(Se även ”Med mina glasögon 3”, 26 18 Ett steg till)

Bibelstudium i Vivalla den 20 juni 2018

1Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus.

8Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.  9Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden.  10Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv.  11Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen. (Paulus brev till romarna kap 5 v 1, därefter versarna 8 till och med 11)

Vi gör oss en bild av verkligheten, håller den för sann och rättar oss därefter. Så sker i löpande följd inte bara för mig utan för alla. Dagligen och stundligen sker det. Det är alltså inte verkligheten i sig som styr oss utan vår bild av denna verklighet.

Få inser att denna dagliga process inget annat är än en trosprocess. Utan denna trosprocess blir livet omöjligt att leva. Tron bär oss dag som natt. Frågan är inte om vi tror utan vad.

I dag är det Paulus bild av verkligheten som vi sätter under luppen. För honom var tron det avgörande, den tro som gav honom frid med Gud. Trons givare var för Paulus Gud, mottagare han själv. Paulus tog emot den bild av verkligheten som gavs honom, tog emot och tog vara på.

I den bilden var Kristus centrum och det centrala hos Kristus i sin tur hans kärlek bevisad vid korset. För Paulus gav Jesus sitt liv för människans skull. Detta innebar att han själv och andra ”gudlösa” (Rom 5:6) rättfärdiggjordes. Med andra ord lät Gud det ske att han och hans gudlösa medsyskon rättfärdiggjordes genom Jesu blod. (Terminologin anknyter till gammaltestamentliga offerföreställningar.) Därigenom hade en innerlig förening med Jesus uppstått. Paulus levde i fortsättningen, så länge han höll fast vid sin tro, i en kärlekens förening med Kristus. I den föreningen fanns det nya livet, ett liv i ”försoning” som Paulus med ännu ett gammaltestamentligt ordval uttrycker det. I detta nya liv upplevde sig Paulus fri från Guds vrede (Rom 5:9) Han kunde leva sitt liv med nya förtecken.

Detta var alltså Paulus bild av verkligheten, en verklighet där hela Jesu gärning sammanfattades på korset, ett kors som han förstod som en försoningsgärning och samtidigt som själva föreningspunkten mellan honom och hans frälsare. Att Paulus var mystiker är inte att ta miste på.

Denna Paulus bild av verkligheten är det inte många som kunnat ta till sig. Allvarligt sinnade kristna har nog försökt men fallit på att man omtolkat Paulus formuleringar och gjort dem till lärosatser (dogmer) som man skall sätta tro till för att vara en riktig kristen. Men så var alls inte meningen. Vad Paulus i Rom 5 gör är att han försöker sätta ord på en verklighet som det inte går att sätta ord på och som framför allt inte låter sig transformeras till lärosatser (dogmer).

Själv prövar jag på att läsa Jesus som Paulus gjorde. Jag förstår ju att Paulus i grunden hade rätt. Det var sannerligen inte för nöjes skull som Jesus levde och dog. Att han gjorde det för oss är för mig den fastaste visshet.

Men de gammaltestamentliga anknytningarna ligger inte alltid rätt i munnen på mig. Försoning förbinder jag oftast med annat än gammaltestamentligt offerblod. Den innerliga gemenskapen med den Kristus som gav livet för ”gudlösa” är trots allt min mest levande inre  bild av verkligheten. Den har Paulus hjälpt mig att se.  Och att den inre bilden skapar försoning, det vet jag.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 25 18 Strukturell religionskritik)

Bibelstudium i Vivalla den 13 juni 2018 

10Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft. 11Lita inte till våld, sätt inte ert hopp till rövat gods. Om än er rikedom växer, förtrösta inte på den. 12Ett har Gud talat, två ting har jag hört: att Gud har makten, 13att du, Herre, är trofast. Du lönar var och en efter vad han har gjort. (Psaltaren 62 v 10-12)

År ut och år in, en gång i veckan, bibelstudier i Vivalla med en liten grupp på 10 till 15 personer som deltagare. Sen publicering på nätet. Nu börjar det bli dags att summera.

Tolkningar av bibeltexter i tidens smak går alltid hem, lagtexter likaså särskilt såna med tydlig etisk förankring. Under några år gick det inte att ta upp Paulus. En av deltagarna upprepade gång på gång att Paulus var kvinnohatare och det förstörde stämningen. ”Jag–dom” problematiken är det svårt att få förståelse för och utväljelsetanken som ju hela bibeln är genomsyrad av möter inget gensvar.

Ändå tar jag idag upp just frågan om människans utväljelse. Jag hämtar mina tankar från psalm 62 i Psaltaren. Jag börjar med de ”anstötliga” orden om att människor ingenting är värda.

Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft.

Ord lika dessa väntar man sig inte att finna i bibeln där människovärdet anses hållas högt. Kristna över hela världen är ju ense om varje enskild människas oändliga värde. T o m det ofödda fostret ges fullt värde. Abortmotståndarnas aldrig upphörande kamp vittnar om detta. Men här  i en psaltarpsalm blir människan inte mer än en tillfällig vindfläkt. Hur går det ihop?

Djupast sett har detta samband med just utväljelsetanken. Utvald är nämligen människan inte på grund av att hon mänskligt att döma är något värd, utan på grund av att Gud gett henne värde.

Det som i det stora perspektivet är som en vindfläkt eller ett bländverk har Gud utvalt och gett värde. Värdet ligger inte i människan, inte ens i något slags odödlig själ. Värdet ligger i Gud, att Gud håller henne kär.

Därför fortsätter psalmisten förmanande. Lita inte på ”våld”, ”bygg inte på rövat gods”, ”förtrösta inte på” rikedom. Förlita dig på Gud. Det är nämligen Gud som har makten. Det är han som är trofast mot dem han utvalt, d v s människorna.

Evangeliets hela fullhet ligger i dessa ord från Psaltaren. Det var nämligen inte på grund av inneboende kvalitéer som människorna blev upphöjda utan därför att Gud utvalt dem. En utväljelse beroende på spontan, djupast sett omotiverad kärlek.

Vårt svar är att lita på Guds trofasthet och i förlängningen göra det goda i medvetande om att det är Gud som ger kraften.

Psalmen avslutas med ordet ”Du lönar var och en efter vad han har gjort”. Hur skall det kunna ske, när samme psalmist utgår från att människan är ett bländverk? Svaret måste vara; eftersom Gud ger kraften. Våra goda handlingar har som yttersta förutsättning att kraften till det goda är oss given. Ja hela vår förmåga vilar i att Gud gett oss kraften.

För oss kristna gäller f a att detta givande ytterst vilar i förlåtelsen, att Gud i Kristus förlåter och upprättar.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 23 18 Vägen in)

Bibelstudium i Vivalla den 6 juni 2018

Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud. (Paulus brev till romarna kap 6 vers 11)

Kanske är det för att jag är intensivt sysselsatt med Luther som jag valt ovanstående bibelord. Min utläggning blir i vilket fall luthersk.

I det sjätte kapitlet i Romarbrevet tydliggör Paulus betydelsen av Jesu livs- och frälsningsverk. Han gör det genom att lägga ut dopets betydelse. Han avslutar med konklusionen;  Så skall också ni (dvs ni som är döpta) se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.

I Rom 6  dopet, i andra bibelberättelser är det annat som förbinder oss med vår Frälsare. För Luther hade Ordet (evangeliet) motsvarande funktion som dopet. Genom Guds Ord förbinds vi med Kristus. Inom parentes kallar Luther dopet ett ”synligt Ord”. Själv tänker jag på medmänniskor som genom sina liv aktualiserar Kristus för mig och genom sina exempel för mig närmare min Frälsare.

Sättet må vara sekundärt. Huvudsaken är att Kristus aktualiseras. Det som inte får glömmas är att Jesus gjorde det för oss. Det var för vår skull han offrade sitt liv.

När en människa tar till sig detta förenas hon på ett märkligt sätt med sin frälsare. Hon blir ett med Jesus, går upp i det han gjort, förenas med hans frihet från sånt som bryter ner (synden). Plötsligt är hon fri att leva ett nytt liv.

Men snart är det gamla tillbaka igen, tron på Jesus blandas samman med intryck från omgivningen, f a vill egenkärleken ha sitt. Därför måste det bli omtag, menar Luther. Varje dag, varje stund måste frukten av Jesu livsverk, förlåtelsen, på nytt gripa tag om oss och förnya oss.

Så sade på sin tid Luther, helgelserörelser av de mest skilda slag säger annat. De förutsätter förnyelse av bestående slag. Varför? Därför att de inte inser djupet i mänsklig förnedring. För dem är viljan fri och möjligheterna stora. Eller?

Nog om detta. Vi går vidare i vår utläggning. Observera hur Paulus formulerar vad tro innebär. Att tro är att se på sig själv i relation till den Jesus som gav sitt liv för oss. Till vår hjälp har vi, om vi ser till Rom 6, dopet, om vi ser till övrigt material i Nya testamentet, Ordet (evangeliet). Det ena som det andra förenar oss med Kristus.

Men hur är det då till vardags ? Nog gäller det för oss som kallar oss kristna att öppet bekänna vår tro. Och nog har det sin betydelse om hon tror rätt, litar på bibeln, lever ett anständigt liv och följer buden.

Och nog gör det skillnad om man säger sig vara ateist eller påstår sig vara kristen. Trots allt formas ett ateistiskt samhälle annorlunda än ett kristet. Vad som är rätt respektive fel får olika betoningar. Och nog blir det skillnad om man tänker sig tillvaron cirkulär som buddhisterna, målinriktad som Islam, kristendom och judendom eller som något tillfälligt som ateisterna. I den cirkulära synen tas allt om och om igen, i den målinriktade befinner sig människan på väg mot ett mål, i den ateistiska gäller det ”att fånga dagen” för snart är allt slut.

Men den avgörande skillnaden inträffar först när vi ser oss själva som ett med den Kristus som gav sitt liv för oss. Det menade Paulus, det ansåg Luther och det inser jag.