Bibelstudium i Vivalla den 30 juli 14

 Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. (Paulus första brev till korinthierna, kapitel 9, vers 19)

 Med Paulus bekänner jag idag att jag på grund av Kristus blivit fri och oberoende av alla. Samtidigt har tilltron till Kristus gjort mig till allas slav.

 Hur går detta ihop? Är inte tilltron till Kristus auktoritetsstyrd? Förvisso! Hur går detta ihop med min frihet?

 För det första; när jag lyder Kristus, lyder jag inte blint. Jag tillåts aldrig koppla bort min egen känsla för rätt och riktighet när jag följer Jesus i spåren. Dessutom att följa Kristus är mer en rörelse än tvångsmässigt fasthållande vid regler och sanningar. Det är i stället väsentligen rörelse, det är att vara på väg mot försoningens och upprättelsens förverkligande. Det är kort uttryckt min väg till Gud.

 För mig är Jesus pågående försoning, han är upprättelse i nuet. Den pågående försoningen och upprättelsen i nuet kan inte skiljas från hans person.

 Jesu gudomliga auktoritet låter sig aldrig bestämmas av försäkringar om hans gudomliga ursprung, om så dessa återfinns i våra evanglier. Hans gudomliga ursprung säkras av att han i allt är ett med gudomlig, pågående försoning och upprättelse. Hans gudomliga ursprung befästes av hans orubbliga tro på sin gemenskap med Gud.

 Den auktoritet jag tror på är alltså ett med den rörelse han igångsatt, försoningens och upprättelsens rörelse, däremot inte ett med yttre försäkringar om Jesu gudomliga natur.

 Frihet är alltså för mig delaktighet av pågående liv. Jag är fri därför att jag lever. Jag tror därför att jag upplevt livet i tron.

 Mitt slaveri är förbundet med den förpliktelse som följer av ett liv i Jesu efterföljd. Försoningens liv kostar nämligen, kostar engagemang för min medmänniska. Så ovillkorlig är denna min förpliktelse att det kan kallas slaveri.

 Detta ovillkorliga slaveri tvingar fram nåden. Vem kan nämligen fullt ut leva medmänskligt och i Jesu efterföljd. Ingen!

Nåden kan liknas vid ett livgivande flöde. Indragen i nåden lever jag. Jag erfar nådens och försoningens nödvändighet och mitt ständiga beroende av Kristus.

 Och jag tror inte på grund av att tron stämmer eller för att tron gör att allting går ihop. Jag tror därför att jag lever i nådens flöde.

Bibelstudium i Vivalla den 23 juli 2014

 Herrens ord kom till mig: Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. (Jeremia kapitel 1 versarna 4 och 5)

Herre, Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt. (Psaltaren 139, vers 16)

 En medveten och bibelkunnig kristen skäms inte för att kalla sig ”utvald”. Han eller hon vet att utvaldhet inte är något som enbart avser en fåtalig elit. Nog gäller förstås utvaldheten även dessa. Hur skulle vi klara oss utan modiga och andefyllda människor som drivna av en inre kraft banar sig nya väger? Profeten Jeremia var en bland dem. För mig är Jesus Kristus den störste och mest originelle av dem alla.

 Men utvald betyder mer än det. För att förstå vad, behöver vi gå till de bibliska skrifterna. I dag skulle det räcka med att hänvisa till Psaltaren i Gamla testamentet. Vad är det nämligen psalmisten, som jag citerat ovan, förstått? Att Gud är så stor och så nära att varje människa är innesluten i Guds medvetande. Gud hade sett henne och inneslutit henne i sin omsorg redan innan hon var född.

 Att i tro ta dessa ord till sig leder åt två håll. Å ena sidan påverkar det vår människosyn. Människovärdet får sin förankring från högsta ort, i Psaltaren dvs i Guds ord. Detta i en psalmists vittnesbörd om Guds storhet; så stor är Gud och så överväldigande hans omsorg om en människa, att han han känner henne redan innan hon är född.

 Låter man sedan, som brukligt är bland oss kristna, utsagan prövas i evangeliet, bekräftas dess sanning på ett överväldigande sätt. Evangelierna kan läsas som ett enda stort exempel på Guds omsorg om oss människor. Till yttermera visso blir i breven ”de utvalda” en bland flera beteckningar på att vara kristen.

 Detta sagt om bibelns människosyn. Nu till den etiska utmaningen. Vem förmår ta konsekvensen av denna Guds omsorg, som rimligen är att älska sin nästa som sig själv? Och vem vågar fullt ut tro på på den inför allt oförklarligt som sker?

Trots heroisk troskamp består nog ingen det provet. I slutändan får till och med den störste troskämpe sträcka vapen och förlita sig på Guds förbarmande. Det betyder att i bön falla i Jesu armar och bedja att han skall skänka oss det vi själva inte äger.

 Den som tror att det duger att göra så gott man kan har inte förstått radikaliteten i den kristna tron.

Bibelstudium i Vivalla den 16 juli 14

Alltså skall jag döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. (Profeten Hesekiel kapitel 18 vers 30)

 Allt i bibeln skall ses som underlag, underlag som befinner sig på bestämt avstånd från min verklighet. Detta avstånd måste elimineras för att Guds ord skall nå fram. En gammaltestamentlig text skall regelmässigt ta vägen över evangeliet för att därefter i omformat skick sättas in i min verklighet. Först då kan den gammaltestametliga texten bli ett gudsord för mig. Detta gäller även bibelordet ovan där profeten Hesekiel på ett originellt sätt betonar människans personliga ansvar. Mestadels i Gamla testamentet ligger tonvikten mera på kollektivets ansvar än på den enskildes.

 Om detta ansvar, det kollektiva, respektive det personliga finns mycket att säga. Uppenbart är att människors förmågor och utförsgåvor här har betydelse för hur vi skall tänka. Det man kan kräva av en människa kan man inte fordra av en annan.

 Debatten om hur det ena ansvaret förhåller sig till det andra pågår ständigt. Nödvändigtvis är det så. Ty svaret kan inte ges genom diktat eller i allmängiltiga formler. Allt beror på omständigheterna. Och om omständigheterna behöver ständigt diskuteras.

 Frågan är om vi som kristna har något speciellt att tillägga i denna debatt. Inte mycket vad jag förstår. Vi kan oftast med gott samvete flyta med och dra nytta av vad ”tidens tyckare” finner riktigt. Ty ansvaret är, som dessa ”tyckare” ständigt påpekar, både kollektivt och personligt allt efter tid och omständigheter.

 Flyta med och dra nytta av den allmänna debatten kan vi kristna däremot inte göra när ansvarsfrågan fördjupas. Låt mig visa detta genom att anknyta till den nu så aktuella miljödebatten.

 Naturligtvis ställer vi som kallar oss kristna upp på att samhällsmedborgaren har både ett kollektivt och ett personligt ansvar för att vår miljö inte ödeläggs. Vi skyggar inte ens för att med miljöivrarna låta miljön bli en närmast gudomlig storhet som vi inte tillåts kränka. Gör vi trots allt det, hotar vedergällning snarlik den som texterna i Uppenbarelseboken profeterar om.

 Men miljöivrarna stannar vid antydningar om något högre. De talar aldrig uttryckligen om ansvar inför Gud. Detta eftersom miljörörelsen inte räknar med någon personlig Gud.

 I det läget tvingas vi kristna ”ro motströms” opinionen och tala i klartext om att vi anser att människan kränker Gud när hon förgriper sig på miljön.

 Att vi drar in Gud har flera skäl. Inte minst detta att vi ansluter oss till profetens påstående att inre förnyelse förutsätter ”ett nytt hjärta och en ny själ”. (Hesekiel 18.31) Att tro att detta förnyade hjärta och denna förnyade själ är något vi skapar själva, är oss kristna främmande. All förnyelse är en gudagåva och som gudagåva något att ta ansvar för. Det har Jesus lärt oss. Med Jesuss för ögonen läser vi alltså profeten Hesekiel. Det är så det skall vara i kristna sammanhang.

Bibelstudium i Vivalla den 9 juli 14

 12Herre, lovad vare du! Lär mig dina stadgar. 13Jag förkunnar alla de lagar som har utgått från dig. 14Jag gläds åt att följa dina lagbud, så som man gläder sig åt rikedom. 15Jag skall begrunda dina befallningar, jag skall ge akt på dina vägar. 16I dina stadgar har jag min lust, aldrig glömmer jag ditt ord. (Psaltaren 119 versarna 12 till 16)

 Psaltaren 119, en psalm utan slut tycks det, 175 versar lång. Texten ovan är tagen ur den andra av 22 strofer. Strofen andas glädje över Guds lag och lust att lyda den. Begreppet Guds lag står i texten för Guds uppenbarelse av sin vilja. Denna vilja uttrycker Gud inte bara i lagbud utan i Guds ord överhuvudtaget.

Så inte hos aposteln Paulus. När denne apostel tar ordet lag i sin mun är det Guds krav han avser, Guds heliga krav och inget annat. I den isolerade meningen står lagen inte på egna ben. Den måste kompletteras med löftet, gåvan. Först när löftet och gåvan får första rummet kan lagen fungera. Om inte blir lagen människan övermäktig. Tvärtemot i psalm 119 där löftet och gåvan är förutsatta. På den grunden blir det en lust att lyda Guds lag. Inget konstigt i det. Vem vill inte göra allt för sin välgörare löftes- och gåvogivaren.

 Själv är jag förtjust i aposteln Paulus. När jag läser Paulus och hans ”utskåpning” av den isolerade lagen, står det alldeles klart för mig att trons huvudsak är gåvan, framför allt gåvan över alla andra, Jesus Kristus. Med den gåvan för ögonen blir lagens krav förvandlade från hårda bud till självklarheter. Självklart vill jag göra det Kristus befaller.

 Men hur handskas med texten ovan? Jag föreslår att vid läsningen ta vara på det mångfacetterade i begreppet lag; låta lagen stå för Guds uppenbarade vilja i hela sin bredd. Låta den omfatta allt Guds verk med oss.

 För mig framträder då Kristus, som den största av Guds gåvor. På den grunden blir lag för mig mer än annat Kristusberättelsen och då denna berättelse i hela sin bredd, där gåvor och krav är inbäddade i varandra.

 Det för mig ideala tillståndet blir mot den bakgrunden att jag i mitt inre ständigt memorerar Jesu ord och hans gärning. Detta genom att läsa evangelierna, tillämpa dem, sammanfatta dem i mitt inre. Detta mitt memorerande är jag generös med. Jag vill att så många som möjligt skall bli delaktiga. Och jag tänker; vilken gemensam värdegrund får vi inte den dag ett helt folk tar del av och odlar Jesusberättelsen! I denna finns krav, ofta av obönhörligt slag, men alltid krav som är etiskt fullvärdiga. Dessutom krav som har sammanhang med situation och omständigheter. Framför allt är Jesusberättelsen genomandad av förlåtelse och upprättelse. Kraven bärs av fullbordad upprättelse, om jag tillåts uttrycka mig teologiskt..

Bibelstudium i Vivalla den 2 juli 14

 22 Judarna begära tecken och grekerna vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet…

27Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, 28och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, 29så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. 30Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. 31Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren. (Paulus första brev till korinthierna kapitel 1 versarna 22, 27-31)

 Som väl är finns Paulus tankar bevarade. Tydligast framträder dessa i de äldre av hans brev (se brev i uppslagsdelen till din bibel). Utan Paulus tydlighet hade åtminstone jag missat den kristna trons själva poäng. Poängen att valet står mellan Guds dårskap och människors vishet. Alltså endera lutar du dig mot ”en Kristus som blivit korsfäst” eller förlitar du dig på människors uppfinningsrikedom och vishet. Det första är det kristna alternativet det andra det världsliga.

 På bred front har det världsliga alternativet segrat. All utveckling tycks ju vila på mänskliga kreativitet och rationalitet. Till och med kyrkorna har gett med sig. Dagens kristendom vilar till 90 % på humanitet och förnuftstro och till 10% på ”en Kristus som blivit korsfäst”, om jag tillåts uttrycka mig slarvigt.

 Det är som om varken ”värld” eller kyrka reflekterat över biverkningarna av sina val. Den biverkan Paulus angav för dem som valt vishetsvägen var att de små kommer i kläm. Detta gäller fortfarande. Hur mycket man än talar om människors lika värde blir resultatet ändå att vissa blir satta på undantag. Det tillhör systemet när människan sätts högst i hierarkin.

 Tvärtom då, ”när Kristus som korsfäst” blir levnadsregel nummer ett. Vad ger det för biverkningar? Det är ingen ända på dessa, särskilt när den tillämpas av religiösa fanatiker.

 Men ”Kristus som korsfäst” är i första hand ingen praktisk levnadsregel. Det är en grundval. Den grundvalen säger att Gud är Herre, inte människan, att människan är skapad att vara ett Guds barn, att de små är stora i vår Herres ögon. Den grundvalen säger också att försoning och upprättelse är viktigare än allt annat.

 När den grundvalen väl är förankrad kommer levnadsreglerna. Till dem hör, och det behöver betonas, rationalitet i hanteringen av fakta. Att vara kristen betyder nämligen inte att vara blind för uppenbar sanning och ovedersägliga fakta.

 Lösenordet ”Kristus som korsfäst” står för det vi tror på, inte det vi vet. Det duger sålunda inte att bygga naturvetenskaplig forskning utifrån grundsanningen ”Kristus som korsfäst”. Det tillhör en annan kategori sanningar. En nödvändig kategori sanningar skulle jag vilja säga. Tro måste vi nämligen vare sig vi vill det eller ej. Utan tro händer ingenting.