(Se även ”Med mina glasögon 5”, 9 20 Rättsväsendets oberoende)

Bibelstudium i Vivalla den 26 februari 2020

14Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött.  15Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.

16Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis. Och om jag också har uppfattat Kristus på det sättet, så gör jag det inte nu längre. (Paulus 2 brev till korinthierna kap 5 v 14 ff)

I  sin uppgörelse med motsträviga anhängare från Korinth skriver Paulus dessa ord. För oss sentida läsare blottas därmed den kristna trons innersta hemlighet.

Sammanhanget är judiskt med en judendom som ständigt tvingades värja sig. Därute fanns den hotande hellenismen, där inne renlevnadsmän och profetiska fanatiker. En av dessa  s k ”fanatiker”, Jesus, gjorde de sig av med. Trodde de. Men korsfästelsen av Jesus blev inte som de tänkt sig den. I ”uppstånden närvaro” steg denne Jesus in i människors hjärtan och omvandlade dem. En av dessa omvandlade hette Paulus. Texten ovan är ett vittnesbörd om vad som skett i denne Paulus inre. Vad som skett var att Paulus förstod på ett nytt sätt.

Efter sin omvändelse till kristen tro förstod han inte längre korsfästelsen främst som en avrättning utan framför allt som ett gudsingripande. Gud hade, förstod Paulus, omvandlat avrättningen av Jesus. Jesu ända upp på korset obrutna kärleksvilja hade av Guds nåd förvandlats till en försoningshandling, det betyder en död som kom andra till godo. Eller som Paulus uttrycker det; ”en har dött för alla då har alla dött”.

Bildlikt talat smittade Jesu död av sig. De som i tro närmade sig den uppståndne  slapp i fortsättningen, som Paulus numera förstod det, att leva utifrån gamla livsmönster. De jesustroende behövde inte längre vedergälla ont med ont. De har fått kraft att löna ont med gott. De kunde i fortsättningen sluta sig samman i gemenskaper som hölls samman utifrån dessa nya förutsättningar.

Detta nya som Paulus hade erfarit och sedan förkunnade var skört. Detta sköra fanns t o m i Paulus inre. Försoningen lät sig visserligen praktiseras men att förklara den var värre. Paulus tvingas ta till den ena bilden efter den andra för att tydliggöra. Att ”en har dött för alla då har alla dött”, är en av flera formuleringar som Paulus prövar när han skall i ord förklara det i grunden oförklarliga.

F a var, låt oss kalla det evangeliet, svårt att praktisera i de nya gemenskaper kring Kristus som växte fram som svampar ur jorden. Inte minst Paulus fick erfara detta och då inte minst i Korinth. Den på lagen grundade judiskheten och inte bara den, trängde snart på de nykristna judarna i Korinth och hotade att åter ta makten över deras sinnen.

De konsekvenser Paulus drog av sitt kristusmöte hotades från snart sagt alla håll. Det betyder de konsekvenser som gjorde att Paulus,  jag citerar, inte längre bedömde ”någon på människors vis” blev allt svårare att hävda.

Så var det och så har det fortsatt att vara. Det gick så långt i den tidiga kristenheten att Paulus förståelse av korset och dess konsekvenser närmast suddades ut. Först på 300-talet i och med Augustinus blev Paulus kristustolkning åter aktuell.

Som det var då har det fortsatt att vara. Det nya sätt att leva som är konsekvensen av Paulus korsteologi är fortfarande något som ständigt på nytt behöver erövras på nytt. Bara så att det först är när detta sker som kristen tro kan framträda i förnyande kraft.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 8 20 Form på gott och ont)

Bibelstudium i Vivalla den 19 februari 2020

Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad. (Rom 10:13)

Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?   Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting.   Men alla lyssnade inte till budskapet. Ty Jesaja säger: Herre, vem satte tro till det vi förkunnade?  Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord. (Rom 10:14-17)

I Romarbrevet kapitlen 9-12 vet Paulus varken in eller ut. Han försöker förstå varför Israel, Guds eget folk, inte tog emot Jesus. Ändå var det ju uppenbart, menade Paulus, att Jesus Kristus var den som skulle komma. Att bara fortsätta att kämpa på med sin laglydnad som om inget hänt dög inte. Det var som att försöka lyfta sig själv i håret. När tiden var inne och det var den i och med Kristus,  fick den fromme släppa taget om sitt närsynta rotande i lagen. Hon kunde lyfta blicken och hämta kraften ovanifrån (med hänvisning till Joel 2:28-32). Den troende fick från och med nu, menade Paulus ta emot budskapet om Jesus Kristus, om hans död, uppståndelse och inte minst hans närvaro som den himmelske frälsaren. I detta budskap mättat med den uppståndnes andliga närvaro föddes, förkunnade Paulus, det nya livet och med denna nyfödelse följde en laglydnad av nytt slag. Buden var i långa stycken de samma, men kraften hämtades i fortsättningen inte nerifrån ur egen mental styrka utan ovanifrån.

Obegripligt att hans eget folk inte fattade detta tyckte Paulus. Men en gång skall de förstå. Om detta, om ”Israels slutliga räddning” kan vi läsa i Rom 11:25-36. Dock inte här och nu i detta bibelstudium. Nu gäller det att vi fördjupar oss i det budskap som enligt Paulus leder oss till Herren.

Belägg för budskapets betydelse hämtar Paulus från enstaka textord i Gamla testamentet (Jes 52:7, Jes 53:1, Ps 19:5). Dock mer än annat från egen erfarenhet. Paulus visste att själva förutsättningen för att Jesus skulle  bli erkänd var att han blev känd. Kännedom om Jesus fick man i sin tur genom förkunnelse, förkunnelse i alla de former. Denna förkunnelse vilar, skriver Paulus  på Kristi ord. Det betyder, om man tar orden som de står, på de Jesusord som traderats bland lärjungarna och gjorts kända i de första kristna församlingarna. Detta inkluderande Jesu ord om dopet och de ord han uttalade i samband med att han instiftade nattvarden.

Nämnt är inte, men förutsatt, berättelserna om Jesu död, uppståndelse himmelsfärd liksom vittnesbördet om hans fortsatta närvaro gemenskap genom Anden. Detta desto hellre som Paulus i sina brev är mer än sparsmakad med berättelser från Jesu jordiska gärning. Allt lägger han på korset och korsets innebörd, inte minst att Jesus efter uppståndelsen fortsätter sitt frälsningsverk.

Själv lägger jag samman det hela, såväl ord av och om Jesus som ”de synliga orden”, dopet, nattvarden. Därtill lägger jag vittnesbörden om Jesu överjordiska närvaro i församlingens gemenskap. Allt syftar för mig  till ett och detsamma nämligen  att i denna värld synliggöra den uppståndne, ge honom kropp, själ, ande och närvaro.

Förutsättningen för att allt detta synliggörande inte enbart  skall ge faktakunskap, är att den uppståndne Kristus verkligen är närvarande med sin Ande i alla dessa, låt oss kalla det aktualiseringar. Detta i sin tur visar sig inte först och främst i den acceptans budskapet får utåt, mer i Ordets, sakramentens och den kristna gemenskapens betydelse för dem det främst berör. Omvandlade kristna säger mer än anhängarnas antal.

(Se även ”Med mina glasögon 5”,  7 20 Skapade djävlar.)

Bibelstudium i Vivalla den 12 februari 2020

7Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust.  8Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus  9och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror.  10Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans –  11kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda. (Paulus brev till filipperna kap 3 v 7-11)

Om tro talade man tidigare. I dag har tron bytt namn och kallas värdegrund. Låt gå för det. Värdegrunden kan närmare betraktad ses som tro på väg att stelna om ännu ej förstelnad. Så sakteliga sker förändringar i värdegrunden allt utifrån nya människor, nya erfarenheter, nya idoler och nya tankeströmningar.

Detta sagt för att påminna om att motsvarande gäller också på den kristna trons område. Det går alls inte att sätta likhetstecken mellan kristen tro av i dag och kristen tro på 1600-talet. Det går heller inte, och det är det nya i detta bibelstudium, att sätta likhetstecken mellan en bok i bibeln och den andra. Till och med när man läser Paulus märker man betydande förskjutningar.

Ett står dock fast vare sig man levde ut sin kristendom på 1600-talet eller nu eller när man jämför den ena bibelboken med den andra. Med kunskapen om Kristus blir det mesta beskådat med nya ögon. Detta som en allmän sanning.

Åter till förskjutningarna. Till och med när man begränsar sig till Paulus märker man hur olika hans infallsvinklar är. Om Paulus i sitt troligen äldsta brev, 1 Thessalonikerbrevet,  är inriktad på Jesu snara återkomst och med den de dödas uppståndelse och församlingens möte ”med Herren i rymden”, så är perspektivet ett annat i Romarbrevet. I detta brev är det noga med trosgrunden. Tron är det på vilket allt hänger, lagen visserligen helig men ändå en trons tjänare. Och tron kommer uppifrån. Den tar man sig inte, den får man. Att tro är att ta emot, den är aldrig grundad i en mänsklig förmåga. Den största av alla dessa trons gåvor är tron på och den upplevda gemenskapen med den uppståndne Kristus. I denna trons gemenskap har den kristne förmånen att få utforma sitt liv.

Men mer finns att säga om tyngdpunktsförskjutningar hos Paulus. Ytterligare en upptäcker vi när vi bekantar oss med Filipperbrevet, ett brev skrivet i fångenskap. Berövad sin frihet, och med det sina möjligheter att nå ut med sitt budskap, väller Paulus trosglädje fram som aldrig tidigare. Han gläds mer än annat  över honom som inte aktade på sin likhet med Gud utan ”ödmjukade sig och var lydig ända till döden på korset” (Fil 2:8).

Här befinner sig Paulus milsvitt från föreställningar om församlingens möte med Herren i rymden. Det närmaste han kommer är till suckar om hur gott det skulle vara att dö för att en gång för alla vara hos Kristus. (Fil 1:23)

Entusiasmen är i Filipperbrevet stegrad till det yttersta. Till vad ändamål? Sjunker han in i sin upplevelse, blir han i denna ett med sin frälsare i en mystisk förening? Talar han i tungor?

Nej, långt därifrån: ” Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig” , skriver Paulus. ”Nej jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp” (Fil 3:12)

För mig är detta förebildligt. En kristen skall vara på väg och det på vägar som inte alltid är raka och med målsättningar som inte alltid leder fram. Men målet är Kristus, är alltid Kristus.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 6 20 Fel ordning i söndags.)

Bibelstudium i Vivalla den 5 februari 2020

Men jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare: min Gud skall höra mig. Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus. Eftersom jag har syndat mot honom måste jag uthärda Herrens vrede, till dess han tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset, och jag skall se hans rättfärdiga verk. Min fiende skall se det och höljas i skam, hon som säger till mig: ”Var är Herren, din Gud?” Jag skall se på när hon trampas ner som smuts på gatan. (Mika kap 7 v 7-10)

Texten från profeten Mika, en profet samtida med Jesaja. Men texten ovan fristående. Sammanhanget okänt, men innehållet talar.

Det viktigaste profeten säger är: Herren är mitt ljus.  Det näst viktigaste: Jag sitter i mörker. Det tredje viktigaste: Herren vredgas, men han skall ta sig an min sak och skaffa mig rätt.

Allt visar att Mika stod i den bibliska traditionen. Människans egenvärde må vara oändligt, men det hon äger har hon fått.  Herren är givaren, inte människan. Människans ljus är henne givet.

Problematiken är också den typiskt bibliska. När verkligheten randas stämmer inte kartan med verkligheten. Trots tro på Herrens ljus, sitter profeten i mörker. Det går honom illa. Ingenting stämmer. Det är som Gud inte funnes.

Lösningen är också den för bibeltexterna så typiska. I stället för att anklaga Gud ger profeten t o m sitt eget misslyckande en mening. Misslyckandet var ett uttryck för egen synd och har lett till Herrens vrede.

     Sedan följer profetens trossprång. Olyckan fortsätter till den dag Herren tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset.

Så långt komna är det dag att växla spår och koppla samman. I det här fallet koppla samman Mika med Jesus. Detta blir på inget sätt sökt. Också för Jesus var Herren hans ljus. Också Jesus fick sitta i mörker. Också på honom vredgades Gud. Gud lät Jesus utstå de gudlösas vrede i döden på korset.

Här blir det  emellertid si och så med parallelliteten. Profeten levde i förhoppningen att Herren skulle skaffa honom rätt. Jesus fick rätt. Redan på tredje dagen skedde det. Lidandet och döden ändade i triumf.

I nästa fas slås parallelliteten i småbitar. Detta när Mika profeterar om en framtid  där Gud har fört honom ut i ljuset så att han kan se det rättfärdiga i Guds handlande. Sen följer för den känslige katastrofala ord. Min fiende skall se det och höljas i skam, hon som säger mig: Var är Herren, din Gud? Jag skall se på när hon trampas ner som smuts på gatan. Mot detta står Jesu ord på korset i bjärt kontrast: Fader förlåt dem ty de veta inte vad de göra. (Luk 23:34)

Så långt profeten Mika och frälsaren Jesus Kristus. Båda kan stötta oss som tror. De gör oss uthålliga i vår tro på att livet beror av Herren, att min frälsning vilar inte i mig själv utan i min Gud.

Men vad göra med en omgivning som överöser oss med sin övermodiga tro på att människans frälsning ligger i hennes egna händer? Skall vi bete oss som Mika eller som Jesus?