(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 134 Farlig orättvisa)

Bibelstudium i Vivalla den 28 september 2016

11Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig. 12Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? 13Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? 14Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den. (5 Moseboken 30:11-14)

Avsnittet ovan är lagt i munnen på Mose där denne talar om Israels framtid. En dag skall Israel omvända sig och följa Guds bud och stadgar, profeterar Mose. Israels barn skall åter börja älska Gud av hela sitt hjärta och hela sin själ. Den dagen skall folket förstå lagen, förkunnar Mose. Det förutsätts ingen himmelsk vishet för att göra det, ingen delegation lärda behöver folket kalla på för att klargöra Guds vilja. Nej ordet är inplanterat i din mun och i ditt hjärta så att du av dig själv både förmår förstå och följa Guds ord, försäkrar Mose. Så ungefär om jag gör en parafras av det hela.

Jag läser denna text från 5 Moseboken som en del av en predikan som hölls någon gång under gammaltestamentlig tid. En märklig predikan förstås. Den ingår i 5 Moseboken som har hela 34 kapitel. Och 5 Moseboken i sin tur är inledningen till de historiska böckerna i Gamla testamentet. I slutändan blev av det hela ”det historiska bibelverket”

Denna ”predikan” om lagen som finns i människornas hjärtan fick en grupp människor höra som levde under gammaltestamentlig tid. När vet jag inte. Det vet ingen annan heller för den delen. Men jag inser att den är så gudainspirerad att den med fördel kan omplanteras i nya miljöer och sammanhang. Det ansåg också Paulus. Han citerar den i Romarbrevet 10 och döper om lagen till ”trons ord”. Dessa lyder ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta bror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning” (Rom 10:9 f)

Det är med Guds ord så att det låter sig omplanteras. Man kan om Nya testamentet säga att hela detta bokverk är en omplantering av det som stod i det Gamla Testamentet. Så det är inte enbart Mose som omplanteras i nya sammanhang. Omplantering av Guds ord är regel. Den utmaning vi kristna står inför idag är att omplantera i första hand Jesu ord till nutid. Alla mina bibelstudier i Vivalla är ett sådant försök till omplantering.

En omplantering innebär att det finns förbindelse mellan det ursprungliga och det omplanterade. I det här fallet att det finns en förbindelse mellan Mose budskap om lagen som finns i hjärtat och Guds ord idag. För mig känns det självklart att anknyta till Paulus. Lagen var för honom trons ord om Jesus som skulle finnas i människornas hjärtan.

För mig är inte trons ord om Jesus krångliga. Den handlar ytterst om Jesus som dog för oss och att Gud lät honom uppstå. Dessa ord är för mig både förebildliga och hoppingivande. De hjälper mig både att leva och att dö.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 133 En enda tillåten sanning)

Bibelstudium i Vivalla den 21 sept 2016

(för) Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. (Paulus 1 brev till Timotheos ,kapitel 6 v 7 f )

För mig står det klart att dessa två versar är ett gudsord, dessutom ett ord med specifik adress. Det är dessutom viktigt att rätt personer lyssnar. Lyssnar de som skall lyssna, blir ordet till välsignelse, tar däremot fel personer till sig, blir den ena villan värre än den andra. De som skall lyssna är människor som sagt ja till Gud. Vad dessa behöver höra är sanningen om alltings intighet. Tomhänta har vi kommit till världen och tomhänta skall vi lämna den. Ingenting betyder egentligen något; det du äger har du fått och det till låns. En dag skall allt tas ifrån dig.

Detta behöver alltså troende människor höra. Varför? Inte främst därför att talet om tomheten otvivelaktigt är sant. Vi behöver höra och ta till oss därför att detta tal skapar förutsättningar för att lägga människans värde på rätt nivå. Människovärdet är inte något vi äger i oss själva, det är ingen kvalité vi kan berömma oss av. Vårt värde ligger i att Gud håller oss för att vara något värda, ja i slutändan att Gud älskar oss.

Att vara kristen är att veta sig älskad med en kärlek som är oberoende av förtjänst. I vetskapen om att vara älskad för den jag är behöver jag inte hävda mig, behöver jag inte samla förtjänster på hög, behöver jag inte trygga mig med rikedomar. Så kan man kort och gott sammanfatta dagens text.

Däremot, för att fortsätta utläggningen, kan jag mycket väl äga mycket. Men förutsättningen för allt ägande är att veta sig vara förvaltare. Jag kan t o m älska mina pengar och ändå leva rätt. Förutsättningen är, för att uttrycka mig med min hustrus syster ord, att pengarna är mina tjänare, inte mina herrar.

Att vara tomhänt på sätt som Paulus i textordet ovan påminner oss, är t o m själva förutsättningen för ett liv som kristen. Allt skall nämligen Gud ha, först när han äger allt, kan han forma oss efter sin vilja. Egen tomhet är förutsättning för det vi kristna kallar barnaskap.

     Orden tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi går ut den, är därför för oss som håller oss till Gud, glädjeord. För den som ingen Gud har, är de däremot fasansfulla.

Dessa ord i sin ofrånkomliga sanning får nämligen en tänkande människa som kapat bort Gud ur sitt medvetande att frukta att den idag så självklara grundvalen, ”människans oändliga värde” vilar på önsketänkande. Ja att alla höga ideal som vi idag stoltserar med, allt tal som spränger tid och rum, kanske inte har någon verklighetsförankring utan är fantasiskapelser. Därför vill den gudlöse inte höra sanningen om tomheten. Hon fruktar nämligen, ja vet innerst inne, att orden är sanna.

I sin tur leder denna vetskap om alltings intighet och tomhet till att den gudlöse med alla medel måste värja sig mot tomheten och betydelselösheten. Livet blir ett enda långt samlande på sånt som ger henne värde. Självhävdelse blir i den processen ett måste. I slutändan är hon beredd att trampa på andra för att upphöja sig själv.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 132 Kultur fördjupar demokratin)

Bibelstudium i Vivalla den 14 september 2016

17Andra var sjuka för sina synders skull och fick lida för sina brott. 18De ville inte se åt någon föda och närmade sig dödens portar. 19Då ropade de till Herren i sin nöd, och han hjälpte dem ur deras trångmål. 20Han gav en befallning och botade dem och räddade dem från graven (Från psalm 107 i Psaltaren)

När den här lovsången sjöngs första gången gick det en rak linje mellan synd och död. Ett fåtal, bland dem Jesus, insåg att detta nog kunde vara sanning men långt ifrån hela sanningen. Psalmisten tillhörde inte dessa; sjuk var man för sina synders skull, det visste han. I övrigt står psalmisten på stabil grund. Människor i trångmål och nöd hade blivit kvitt det onda som drabbat dem och prisade Gud för detta. Det var Gud som hade botat dem och räddat dem från graven. Och psalmisten gör psalm av de räddades lovsång. Det kan inte vara bättre.

Frågan är om vi kan göra som Psalmisten. Detta är nämligen långt ifrån säkert. Tidsandan står hindrande i vägen.

Tidsandan har lärt oss att bortse från Gud. Gud är onödig som förklaringsgrund. Honom får du ha för dig själv. Det budskapet har trummats ut i mer än två hundra år nu. Detta om jag låter talet om Gud som onöda inledas med 1789 års franska revolution. Tro mig, den revolutionen gick som en chockvåg genom hela Europa, även Sverige var påverkat. Från och med nu var det inte Gud som ägde rättigheterna, det var människorna själva. Redan 1789 slogs detta fast i den franska deklarationen om de mänskliga rättigheterna. I Nordamerika fick deklarationen heta Bill of Rights.

Det är nog bra med mänskliga rättigheter. Mycket gott har åstadkommits på dessa rättigheters grund. Men tyvärr har de flesta glömt bort att mänskliga rättigheter alltid är delegerade. Rättigheterna är något vi fått, inte något som vi äger i oss själva.

Det är med rättigheterna som det är med livet. Livet är oss givet. Det förvaltar vi, förfogar inte fritt över det.

Livet som gåva och rättigheterna som ett förtroendeuppdrag, så skulle en från döden uppväckt psalmist i dag formulera sig. När det onda drabbar dig, när sjukdomen slår till, eller orättvisan grinar dig i ansikten och du sen blir kvitt ditt onda, då kan du utropa; tack gode Gud. Ytterst är det dig jag har att tacka för att jag blivit kvitt min nöd. Så borde vi idag uttrycka oss om vi tänkte som den uppståndne psalmisten. Och den uppväckte psalmisten skulle å sin sida göra sång av det. Härliga nya psalmer skulle psalmisten författa.

Baksidan av den modernitet som inleddes redan på 1700-talet är att vi skurit av vår förbindelse med Gud. Inte alla har förstås gjort det. Fortfarande finns det människor i vårt gudlösa västerland som tror på Gud, marginaliserade människor framför allt. För dem är Gud mirakelguden, en Gud som griper in på sätt som vi ser och förstår. Gud blir en av oss, bara så mycket större.

Den guden tror inte jag på. Nog gör Gud fortfarande under, men han låter sig inte infångas och begripas i dessa under. För mig är Gud i långa stycken en gåta. Men jag kan inte bortse från att livet är en gåva och att gåvan måste han en givare. Den givaren kallar jag Gud. Och denne Gud tackar jag för livet och mer än annat för det liv jag återvinner efter sjukdom och nöd.

(Se även nytt inlägga”Med mina glasögon”, 131 Ändå ändan bak)

Bibelstudium i Vivalla den 7 september 2016

32Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. 33Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. 34Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman 35och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov. (Apostlagärningarna kap 4)

I Apostlagärningarna kapitel 4 återfinner vi den kristna motsvarigheten till det Kommunistiska manifestet. Alla hade allt gemensamt och åt var och en gavs efter hans behov, står det. Men den fulländande församlingsgemenskapen med allt gemensamt höll inte. Redan den text som följer visar hur allt kraschade. Då var det Ananias och Sapheira som bröt löftet om allt gemensamt. De lade i tysthet undan en del av sitt för eget bruk, men blev avslöjade. På kuppen dog de, straffade av Gud, står det vidare i texten.

Må vara hur som helst med egendomsgemenskapen i den första kristna församlingen i Jerusalem. Den kanske var en önskedröm redan från början, något som aldrig någonsin blev förverkligat mer än i tanken. Men som ideal är texten betydelsefull. Den visar på en av många konsekvenser av att alla är ett i Kristus.

Själva får vi sträva på med textens idealbild för ögonen. För egen del är jag inte säker på att texten om ”Allt gemensamt” skall leda mig till att dela ut pengar till mina kristna medsyskon. Det vore inte bra vare sig för dem eller mig. I mitt fall finns det andra vägar att visa samhörighet. Att dela med mig av tid, att lyssna även på dem med andra intressen än mina, att hjälpa till med sånt andra inte klarar av, har blivit min väg.

Det faktum att egendomsgemenskap enbart är en bland flera vägar att nå den eftersträvade kristna gemenskapen får inte leda oss bort från tanken på egendomsgemenskap. I grunden borde vi ha lätt att förverkliga tanken på ett gemensamt ägande. Som kristna äger vi ju egentligen ingenting. Vi är ju inget annat än förvaltare av något som i slutändan tillhör Gud. En allvarligt sinnad kristen, med blick både för Guds herravälde och Kristi kärlek, lär inte bli fullblodskapitalist. Att ruva på eget är ingenting för en kristen.

En text som denna om egendomsgemenskapen lär inte leda till andlig högfärd. Solidaritet och samverkan är inte enbart ett kristet signum. Det lär oss all erfarenhet. Många är de som ställer upp i kamp för ett samhälle utan fattiga och rika, höga och låga, och utan privilegierade och nonchalerade.

Ett har vi kristna förstås som ingen annan äger. Vi har Kristus, fullkomningen personifierad. Helt igenom levde vår Mästare för att lyfta upp andra. Korset är det yttersta beviset på hans kärlek.

Med Jesus Kristus för ögonen har jag svårt att förstå att den kristna tron idag gjort sitt. Annars är det ju lätt att tänka sig detta i vår tvivelsjuka värld. Och jag kan inte låta bli att tycka att kommunisterna borde tänka som jag. Hur skall de utan en sådan som Jesus Kristus för ögonen bli kvitt tendenser till sånt som lockade Ananias och Sapheira att leva dubbelliv.