(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”. 82 De absoluta idealen på gott och ont)

Bibelstudium i Vivalla den 30 september 2015

Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. Ty det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt. (1 Johannesbrevet kap 2 v 15–17)

”Världen” i texten ovan, liksom i Johannesskrifterna över huvud taget, står för den gudsfrånvända världen. Men vad som är gudsfrånvänt därom tvista de lärde. Johannesbrevets författare menar att åtrå i kombination med självupptagenhet och högfärd kännetecknar den gudsfrånvändhet som de troende skall vända sig från. Han talar också om Faderns kärlek. Denna kärlek är motpolen åtrån, självupptagenheten och högfärden. Och vad Johannesbrevets författare menar med Faderns kärlek är dessutom alldeles uppenbart. Faderns kärlek är detsamma som Jesu kärlek. Johanneslitteraturen flödar över av vittnesbörd om detta.

Motpolen till åtrån och självupptagenheten är alltså Jesu kärlek. Det är den kärleken vi skall söka oss till för att komma rätt i världen. Hur nu det skall gå till?

Plymouthbröderna i Småland har sitt svar. Det gjorde de klart i ”Den enda sanna vägen” på TV den 16 september i år. De avgränsar sig från världen och lever i ett alldeles eget regelsystem som de hämtat från en ordagrann läsning av bibeltexter. Frågan är; skall vi göra som de. Det betyder sätta upp regler för tillåtet och otillåtet och sen leva våra egna liv avgränsade från samhälle och värld.

Förvisso inte. Regler är nog bra, men regler är alltid steg nummer två. Steg nummer ett är att finna den springande punkten och sen utgå från denna. Och den springande punkten är Jesu kärlek. Utifrån denna skall vi sen utforma våra regler. Men detta är sannerligen inte så lätt. Bibeln vittnar förvisso om Jesu kärlek men återspeglar samtidigt helt andra samhällsförhållanden än våra. Och att kopiera dessa är omöjligt. Försöker vi blir det ändå inte som på Jesu tid. Dessutom har vi de egna samhällsförhållandena och det samtida tänkandet som väller över oss på ett, tycks det, oemotståndligt sätt. Ytterligare ett men är att det inte är givet att i alla sammanhang finna ut vad Jesu kärlek innebär. Dels är bibeltolkning ingen lätt sak, dels kan man fråga sig hur den kärlek ter sig som idag på ett sant sätt återspeglar Jesus.

Jag har ingen patentmedicin. Vet bara att jag ständigt är på jakt att finna Jesus. Vet också att detta mitt sökande och detta mitt finnande resulterar i att jag befinner mig på kant med mycket i vår tid. Samtidigt märker jag att det är en hel del i tiden som jag gillar. Till detta kommer att jag är alldeles övertygad om att jag låser in Jesus om jag försöker sammanfatta hans hållning i allmängiltiga orubbliga regler. Därav mitt dagliga sökande.

Ibland är det förstås lätt. För inte är det svårt att upptäcka egen självupptagenhet. Inte heller svårt att upptäcka svek och onda avsikter i min omgivning Har jag bara mitt centrum i Jesus går det ibland av bara farten. När jag däremot glömt min Jesus och försvurit mig åt mina mänskliga idoler och mina invanda tankesystem är det svårare. Åtminstone är det så för mig.

(Se även ”Med mina glasögon”,  81 Något av en trosbekännelse)

Bibelstudium i Vivalla den 23 september 2015

Må ditt ärofulla namn bli prisat…18De gjorde sig en gjuten kalv och sade: ”Detta är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten!” och de hädade dig grovt. 19Ändå övergav du dem inte i öknen, ty din barmhärtighet är stor. Molnpelaren vek inte från dem om dagen utan ledde dem på deras väg. Eldpelaren lyste för dem om natten på den väg de skulle gå…32Och nu, vår Gud, store, väldige, fruktansvärde Gud, du som troget står fast vid ditt förbund: visa inte likgiltighet för allt lidande som vi fått utstå… citat från Nehemja kap 9 (Nehemja, jude som under 400-talet f Kr var ståthållare över Juda under det persiska riket)

Citatet ovan ingår i en lovprisning till Gud under svåra tider för Juda. Den ger mig anledning att fundera över trons funktion i tider när verkligheten inte stämmer överens med kartan. Eller annorlunda uttryckt; när ingenting blir som vi har tänkt oss.

Det problemet är för den delen allmängiltigt. Ingen går genom livet utan krossade drömmar. Ingen slipper undan att fundera över varför det vi trodde på inte stämde överens med verkligheten.

Vi kristna tycks alldeles särskilt utsatta. De ideal vi satt upp, de grundvärderingar vi höll för riktiga, de sanningar vi argumenterat för, den tro vi höll för helig, allt mals sönder av ett samhälle som tänker nytt utifrån nya kunskaper och nya insikter. Många av oss försöker hänga med och göra det nya till vårt. Det betyder att vi, som under århundraden varit vana att dela med oss av vårt andliga arv för att andra skall leva, nu hämtar från andra för att överleva.

Texten från Nehemja lär oss att det som hänt idag har skett förut. Judarna under århundradena före Nehemja trodde att de ägde allt, t o m Gud. De hade under ökenvandringen t o m fått detta bekräftat, i texten accentuerat genom molnpelaren och eldpelaren som ledde dem rätt under deras vandring mot det utlovade landet. Inte ens sveket med Arons guldkalv gjorde att Gud tog sin hand ifrån de sina. Men sen när allt var över och folket etablerat sig i det utlovade landet hände det. Folket blev trots Guds löften förslavat, Guds löften tycktes upphävda, allt tycktes förbi. Men då och där, det betyder i texten ovan, sjunger de förslavade lovsång till en Gud som inte sviker sina löften. Denna lovsång hjälper dem att ånyo hoppas.

För mig är det skeende som jag genom att parafrasera Nehemja återupplivat, allmängiltigt. Det gäller mer än annat oss västerländska kristna som översköljts av en modernitet som inte längre behöver kristen tro.

Nog skall vi lyssna och ta till oss av detta nya. Mycket av det gamla som vi förlitat oss på höll ju inte måttet, inte ens etiskt/moraliskt gick det att försvara. Men tanken att vi har en Gud som både är personlig och till för alla, att vi äger en Jesus som försonar och upprättar, att det finns heliga löften och oändliga värden förankrade i Guds vilja, kan vi inte överge. Detta om så en hel värld tiger ihjäl det vi satsat livet på.

Dags alltså för lovsång lik den som sjöngs under Nehemjas tid.

(Se även ”Med mina glasögon”, 80 Den kristna tron – sann och öppen)

Bibelstudium i Vivalla den 16 september 2015

 Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. (Paulus andra brev till korinthierna kap 4 v 7-10)

 Det är på tyngdpunkten det hänger. Ligger tyngdpunkten rätt kan övrigt inte bli helt fel. Så även i trons värld. Frågan är bara var denna religiösa tyngdpunkt skall ligga.

För Paulus var svaret efter hans omvändelse självklart. Tyngdpunkten låg för honom i hans relation till Jesus Kristus. Denna relation påverkade allt han tänkte och gjorde. Inte så att den laglärde Paulus lade sina lagar åt sidan. Men hans förhållande till Jesus gjorde att lagarna inte längre tilläts dominera hans inre. Deras plats var att tjäna saken och saken var hans relation till Jesus Kristus.

För mig är Paulus en förebild. Det är han som lärt mig att kristen tro mer än annat är en trosrelation till Jesus. Annat har naturligtvis också sin betydelse, men Jesus har ändå alltid första rummet i mitt hjärta. Däri är jag enig med aposteln Paulus.

Det är uppenbart att denna hållning är enkelspårig och därigenom per definition riskabel. Om Jesus inte håller måttet kan jag i värsta fall bli en terrorist av värsta slag. Det har mer än en insett. Det är därför en sekulariserad allmänhet är så rädd för radikal religiositet. Kristen tro, liksom islamisk, skall hålla sig inom det privatas gränser och den skall framför allt vara lagom. Ni känner igen tongångarna.

Idag ger oss texten svar på vad Paulus religiösa radikalism fick för konsekvenser. Den ledde till offer och lidande. Frågan är om inte detta offer och detta lidande tillhör den kristna trons väsen? Kan det möjligen vara så att kristen tro först i underläget kan visa sitt sanna väsen? Jag tror det.

Förvisso är inte kristen tro av det slaget något allmänheten behöver vara rädda för. Relationen till den lidande Jesus Kristus föder inga terrorister, däremot offervilja. Åtminstone om man förstår lidandet i Kristi efterföljd som Paulus gjorde det.

Om man får tro Paulus är offerviljan liksom lidandet i Jesu efterföljd religiöst laddade företeelser. Tilliten till Jesus, kopplad till den bokstavliga efterföljelsen i offer och lidande, skapar nämligen ett slags Jesusidentitet av överjordiskt slag. Paulus uttrycker detta förhållande i följande ord: Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Dessutom föder detta, låt oss kalla det Kristuslidande, paradoxalt nog trygghet mitt i den mänskliga förlust som livet i Kristus innebär. På något sätt tar den lidande och uppståndne Jesus sin boning i den troendes inre. Kristusmystik kallar teologerna detta.

Pröva och se om det ligger något i detta mitt tal. Pröva – Kristen tro har nämligen sin styrka i praktiken inte i teorin.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 79 Varför mörka orsaken till Sverigedemokraternas framgångar?

Bibelstudium i Vivalla den 9 september 2015

 Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt. (Paulus brev till efesierna kap 4 v 1-5)

När Efesierbrevets Paulus i texten ovan tar upp den andliga enheten rör han något som berör alla. Som människor behöver vi dra åt samma håll, samverka och ta hand om varandra. Om inte blir det i värsta fall som i Syrien, Irak, Afghanistan, Libyen eller i Yemen, där människa står mot människa och där mången är beredd att döda för att hävda sin rätt. På det individuella planet ser vi hur det går när make står mot maka och där barnen får sitta emellan.

Andlig enhet uttryckt som kristen samhörighet har historiskt lett till såväl samhörighet som splittring, samhörighet inåt och splittring utåt. Man har t o m dödat i den kristne Gudens namn. Idag när kristen tro är nedtonad som självständig andlig kraft och ofta kraftlös märker vi inte så mycket av detta. För att föreställa oss hur det varit tidigare får vi idag hämta våra exempel från den muslimska framryckningen. Dessa muslimer visar vad vi tidigare åstadkommit.

Alternativet till religiöst motiverad samhörighet har sedan franska revolutionen på 1700–talet varit individualismen. Även denna är mångtydig. Den har lett till människors frigörelse från andligt förtryck men också till andelösa samhällen där var och en hänsynslöst kämpar för egen rätt om så på andras bekostnad.

När vi läser texten ovan finns det anledning att begrunda allt detta. Det är annars fara värt att vi bara sväljer det Paulus påstår. Men att ta något för gott som inte längre har sin motsvarighet i verkligheten leder inte framåt. Låt oss därför se med kritiska ögon på den välmenande uppmaningen till andlig enhet som en gång för länge sedan riktades till församlingen i Efesus.

Naturligtvis skall vi ta till oss dess budskap där den grundläggande tanken är att samhörighet är något som förutsätter Gud. En gemensam Gud, gemensamma högsta ideal lägger grunden för omsorg och utveckling. Alternativet är extrem individualism som ytterst leder till att människa står mot människa i ständig rivalitet.

Men hur är det med den specialiserade gudsfruktan som texten uttrycker i orden En är Herren, en är tron, ett är dopet en är Gud och allas fader? Är det inte fara värt att dessa ord väcker andarna och sen blir det krig om såväl tro som dop? Förvisso! Själv föreslår jag att vi skall satsa på de inledande orden en är Herren. Herre står nämligen i det här sammanhanget för den uppståndne Kristus. Vad jag upplevt är nämligen att passion för den Kristus som gav sitt liv för oss, är den enda förutsättningen för att få grepp om viktigt, oviktigt och ovärderligt i bibeln. Låt oss alltså inleda våra försök till inbördes samhörighet med orden en är Herren. Det räcker långt.

(Se även nytt inlägg ”78 Den kristna klädnadens betydelse” i Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 2 september 2015

 Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son till försoningsoffer för våra synder. (1 Johannesbrevet kap 4 versarna 9 o 10)

Jämför med

…han har friköpt dem genom Jesus Kristus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. (Paulus brev till romarna kap 3 v 24 b o 25)

Tillåt mig påpeka skillnaden mellan texterna ovan. I den ena ger Gud och vi tar emot, i den andra tvärtom vi som ger och Gud som tar emot. För Johannes är Gud givaren, för Paulus är samme Gud mottagaren.

Generas inte över skillnaden, försök framför allt inte få det hela att gå ihop. Det är mycket som kan ses på olika sätt utan att det ena är fel och det andra rätt. Och logiken och tankeredan är inte kristendomens styrka.

Idag satsar jag på den sanning som Johannes förmedlar, han som ser Jesu försoningsoffer för våra synder som en Guds gåva till oss, ett offer som ger oss liv.

Bakom Johannes utsaga ligger en hel livshållning. För honom var livet inte något som människan äger, mänskliga rättigheter i modern tappning var honom fullständigt främmande. Självklart var för honom det mänskliga livet, liksom allt annat liv, en Guds gåva. Att äga i kristen mening var för honom det samma som att förvalta.

I smått som i stort gällde detta. Inte ens att göra rätt för sig låg inom hans eget ansvarsområde. Det onda han gjorde eller åstadkom kunde han följdriktigt inte sona på egen hand. T o m försoningen såg han som ett Guds verk. Även den var något han tog emot som en Guds gåva som gav honom kraft att bekämpa det onda.

Och som det var för Johannes är det för oss sena tiders kristna. Vi kan t o m omvandla Johannes tankar till några kristna trossatser. Här ett förslag.

Tron proklamerar livet som en gåva från Gud. Tillämpad på försoningen innebär en trons hållning att ta emot budskapet om förlåtelse och försoning som ett faktum och handla utifrån detta faktum. Det betyder att medvetet ställa sig i försoningens och upprättelsens tjänst.

Motsatsen är att i egen kraft och på eget ansvar försöka klara av sina snedsteg, misstag, din illvilja och sina onda avsikter. Detta utifrån devisen; kraften äger du inom dig.

Sen bara en sak till. Kristen tro har inte sin styrka i bevisningen. Dess styrka ligger i ovan redovisade helhetssyn att livet är en gåva, ytterst en gåva från Gud. Dessutom i dess överväldigande kraft. Vad finns det att säga när försoning, förlåtelse och upprättelse väller som en kraft omöjlig att betvinga ur kristna församlingar stora som små?