dödssynd att göra anspråk på gudomlighet. Gränsen mellan Gud och människa var och är knivskarp inom judendomen. Även inom Islam för den delen.

Men när är tiden inne? För mig är svaret nu. Jag behöver Jesus Guds son, jag behöver förstå att förklaringsbergets Jesus ger mig en komplett bild av min frälsare. Samtidigt är det individuellt när den himmelska sanningen om Jesus skall och bör uppenbaras. Det finns dem som hoppat direkt till hans gudomlighet utan att gå via människan Jesus. Dessa senare önskar jag ett steg tillbaka. Jesu gudomlighet förutsätter hans mänsklighet. Utan det mänskliga vill gärna Jesu gudomlighet bli till fantasterier.