(Se även ”Med mina glasögon 6”, 51 21 Sekulariseringen ifrågasatt)

Bibelstudium i Vivalla den 29 dec 2021

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud…

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonens får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (Joh 1:1 och 1:14)

Det verkliga och det sanna ser vi alltid i speglad form, speglat genom mänskligt sinne. Och det märkliga med våra mänskliga speglingar är att de kan återge något sant, något för livet bärande. Denna sanning skall vi akta på, hålla helig ,vare sig sanningen är av andligt slag eller världsligt.

Även julevangeliet är en spegling, Jesu födelse speglad genom mänskligt sinne och förmedlad till oss via urkyrklig berättelsetradition. Än tydligare blir detta när vi läser Johannesevangeliets inledning, texten om Ordet som fanns hos Gud och var Gud. Här blir det uppenbart för var och en att denna text, den s k prologen, delger oss tolkad sanning. Tolkad med syftet att delge oss det väsentliga i det som skedde en gång i Betlehem.

Speglingen av verkligheten fortgår oavbrutet, den är en del av det mänskliga livet. Den fortgår i varje människas inre. Även andliga sanningar rör sig i ständigt nya formationer, även sanningen om Jesus. Den livgivande bilden av Jesus möter oss i våra bilder av Jesus. Inte ens Johannesevangeliets tal om Jesus som Ordet behöver vara den slutgiltiga bilden av sanningen.

Själv har jag lagt ord före Johannesevangeliets inledning, ord som skall berika min förståelse. Jag säger inom mig I begynnelsen fanns livet, och livet fanns hos Gud, och livet var Gud.

Vad är väl Gud, åtkomlig för mänskligt sinne, annat än livet, det för alla, såväl troende som otroende,  ofrånkomliga och gåtfulla livet. Detta liv, detta varande, denna existens liksom  detta ständiga blivande låter sig inte betvivlas, men låter sig heller aldrig i grunden förstås. För mig finns detta liv hos Gud, ja benämner jag Gud.

Men jag slutar inte här. På detta lägger jag Johannesevangeliets inledning, dvs jag byter ut livet mot Ordet,  och låter Ordet tydliggöra innebörden i Livet. Och i och med det är jag inne på den kristna trons förståelse av detta ofrånkomliga varande och blivande.

Eller ännu tydligare och utan bildspråk låter jag Jesus vara svaret på livets gåta och samtidigt riktmärke för min tro och mitt liv. Det betyder att jag definitivt trätt över gränsen från vetande till tro. Jag har gjort det ofrånkomliga trossprånget.

Som om jag var ensam om trossprång! Långt ifrån. Ingen undkommer det jag kallar trossprång.  Själva livet kräver sådana språng. Man kan inte leva utan att förhålla sig till livet. Frågan är inte om man tror utan på vad. Så fort man gör något av sitt liv är tron inblandad.

Vad är det då hos Jesus som fångat mig och gjort mig till hans? Den frågan ställer jag till mig själv idag likaväl som jag gjort det sedan min ungdom. Och jag svarar inte på samma sätt idag som jag gjorde den dag jag för första gången medvetet bekände mig vara en Jesuslärjunge. Trots allt är det i dag  inte Jesu underbara födelse, inte inkarnationen utan korset som tydligast  har fästat mitt hjärta vid honom. Jag har satt min lit till den Jesus som på korset ropade att han var övergiven av Gud samtidigt som han befallde sin Ande i Guds händer. Dessa ord stämmer så förunderligt väl på mig själv i min brottning med den Gud, detta liv som för mig signalerar både mening och meningslöshet, både slump och sammanhang djupare än jag har kapacitet att förstå.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 50 21 Om Lukas och Jesu underbara födelse)

Bibelstudium i Vivalla den 22 dec 2021

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga er: gläd er. (Fil 4:4)

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga er: gläd er”, skriver Paulus i Filipperbrevet. Maningen är riktad till en församling som har en relation till aposteln som vore de hans egna barn.

Själv har jag livat upp mina insikter i detta brev parallellt med att Magdalena Andersson för första gången i sin egenskap av statsminister riktat sina maningar till det folk hon är satt att styra över.

Det ena går väl inte att jämföra med det andra, säger alla som är skolade att låta kyrka vara en sak, stat en annan. Men nog går väl det svarar jag, som börjat tänka på ett nytt sätt i denna fråga.

Likheten mellan de båda går för mig inte att ta miste på. För Paulus gällde och för Magdalena Andersson gäller att förena tankar, fantasier och trosföreställningar med den handfasta verkligheten och ur detta finna vägar att gå och vägar att finna.

Om Magdalena Andersson trosföreställningar vet jag bara det grundläggande. Vet att hon tror på ett rättvisare samhälle och allas välfärd och att hon på demokratisk väg och med ekonomisk klarsyn skall försöka förverkliga sina visioner. Tror gör hon alltså, tron smiter ingen undan.

Men Paulus då, vad hade han för visioner? Redan i den korta förmaning som är mitt textord för idag kan man läsa ut detta. Trots att ”gläd er” upprepas är det inte glädje som är huvudordet, utan ”i Herren”.

” I Herren” är huvudordet. Och Herren står för den uppståndne Kristus som är nära och snart skall komma tillbaka i härlighet. Herren är den herre som inte vakade över sin jämlikhet med Gud… utan gjorde sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Det är den Herre som Gud har upphöjt över allt annat och gett honom det namn som är över alla namn. (Fil 2:5-11)

På denne korsfäste och av Gud upprättade Kristus trodde Paulus. Tron på honom var så ingripande och så omvandlande att t o m lagarna gjordes överflödiga. Nog skulle lagarna finnas kvar men för den som var förankrad i Kristus var de mera lik lockrop än påbud.

Det är mycket ”lösan sand” i denna Paulus tro tycker många, även många kristna som snickrar på kyrkoordningar och kyrkliga lagar som vore de viktigare än Kristus själv. ”Lösan sand” skulle jag tro att också Magdalena Andersson skulle säga. För mig veterligen är inte gudstro något som hon ägnat någon närmare eftertanke.

”Lösan sand” borde även jag tycka, jag som  dagligen läser bibeln och det med kritiska ögon. Vad ser jag nämligen raderna ovan Paulus förmaning till församlingen att glädja sig. Jo där skriver Paulus: ”Jag uppmanar Euodia och uppmanar Syntyche att vara eniga för Herrens skull” (Fil 4:2)

Det betyder i klartext att Euodia och Syntyche hade svårt att vara sams deras tro på Kristus till trots och trots deras nära förbindelse med Paulus. 

Jag vet dessutom att Paulus trostolkning inte överlevde länge. Hade vi inte hans brev vore han för länge sedan försvunnen. Paulus kristusbild ersattes av andra mer lättillgängliga bildder. Framför allt gavs tron på Kristus stöttor, den viktigaste av dessa var kyrkan med sina ämbeten, för att inte tala om upplevelsen med sitt tungotal.

Trots allt detta är glädje ”i Herren” det enda vi som kristna äger som ingen annan har. Det är ”i Herren” som vi har att möta den verklighet vi ställs inför.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 49 21 Än en gång om de subjektiva värderingarna)

Bibelstudium i Vivalla den 15 dec 2021

Glöm aldrig den lag som jag gav min tjänare Mose på Horeb, med stadgar och bud för hela Israel. ⁵Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. ⁶Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att jag inte viger landet åt förintelse då jag kommer. (Malaki 4 slutorden)

Verkligheten kommer ingen ifrån. Samhället må vara modernt, frigjort, sekulariserat, men grundvillkoren slipper inget samhälle i världen ifrån. Alla måste vi förhålla oss till hur vi skall mota de oundvikliga katastrofer som hotar och finna vägar till relativ harmoni och välgång.

Detta påminns jag om när jag läser texten ovan, en text som i några versar sammanfattar inte bara den profetbok som den ingår i utan förmodligen Gamla testamentets profetböcker i sin helhet.

Där finns katastrofen, i texten sammanfattad i Herrens stora och fruktansvärda dag. Där finns också möjligheterna, uttryckta i orden glöm aldrig den lag som jag gav min tjänare Mose, vidare i löftet om profeten Elia som skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärta till fäderna.

Jag har närmast gjort det till en livsuppgift att analysera vår tids livstolkning och jämföra den med gamla tiders. Grundvillkoren är ju de samma. Framför allt försöker jag fördjupa min egen kristna livsförståelse.

Att nutida livsförståelse kan hämta substans från texten ovan, profetens Malakis slutord, borde vara givet. Nog förstår hon, eller borde åtminstone förstå, att Mose lag i betydelsen tio Guds bud, fortfarande äger giltighet. Och nog vet hon, eller borde veta, att familjesammanhållning byggd på ömsesidig trohet och kärlek idag är lika grundläggande för ett gott liv som någonsin. Den ger bevisligen åtminstone relativ trygghet i en värld och i en tillvaro som, vilket vi vill eller inte, hotas av förintelse.

Men jag tar ytterligare ett steg. Jag gör som f a evangelisten Matteus och kopplar profeten Elia, som texten ovan talar om, till Johannes döparen och hamnar sedan hos Jesus. Denne Jesus var förankrad i den gammaltestamentliga livstolkning som texten ovan är ett uttryck för, men han stannade inte i denna. Nog visste han att Guds bud var förpliktande. Inte minsta prick i lagen ändrade han lär oss evangelisten Matteus i Bergspredikan. Men han öppnade framför allt människors ögon för ytterligare en dimension, en dimension som Psaltarens psalmer tidigare snuddat vid , förbarmandets dimension.

När Kristi kyrka är som bäst förstår hon att ta vara på detta förbarmande. Hon äger ingen mirakelmedicin mot den hotande förintelsen, inga egna förhållningssätt att mota hoten mot den miljö som är vårt livsrum. Här går hon  hand i hand med människor av god vilja. I de flesta frågor han hon inget mer att ge än någon annan. Men hon äger ett livsrum som heter  förbarmande, omhändertagande, försoning, förlåtelse, hon äger tryggheten i att vara omsluten av Gud.

Detta liv i förbarmande behöver egentligen inte predikas fram, det skall praktiseras och om möjligt levas. Det vilar i det förbarmande som hämtar sin näring i Jesu förbarmande. 

(Se även ”Med mina glasögon6”, 48 21 De subjektiva värderingarnas makt)

Bibelstudium i Vivalla den 8 dec 2021

Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryta fram i öknen, bäckar i ödemarken…Där nu schakalerna ligger och vilar skall säv och papyrusgräs växa. Där skall gå en banad väg, den skall kallas den heliga vägen. Ingen oren får beträda den…Men de återlösta vandrar där, de som Herren friköpt vänder åter. De kommer till Sion med jubel, krönta med evig glädje. Fröjd och glädje följer dem, sorg och fruktan flyr. (Från Jesaja 35)

Läst som önskedröm känner vi igen oss i texten ovan. I drömmen är allt möjligt. Där kan den lame hoppa som en hjort och där kan vatten bryta fram i ödemarken. Förstådd som en del av den verklighet vi lever i likaså. Är inte våra liv styrda av ett ständigt växelspel mellan föreställningar och förhoppningar och förverkligande?! Beror inte det ena av det andra. Vem lyckas om inte den som drömt om att lyckas.

Den fasta kärnan i Jesaja kap 35 är ett folk som är fördrivet från det Sion som är både hem och längtan i ett stycke. Assyrierna hade med sin erövring fördrivit Israel från hem och egendom. Och nu längtar man intensivt att få komma hem igen.

Och i profetens ord blir denna längtan uttryckt i ett underbart förverkligande. Man skall inte bara få komma hem. Av hemmet blir ett jordiskt himmelrike. Den lame hoppar som en hjort och den stumme brister ut i jubel. Och av öknen blir fruktbar mark.

Men kärnan i profetian är handfast, återkomsten till Sion, återkomsten till det land som för Israel är både verklighet och förhoppning.

Och nog blev Jesajas profetia uppfylld. Det folk som fördrivit dem  blev besegrade. Vägen till Sion öppnad. Men det kom nya erövrare och nya svårigheter. Fortfarande blev människor drabbade, forfarande fanns sjukdom och nöd, fortfarande hotade vattenbrist och ökenvindar.

Vad var då nyttan med Jesajas profetia, vad är då nyttan med våra drömmar och förhoppningar? I bästa fall är de led i en livsvandring som leder åt längtans mål, vårt Sion. I sämsta fall är de falska fantasier som leder oss in i fördärvet.

I bästa fall är de led i fantasier, idéer och uppslag som gör att det svåra kan besegras, lemlästade få rörelseförmågan tillbaka och av öknen bli fruktbar mark. I sämsta fall, med självupptagna fantasier och idéer kan vi drivas än djupare in i vårt fördärv. Vad är miljöförstöringen annat än resultatet av mänsklig rovdrift.

Finns det då inget utöver detta? Är det rena miraklet uteslutet? Kan aldrig av sig självt öknen bli fruktbar mark, rovdjuren inget vi behöver skygga för, lamhet och stumhet försvinna? Kan det aldrig bli något självklart att vi äger ett eget Sion?

Själv vet jag inte av något annat mirakel att fästa min förhoppning till än vid Jesu uppståndelse. Och trots det enastående i denna uppståndelse var inte uppståndelsens under det över allt annat stående. Det enastående var korset, detta att Jesus gav sitt liv för mig. I detta finns det fäste som står över mirakler.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 47 21 Logik på förutfattade meningars grund)

Bibelstudium i Vivalla den 1 dec 2021

³⁶Jesus svarade: »Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.« ³⁷Pilatus frågade: »Du är alltså kung?« Jesus svarade: »Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.« (Ev enl Johannes kap 18)

Avsnittet ovan ingår i ordväxlingen mellan Jesus och den romerske ståthållaren Pontius Pilatus. Här som evangelisten Johannes återger den. För att närmare reda ut omständigheter i detta möte skall man inte i första hand gå till evangelisten Johannes. Vill man däremot veta vad detta möte innebar kan man inte vara Johannes förutan. Johannes-versionens tolkning är kort sagt modellbildande. Tolkning är det nämligen, inte stenografisk återgivning av fakta.

Här handlar det om sanningen, för vår del om vårt kristna ansvar för denne sanning. Till denna sanning hör tillbörlig respekt för uppenbara fakta. En kristen skall inte beslås med manipulation av fakta i syfte att framställa den egna sanningen i trovärdigare dager. Sånt är oss kristna ovärdigt. För egen del tycker jag intuitivt illa om alla försök att få bibliska utsagor att stämma med vad som är uppenbar sanning idag.

I min tolkning av sanning som den johanneiska traditionen använder detta begrepp ingår nämligen respekt för uppenbar sanning. Men sanning är mer än uppenbar sanning. Sanning är ett samlingsbegrepp för det som är värdefullt, det som äger bestånd t o m när tiden tar slut. Sanning står för det som äger evigt värde.

Sanning så förstådd skriker i protest mot allt som inte på sikt är bärkraftigt. Dagens ideal må vara inhamrade sedan årtionden, i nutiden självklara värden må ha ställning som tio Guds bud hade det i gamla tider. Ändå skär sig dessa ideal i mötet med den sanning som är förankrad i det eviga.

Tro bara inte att denna sanning är mot allt som är modernt, f a inte mot allt som är präglat av nutidens humanism. Tro inte att dagens politik är föraktlig bara därför att den i långa stycken brutit med gamla värden. En sanningssökare i kristen mening är inte per definition konservativ.

Hur då komma nära denna sanning? För mig personligen går vägen till dels  genom att ständigt ställa dagens sanningar mot det jag uppfattar vara kännetecknande för den Jesus som på korset upplevde sig övergiven av Gud men ändå överlät sig till samme Gud. Framför allt dessutom genom att meditera över och bli ett med den livsvandring som ledde Jesus till korset.

Ur detta har inte fötts någon självklar insikt i sanningen. Dessutom inte till något självklart civilisationsförakt. Däremot till ett ständigt prövande utifrån det jag uppfattat som Jesu sanning. 

Summa summarum är jag en person som känner mig hemmastadd i den kristna församling som jag tillhör. Dessutom känner jag mig hemma i det samhälle som förmått skänka min dementa hustru ett hem när inte jag själv längre förmådde sköta henne. Samtidigt är jag en främling både i min egen församling och i det samhälle jag lever. Jag är det i mitt ständiga sökande efter sanningen.