(Se även ”Med mina glasögon”, 116 Opinionen fällde Åsa Romson)

Bibelstudium i Vivalla den 25 maj 2016

Nu har de (Israel) varit olydiga medan ni (icke-judiska kristna) har fått förbarmande för att även de skall få förbarmande. (Paulus brev till romarna kap 11 v 31)

Paulus fattar inte, men försöker förstå varför judarna inte tog emot Jesus. Det var för honom en gåta att de inte insåg att det ”förbarmande” Jesus var bärare av var menat att i ett ständigt flöde skulle föras vidare. Hur kunde de vara fast i föreställningen att de som löftesfolk skulle sätta upp murar mellan sig och andra? Obegripligt!

Han skulle bara veta att det som skedde då har fortsatt i en serie av upprepningar ända in i nutid. Människor har tagit emot, låt oss kalla det Jesu ”förbarmande”, och blivit utom sig av lycka. Tänk, har den nyomvände sagt, att jag fått del av förlåtelse och upprättelse. Tänk att jag är accepterad och älskad som den jag är. Skulden, orenheten, det onda uppsåtet, misstänksamheten, är som bortblåst. Jesus har tagit det till sig och bytt ut det mot en obeskrivlig kärlek som bara sköljer över mig.

Till att börja med var det solklart för de nyomvända att det ”förbarmande” de som troende fått del av skulle föras vidare. De förstod intuitivt att den ”utvaldhet” som bibeln så ofta talar om och som krönts i Jesu framträdande är en utvaldhet i rörelse, att dess mening var att föras vidare till ständigt nya utvalda. Deras upplevelse av Jesus gjorde det självklart att tänka så.

Men icke! Snart nog såg de omvända utvaldheten som ett privilegium. Jag är inte som andra. Jag är nummer ett, du är nummer två. Jag är frälst, du är ofrälst.

Åter till Paulus. Vad är egentligen meningen, frågade han sig. Hur kunde det komma sig att hans eget folk missade Jesus? Han försökte sig på den ena förklaringen efter det andra. Till sist kom han fram till att Israel, det utvalda folket, en dag skulle fatta utvaldhetens mening och hylla Jesus som sin frälsare. Han tänkte sig till och med att Gud hade lagt mening i judarnas avvisande av Jesus. Kort uttryckt hade judarnas avvisande lett till hedningarnas möjlighet.

Kan vi säga detsamma? Att de kristnas förvanskning av evangeliet, lett till att ständigt nya människor fått chansen. Jag vet inte. För egen del ser jag bara ont i det som skett. En fruktansvärd sekularisering har blivit resultatet. Människor dyrkar sig själv, inte Gud.

Men i en mening tror jag som Paulus. Jag är övertygad om att Gud inte tappat taget. Hans avsikter må tyckas fördolda men de finns ändå där. Med inre lycka stämmer jag in i Paulus slutord när han brottats färdigt med det för honom obegripliga.

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. (Rom 11:33–36)

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 115 Med intresse för tankemodeller.)

Bibelstudium i Vivalla den 18 maj 2016

Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er. (Evangelium enligt Johannes kap 14 v 15 ff)

Jag har en vän som ryser inombords när han hör ”vi/domförkunnelse”, det betyder när gränsen dras skarpt mellan kristna och andra. Är inte kristen tro generös och inkluderande, argumenterar han. Inte stötte väl Jesus bort människor? Sa han inte : Kom till mig, ni alla som arbetar och är betungade, så skall jag giva eder ro?

Jo visst sa Jesus det. Men han skilde samtidigt mellan vi och dom. I dagens text låter Johannesevangeliets Jesu lärjungarna bilda motpol till en gudsfrånvänd värld. Kan vi-domtänkandet uttryckas tydligare?!

Läser man närmare i bibeln är det t o m ett genomgående drag att något som kan benämnas vi ställs mot det vi kan kalla dom andra. I Gamla testamentet ställs det utvalda folket mot avgudadyrkare, i Nya testamentet de kristna gentemot de icke troende. I dagens text skiljer Jesus ut sig genom att påstå sig äga det ingen annan besitter, sanningens ande.

För min del förbinder jag denna sanningens ande med Jesu attityd mot dem han mötte, vad han sade till dem, vad han gjorde och vad han trodde om dem. Allt sammanfattat i vad han ville med dem. Detta krönt i att han i tro på Gud med öppna ögon gav sitt liv för dem.

Min erfarenhet är att det inre mötet med Jesus ger oss del i just denna Sanningens ande. Mirakler och annat övernaturligt i all ära, men det inre mötet är viktigare. Miraklet att en blind kunde se efter mötet med Jesus, att en död uppstod, ja t o m att han själv uppstod på den tredje dagen, blir visserligen viktiga ting. Men för att få del i sanningens ande behöver vi se det inre undret bakom det yttre. Och detta inre under avslöjas tydligast i Jesu möten.

Johannesevangeliet sammanfattar Jesu gärning på ett för mitt språkbruk främmande sätt. Han kallar det Jesus förmedlar för bud. Johannesevangeliets författare låter Jesus säga:

Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom.

Det som kännetecknar Jesus är alltså kärlek. Och att hålla Jesu bud att leva i hans kärlek.

Till vår hjälp står det som Johannesevangeliet kallar hjälparen, den helige Ande till förfogande. Dennes insats är att hjälpa mig så att jag för mitt inre öga ser Jesus. Till det yttre gestaltas Hjälparen i andliga förebilder.

Att tro blir mot den bakgrunden att se och sen ta vara på. Den icketroende fattar ingenting, påstår Johannesevangeliets Jesus idag. Varför? Därför att han/hon har andra bilder i huvudet än Jesus. Och med dessa bilder följer andra ideal, andra värderingar och annat sätt att leva.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”114 Fanatismen inte bara en religiös företeelse.)

Bibelstudium i Vivalla den 11 maj 2016

Mose sade till folket 6Var tappra och starka! Var inte rädda och låt er inte skrämmas av dem, ty Herren, din Gud, går själv med dig. Han skall inte svika dig, inte överge dig.” 7Så kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför alla israeliterna: ”Var tapper och stark! Ty du skall föra folket in i det land som Herren med ed lovade deras fäder att ge dem, och du skall göra det till deras egendom. 8Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!” ( 5 Moseboken kap 31 versarna 6-8)

När Gamla testamentet kom till tänker jag mig att embryot till den nuvarande texten bestod av ett antal muntligt framsagda berättelser om det egna folkets historia, lagar, regler och trosföreställningar. I allt intar förhållandet till Gud främsta rummet. Materialet i dess olika former har allt eftersom byggts ut, bearbetats, omarbetats och aktualiserats och i viss mån smält samman i större enheter. I slutskedet har dessa traditioner stelnat till och blivit till bibelböcker där det som är skrivet står fast utan att minsta bokstav ändras.

Femte Moseboken är en av dessa berättelsetradioner. Där nytolkas berättelserna om Mose och uttåget ut Egypten på ett bestämt sätt och utifrån en bestämd tendens. Hela berättelsen är ett fingerat tal lagt i Mose mun. Detta tal påstås i inledningen till boken vara hållet på Moabs hedar strax före Mose död och israeliternas erövring av Kanaans land.

Det för oss kristna avgörande ingreppet i Gamla testamentet skedde i och med Jesus. Märk väl att denna påverkan inte innebar att själva textmassan i Gamla testamentet rördes, den hade sedan länge stelnat. Däremot påverkades tolkningen.

Varför dra upp allt detta? Därför att den text vi ser ovan annars skulle bli förfärlig. Där talas om erövring av det utlovade landet. Resultatet skulle bli, lovar Gud, att det som tidigare varit annans egendom nu blir erövrarnas. Dessutom att Gud anför erövringen av landet och välsignar segern över de besegrade folken. Det är alltså Gud i eget högt majestät, det framför alldeles tydligt, som skall göra det nya landet till israeliternas egendom.

Hur försvarar en sådan här text egentligen sin plats i vår Evangeliebok på söndagen efter Pingst, där rubriken för dagen lyder ”Hjälparen kommer”? Det beror på att de som valt ut texterna till Evangelieboken är kristna och omtolkar texten utifrån sin kristna tro. Denna kristna tro är i sin tur påverkad av bibelns stora nytolkare, Jesus.

Detta har resulterat i att Evangeliebokens författare har förandligat ovanstående. För dem handlar i slutändan textorden om andlig erövring och andlig seger. Det land som skall erövras är ytterst beläget i människors hjärtan. Och den Gud som står på erövrarnas sida välsignar denna kamp mot egen obotfärdighet.

Själv gör jag som Evangeliebokens författare. Och jag tror mig ha Jesus med mig i min nytolkning.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 113 Sago- och legendstämpeln – går den att sudda ut?

Bibelstudium i Vivalla den 4 maj 1016

2 årg GT Jeremia 29:11-14

Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren. Jag skall vända ert öde och samla in er från alla de folk och alla de platser till vilka jag har fördrivit er, säger Herren. Jag skall låta er återvända till den plats jag har förvisat er från. (profeten Jeremia 29 versarna 11-14)

På femhundratalet före Kristus erövrade babylonierna Juda rike med dess huvudstad Jerusalem. De ledande skikten i befolkningen bortfördes till Babylon av erövrarna. Där fick de bosätta sig och skaffa sig sin utkomst. Att låta ledarna stanna i sitt hemland skulle försvåra babyloniernas försök att få grepp om sin nya provins.

Lyckoprofetian ovan är riktad just till dessa fördrivna judar. Allt gott väntar dem om de är trogna sin tro och av allt hjärta håller sig till Herren, låter profeten Jeremia Gud säga.

Huvudfrågan för oss kristna är vilken plats denna profetia skall äga när den babyloniska fångenskapen är ett minne blott. Såväl judar som kristna är därvidlag överens om att Jeremias profetia äger giltighet i ständigt nya situationer. Det är därför profetian ingår i bibeln som skall läsas i de mest skilda sammanhang.

Frågan är vidare om man har rätt att frigöra profetian från sitt sammanhang och tillämpa den som en allmän sanning. Kan man bildlikt talat klippa och klistra i bibeln och ta fram det som passar?

Men se det går inte. För att profetian skall behålla sin kraft behöver den uttalas i rätta ögonblicket och i det rätta sammanhanget, anser jag. Det lär oss redan profetians placering i Jeremia bok. Strax efter lyckoprofetian står nämligen.

Se jag sänder svärd och svält och pest. Jag skall behandla dem som skämda fikon, som är så dåliga att de är oätliga. (Jer 29:17)

I ena fallet välgång och lycka i det andra svärd och pest. I ena fallet ord riktade till Guds barn i det andra till sådana som liknas vid skämda, oätliga fikon. Å ena sidan talar Gud via Jeremia till flyktingar som i sin nöd håller sig till Herren, å den andra till ledare som fått stanna i Jerusalem därför att de anpassat sin religion och sina seder till de nya härskarna. Guds ord innehåller alltså i det här fallet löften till de slagna men gudfruktiga, och samtidigt dom över dem som trots bättre vetande sviker sina ideal.

I bibelbruket behöver både det ena och det andra lyftas fram, både glädjebud och domsord. Om inte är faran för missbruk av bibeln stor.

Trots allt är denna tolkningsregel för oss kristna ändå otillräcklig. För oss gäller dessutom kopplingsprincipen. Vi kopplar allt Guds ord till Kristus. Ytterst är denne Kristus nyckeln till hela bibeln, anser vi. Denna koppling gör många gånger våld på texten, särskilt på texter i Gamla testamentet. Men underlåter man att göra kopplingen kommer bibelordet att sätta själve Kristus i skuggan.