(Se även ”Med mina glasögon 3”, 52 18 På kommunal nivå fungerar det)

Bibelstudium i Vivalla den 26 december 2018

4Kristus är slutet på lagen, så att var och en som tror kan bli rättfärdig.  5Ty om den rättfärdighet som lagen ger skriver Mose: Den människa som håller buden skall leva genom dem.  6Men den rättfärdighet som tron ger säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall stiga upp till himlen? – det vill säga för att hämta ner Kristus –  7eller: Vem skall stiga ner i avgrunden? – det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda.  8Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta – det vill säga trons ord, det som vi förkunnar. Paulus brev till romarna kap 10 v 4-8)

I kapitlen 9-11 i Romarbrevet våndas Paulus över det egna folkets, löftesfolkets öde. Hur skall det gå för detta hans eget folk när de missat det viktigaste av allt, Jesus Kristus?

Uppfyllda av att de som löftesfolk  ägde Guds löfte och Guds lag, kunde de inte se att den kursändring som Kristus innebar var av Gud. Inte heller uppfatta kontinuiteten mellan det gamla och det nya.

Paulus tvingades ta till storsläggan. Kristus är slutet på lagen, nödgades han säga. Tron är viktigare. Det som tror kan bli rättfärdig, inte den som uppfyller lagen. Detta beroende av att ingen människa av egen kraft kan uppfylla den heliga lagen. Det förutsätter en fullkomlighet som ingen människa äger. Tron däremot bygger på annans kraft, Guds kraft förmedlad oss av Kristus.

Detta gör Paulus klart genom att citera bibelord hämtade från 5 Moseboken kap 30 12-14. Dessa ord lär oss att lagen inte finns där som en gigantisk uppgift att uppfylla utan som en gåva att ta vara på och leva av. Lagen finns där, personifierad i Kristus, en Kristus som kommer till oss och uppfyller oss med sin fullkomlighet. Med Kristus inom oss går laglydnaden lekande lätt. Den är ingen börda utan en inom oss boende kraft.

Lagen så förstådd förutsätter tro. Tro i sin tur är inget annat än att förlita sig på att äga Guds bistånd, för en kristen att förlita sig till att Gud i Kristus vill vara med mig och hjälpa mig leva efter hans vilja.

I själva verket är detta inget att i grund förundra sig över. Ingenting kan vi ju ta oss själva. Kraften och förmågan är inte vår egen, den är oss given. Livet är ingenting vi äger i egen kraft, den är en gåva som vi fått. Ytterst beror allt gott som omger oss och påverkar oss av något som givits oss. Det blir grundfel om vi tror något annat, ett grundfel som nog är den yttersta grunden till att det gnisslar i vår mänskliga samvaro.

Men hur kan då Paulus säga att Kristus är slutet på lagen? Det beror på att lagen så till den grad missförståtts att den blivit motsatsen till vad den var menad att vara. Av en lag buren av inneboende fullkomlighet och samtidigt av Guds vilja att vara oss nära med sin laguppfyllande kraft, har blivit en från Gud fristående storhet som dikterar vad som är rätt och sen förutsätter laguppfyllnad. Som sådan blir lagen ouppnåelig. Med en sådan lag är det slut i och med Kristus, förkunnar Paulus.

När Kristus kom fick den sanna lagen liv igen. Den blev till kött och blod i Kristus  och till levande inneslutande kärlek. Från den dagen har porten in till lagen gått genom tron. Genom att ta emot Kristus i tro uppfylls vi av lagens fullhet, nu inte upplevd som krav utan som en gåva att ta emot och ta vara på.

(Se även nytt inlägg i ”Med mina glasögon 3”, 51 18 Det avslöjande andra steget)

Bibelstudium i Vivalla den 19 december 2018

Slutord

4Glöm aldrig den lag som jag gav min tjänare Mose på Horeb, med stadgar och bud för hela Israel. 5Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer.  6Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att jag inte viger landet åt förintelse då jag kommer. (profeten Malaki kap 4 v 4 ff)

Ingen klarar sig utan en ”tänkt verklighet”. Det betyder inre föreställningar som styr oss, eller med mitt språkbruk en tro som vi kan orientera oss utifrån. Utan tro lär det inte gå att leva.

En del tror si andra så. En anständig svensk tror på demokrati och människovärde. Det gör jag också men i topp sätter jag min tro på Kristus.

Det har sina sidor att tro på demokrati och människovärde. Verkligheten är problemet, en verklighet som signalerar att en människa är mer värd än den andra och att demokratin måste tyglas och relativiseras för att fungera.

Det har också sina sidor att tro på Kristus. Också för mig är verkligheten problemet. Kartan stämmer inte med verkligheten. Det jag tror på, att Kristi försoning är en levande kraft i nuet och det särskilt bland den kristna trons folk, verkar inte stämma. Det är andra krafter som styr.

Men jag, liksom mina ”demokratitroende” bröder och systrar kämpar vidare. Inte ger vi upp bara därför att det är svårt att tro.

Tillåt mig att från och med nu enbart koncentrera mig på min egen troskamp. I detta bibelstudium gör jag det med en text ur Gamla testamentet för ögonen. Jag gör det ytterst därför att jag behöver befästa min tro på att Kristus är löftets uppfyllelse. Jag behöver få höra att redan de gammaltestamentliga skrifterna vittnar om honom.

När jag därför som så många gånger tidigare  backar mig in i Gamla testamentet för att få bekräftelse på min tro söker jag mig till slutorden av det egentliga Gamla testamentet. Det betyder i texten ovan från profeten Malaki.

Den texten är en veritabel ”lathund” för den som vill få grepp om profetiorna i Gamla testamentet. Den är inte bara en sammanfattning av innehållet i profeten Malaki utan av hela tolvprofetsboken (de små profeterna dvs f o m Hosea och framåt). Den kan t o m ses som en sammanfattning av samtliga profeters utsagor.

Vad säger då denna sammanfattning. Att lagen är viktig, att Elia skall komma innan Herrens fruktansvärda dag skall komma. Att denne Elia skall vända de äldres hjärtan till de yngres och vice versa, underförstått så att kärlek råder. Slutligen att på grund av denna kärlek Guds förintelsedom skall utebli.

Detta må vara en nog så god sammanfattning av profetiornas innehåll och väl värd att ha i minnet när man hamnar i profetior som känns främmande.  Men pekaren in mot Kristus är långt ifrån självklar.

För att ta det steg för steg. Först om lagen som vi inte får glömma. Nog är det så att lagen skall gälla, den lag som inte enbart är själlösa om än så efterföljansvärda regler, utan framför allt är lagar som värnar om livet med Gud och varandra.

Det andra handlar om Elia och om Herrens fruktansvärda dag. Om denna vittnar inte enbart bibeln. Om den är även vår egen tid  minst sagt medveten. Klimatångesten är ett uttryck för denna medvetenhet. Värre blir det med den återuppståndne Elia. Nya testamentet ser Johannes döparen som denne frälsargestalt. Men inte omvände denne Johannes människors hjärtan på ett bestående sätt. Det gjorde däremot Kristus, den med Gud förbundne. Genom Guds representant Kristus skapades den kärlek där ”fädernas hjärtan vändes till barnen och barnens hjärtan till fäderna”, just den kärlek som avvände den annars oundvikliga katastrofen.

Profetian stärker mig alltså i min tro, men nog ”skaver” den också. Men för att den skaver förlorar jag inte modet. Nog pekar även Gamla testamentet på att Kristus är löftenas uppfyllelse. Den sammanfattande profetian i Malaki 5 är ett av många exempel på detta.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 50 18 Religiöst lagom)

Bibelstudium i Vivalla den 12 december 2018

 4Säg till de förskrämda: ”Fatta mod, var inte rädda! Se, er Gud är här, hämnden kommer, Guds vedergällning. Han kommer själv för att rädda er.” 5Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. 6Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken. Jesaja 35:4 ff

 Noterna längst ner i en fullständig bibel hjälper oss att orientera oss i tid och rum. Det behövs, inte minst när man läser profeten Jesaja. I noterna får vi hjälp att få visst grepp över i det här fallet profetiorna i kapitlen 24-27 och 34-35 i denna bok. Dessa profetior har troligen tillkommit efter den stora katastrof som den babyloniska fångenskapen innebar och således också efter befrielsen och återkomsten till hemlandet.

Kapitlen 24-27 lämnar vi här därhän. Nu koncentrerar vi oss på kapitlen 34-35 och alldeles speciellt på textutdraget ovan. Vid tolkningen tar vi hjälp av situationen. Profeten har med sitt folk kvar minnet av det fruktansvärda som skedde när Juda härtogs och fördes till Babylon. Han har inte glömt Edoms svek. Detta land utnyttjade Judas svaghet och gjorde framstötar på Judas territorium. Och i sin profetia i kapitel 34 försäkrar han att Gud inte låter detta svek passera opåtalt. En fruktansvärd blodshämnd kommer att drabba Edom, profeterar han, ett  Guds straff utan mått. Det luktar mänsklig hämnd i denna profetia, en hämnd som jag, Jesuslärjungen, tvingas omtolka. Den Gud som Jesus lärt mig att tro på straffar, men han hämnas inte. Tids nog får jag veta vad denna domsprofetia innerst inne står för. När Guds dag kommer skall allt bli uppenbart. Det är min tro.

I kapitel 35, varifrån våra textord är hämtade, gäller det rakt omvända. Profeten har befrielsen från fångenskapen i färskt minne. Han hade erfarit att ont bytts ut mot gott, fångenskap mot befrielse. Israels barn hade återfått sitt land. Livet kunde börja på nytt och löftesfolket fortsätta sin vandring med Gud.

Så skedde dock inte. Israels barn blev inte det de kallats att vara. De blev inte den förebild som Gud utvalt dem till. Deras liv i förbund med Gud fick inte bringa den välsignelse som Gud avsett. Tvärtom förföll folket och splittrades. Deras trosutövning missade målet.

I det läget ser inte profeten dom utan upprättelse, en upprättelse över alla mått. Ett himmelrike på jorden skådar han i profetisk klarsyn.

Men jag då, Jesuslärjungen, hur skall jag förstå denna profetia? Skall också jag som många av mina bokstavstroende trossyskon ha ett himmelrike på jorden för mina ögon? Inte nödvändigtvis. Min erfarenhet av och kunskap om Kristus för mig längre än till profetens framtidsvisioner. Dennes profetia beledsagar mig visserligen i rätt riktning. Men han leder mig inte ända fram. Det är med det jordiska himmelrike denne ser för sin inre blick som med hans hämndprofetia mot Edom. Det finns sanning i den men den avslöjar inte hela sanningen.

Vägledd är jag av Jesaja men inte upplyst. Det är med Jesajas profetia som med så mycket annat i mitt liv. Målet har jag med bland annat Jesaja som ledsagare klart för mig och i långa stycken också vägen. Framme är jag inte med enbart Jesajas hjälp, men ett stycke närmare den  klarsyn som enbart evigheten ger.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 49 18 Indragen utan att kunna värja sig)

Bibelstudium i Vivalla den 5 december 2018

Sions konung 

Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände. (Sakarja 9:10 b)

 Herren upprättar sitt folk 

15Herren Sebaot skall ge dem skydd, stenarna från hans slunga skall förtära och underkuva, skall dricka blod som vin, fyllas som offerskålar, dränkas i blod som altarets hörn. 16Herren, deras Gud, skall rädda dem, den dagen skall han valla dem som får… (Sakarja 9:15 f)

Citaten ovan är hämtade från den andra delen av profeten Sakarjas bok. Profetiorna i denna andra del är löst sammansatta och hör inte på ett naturligt sätt samman. Textorden ovan demonstrerar detta. Första bibelordet handlar om fridsriket som Sions konung skall upprätta, ett fridsrike inte enbart för det utvalda folket utan utsträckt till alla. Det andra om hur Herren skall upprätta sitt folk. Det skall ske genom blod, i ett allt förtärande krig.

Sakarjas budskap i förlängningen bibelns är alltså inte enhetligt. Texterna ovan, som t o m är kopplade till varandra, demonstrerar detta. Den ena bibeltexten speglar en verklighet, den andra en annan.

Som det var är det fortfarande, inte bara i religionens värld utan allmänt. Profetiorna växlar, förutsägelserna och visionerna säger än det ena än det andra. Här gäller att välja. T o m vid bibelläsning är val nödvändigt.

Men det finns ju bara en sanning. Det lär oss inte enbart predikanter, utan även politiker och förståsigpåare. Som en konsekvens av detta målar dessa våra ledare upp denna enda sanning som det enda rätta. Och påverkade av dessa försöker sedan vi andra fånga in denna fulla sanning och ta den till sig.

Vi, det är alltså inte enbart bekännande kristna, utan de flesta av oss. Det tillhör den mänskliga naturen att försöka få  ordning på verkligheten, att veta vad som entydigt är värt att förlita sig på. Vi behöver det för den inre fridens skull.

Men idag får vi svart på vitt på att sanningen inte kan fångas i en enda formel. T o m bibeln speglar en oöversiktligt mångfald. Här demonstrerad i att en text återspeglar ett fridsrike, den andra fred vunnen genom blod, båda riktade till samma mottagare, de av Gud utvalda, hans älskade barn.

Hur skall jag få frid i min själ när inte enbart mitt inre är splittrat utan även tillvaron utanför mig. Hur blir det när t o m jag, den bekännande kristne, befinner mig på det lutande planet. När inte ens bibeln, vår heliga urkund, ger mig enhetliga svar på mina frågor, vem skall då kunna ge det.

Själv vet jag ingen annan väg än att förlita mig på ett men inte utesluta det andra. I det här fallet tror jag på Sions konung, fridsfursten och lägger min själ i den fred denne förkunnar. Jag låter mig inneslutas i den freden, jag ser eller anar dess möjlighet i allt vad jag företar mig. Jag gläds när den förverkligas i min lilla värld. Detta att låta sig omslutas av freden kallar jag  tro. Den tron äger jag inte, har jag märkt, den behöver ständigt erövras på nytt.

Denna min tro fångar dessutom inte hela sanningen. Det finns andra vägar än fridsfurstens. T o m krigets väg är inte utesluten, åtminstone inte för den som ser sanning inte enbart i Sakarjas ”Sions konung”, utan även i den efterkommande texten ”Herren upprättar sitt folk”.

Men det är skillnad mellan tro och tro. Jag må erkänna att t o m krig i vissa fall kan vara en väg att gå, eller kanske hellre lag, ordning, straff, mänsklig rättvisa, allt med våld som förutsättning. Men det enda jag verkligen kan förlita mig på är Sions konungs väg, den vägen och den sanningen ger jag mitt hjärta. Den vägen tror jag på.