Bibelstudium i Vivalla den 29 juni 2022

Utdrag ur Paulus tal i Antiochia i Pisidien i vilket tal Paulus i synagogan aktualiserar och förnyar den judiska berättelsetraditionen genom att till denna foga Johannes döparens framträdande som fullbordas i en beskrivning av Jesu frälsningsgärning.

Det är bland hans (Davids) efterkommande som Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, ²⁴vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk. ²⁵Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’  (Apostlagärningarna kap 13:23 ff)

När Paulus talar till judarna i synagogan i Antiochia i Pisidien aktualiserar han den judiska tros- och berättelsetraditionen. Detta var i och för sig inget uppseendeväckande. Uttalat eller outtalat skedde detta alltid när judarna i staden mötte upp i sin synagoga. Det nya var att Paulus byggde på denna tradition genom att till denna foga Johannes döparens framträdande och framför allt Jesu frälsningsgärning. Hela talet återfinns i Apostlagärningarna 13. Texten ovan är ett utdrag där Johannes döparens profetia om den kommande Messias återges.

Tros- och berättelsetraditioner som företeelse må förefalla oss främmande. Ändå kan man svårligen leva dem förutan. Det tillhör själva livsluften för en människa att känna sig stå i ett sammanhang, höra samman med någon eller något som man kan stötta sig mot och stärkas av. Det är i det sammanhanget tros- och berättelsetraditioner av skilda slag står.

Skulle någon av mina läsare göra sig mödan att slå upp i Apostlagärningarna och läsa hela Paulus tal, skulle jag inte förundra mig om talet delvis stötte er för pannan. Där talas om Israel som ett utvalt folk som hade Gud med sig bl a när de intog det land som Gud utvalt åt dem. Vägen dit gick via utrotande av ”sju folk i Kanaan” (Apg 13:19) läser vi.

För de flesta av oss är detta tal stötande. Varför? Därför att i den trostradition som är vår kallas sånt folkmord och är som företeelse något avskyvärt.

Vår avsky är ett bland många tecken på att vi står i ett sammanhang, med mitt språk i en trostradion, och att denna trostradition inte är identisk med den på judisk grund vilande som Paulus refererar i Apg 13.

Nu kan man som kristen säga vad man vill  om den  judiska trostraditionen. Som kristna är vi ändå via Kristus beroende av den. Och till den trostraditionen hör uppenbarligen också folkmord.

Nu är det troligen så  att vi blundar för talet om att intagandet av Kanaans land kostade att sju folk raderades ut. Det väsentliga är ju ändå något annat. Men blundar vi är det fara värt att vi har hanterat den trostradition som vi gjort till vår  på ett icke nöjaktigt sätt. Det som var menat som stöd har blivit något vi äger och förstår på sätt som passar oss bäst.

Det är nämligen med trostraditioner så att de innehåller tre steg, det första handlar om att ta emot, det andra att ta vara på, det tredje att föra vidare.

 Och det är på det tredje steget det mesta hänger. Stannar vi upp i att vi äger allt i Kristus stelnar vi snart till och av passion blir läror och fasta åsikter. Dessa åter kan vi i stort sett hantera som det passar oss bäst

I det tredje steget finns det däremot  inte längre några självklarheter. Här prövar vi oss fram i förlitande på en levande Kristus som står vid vår sida. Här i det tredje steget är kärleken levande, men också avskyn. Inte minst avskyn över att det kostade livet på sju folk för att erövra det utlovade landet. Det var sju folk för mycket. Det säger mig den levande Kristus och förhoppningsvis också dennes profet, Johannes döparen.

Bibelstudium i Vivalla den 22 juni 2022

Men när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara ⁵räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden. ⁶Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har han låtit Anden strömma över oss, ⁷för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv. 

(Paulus brev till Titus kap 3:4-7)

Ovan en ”stelnad” och samtidigt grundläggande formulering, en av många i Nya testamentet, som stått sig genom kristendomens hela historia och som fortfarande är lika giltig som den var då. Förenklat är textens budskap:  I Kristus, får vi genom dopet och tron del av anden och med anden ett nytt liv och hopp om evigt liv. Allt är nåd och gåva. Att vara kristen är att ta vara på det man fått, inte skapa eget.

En ”stelnad” formulering påstod jag, varför stelnad? Därför att texten ovan kan sättas in i  de mest skilda sammanhang och på alla håll och kanter passa lika bra som i Titutsbrevet.

Ja, kanske bättre än på Kreta där Titus stod i ledningen för församlingsbyggandet. Läser man nämligen hela brevet, det är bara på några sidor, finner man långt ifrån ideala förhållanden. Gudlösheten verkar ha varit lika utbredd där som hos oss och klasskillnaderna om möjligt ännu större än vad vi är vana vid. Guds bästa barn var man sannerligen inte. Man drack, talade illa om varandra, var otrogna och upprätthöll en över- och underordning som skulle vara omöjlig i våra sammanhang.

Så när det i texten ovan står om den förnyelse som dopet och tron påstås innebära står det inte för ett  konstaterande av faktum. Textordet vittnar istället om den potential som förbindelsen med Kristus innebär. Textens konstaterande är i själva verket en maning att leva i det som man i Kristus redan äger.

I detta har vi kristendomens hela hemlighet. När vi har blicken riktad mot Kristus, är uppfyllda av hängivenhet till honom, förverkligas det vi som en möjlighet  redan äger. Och det utan att vi själva noterar att vi företagit oss något utöver det vanliga. Det är ju under påverkan av Kristus det skett. Att notera egen godhet som något för sig är i själva verket ett avsteg. Av nåd har då blivit förtjänst.

Att vara kristen blir mot den bakgrunden att ta vara på det jag i Kristus äger. Varje gång jag glömmer det innebär att jag är tillbaka på ruta ett, dvs där jag befann mig innan mötet med Kristus.

Hela Titusbrevet vittnar om att ruta ett var normaltillståndet i de församlingar Titus ansvarade för. Själv har jag studerat den trons förnyelse som 1800-talsväckelsen i Sverige innebar. Även där blev det snart nog återgång till ruta ett i de av väckelsen livade församlingsbildningarna.

Titusbrevet påstås vara ett brev skrivet av Paulus. Allt talar däremot, både brevets språk och brevets innehåll. Det är en efterskrift författad för att stärka de kristna grundvalarna. Tack och lov för att brevet trots det togs med i kanon som ett äkta paulusbrev. Därigenom fick vi möjlighet att närma ta del i förhållandena i de kristna församlingarna under tidig kristen tid. Och som en följd av det har vi fått upp ögonen för  att läsa kristna kärnord som texten ovan på ett mera realistiskt sätt. Det som i texten ovan framstår som fakta blir till möjligheter, möjligheter i tron på Kristus. 

Bibelstudium i Vivalla den 15 juni 2022

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. ³⁴Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?³⁵Vem har skänkt honom något som han måste återgälda?³⁶Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. (Rom 11:33-36)

Å ena sidan hjärtats övertygelse, å den andra konkret verklighet. Ständigt detta möte mellan det ena och det andra, ständigt denna kamp om vem av de båda som skall avgå med segern.

Bland dem som levde i denna spänning mellan hjärta och verklighet var Paulus. Hjärtat, det var för honom Kristus och den förnyelse  livet i tro innebar. Och den konkreta verklighet han såg framför sig var att Israel Guds egendomsfolk skulle omvända sig till Kristus.

Men så blev det  inte och Paulus fick använda hela sin bibelkunskap för att förklara varför så inte skedde. Om det kan vi läsa i kapitlen 9-11 i Romarbrevet.

Det vore Paulus fjärran att mena att det var något som inte stämde, att Kristi  frälsningsgärning  inte överensstämde med Guds ord eller att Guds ord i något stycke skulle vara  bristfälligt. Tvärtom stärker honom den bristande överensstämmelsen mellan tro och verklighet att ytterligare prisa Gud. Gud är, utbrister han i dagens text, större i sin rikedom, visdom och kunskap än han kunnat ana. Och han sporras därigenom att utifrån nya förutsättningar försöka tolka Guds vilja i de heliga skrifterna. 

Själv befinner jag mig i motsvarande läge. Jag har till fullo uppfattat sanningen i Paulus ord om rättfärdiggörelsen genom tron. Jag inser att Kristi försoning måste vara utgångspunkt för alla slag av förnyelse. Samtidigt ger jag liksom Paulus inte upp utväljelsetanken, detta om ett utvalt folk som skall gå före i kampen för försoningens seger.

Jag är inte paulinsk i den meningen att jag förbinder löftesfolket med just Israel. För mig har Kristus själv sprängt den tanken. För mig är löftesfolket de till Kristus överlåtna, dem som givit sig själva till att vara hans tjänare i kampen för försoningens seger.

Det är vi som skall gå före i kampen för upprättelse. Men det har ju i långa stycken inte blivit så. Människor med andra förtecken än mina träder fram och intar den plats som jag trott var ägnad åt mig och de mina.

Och jag själv och de mina har glömt själva grundvalen för att allt liv är å ena sidan hjärtats övertygelse, å den andra konkret verklighet. Vi har glömt  detta möte mellan det ena och det andra, denna ständiga kamp om vem av de båda som skall avgå med segern. Den konkreta verkligheten har alltför ofta segrat över hjärtats tro och med den segern har följt  ny syn på hjärtats övertygelse.

Det har gått så långt i den riktnigen att den kristna församlingen mer präglats av sin struktur än av sitt hjärta.

Det är lätt hänt  att i detta läge förtvivla och släppa taget, att glömma vår gudsförtröstan för annat som kommit i dess väg. För min del har detta ofta lett tll att jag frestats att ge upp min iver  att hämta näring ur Guds ord. Detta när jag som Paulus med Ordet för ögonen borde utbrista: Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. ³⁴Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?³⁵Vem har skänkt honom något som han måste återgälda?³⁶Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.

Bibelstudium i Vivalla den 8 juni 2022

De liknar hästar, som stridshästar spränger de fram.

De rasslar som stridsvagnar när de far fram över bergstopparna,

som eld då den dånar i halmen, som en krigshär ordnad till strid.

Folken darrar inför dem, alla ansikten vitnar.

Som kämpar störtar de framåt, som krigare stormar de muren.

Var och en går sin egen väg rakt fram, viker inte från sin bana.

Ingen tränger den andre, var och en följer sin egen väg.

Ja de löper genom pilregnet utan att bryta ledet.

De stormar staden de klättrar över muren, de tränger in i husen,

tar sig in i husen, tar sig in genom fönstren som tjuvar.

Jorden bävar inför dem och himlen skälver. (Joel 2:4-10)

Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner. Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande. (Joel 2:28-29)

Orden ovan är hämtade från profeten Joel. Ingen vet när och i vilket sammanhang denna profetbok tillkommit. Texten själv får ge svaren.

Här är bakgrunden en gräshoppsinvasion av apokalyptiska dimensioner. För profeten ter den sig som en invasion av en oövervinnelig stormakt. Allt föröder den, ingen undkommer den oövervinneliga fienden. Jord och himmel skälver.

Men en ny tid skall komma, profeterar Joel, andens tid, då allt framstår förnyat. I denna andens förnyelsetid upphör skillnaderna mellan oss människor. Alla blir uppfyllda av anden, alla profeterar inför den Herrens dag som är i annalkande, den Herrens dag då den slutliga rättvisan skall skipas.

Så långt Joel. Nu till den sanning som ligger bakom dessa ord. Förvisso var gräshoppsinvasionen ett faktum. Och nog kan denna fruktansvärda landsplåga liknas vid en invasion av en oövervinnelig fientlig armé. Och nog är det som här beskrivs en realistisk återgivning av det som oupphörligen sker ibland oss och nu sist i invasionen av Ukraina.

Detta behöver vi inte tro på, det vet vi. Katastrofer tycks tillhöra livets villkor.

Det andra däremot, orden om den ande som skall utgjutas över alla, är trosord, sånt som ännu inte förverkligats men som vi som människor hoppas på.

Det ena lika nödvändigt som det andra. Vi kan inte blunda för fakta, men vi kan lika lite stänga oss ute från att hoppas och tro. I själva verket går det inte att leva fullvärdigt utan att bäras å ena sidan av realism å den andra av hopp. Och hopp är ett annat uttryck för tro. Där hoppet släcks, släcks också livet. Vi blir levande döda.

Mycket är att säga om denna tro, detta hopp. Men det jag vill säga är att jag inget högre önskar än att vi som kallar oss kristna blir uppfyllda av just det hopp som profeten beskriver. Med det hoppet levande inom oss förenas vi som människor, ingen står vare sig över eller under den andra. Slaven har samma ande som sin Herre och de båda förenas i samma hopp. Det betyder att slavskapet redan här rinner av den förslavade och överhetsanspråken rinner av den mäktige.

Dessutom är det min bön att detta inte bara skall ske här och nu men  att det nya skall inledas i den kristna församlingen. Med andra ord får det ta sin början med dig och mig.

Detta betyder inte att katastroferna, vare sig gräshoppsinvasioner eller  anfallskrig kommer att upphöra. Men det betyder att vi kan möta det onda, i vilken form det än kommer, på ett bättre sätt än annars. Lösningen däremot, förklaringen till allt det onda och uppgörelsen med det, får anstå. När vi skipar rätt blir alltid våra lösningar preliminära, här hjälper inte ens de högsta av domstolar. Här förlitar vi oss som profeten Joel på Herrens dag.

Bibelstudium i Vivalla den 1 juni 2022

Så kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför alla israeliterna: »Var tapper och stark! Ty du skall föra folket in i det land som Herren med ed lovade deras fäder att ge dem, och du skall göra det till deras egendom. ⁸Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!« (5 Mos 31:7 f)

Den eller de som ligger bakom 5 Moseboken lägger via ett tal lagt i den åldrade Moses mun fast vad som skall gälla i det land som utlovats Israel efter vandringen i öknen. I själva verket är boken tillkommen långt senare och i ett helt annat sammanhang. Ytterst ingår texten i ett reformprogram  med syfte att stärka Israels identitet som gudsfolk. Men om det är inte plats att tala här och nu.

Till det som lagts i Mose mun hör texten ovan där Mose manar sin efterträdare Josua till tapperhet. Gud skall vara med honom i erövringen av ett Kanaan som rustat sig till motstånd mot de främmande inkräktarna. Om det skall vi här tala.

Hur skall nämligen vi sentida kristna nämligen ställa oss till detta tal? Skall vi göra som de teologer som ställt samman de texter som skall läsas i kyrkorna söndagen före Pingst och där texten ovan ingår. Dessa har uppenbarligen fastnat för orden Var tapper och stark och Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet.  Sammanhanget har de inte brytt sig om. Av riktat tal har blivit till allmänna sanningar lämpliga att ta upp söndagen före Pingst.

Men så beter sig inte den kristna trons vedersakare. De tar fasta på både ord och sammanhang och får därigenom ytterligare motiv för sin motvilja mot kristen tro. För vad återspeglar nämligen texten ovan annat än maning till förtröstan i ett anfallskrig som syftar till erövring av ett land som sedan lång tid bebotts av andra. Det omoraliska i detta är de noga med att betona.

Och jag måste ge dessa vedersakare rätt. För vad manar nämligen denne fingerade Mose till annat än till mod i ett erövringskrig som påminner om Rysslands angrepp på Ukraina.

Jag vet inte, eller rättare sagt ingen vet, hur Jesus skulle ha ställt sig till texten ovan. Det enda jag har klart för mig  är att Jesus höll de heliga skrifterna högt. Vad jag förstått  kritiserade han dem aldrig.  Dessutom att han genom sitt liv praktiserade en bibeltolkning som bland annat gjorde anfallskrig mot oskyldiga människor omöjligt.

Men om jag inte kan belägga att Jesus vände sig mot helig skrift, skall då jag göra det? Ja därtill är jag nödd och tvungen. Jag tvingas av inre tvång att hålla med trons vedersakare som bland annat pekar på att mycket i den kristna trons heliga skrifter och då särskilt i Gamla testamentet, innehåller etiskt undermåligt stoff.

När jag predikar får jag göra som de gjorde som satte samman evangelieboken, ta fasta på de uppbyggliga kärnorden och blunda för resten.

Förresten, inte blunda för resten, hellre vid behov påpeka förekommande och avskräckande likheter med det som förekommer idag. Först därefter har jag rätt att ta vara på det uppbyggliga och sätta det i nytt sammananhang. Jag får  som den fingerade Mose säga att  Herren skall själv gå före dig, han skall vara med dig, men då  i ett helt annat sammanhang än den fingerade Mose avsåg.