(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 47 Sväva korridorer)

Bibelstudium i Vivalla den 28 jan 15

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron. (Paulus brev till romarna kap 1 vers 17)

Ovan två bibelord från helt olika sammanhang. Ändå har jag kopplat ihop dem. Både det ena och det andra handlar nämligen om tro.
Gamla testamentets psalmist flödar över av tro. Han tror på Gud, tror att Gud är livets källa och människors ljus. Paulus är inne på samma spår, bara så att han preciserar. Ljuset för honom är evangeliet och evangeliet detsamma som Kristus. Trons väg för Paulus var att låta Kristi verklighet bli hans egen. Se livet som Kristus såg det och leva livet som han levde det. Kristusefterföljelse kallas det på teologspråk.

Själv säger jag ja till både det ena och det andra. Även för mig är Gud livets källa och ljus och ljuset är också för mig evangeliet om Kristus.

Men de flesta tycker inte som jag. De reserverar sig artigt från att kallas troende. Själva säger de sig inte kunna tro. Handlingar däremot gillar de, handfasta goda gärningar.

Men hur är det egentligen? Kan man leva utan att tro? Jag betvivlar det. Det lär inte finnas några ”goda gärningar” som inte har sin grund i tro. Livet förutsätter nämligen tankebilder och tankeföreställningar satta att styra våra handlingar. Endera är dessa tankebilder felaktiga och då handlar vi felaktigt, eller också som de skall och då blir de just till handfasta goda gärningar. Och vad skall man kalla dessa tankebilder och tankeföreställningar annat än tro.

Frågan är alltså inte om man tror utan vad man tror.

Att tro som dagens psalmist och som trons förespråkare par preference Paulus, är för mig långt ifrån att likna vid tro på ”tomtar och troll”. Att tro är för mig inte främst att hålla otroliga ting för sanna utan en form av överlåtelse. Vågsamt överlåter jag mig till tron på att bakom allt och i allt finns en Gud som inte är ett blint öde eller en nyckfull slump utan en Gud som känner mig. En Gud som inte enbart låter stormen vina och trä knäckas utan som framför allt gör sig synlig i moderns omsorg om sitt barn.

Att överlåta sig till Kristus är också ett vågstycke. Jag överlåter mig i denna hårda värld till ett liv i försoning och upprättelse och jag överlämnar mig åt övertygelsen att Gud återspeglas i Kristus.

Nog är denna min tro vågsam. Men vilken tro som det är någon klass på är inte vågsam? Och vilken tro förutsätter inte överlåtelse? Ingen vad jag förstår. Det är helt enkelt vågsamt att leva av den enkla anledningen att tron hör till livet.

(Se även ”Med mina glasögon” 46 Tron orättvist fördelad)

Bibelstudium i Vivalla den 21 jan 15
Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet!” Herren svarade: ”Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.” Han fortsatte: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.” 1Sedan sade Herren: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.” (2 Moseboken kap 33 versarna 18-23)

Återgivningen av Guds folks uttåg ur Egypten under Mose idealiserades allt eftersom tiden gick. Denna idealisering var påbörjad redan i Moseböckerna och tog sig så småningom allt tydligare former. Idag hör vi exempelvis inte ett ord om att uttåget innebar fördrivning av ”kanaaneer, amoreer, hettiter, perisseer, hiveer och jevuseer” (2 Mos 33:2). Istället är uttåget förvandlat till en illustration av vandringen från svårigheter och förtryck till seger. Som sådan duger den att ta till i både nationella och personliga sammanhang. Och som sådan lever berättelsen fortfarande idag.
Inget ont i denna omvandling av verkligheten. Vi kristna är kallade att se allt med nya ögon. Det har Jesus lärt oss. Och den här omvandlingen av berättelsen om uttåget ur Egypten är precis av det slaget att det väcker Jesu uppskattning.

Dagens text skildrar ett av Mose gudsmöten under ökenvandringen. Det är Gud själv som tar till orda i texten. I denna Moseböckernas återgivning är vad Gud säger enkelt, konkret och målande. Stor som liten, bildad som obildad förstår vad det handlar om. Inte undra på att berättelsen levt vidare in i nutid.

Kort uttryckt är budskapet; Gud kan ingen människa fatta, hans handlingar kan ingen till fullo förstå. Den av Gud utvalde kan se Gud på ryggen. Närmare honom kommer vi inte.

Ändå försöker människor. Alla, undantag de som förlorat hoppet, gör det. Detta oavsett om en svensk allmänhet gett upp tanken på att finna en personlig Gud eller inte. Som jag ser det är varje försök att se sanning och sammanhang ett trevande efter att finna det absoluta. Och vad står det absoluta för? I slutändan naturligtvis den fullkomlige, alltings skapare och uppehållare.

På alla nivåer sker detta sökande. Två människor som trevar efter att finna varandra, gör det. Yrkesmannen som söker göra bra ifrån sig i sitt arbete likaså, för att inte tala om dem som experimenterar, undersöker och forskar. Allt sökande efter fullkomning är ytterst ett sökande efter det absoluta, det fulländade. Och vad är det absoluta annat än Gud.
Men ingen ser den fullkomning de sträcker sig mot annat än på ryggen.

Som alla andra är också jag en sökare. Det specifika för mitt sökande är att jag söker fullkomningen i Jesus. Jag återfinner honom i Den Heliga Skrift liksom i dåtidsmänniskans och nutidsmänniskans föreställningsvärld. Vad ser jag då? Inget annat och inget mer och inget mindre än Gud på ryggen. Med det får jag nöja mig.

Gud på ryggen vid betraktandet av Jesus det kan tyckas vara ett ringa resultat. Ändå vänder det upp och ned på mycket. Tillvaron blir större än ”min stund på jorden” och Gud mer än den fullkomning alla strävar efter.

(Se även ”Med mina glasögon” 45 Låsta positioner)

Bibelstudium i Vivalla den 14 jan 15
…och ni skall tacka Fadern, som har gjort er värdiga att få del i det arv som väntar de heliga i ljuset. Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder. (Paulus brev till kolosserna kap 1 versarna 12-14)

Orden är hämtade från inledningen till Kolosserbrevet, ett brev där Paulus förståelse av tron framställs i komprimerad form. Huruvida det är Paulus själv som hållit i pennan låter jag med många vara osagt. Däremot inser jag att Kolosserbrevet återger hur Paulus förstod kristen tro.
Dels handlar texten ovan om det himmelrike som vi kristna hoppas på, dels om vad kristen tro innebär här och nu. Min tes är att det ena är avhängigt av det andra.
Men först några förmodanden om hur gemene man i ett avkristnat Sverige ser på himmelriket. Det finns de som med särskild förundran lever med i årstidens växlingar med dess födelse, liv, avtagande och död. För dessa är det förmodligen naturligt att tänka sig att också vi människor som naturvarelser är indragna i detta skeende som oundvikligen ändar i död. Andra av oss är så betagna av kärlek till livet att vi inte accepterar döden. Allra minst små oskyldiga barn tillåter vi att de bara försvinner. De blir änglar i himlen.
Min poäng är att det finns ett samband mellan hur vi upplever nuet och hur vi tänker oss framtiden. Så var det också för Paulus. Hans upplevelse av nuet påverkade hans syn på himlen.
Paulus nu var färgat av hans livs mest grundläggande upplevelse, omvändelsen. Paulus möte med Kristus i Damaskus hade gjort att han såg allt i ett nytt ljus. Jag föreställer mig att det oftast är frälsta alkoholister som idag kan vittna om något motsvarande. Alkoholisernas liv blev totalt förändrade när de blev frälsta. De vittnar ända in i ålderdomen om detta.
Vad var det då i sak som skedde i Damaskus? Paulus själv menar att det var då han fick upp ögonen för Jesu försoningsgärning. I texten ovan uttrycker han detta med följande ord: genom sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder.
För mig finns det inget som upplevelsen av genuin förlåtelse. Den som fått del av denna mentala befrielse kan vittna om avlyftad skuld som gör allting nytt. Det känns med Paulus ord som som att bli utflyttad ur mörkrets välde och förd in i den älskade sonens rike.
Denna genuina förlåtelse härleder Paulus till det avgörande, allt sammanfattande skeendet i Jesu liv, hans offer på korset. Detta såg han som han som ett ställföreträdande lidande. Fråga mig inte hur han fick det till detta. Ett vet jag förstås och det är att Jesus själv såg hela sitt liv som ett självutgivande. Dessutom anar jag att bakom de urgamla offerföreställningarna som Paulus använder sig av, ligger ett försök att beskriva det obeskrivbara, att Gud lyfter av mig min skuld och befriar mig.
Verkningarna av detta är i sin tur så stora att de även i min föreställningsvärld sträcker sig över tid och rum. De blir, som Paulus säger, till ett arv som väntar de heliga i ljuset.
Som ni märker är det också för mig så att det finns ett samband mellan min upplevelse av nuet och min förhoppning om framtiden.

(Se även ”Med mina glasögon”  44 Bestämma eller tjäna)

Bibelstudium i Vivalla den 7 jan 15

Bröder, ni heliga som har fått kallelsen till himlen, se därför på aposteln och översteprästen som vi bekänner oss till, Jesus, som var betrodd av den som hade utsett honom, så som Mose var betrodd i hela Guds hus. Men han har visat sig värdig större härlighet än Mose, liksom en byggmästare äras mer än det hus han har byggt. (Hebreerbrevet kap 3 versarna 1-3)

När Hebreerbrevets okände författare skall beskriva Jesus gör han det liksom inifrån. Hans egna inre bilder av verkligheten spelar med. I hans inre fanns föreställningar om Jerusalems tempel, om överstepräster och offerväsen. Därinne rymdes även föreställningar om Gamla testamentets store hjälte, folkets befriare Mose. När sedan Hebreerbrevets författare skriver sitt brev bildar dessa föreställningar bakgrund när han beskriver Jesus. Hans poäng är att visa att Jesus överträffar allt han kan tänka sig, t o m Mose.

Tro inte att det förhåller sig på annat sätt i evangelierna. Det är förvisso inte den ”historiske” Jesus vi finner där. Vad vi får oss till livs är evangelisternas och de tidiga församlingarnas bilder av sin frälsare. Och dessa bilder består av en sammansmältning av fakta, föreställningar och minnesbilder. Kort uttryckt; evangelisterna återger och tolkar i ett och samma andetag. Och poängen i deras tolkning är att Jesus överträffar allt som hittills skådats. Jesus är världens frälsare. Det betygar evangelierna med en mun.

Som det var med Hebreerbrevet och med evangelierna har det fortsatt. Våra tankar om Jesus är till allt annat också en återspegling av våra egna och vår samtids föreställningar. Förhoppningsvis blir slutresultatet att Jesus för vår inre blick står över allt som världen hittills skådat.

Bli inte förskräckt över detta sätt att se. Jag lovar att det inte behöver leda till godtycke. Det går nämligen inte att koppla Jesus med vadsomhelst. Felaktliga kopplingar mellan evangeliernas Jesus och nutid kan skapa en bild av Jesus som är motsatt den sanna. Hitlertidens tyska kristna (Deutsche Christen) gjorde Jesus till en fullblodsarier underställd rådande naziideologi. Detta för att ta det tydligaste exemplet på hur det kan bli när kopplingarna mellan dåtid och nutid går snett.

Jag kan inte sätta på pränt hur bilden av Jesus skall ta sig ut för att Jesus även i nutid skall framträda som den levande och omvälvande kraft han är. Jag vet bara hur han framträder i mitt inre. I mig uppträder Jesus alltid utmanande. Han utmanar mina spontana sympatier och antipatier och prövar dem. Sen leder min inre bild av Jesus alltid till en Gud som försonar och upprättar. Slutligen får min bild av Jesus mig att uppleva mig utvald. Jag känner mig som en av dem ”som fått kallelsen till himlen” som det stod i texten ovan. Samtidigt längtar jag efter att andra skall känna som jag.