(Se även ”Med mina glasögon 4” 22 19 Den religiösa akilleshälen)

Bibelstudium i Vivalla den 29 maj 2019

Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. 10Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. 11Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. 12Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. 3Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. (Matteusevangeliet kap 6:9-13)

1En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.”  2Då sade han till dem: ”När ni ber skall ni säga: 

Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. 3Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. 4Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.” Lukasevangeliet kap 11:1-4

I Matteusevangeliet är bönen Fader vår placerad i Jesu Bergspredikan och där i ett avsnitt som handlar om allmosor, bön och fasta.  I Lukasevangeliet står den i ett annat sammanhang. Som ni märker är ordalydelserna inte exakt lika i de båda versionerna. Förlåtelsen är villkorad  i Matteusevangeliet  medan den däremot förutsätts stämma överens med  den förlåtelse som praktiserades lärjungarna emellan. Slutklämmen ”Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet. Amen” saknas i bägge versionerna. Det är ett senare tillägg som kyrkan tillfogat utifrån en trosföreställning som förutsätts i hela bibeln. Gud tillhör äran och ingen annan.

Inför detta kan jag inte låta bli att säga några allmänna sanningar om bibeltexterna i de tre evangelier som hör nära samman, Matteus-, Markus-och Lukasevangelierna. Texterna i dessa evangelier är ibland exakt lika men oftast skiljer de sig från varandra i detaljerna. Dessutom är sammanhanget ofta olika.

Enklast kan man uttrycka det så att de tre evangelierna representerar tre olika kompositioner. Evangelisterna har satt samman sitt stoff på tre olika sätt.  Själva kärnan, den enskilda bibelberättelsen är ofta närmast identiskt lika.

Vad lär det oss? Att vi skall tänka mer på själva innehållet i texten, mindre på sammanhanget. Detta speglar mer komposition av evangelisten än bokstavlig sanning. Så när predikanter mer lägger ut sammanhanget än innehållet skall man lyssna med halvt öra. Vad som sägs är mer förmodande än konstaterbar sanning.

Däremot skall bibelläsaren lägga allt sitt krut på att förstå själva kärnan i berättelsen, i det här fallet själva innehållet i Herrens bön. I kärnan finns poängen eller poängerna, eller om man så vill den gudomliga sanningen.

Alltså all uppmärksamhet skall riktas mot själva bönen, Herrens bön, mönsterbönen före alla andra mönsterböner. Här är så mycket att säga att jag tvingas dela upp mitt bibelstudium i två där nästa veckas bibelstudium försöker fånga det för Herrens bön karakteristiska.

I detta bibelstudium bara några ord om förlåtelsen. Den är hårt villkorad i Matteusevangeliet till skillnad från i Lukasevangeliet. Denna skillnad låter sig ej upplösas.

Själv utgår jag från Matteusevangeliets sanning där förlåtelsen kan ses som ingående i ett förlåtelsens flöde. Guds förlåtelse ingår i detta flöde som själva fulländningen i detta förlåtelsens flöde. Liksom  vi förlåter varandra, förlåter Gud oss när vi felar. När vi är oförsonliga finns det inte längre någon gudomlig förlåtelse.

Man jag kan inte låta bli att snegla även på Lukasevangeliets ord som förutsätter en fungerande förlåtelse lärjungar emellan. Och jag tänker på de många gånger jag mött denna generösa förlåtelsevilja i alla de möjliga sammanhang. Detta kan hjälpa mig när jag fastnat i oförsonlighet mot någon som förorättat mig. Och hjälper inte det tvingas jag falla tillbaka på ord ursprungligen hämtade från Matteus 9:27, Herre förbarma dig över mig. Hur ofta har jag inte fått upprepa dessa ord i mitt numera långa liv som kristen.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 21 19 Jesus svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud)

Bibelstudium i Vivalla den 22 maj 2019

21Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud.  22Och vad vi än ber om får vi av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som behagar honom.  23Och detta är hans bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss.  24Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av anden som han har gett oss. ( 1 Johannesbrevet kap 3 v 21-24

Mina kära säger ”den gamle”. För det lär väl vara han som talar. I 2 och 3 Johannesbrevet är det uttalat ”den gamle” som håller i pennan så varför inte här. ”Den gamle” lär ha stått lärjungen Johannes mycket nära. Släktskapet mellan Johannesevangeliet och Johannesbreven är nämligen påtaglig. Språkbruk och föreställningsvärld påminner om varandra.

Den gamle har mycket att kämpa med. Det är just därför han tvingas ta till orda. Det självklara är inte längre självklart. Numera måste han påminna om att allt gott kommer ur en innerlig kärleksförbindelse till den uppståndne. Den kärleken föder i sin tur kärlek till ”bröderna” och i och med det står församlingen redo för den stora uppgiften, kärleks- explosionen som skall göra Jesus älskad av en hel värld.

Dagens textavsnitt andas optimism. Det finns de i församlingen som är på rätt väg, de som känner inre trygghet i sin tro på Jesus och som därför kan börja leva ut trons nya liv. Till detta nya liv hör bönhörelse. Under över alla under, allt vad man ber om får man.

Det skär i mig som skriver detta. Hur många gånger har jag inte bett till synes resultatlöst. Min bön har inte legat i linje med Guds vilja. Men så inte i Johannesförsamlingen. Det fanns de som levde i samklang med den uppståndne och på det följde bönhörelse.

Det hugger dessutom i hjärtat på mig som gammal lutheran när jag märker hur viktiga ”buden” var i ”den gamles” församling. ”Om vi håller hans bud och gör det som behagar honom”, skall vi bli bönhörda står det. Jag som vant mig vid att tron föder laglydnaden och inte tvärtom laglydnaden föder tron.

Men hugget i hjärtat upphör när jag märker vad ”den gamle” menar  med att ”hålla hans bud”. Att hålla buden blir för honom att ”tro på hans sons Jesu Kristi namn” och sedan älska ”bröderna”. Tro och bud flyter här samman i en innerlig förening så att man inte kan skilja det ena från det andra.

Så skall det naturligtvis också vara. Buden står för tron och tron för buden. Det är först när man gör buden till förutsättning som det blir upp och ner. Att lyda buden och leva exemplariskt för att därefter som lön för mödan få tron är inget som håller. Det gör kristen tro till prestation när den istället skall vara nåd och gåva.

Ansträngning, andlig skärpning, uthållighet, kamp för att vidmakthålla höga ideal hör förvisso hemma bland oss som sätter vår lit till Jesus. Det är alldeles för lite av sånt i våra gemenskaper. Men den kampen skall ske utifrån rätt förutsättning. Och denna förutsättningen  är tron på Jesus. Sammansmältningen tro – bud i johanneisk mening är för mig det riktiga satt på formel. Budets själva grund är för ”den gamle” tron på den Jesus som givit och ger sig själv för mig.

(Se även ”Med mina glasögon 4, 20 19 Det är på föreställningsvärlden det hänger)

Bibelstudium i Vivalla den 15 maj 2019

4Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild.  (Paulus 2 brev till korinthierna kap 4 v 4)

 7Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.  8Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös,  9förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad.  10Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp.  11Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp.  12Alltså verkar döden i mig och livet i er.  13Jag har samma trosvissa ande som i skriften, där det står: Jag tror, därför talar jag. Också jag tror, och därför talar jag.  14Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er. (Paulus 2 brev till korinthierna kap 4 v 7-14)

I 2 Korinthierbrevet är Paulus så autentisk som det går att vara. Jag har ur 2 Korinthierbrevet kapitel 4 skurit ut först en vers sen ytterligare sju versar för att visa vad det handlar om när Paulus blottar vad som rör sig i hans innersta.

Det första utsnittet, vers 4, är tyvärr allmängiltigt. Det gäller i lika hög grad nu som det gjorde på Paulus tid. Fortfarande finns det människor som inte grips av ”härligheten hos Kristus”. Detta trots klockrent budskap om honom och klockrena Kristusefterföljare som i handling gör Kristus levande framför ögonen på dem. Paulus kallar såna människor förblindade av denna världens Gud.

Så är det förstås, bara så att denna förblindning är något mer eller mindre allmängiltigt. Vi tänder inte alltid på det bästa utan på det som är bäst för oss själva. ”Denna världens Gud” förblindar oss genom att göra oss allt mera förankrade i vår egen självupptagenhet. Detta i lika hög grad i kristna som i andra sammanhang.

Så långt det negativa, nu till det positiva, det som handlar om Kristus nu. Nu, det var ursprungligen då Paulus skrev sitt brev. Då vittnar denne Paulus hade Kristus på ett märkligt sätt förkroppsligats i honom själv. I sin förkunnelse för att vinna människor för Kristus hade det hänt som en gång hände Kristus. Paulus fick gå in i ett lidande som inte bara liknade Jesu lidande utan som också innebar att han fick gå in i den verklighet som var Kristi.

Paulus såg det andra inte såg, att det spirade liv i hans egen död, att gränserna mellan död och liv sprängdes, att livet spirade mitt i döden. Jesus hade blivit mer än en förebild för Paulus, Kristus hade tagit gestalt i honom.

För mig innebär det att kristen tro är ”framtung” och måste vara framtung för att bli verklighet och inte stanna i tanke. Framtung i betydelse att det inte är Kristus då, inte läran om Kristus, inte trossystemet kristendom, som visar trons sanning. Sanningen om ”dåting” är alltid relativ. Till och med det som hände för några minuter sedan är historia och i och med bara något relativt sant.

Kristen tro är att bildlikt talat ha Kristus innanför skjortan, det är att leva Kristus. Det är också att stärkas genom att se tillbaka, inte minst genom att fördjupa sig i skrifterna om Kristus. Men den autentiska tron utspelas i verkligheten, ja är verklighet.

Tack och lov tillhör jag dem som insett att Kristus är ett med verkligheten. I den meningen tillhör inte jag ”de förblindade”. Men med min efterföljelse måste jag ständigt stava, stava om och sen stava om igen. Martin Luther menade att kristen tro är ett ständigt omtag, förlåtelse och upprättelse som varar livet ut. Jag lever i det omtaget. Glimtvis innebär min efterföljelse att jag ser det jag tror på.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 19 19 Gudstjänst inte bara för gudstjänstbesökare)

Bibelstudium i Vivalla den 8 maj 2019

23Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde.  24Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat. 25Jag skall sluta ett fredsförbund med dem. Jag skall utrota vilddjuren i landet, så att folket kan leva tryggt i öknen och sova i skogarna.  26Jag skall låta dem bo kring mitt berg. I rätt tid skall jag ge dem regn, ett välsignat regn skall det vara.  27Markens träd skall bära frukt och jorden skall ge gröda. Folket skall leva tryggt i sitt land. Jag skall bryta sönder deras ok och befria dem ur deras slaveri. Då skall de inse att jag är Herren. (Hesekiel 34:23-28)

I det utvalda folkets (Israels) fångenskap och förtvivlan är denna profetia av Hesekiel framsagd. Den tillhör det hos denne profet som för oss är direkt begripligt och tillämpligt. Vi kristna tänker genast på Jesus som profetians herde, på fred och på ett liv i harmoni med den natur som vi är en del av.

Men hur är det egentligen med profetior som denna? Hur förhåller de sig egentligen till verkligheten? Själv nalkas jag profetior som den i vår text med en alldeles bestämd förförståelse.

För mig  tillhör profetior och trosföreställningar något för mänskligt liv kännetecknande. De står i ett bestämt förhållande till den verklighet vi lever i. Så här föreställer jag mig förhållandet.

Tidens föreställningar formar tron. Samtidigt formar tron tidens föreställningar. Vår längtan formar tron, samtidigt formar tron vår längtan. Upplevd verklighet formar tron, samtidigt formar tron den upplevda verkligheten. Allt i ett ständigt pågående växelspel. Förhållandet är allmängiltigt. Hesekiels profetior är inget undantag.

Hesekiels verklighet var de utvaldas fångenskap och krossade förväntningar. Det var naturens uppror, det var torka och hotande vilddjur. Detta den ena sidan av verkligheten. Den andra var hans längtan, hans drömmar med andra ord hans tro.

Ur detta föddes trosföreställningar om en kommande Messias, om ett fredsförbund mellan Herren och hans folk, om en natur som gav sin gröda där alla vilddjur var utrotade, trosföreställningar inspirerade av levande Gud.

Tro inte, säger jag till mig själv, att Hesekiel var något undantag. Hans profetior och drömmar levde som våra i samspel med upplevd verklighet. Tro inte, säger jag när jag läser i bibeln, att denna boks alla författare var opåverkade av den verklighet som var deras. Tro inte att bibeln som ”himlens sanna sanning” är nedsänkt till jorden som något helt annorlunda. Även bibeln är indragen i ett växelspel där tidens sanningar formar tron, samtidigt som tron formar tidens föreställningar.

     Vad är det då att vara kristen? För mig att i detta trons växelspel föra in Kristus som föremål för min längtan och min tro. Det är att inte bortse från honom när jag läser Hesekiels profetior, t o m att låta honom bli profetiornas uppfyllelse. Detta utan att vara blind för att också Kristus var indragen i det oundvikliga växelspelet mellan tro och verklighet.

När så Kristus finns där står visst klart. Som kristen tillhör också jag de utvalda. När Hesekiel talar om Israel, är det mig han menar. Och har inte jag drabbats av fångenskap och förtvivlan likt Israel är det min uppgift at lyfta andra upp ur deras elände. Och inte tillhör jag med Kristus för ögonen dem som skakar på huvudet när tidens profeter tolkar naturens tecken även om jag är betänklig över deras snabba slutsatser. Också jag står upp för ett liv i harmoni med den natur som är vår. Hesekiels drömmar om ett himmelrike på jorden är också mina.

(Se även ”Med mina glasögon 4”,  18 19 Lätt att skriva ledare i DN)

Bibelstudium i Vivalla den 1 maj 2019

Detta ord kom till Jeremia från Herren:  2Gå ner till krukmakarens hus. Där skall jag låta dig höra mina ord. 3Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan.  4Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det. 5Herrens ord kom till mig:  6Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk.  7Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike.  8Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem.  9En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike.  10Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. (Jeremia kap 18:1-6)

Profeten Jeremia hävdade Guds suveränitet. Gud gör som Gud vill, det är grundtanken. Denna suveränitet förfäktas uttryckligen i Gamla testamentet (Hosea 6:1, 5 Mos 32:39 b + som exempel) och förutsätts i det nya. Bildspråket i texten ovan går inte att missförstå. Med de sina gör Gud gör det honom behagar. Men, märk väl, Gud handlar inte godtyckligt med sitt utvalda folk. Gud reagerar med Jeremias ord som vore han en part i en personlig relation. Gud hotar, ångrar sig och lovar igen beroende på hur samspelet mellan Gud och Israel fungerade.

Vad betyder nu detta för oss i ett land som tror oss ha förpassat Gud från det offentliga rummet och stängt in honom i det privata? Mer än vi tror, blir svaret. Också vi i vårt avkristnade land har ett suveränt Du att ta hänsyn till och vi har våra biblar. Inte en för alla tider fastslagen bibel, förstås. Vi tror visserligen att vår bibel är färdigskriven. Det som står går inte att ändra. Men med nya tider kommer nytt innehåll, nytt att prisa och nytt att förfasa sig över. Och som på Jeremia tid reagerar tillvarons Du som gjorde hen då. Duet förblir aldrig oberörd av hur vi lever.

Jeremia gjorde det skenbart enkelt för sig . Gud är som en krukmakare, sade han och Israel som leran i krukmakarens händer. Gud gör som Gud vill med sin lera. Samtidigt förkunnade denne Jeremia att det fanns ett konstaterbart samband mellan hur Israel levde och hur Gud reagerade. Krukans utformning berodde ytterst av hur Israel förhöll sig till sin Gud. Och Jeremia visste exakt hur den relationen skulle te sig.

Många idag är som Jeremia. De tror sig veta hur de skall förhålla sig i den tillvaro som de lever i. De har sina färdigskrivna biblar med sina anvisningar över hur de skall leva under den tid som utmätts åt dem. Domarna över dem som lever annorlunda än de själva, vittnar om hur säkra de är.

Själv är jag inte säker. Jag begriper mig inte på tillvarons Du. Jag ser ett Du som dödar och ger liv, som skapar mening men som samtidigt låter slumpen regera. Jag tillber detta Du, ger Duet namnet Gud, men jag får inget riktigt grepp över min relation till detta Du.

Först när jag låter Gud personifieras i Kristus  får min relation till Gud mer av konkretion. Därför ägnar jag min tid och mitt studium mer åt Kristus än åt Gud. Att bottna i Kristus har jag gjort till mitt livs uppgift. Där har ni svaret på varför mina bibelstudier mer handlar om Kristus än om Gud.