(Se även ”Med mina glasögon 6” 20/21 Förhållandet struktur/aktör)

Bibelstudium i Vivalla den 26 maj 2021

Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er (Joh 14:25 f)

Bibelordet ovan är taget ur Jesu avskedstal till sina lärjungar. Det är hämtat ur den johanneiska berättelsetraditionen. För mig innebär detta att jag får det lättare med tillämpningen. Johannesevangeliet inbjuder nämligen till tillämpning, är skrivet med syftet att  bli tillämpat. Så alldeles särskilt i talet om Hjälparen, den helige Ande.

Min tillämpning idag är speciell, f a jag-centrerad. Som många av er vet är jag en gammal man med en gammal mans problem. Till dessa hör att minnet så sakta börjar svikta. Frågesporter är inte längre aktuella för mig. Det tar för lång tid att komma på svaret. Och namn måste jag många gånger gräva fram djupt ur min minnesskatt.

Mitt problem är begränsat. Jag kan fortfarande vara konstruktiv, alltjämt vara fräsch i tanken. Värre är det med min hustru som blivit dement. Fortfarande kan hon känna igen och t o m komma ihåg. Men de realistiska sammanhangen är sedan en tid upplösta. Trots våra ständiga böner till Gud fortfar hennes sjukdom. Så sakta tas hon ifrån oss.

Hur skall man förhålla sig till detta om man som jag vigt mitt liv till den Gud som gett sig till känna i Jesus Kristus? Mitt svar är att mina och min hustrus beskyddare finns. De finns där bakom mig och framför mig.

Bakom mig finns de i form av de våra som kommer att hålla mig och min hustru vid liv genom att minnas oss. Vad mina barn beträffar särskilt minnas och vara tacksamma för vad min hustru betytt för dem. 

Framför mig och min hustru står där vår evige beskyddare,  tillvarons skapare och uppehåller, för vilken alltings utplåning och utslocknande inget annat är än lögn.  I tillvarons Gud är jag och min hustru bevarade för evigt. Min bön är att vi blir bevarade till mening och salighet.

Efter dessa preludier till texten ovan om Hjälparen, den helige Ande. Den om någon anknyter till det jag ovan talat om.

Hjälparen, det är den uppståndne Kristus som genom den Helig Ande fortsätter sitt verk. Och Hjälparen gör det genom att för nya tider och nya människor aktualisera Jesu jordiska verk. För lärjungarnas del uttrycks detta i orden om honom ”som skall lära och påminna om allt”.

Det betyder att kristen tro och kristen närvaro i förlängningen skall kunna fortleva generationerna igenom och detta utan att Jesustron blir mindre personlig eller förfuskas.

Nu har det förvisso förfuskats. Men det förunderliga är att kristustron ändå kunna fortleva om än på de märkligaste av vägar. Märkvärdigast  av  allt är att kristustron har kunnat överleva trots att människors livssyn och kunnande allt eftersom tiden gått förändrats i grunden.

För mig är kristustrons överlevnad ett av de tecken jag äger för att våga tro våra bevarare inte enbart  är människor bakom oss  som minns, utan att bevarare före andra är Gud. Guds Ande, Hjälparen, den uppståndne Kristus är ett av de tecken från Gud jag behöver för att våga tro att min älskade hustru inte är dömd till att hamna i ”den eviga glömskans hav” utan att hennes liv ytterst vilar i Gud.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 19 21 Flickvän, sambo eller gift)

Bibelstudium i Vivalla den 19 maj 2021

Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. ⁴Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur. Rom 8:3 f

Jag har barnbarn, en flicka i mellan- och en i högstadiet. Religion finns på deras scheman och eftersom alla religioner skall behandlas likvärdigt blir resultatet gärna ”faktarabbel”. När undervisningen består i att lika delar kuriösa fakta radas på varandra  faller ingen skugga av partiskhet över läraren. Alla religioner bestås med lika många kuriositeter. Då blir resultatet rättvist.

Men jag blandar mig i. Försöker få de mina att fatta poängen med respektive religion,  vilket inte minst kräver att varje religion karakteriseras. Jag försöker framför allt  få mina barnbarn förstå att kristen tro skall bedömas utifrån Jesus. Det är han som skall eller bör sätta färg på den kristna trosåskådningen.

Nu är det förstås inte  så att jag vet allt, f a inte har grepp om allt. Min ”gren” är att koncentrera mig på en problematik, sen hålla mig till denna för att slutligen dra  konsekvenserna av vad jag funnit. Texten ovan är som gjord för en sådan behandling.

Paulus är här mer än vanligt  svårtolkad. Han får till det så att bara han själv förstår, tycks det. Trots detta är texten  avgörande. Man kommer nämligen inte ifrån att den kristna trons centrum är korset och att den stora hemligheten är förborgad i detta kors och i det som följde på dramat vid Golgata. Och det är ju om det textordet handlar.

Vad Paulus gör är att låta Gud ha initiativet.  Ingenting kan ske utan att Gud på ett eller annat sätt har kontroll på det, tycks han tänka. Så visserligen  ville inte  Gud det avskyvärda, inte var det Gud som dödade Jesus på korset. Men trots det hade Gud ändå kontroll över avrättningen. Gud låter därför i Paulus föreställningsvärld Jesu offer förvandlas till en domsscen där Gud låter Jesu död bli till hela mänsklighetens undergång. Vid korset dömde Gud synden i människan. Men inte bara så, denna mänsklighetens symboliska undergång i Jesu död öppnade för den andra sidan av verkligheten, den som inte handlar om synd utan om rättfärdighet. Med Jesu död, tycks Paulus mena, var den syndens väg som står i lagordningens sammanhang utdömd. I dess ställe hade Andens nya liv i tron på Kristus kommit.  

Säga vad man vill om denna Paulus ”spekulation”. Förvisso är den inte bara tomma ord och drömmar. Kristen tro fungerar nämligen illa när lagar och regler tillåts inta första rummet. Först när kärleken till och i Kristus intar första rummet blir tron vad den är menad att vara.

Men i så fall, replikerar du  förmodligen,  borde ju den kristna tron för länge sedan skapat fred på vår  del av jorden som ända från medeltiden och framåt behärskats av den kristna trosåskådningen. Men så har inte skett. Våldet här har varit lika starkt som någonstans i andra delar av världen.

Du har naturligtvis rätt i detta . Jag har med egna ögon sett  hur den högsta bekännelse systematiskt omvandlats till det som är trons motsats och det i de kyrkligaste av kretsar. 

Ändå står jag på mig. Övervunnen av Kristus i kamp med bibeltexter och vardagsomsorger har jag själv erfarit denna Guds kraft i Kristus. F a har jag sett kärlekens anda spira i små, generösa, inte varandra recenserande gemenskaper. Gemenskapen i Vivalla är ett av exemplen på detta.

Så nog ligger det sanning i Paulus ord om att Gud sände Jesus som ett syndoffer för att så skapa utrymme för  Andens nya liv.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 18 21 Som om det bara fanns en sanning)

Bibelstudium i Vivalla den 12 maj 2021

Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp:

”I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’” Och Herren sade: ”Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” (Luk 18:1-8)

Jag kan inte minnas att jag nånsin bett så mycket som nu. Och aldrig fått del av så mycket förbön. Detta på grund av att min hustru hastigt drabbats av en obotlig demenssjukdom. Numera är hon omhändertagen i ett särskilt boende.

Människor utan anknytning till kyrkan säger; jag tänker på Gunlög och dig. De kristna syrianerna, jag har dem på gatan därhemma, står på tå för att hjälpa mig och innesluter mig i kyrkans förböner. För dem är det naturligt med sjukdomar, umbäranden, lidande och död. Allt är för dem inneslutet i Guds omsorg.

Själv ber jag intensivt som vore min hustrus öde unikt; jag ber om helande och att allt skall bli som det en gång varit. Det är som om jag inte kom ihåg att såväl min hustru som jag är över åttio och att ett gott liv varar ”sjuttio år eller åttio om det blivet långt” som psalmisten skriver (Ps 90:10).

Dessutom går jag till bibeln och till underverken Jesus utförde. Men eftersom jag är noga i min läsning och dessutom både sakkunnig och inläst, har jag insett att helbrägdagörelserna i evangelierna står i Gudsrikets sammanhang. De är föregripanden av frälsningstidens seger över liv och död, inte något en bedjare till vardags kan luta sig mot. Men ändå ber jag envist om att min hustru skall få bli frisk.

I dag har jag hamnat i en liknelse som jag återfunnit i det som kallas Lukas reseberättelse. Denna liknelse står på egna ben, har inga paralleller. Dessutom är den mänsklig, speglar sånt som människor oavsett tidsålder fastnar i; olyckor som drabbar utsatta människor, olyckor som beror av orättvisor och orättfärdighet.

Och löftet som Jesus ger i liknelsen är att rättvisa en gång skall skipas. När t o m en orättfärdig domare ger den förfördelade änkan rätt, hur mycket mer skall inte den rättfärdige Guden ge sina utvalda denna rätt.

Maningen i texten lyder; ge inte upp. Rätten skall en gång segra. Fortsätt bedja. Och jag fortsätter med en dåres envishet att bedja om bot för min sjuka hustru. Ändå vet jag att liknelsen inte är direkt adresserad till mig och min situation. Dess löften gäller ytterst en rättvisa och en upprättelse som hör den yttersta tiden till.

På denna yttersta tid väntade bibelns evangelister, därtill påhejade av tidsanda och profetior. Lukas, dagens textförfattare kanske mindre än de andra synoptikerna (Matteus, Markus), men ändå tydligt som dagens text visar. Den gåtfulla avslutningsversen; ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” visar att även Lukas var indragen i förväntningar på tidens snara slut och alltings fullkomning.

(Se även ”Med mina glasögon 6” Den utmaning som hör till själva saken)

Bibelstudium i Vivalla den 5 maj 2021

När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son. Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig. De offrar åt baalsgudarna och tänker offereld åt belätena. Ändå var det jag som lärde Efraim att gå och jag som tog dem i mina armar, men de förstod inte att jag botade dem. Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner oh gav dem att äta. (Hosea 11:1-4)

Förankring och förtröstan är trons signum, förankring i något inom och utom sig själv. Tron i den meningen är en nödvändighet för att orka leva. Utan förankring och sammanhang blir människan som ett rö för vinden.

Sen gäller det förstås vad jag tror på. Texten ovan stammar från 700-talet före Kristus och förutsätter förhållandena i ett Israel som levde  klämt mellan stormakterna Egypten och Assyrien. Här handlade det om Israels förankring i och förtröstan på den Gud som utvalt Israel och gjort detta lilla folk till sitt folk. Denna relation har i teologihistorien fått  benämningen förbundstanken, en tanke som går som en röd tråd genom hela bibeln. Även för Jesus var förbundstanken levande. Och i och med det är den också central för oss som kallar oss kristna.

Förankring, förbund, relation var alltså utgångspunkten i Hosea 11 och är så fortfarande för oss som bekänner oss till Kristus. Förankring, förbund, relation är likaså avgörande i alla upptänkliga mänskliga förhållanden. Frågan är alltså inte om en människa eller en grupp människor har en relation till något eller någon utan vad hon eller de relaterar sig till. Tron i den meningen är alltså något allmängiltigt.

Men nu gäller det oss kristna, dvs oss som gjort det till en huvudsak att relatera oss till Gud via Kristus. Denna vår relation till  Kristus är vår  specifika ”trosmarkör”.

Denna vår trosmarkör står i ett direkt förhållande till dagens text. Mitt i allt som hotar störa ut vår tro lever vi förankrade i en kärlekens trosrelation till Kristus lik den som Hosea redovisar Vi står därigenom i ett personligt förhållande till vår Gud. Vi bland alla är utvalda att vara hans egna barn. Det är vi som äger den självklara rätten att stå vår frälsare allra närmast. Och om vi skulle vara olydiga bångstyriga eller trotsiga kan vi alltid vända tillbaka. Gud är i Kristus lik en förlåtande mor. Det vill mycket till för att en mor skall vända sitt barn  ryggen.

Jag hoppas ni märker att min utläggning börjat ”skava”. Vart leder nu denna ”bibeltrogna” utläggning, borde ni fråga er. Blir vi inte mitt i vår utvaldhet precis som alla andra vars kännetecken är att värna om eget på andras bekostnad.

Den faran är överhängande. Hur många gånger har jag inte noterat just detta. Och jag har mer än en gång frågat mig om det spelar någon roll vad man tror på. Tron som sådan är en nödvändighet, det har jag förstått, men på vad spelar mindre roll. Allt står ändå i självförverkligandets tjänst.

Så har inte bara jag utan med mig många kristna tänkt. Därför har de suddat ut bibelns utvaldhetstanke. Det är som om denna tanke, trots att den är utgångspunkten i snart sagt hela bibeln, inte fanns.

Så gör dock inte jag. Jag försöker i min troshållning på alla sätt ta vara på utvaldhetstanken och göra med den på samma sätt som min Mästare en gång gjorde. För honom var ett ja till utväljelsen samtidigt ett ja till att innesluta så många som möjligt i den egna utväljelsen. Evangelierna kan läsas som en exempelsamling på just detta.

Men att förneka min egen utväljelse, eller den kristnes alldeles speciella relation till sin fader och frälsare vore att ta död på det för den kristna tron specifika; att vi är Guds egna alldeles speciellt utvalda Guds barn.