(Se även ”Med mina glasögon 4”, 26 19 Det vi äger är oss givet)

Bibelstudium i Vivalla den 26 juni 2019

 1Hör på mig, ni fjärran länder, lyssna, ni avlägsna folk! Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte. 2Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd och gömde mig under sin skyddande hand, han gjorde mig till en vass pil, som han förvarade i sitt koger. 3Han sade till mig: Du är min tjänare, Israel, genom dig skall jag visa min härlighet. 4Jag tänkte: Förgäves har jag ansträngt mig, fruktlöst och fåfängt förött min kraft. Ändå skall Herren ge mig min rätt, min lön finns hos min Gud. 5Nu har Herren talat, han som skapade mig till sin tjänare redan i moderlivet, för att jag skulle föra Jakob tillbaka och låta Israel samlas hos honom.

Så skulle jag vinna ära inför Herren och min Gud vara min styrka. 6Han säger: Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden. (Jesaja kap 49: 1-16)

 Bibeltexter är framåtsyftande, ofta  ”nutexter”. Detta utifrån att den Gud som bibeln vittnar om fortfarande verkar. Både skapelsen och frälsningen är ett pågående verk som avslutas först när tiden tar slut.

Mot den bakgrunden läser jag den profet som uppträder i Jesaja 40-55. Denne tillhörde Jesajajakretsen, kallas vanligtvis Deuterojesaja och verkade under den babyloniska fångenskapen på femhundratalet före Kristus.

Min läsning av bibeln som oavslutad faller ut sig av sig själv vid läsning av texten ovan. Herrens tjänare som här talar genom profetens mun  var ursprungligen Israel (v 3), ett Israel som tecknas som en personlighet. Profetian, går sedan närmast osynligt över i teckningen av en individuell personlighet (läs noten till 49:1 ff i Bibel 2000) för att slutligen nå sin fullkomning  i en profetia om Herrens tjänare Kristus. Det är först denne Kristus som sprängde de gränser som texten vittnar om. Herrens tjänare blev inte enbart till ett ljus för det egna folket, utan för alla (v 6)

I och med att frälsningen gäller alla  är också du och jag inräknade. Inte så att allt som avsåg Herrens tjänare också gäller dig och mig. Det är inte säkert att vare sig din eller min mun är lik en vass pil (v 2). Inte är det heller med nödvändighet så att även jag som Herrens tjänare skall kämpa fruktlöst men ändå av Gud få min rätt (v 4) Åtminstone gäller inte detta mig. Hur många gånger har jag inte kämpat fruktlöst och det med de renaste motiv, men ändå inte fått erkännande för det.

Men det grundläggande gäller även dig och mig, tro inte annat. Tro framför allt inte att du och jag tillkommit av en slump. Vi lever från livets början till livets slut i Guds kallelse. Gud ville mitt liv, Gud skapade mig till en uppgift om än alls så liten och den räddning som skall ”nå över hela jorden” är också min räddning.

”Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min moders sköte”, gäller fullt ut varje människa.

Vad är det då utifrån detta att vara en kristen? Det är f a inte att grotta ner sig i bibelord som vore de absoluta sanningar, fixt och färdiga lika ett ståtligt tempelbygge. Istället är en kristens kännemärke att hon tar vara på Ordet som ”nusanningar” med tillämpningar som gäller även henne själv.

Texten ovan visar detta tydligare än många andra bibelord. Som vi sett gällde textens sanningar ursprungligen ett folk (Israel), var dessutom adresserat till en enskild person, fick sin uppfyllelse i Kristus och äger i långa stycken sin tillämpning i varje enskilda människa.

Att vara kristen blir utifrån detta att se att Gud fortfarande verkar, ta vara på det insedda för att sedan tillämpa att skapelsen och frälsningen är ett pågående verk där hon själv är indragen.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 25 19 sluta klanka.)

Bibelstudium i Vivalla den 19 juni 2019

Jesus sänder ut sina lärjungar

16De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå.  17När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade.  18Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.  19Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn  20och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Komprimerat, sammanfattat i en kort berättelse finns allt. Döpa skall vi och lära, det är det ena, det andra att Gud är med oss. Det betyder att det vi som kyrka gör är uppburet av kraft från Gud.

I bibeln och då även i Nya testamentet är mycket uppsamlat som för mänskligt öga spretar. Det ena säger inte exakt som det andra. Den ena berättelsetraditionen säger det ena, den andra det andra. Men så ibland, som här sammanfattas allt i en kort formel begriplig för alla och absolut förpliktande.

Exempel på att det kan spreta får vi när vi jämför texten ovan med vad som sägs i Apostlagärningarna 2:38. Där läser vi:

Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. 

Här gäller alltså inte dop i den ”treeniges” namn utan enbart i ”Jesu Kristi namn”.

Bruket av dopformel växlade förmodligen i den tidiga kyrkan. Till sist kom man överens om hur det skulle vara för att det skulle bli fullödigt. Dopet skulle ske ”i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn”. Detta fastslaget  i en stiliserad berättelse om vad som skedde när den uppståndne sade sina sista ord till sina lärjungar innan han slutgiltigt återvände till sin Fader i himlen.

Om vi tar det generellt talar jag i min bibelundervisning gärna om bibliska kärnord, det finns en rad sådana i Nya testamentet. I bruket av dessa har vi kristna klätt av dem deras ”situationsram” och låtit kärnan framträda som förpliktande gudsord. Sen har vi kopplat ett antal sådana kärnord till varandra och låtit dessa, jag kallar dem ”bibelförankrade  föreställningar”, vara förpliktande i den kristna kyrka vi tillhör. Av kopplade bibelord har blivit ett slags kristen lära.

Tyvärr är den ena kristna läran inte den andra lik. Därför säger den ena kyrkan si, den andra så. Bibelns mångtydighet, men framför allt omgivningens inställning och behov, har färgat av sig på hur kyrkor utformar sin bibliska undervisning.

Det är alltså inte alla som läser texten ovan som jag gör det. Men många, ja huvuddelen av kristenheten är överens om att dopbefallningen i Matteus 28 skall vara riktmärke för vår mission. Vi skall döpa och lära i ”Faderns, sonens och den Helige Andes namn”. Detta utan att dessa andra behöver ha den historiska bibelsyn som jag företräder.

Jag ser med jämnmod på att alla inte läser och tolkar som jag. Men går det så långt att någon förvanskar löftet  ”Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” , då slår jag bakut. Den som missat att allt ytterst beror av Gud, den har missat allt.

(Den som vill veta mer om hur jag tänker kan läsa min ”När bryggan slås mellan då och nu” på nätet och då särskilt ”2 Emil Gustafsons bibelförståelse översiktligt”.)

Bibelstudium i Vivalla den 12 juni 2019

Ur Jesu avskedstal till sina lärjungar (Joh kap 14-17)

26När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig.  27Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början. (evangelium enl Joh kap 15:26 f)

Versarna ovan om hjälparen ingår i ett knippe bibelord där en gestalt kallad Hjälparen förekommer: Joh 14:16 f, 14:26, 15:26 f, 16:7-11, 16:13-15 (i detta bibelord dock utan att beteckningen Hjälparen används)

På dessa bibelord har jag personligen grundat min tro på den Helige Ande, en Ande som är förutsatt i snart sagt hela det bibliska budskapet. Det betyder i praktiken att jag rättat övrigt utifrån en grundföreställning som talar om Anden som Hjälparen. Detta mitt sätt att förstå Anden kan diskuteras. Men jag får inte liv i mina föreställningar om och erfarenheter av Anden utan denna ingång.

På besläktat sätt förstår jag Jesus. Man kan gå in i tron på vår frälsare på två olika sätt. Endera förstår man Jesus uppifrån eller nerifrån. I bibeltexterna är uppifrånperspektivet det vanligaste (högkristologi). Detta beroende på att urkyrkans förkunnelse (bibeltexternas skall läsas som förkunnelse) hade denna betoning. Men för mig fungerar detta inte. Jag behöver se Jesus som människan Jesus, det betyder fördjupa mig i hans mänsklighet, för att därifrån vandra vidare och med stigande förundran observera hans gudomlighet. Gör jag tvärtom hamnar jag i otro.

På motsvarande sätt tar jag del av budskapet om Anden. Jag börjar med att förstå Anden som Hjälparen. Därifrån vandrar jag vidare till övrigt material i bibeln där det finns mer att få del av. Men börjar jag i exempelvis i Apostlagärningarnas ”dop i den Helige Ande”, blir jag bara förvirrad om jag inte först har lagt min grund i tankarna om Anden som Hjälparen.

Vad säger då texten ovan om denna Hjälpare som också kallas Sanningens ande? Jo att även sentida kristna kan få hjälp att se Jesus klart, trots att denne Jesus sedan länge har lämnat sin jordiska tillvaro. Vi behöver inte bli handikappade gentemot den första tidens kristna. Jesus tydliggörs fortfarande för oss på ett märkligt sätt. Vi har tillgång till en Hjälpare som kan aktualisera Jesus för oss i en ny tid. Hur detta kan ske kan inte jag förklara, det kan för den delen ingen, men ett vet jag och det är att det behövs stöttor i detta verk. En av dessa stöttor är evangelierna och evangeliernas utläggning i de nytestamentliga breven. För att dessa urkunder skall framträda så tydligt som det någonsin går, krävs utläggare som hjälper oss kristna att förstå bibelns ord. En av dessa är jag. Det är inte för att jag tycker det är roligt som jag varje vecka delger inte bara gudstjänstgruppen i Vivalla mina utläggningar om Jesus utan också lägger ut dem på nätet för allmänt begrundande. Jag tillhör, tro det eller ej, dem som enligt texten ovan står vid Hjälparens sida och stöder dennes vittnesbörd om Jesus.

Nu ett omtag. Det är saken som är det viktiga och saken är att det är avgörande  att våra liv står på hållbar grund. Och denna hållbara grund är inte bara klokheter i allmänhet. Vi kristna säger att denna förankring behöver vara en levande personlighet och att den personligheten är Kristus. Och för att denna person skall äga liv behöver vi, lär oss texten idag, en Hjälpare. Denne Hjälpare är samtidigt, enligt samma text, Sanningens Ande. Och Sanningen i sin tur är att leva som Gud vill att vi skall leva. Och för det behöver jag Kristus, för min del förstådd underifrån.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 23 19 Jesus i Vivalla)

Bibelstudium i Vivalla den 5 juni 2019

Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. 10Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. 11Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. 12Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. 13Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. (Matteusevangeliet kap 6:9-13)

I detta andra bibelstudium över Herrens bön koncentrerar vi oss på helheten i denna bönernas bön, den mönsterbön som Jesus lämnat över till oss kristna.

Jesus låter oss i denna bön möta den fullkomlige. Allt utgår från Gud, allt äger Gud, allt är en gåva från denne Gud.

Detta Jesu sätt att betrakta Gud klingar samman med att livet otvetydig är en gåva, att allt vi ser och upplever ytterst beror av något vi fått, att det inte går att tänka sig ett liv utan en givare, att livet är likt ett flöde som utgår från denne givare.

Mot detta står att bönen utgår från att vi ännu inte fått del av vad denne Gud har att ge. I Herrens bön är fullkomligheten inget vi äger, utan något vi sträcker oss mot och hoppas på.

Vad Jesus ger oss i denna bön är anvisningar vad vi skall sträcka oss mot. Annorlunda anvisningar måste man säga. För nog sträcker sig människan mot något, nog längtar hon och strävar mot att nå det ännu inte uppnådda. Hela livet är en sådan strävan. Men den som tar Herrens bön till sitt hjärta sträcker sig mot annat än vad gemene man gör. Inte ett ord här om egen framgång, inte ett ord om egen harmoni och lycka. Allt handlar om att Gud, den fullkomlige givaren, skall förverkliga sin storhet, så att vår tro förvandlas till seende.

Vad Jesus lägger i vår mun är bön om att Gud skall ingripa så att Guds namn hålls högt. Varför? Därför att Gud, alltings givare och uppehållare av oss människor inte tillåts vara den Gud är. Vi tillber det skapade hellre än skaparen. Livet får inte bli en gåva från den högste, istället en rättighet som ägde vi det liv som vi i själva verket fått.

Vidare och i samband med detta att Gud skall ingripa så att Guds vilja sker. I dag är det annat än Gud som sätter sin vilja igenom. Vi ber att Gud skall låta den fulländning råda som motsvarar den allsmäktiges makt och väsen.

Därefter går bönen över från det stora till det lilla. Vi ber att Gud skall låta sin fullkomlighet också skall komma oss till del. Vi ber om föda så att det räcker åt alla, vi ber om samförstånd oss människor emellan, vi ber om helande när vi förbrutit oss mot varandra, vi ber om att inte utsättas för prövningar vi inte klarar av.

Tillsammanstaget ber vi att Gud skall förverkliga det Gud innerst inne är, den fullkomlige, som i sin fullkomlighet har hjärta till och med för oss vanliga människor på denna jord. Vi ber med dessa ord därför att den vi tror på ännu inte förverkligat sin fullkomlighet.

Deluppfyllelser finns det däremot gott om. Den största inträffade när Jesus uppträdde på vår jord. Känningarna av denne Jesus är i dag oförminskade. I gemenskap med vår frälsare får vi  smaka på den utlovade fullkomligheten. Inte undra på att vi kristna aldrig får nog av vår frälsare.

Men fullkomligheten har ännu inte inträffat, den ber vi om. Och detta inte på eget bevåg. Det är ingen mindre än Jesus som lärt oss den bönen.