Bibelstudium i Vivalla den 23 febr 2022

Alla lyssnade inte till evangeliet

¹⁰¹⁴Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? ¹⁵Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting.¹⁶Men alla lyssnade inte till budskapet. Ty Jesaja säger: Herre, vem satte tro till det vi förkunnade?¹⁷Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord. (Rom 10:14-17)

Paulus är upprörd över att judarna, Guds egendomsfolk, inte hade fattat att Jesus var den som skulle komma. Och han våndas över varför. Gud kan ju inte ha förskjutit sitt folk. I avsnittet ovan finner han en delförklaring. Alla har inte lyssnat till evangeliet. Och man kan ju inte tro på något som man inte hört talas om. Sen komplicerar han det hela genom att  påstå att judarna trots allt borde ha uppmärksammat Jesus. Men deras obotfärdighet hindrade dem. Om detta senare i andra hälften av kapitel 10 i Romarbrevet. 

Nog om detta. Här skall vi uppmärksamma att Paulus hävdar att tron kommer av förkunnelsen. Man kan ju inte tro i blindo. Man måste ju veta vad tron handlar om.

Dessa ord om förkunnelsens (predikans) betydelse har i den lutherska kristenheten gjorts till kungsord. Det måste predikas för att människor skall komma till tro har vi lutheraner sagt i alla tider. Och det är evangelium som skall predikas.  Och evangelium är förlåtelse för Jesu Kristi skull, en förlåtelse som är  den bärande kraften i den kristna församlingen. Det andra, att de världsliga angelägenheterna sköts, att lag och ordning upprätthålls, ligger på det världsliga regementet.

Denna lutherska renodling fungerade kanske till nöds på 1500-talet, dock inte idag. Jag förslår i stället följande tolkning av att man måste  ha hört  för att kunna tro.

Ha hört  vad Jesus stod för  handlar det om, ja egentligen mer än ha hört. Ord och yttre kunskap är ju långtifrån allt. Ha hört står för att ha erfarenhet av, ha prövat på, ha levt i sammanhang där tron på Jesus är en verklighet.

Att leva i sådana sammanhang är i och för sig inte att leva i tro, men är däremot vägen in i tron. Det är i gemenskaper präglade av kristen äkthet och kristen omsorg som tron föds.

Tron kommer av förkunnelsen (predikan) står det, men det är en förkunnelse i ord, handling och omsorg. 

Paulus ord så förstådda är förpliktande för den kristna församlingen idag. Vi är som församling förpliktade att förmedla det kristna budskapet i ord och åtföljande handling. Och handlingen består i att vi som kyrka i första hand skapar miljöer för tron. Inte så att miljöerna  är tron. Men de skapar möjlighet till tro.

Att vara trosmiljöer är den kristna församlingens uppgift i dag. Om inte översköljs den kristna församlingen av den anda som råder i samhället. Denna anda kan i långa stycken vara god. Men den hjälper oss inte att förstå det för Kristus bärande.

En öppen folkkyrka vill vi ha, men en öppen folkkyrka som skapar miljöer som låter människor mogna till Kristuslärjungar.

Bibelstudium i Vivalla den 16 febr 2022

Herren tillrättavisar Jona

⁴⁶Herren Gud lät nu ett kurbitsträd växa upp över Jona; det skulle skugga hans huvud och befria honom från hans missnöje. Jona blev mycket glad över kurbitsen. ⁷Men i gryningen nästa dag lät Gud en mask angripa trädet, och det vissnade ner. ⁸Och i soluppgången lät Gud en glödhet östanvind blåsa. Solen brände Jonas huvud, han var nära att svimma och önskade sig döden. »Det är bättre för mig att dö än att leva«, sade han. ⁹Då frågade Gud honom: »Har du skäl att vara vred för kurbitsens skull?« Jona svarade: »Jag har alla skäl i världen att vara vred.« ¹⁰Herren sade: »Du bekymrar dig för ett träd som du inte har lagt ner något arbete på och som du inte själv fått att växa, som kom till på en natt och försvann på en natt. ¹¹Skulle då inte jag bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor över 120 000 människor, som inte ens kan skilja på höger och vänster – och dessutom många djur.« (Jona 4:6-11)

Jona bok är i sin helhet  en berättelse som är tillkommen århundraden efter det att profeten Jona verkade. Den handlar i sin poäng om en Gud som inte handlade  som profeten förutsagt. Gud skonade staden Nineve (idag Mosul) trots att Jona på Guds befallning förkunnat för nineviterna att staden skulle förstöras. Och boken slutar med förtretligheten återgiven i texten ovan som är en variant på huvudtemat. Gud gör som Gud vill med kurbitsen  trots att det än en gång sätter käppar i hjulet för profeten. 

Texten är förmodligen en skröna, men en skröna med budskap till alla oss som tror oss kunna förutse hur Gud skall handla. Och till alla andra också, uttryckligen till dem i Gamla testamentet, som det gnagde i  att Gud inte handlade på väntat sätt.

Frågan idag blir då om sensmoralen blir att vi skall leva som om Gud varken finns eller har funnits. Gud bryr sig ju ändå inte om hur vi handlar. Det vore frestande att svara ja på den frågan även om detta ja inte stämmer överens med sensmoralen i Jona bok. Det stämmer inte heller överens med ett som jag förstår närmast entydigt budskap från bibeln.

I bibeln får vi stället lära oss att lita på Gud, tro på Gud, låta oss styras av Gud.

Låt oss ta det sista, att låta sig styras av Gud och av hans bud som den väg vi skall gå.  En maning farligare än de farligaste. Leder den oss inte  in i fördärvet? 

Nog kan det vara så.   Ändå är det  den kristna vägen. Den leder oss in i  tron.   Tron i sin tur kan få ett berg att förflytta sig, vittnar Jesus (Matt 17:20), men viktigare än detta är att tron kan leda oss in på förnyade livsvägar. Och när så är fallet tiger sannerligen inte Gud eller låter det ske som inte får ske. Ständigt ger sig Gud till känna. Gud tröstar, manar och leder. Det är mitt vittnesbörd idag.

Vart leder oss  då Gud när vi låter oss styras av honom? Gud leder oss till ett liv märkt av Kristi kors. Det betyder till ett liv där det blir allt mera tydligt att det är den korsfäste Kristus som är både vår  förebild, vår  förankring och den som anger våra livs riktning.  

Tar sig tron andra uttryck än till korset innebär tron ett steg tillbaka. Då leder den till en låsning som förhindrar det jag pläderat för i dagens parallelltext  publicerad samtidigt med detta bibelstudium i  ”Mina glasögon 7”. Den religiösa styrningen låser oss, så att det sökande som enligt mig aldrig får upphöra förhindras. Därmed blir kristen tro en hållning som förhindrar att vi kommer i takt med livet självt.

Korset däremot låser aldrig en människa. Den som följer den Kristus som på korset upplevde sig övergiven av Gud, men som mitt i sin övergivenhet ändå ropade ”min Gud min Gud i dina händer befaller jag nu min ande”, låser inte människor. Tvärtom är det frigörande att  låta sig styras av Kristus. Dessutom slipper vi att brottas med en Gud som inte gör det som vi vill att Gud skall göra.

Bibelstudium i Vivalla den 9 febr 2022

Jag kommer till er för att hålla dom, och utan dröjsmål skall jag ställa trollkarlar, äktenskapsbrytare och menedare till svars och alla som förtrycker daglönare, änkor och faderlösa och som förfördelar invandrare – alla dem som inte fruktar mig, säger Herren Sebaot.(Malaki 3 v 5)

Texten ovan är hämtad från profeten Malaki. Troligen uppträdde denna profet på 500-talet före Kristus i en tid då Juda stod under persisk överhöghet. Några sofistikerade sanningar lär man inte finna vid läsningen av denne profet. Skall man finna sådana får man tolka om, alternativt, om man är kristen, hårdhänt foga in profetens ord i den sanning som utgår från Kristus.

Men ändå, vad kan man inte läsa ut av bibelversen ovan när man tränger in bakom det primitiva skalet av profetens nyanslös dom. Är det inte uppenbart att Malaki skiljer mellan två kategorier människor, å ena sidan dem som har ansvar, å andra sidan dem som i sin utsatthet inte är i stånd att ta ansvar. Trollkarlar, äktenskapsbrytare och meneder står för den ena kategorin, daglönare, änkor, faderlösa och invandrare för den andra.

Och vem kan förneka det berättigade i detta.  Endera har man ansvar eller är man ur stånd att ta ansvar. Och nog är det så  att de som kan ta ansvar är skyldiga att svara för dem som inte förmår göra detta på egen hand. 

Man kan tycka att profeten är fyrkantig, primitiv och dömande. Men han dömer inte urskillningslöst. Det är de som har ansvar som har kraven på sig, inte de andra.

Glöm för ett ögonblick vad trollkarlar, äktenskapsbrytare och menedare och förtryckare står för. Det kan inte ens den mest finurlige bibelforskare veta. Ta istället tag i sanningen att den som äger förmåga också har ett ansvar. Och ansvaret gäller att måna om dem som inget har eller är fråntagna möjligheten att reda sig på egen hand. Inse dessutom att det är detta texten innerst inne skall förmedla.

Själv befinner jag mig mitt emellan dessa båda kategorier. Min kapacitet gör att jag fortfarande har ansvar, min situation att jag i vissa stycken är utlämnad åt andra.

Som utsatt är jag utlämnad till det allmänna och det allmänna är för mig konkretiserat i ett antal sjukvårdsbiträden och undersköterskor, i huvudsak av muslimsk härkomst, som tar hand om min dementa hustru samt månar om mig när jag gör mina dagliga besök på hemmet där min hustru vårdas.

Som ansvarstagande vårdar jag mig om ett antal människor, sköter hus och hem, skriver bibelstudier, studerar och sköter min hälsa för att ta det viktigaste. Här är jag utmanad, idag av profeten Malaki, men kanske främst av den Kristus som jag vigt mitt liv åt.

Låt oss ta vad profeten Malaki har att säga speciellt till mig. Självprövande måste jag ställa mig den frågan om jag månne tillhör dem om vilken profeten säger

Ni tröttar ut Herren med era ord. Men då säger ni: »Hur då tröttar ut?« Genom att säga: »Den som gör det onda är god i Herrens ögon. Sådana tycker han om.« Eller säga: »Var är Guds rättvisa?« (Malaki 2, v 17)

Bibelstudium i Vivalla den 2 febr 2022

Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig icke an min sak, den frågan ställde man sig då och den frågan ställer vi oss idag.

Förstår vi Gud som existensens grund och varats faktum borde en upplyst människan av idag svara nej på den frågan. Det ges ju  öppningar till liv och hälsa. Noggrann forskning ger möjlighet att  finna dessa öppningar. Den  möjligheten står för att vi människor  är något utöver slump och tillfällighet.

Nej svarar författaren till Jakobs brev i Nya testamentet. Där läser vi är någon sjuk…skall de äldste smörja honom med olja i Herren namn och be böner över honom…Deras bön i tro skall rädda den sjuke (Jakobs brev 5:14 f).

Men detta nej kan ifrågasättas. Hur många gånger har jag inte i tro bett till Gud för min dementa hustru. Men det är och har varit som som att tala till en vägg. Och den läkarvetenskap som gjort så stora erövringar har gett min hustrus sjukdom namn men ingen bot.

Nej svarar Johannesevangeliets författare och vittnar om hur Jesus vid fårdammen i Betesda botade en man som varit sjuk i trettioåtta år. (Joh 5:19)

Nej svarar Deuterojesaja (Jes 40:26 f) detta  trots att allt talade för att Gud övergivit sitt folk. För vad annat än övergivna var inte de människor som i den babyloniska fångenskapen tvingats lämna över sitt land till främmande makt och själva deporterats utan hopp om att få återvända.

Det brukar sägas att man skall vara försiktig med att läsa Gamla testamentet alltför noga. Det finns i dessa texter mycket som känns frånstötande. Detta även i profettexterna, alla fromma förkunnares lovprisningar av profeterna,  till trots.

Men detta gäller inte Deuterojesaja (Jes 40-55). Vittnesbörd om läkedomsunder får vi inte av honom, inte heller ges oss i de kapitel som denne profet ligger bakom öppningar till en ny världsbild. Han talar om en Gud som mönstrar stjärnornas här och låter dem tåga fram, som om detta vore bokstavlig sanning. Ändå säger han det som skall sägas.

Och det som skall sägas är att skapelsen trots allt ändå inte är slump. Himlens här, livets faktum, är mer än slump och tillfälligheter. Vi lever i ett sammanhang där Gud råder. Inför detta faktum brister profeten ut: Jakob, hur kan du tala så, Israel hur kan du säga: Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig inte an min sak.