(Se även ”Med mina glasögon”. 34 Inga heliga kor på den kulturella och religiösa arenan)

Bibelstudium i Vivalla den 29 okt 14

1Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. 2För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. 3I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt. (Hebreerbrevet kapitel 11 versarna 1-3)

Det går en skiljelinje mellan troende och icketroende. Att den skiljelinjen skall vara så skarp som möjligt är det två grupper som har intresse av att demonstrera. Den ena är de bekännande ateisterna (flera av dem finns i organisationen ”Humanisterna). Den andra de radikalt väckelsekristna. Humanisterna betonar skiljelinjen för att få grepp om vem de bekämpar, de väckelsekristna för att övergången från otro till tro skall upplevas så dramatisk som det någonsin går. Man skall känna av att man är frälst.

Hur är det egentligen med skiljelinjen mellan tro och otro? Så här ser jag det. Alla har vi, vare sig vi kallar oss troende eller otroende, en egen inre värld inom oss. Där finns vår alldeles egna verklighet. Denna inre verklighet styr våra steg, våra tankar, våra handlingar, våra förhoppningar, vår bild av den värld vi lever i liksom synen på det sammanhang som är vårt.Förhoppningsvis är detta vårt inre möjligt att påverka. Argument, fakta, upplevelser påverkar i bästa fall vårt inre och med det våra tankar och handlingar.

Denna inre värld är inget mindre än en trosvärld, en trosvärld med förbindelse till såväl fakta som till ideer. Alltså tror vi vare sig vi är ateister eller kristna. Det som skiljer oss åt är alltså inte tron som sådan utan förhållandet till det obevisbara. En kristen tror på Gud och det på det sätt som Kristus förkunnade, en ateist tror inte på Gud men på annat obevisbart, jag vet inte vad. Det obevisbara lär ingen klara sig utan.

Hebreerbrevets i övrigt okände författare, som jag ovan citerat, ser det på ett besläktat sätt. Han har fattat att människans inre styr henne. För egen del var detta hans inre till brädden fyllt av tro på Gud och Guds gärningar. Hans världsbild i övrigt har vi inga uppgifter om.

Texten ovan vittnar om att han trodde på en Gud som genom sitt ord skapat himmel och jord, vidare på att de gammaltestamentliga fäderna hade ett inre av den kvaliten att Gud uppenbarade sina sanningar för dem. Läser man hela kapitel 11, det kapitel varifrån texten ovan är hämtad, menade han att ”fädernas” trosföreställningar fungerade i det praktiska livet. Som de trodde blev det. Framför allt trodde Hebreerbrevets författare att Gud handlade genom Kristus.

För egen del står jag i Hebreerbrevets sammanhang. Inte så att jag personligen upplevt mirakler och Guds otvetydiga ingrepp i världsordningen. Vad jag däremot kan vittna om är att den Jesustro jag äger bekräftas av verklighetens vittnesbörd. Den fungerar. Jesustron är visserligen på kant med många av samtidens trosföreställningar och har därför svårt att få genomslag. Men att därför ge upp min Jesustro är mig främmande.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” med rubriken 33 Varken tro eller otro för min del.)

Bibelstudium i Vivalla den 22 okt 14

När de kom tillbaka med apostlarna förde de in dem till rådet, och översteprästen började förhöra dem:”Vi har uttryckligen förbjudit er att undervisa i det namnet, och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er lära och vill göra oss ansvariga för den där mannens blod.” Petrus och apostlarna svarade: ”Man måste lyda Gud mer än människor. Våra fäders Gud uppväckte Jesus, som ni hängde upp på en träpåle och mördade. Honom har Gud upphöjt med sin högra hand och gjort till hövding och frälsare för att Israel skall kunna omvända sig och få förlåtelse för sina synder. Om allt detta kan vi vittna, och likaså den heliga anden som Gud har gett åt dem som lyder honom.” (Apostlagärningarna kap 5 versarna 27-32)

”I det namnet” står det i texten ovan, det betyder ”i Jesu namn”. ”I Jesu namn” står i sin tur för för att lärjungarna när de stod inför rätta stödde sig på Jesus. Detta var förbjudet. Delvis består detta förbud fortfarande. Det duger exempelvis inte att i den offentliga skolundervisningen argumentera utifrån sin tro på Jesus. I dag är det annat man kan ta till, jämlikhet, demokrati, miljö, alla människors lika värde, är väl det vanligaste.

Nu är det ingen katastrof att Jesus trängts ut ur det offentliga rummet. Åtminstone inte den av konservatism förvanskade Jesus. Gamla tiders ”jesushegemoni” byggde nämligen i hög grad på dåtidens konservatism. Tron skulle befrämja det bestående klassamhället.

Vad står då ”i Jesu namn” egentligen för. Texten ovan ger sitt svar genom att låta apostlarna å ena sidan hänvisa till mordet på Jesus. Å den andra förkunnade de att Gud lät den mördade Jesus uppstå. När apostlarna åberopade Jesus tänkte de alltså dels på korset dels på uppståndelsen, dessutom att det ena ledde till det andra.

Avrättningen av Jesus på Golgata har de kristna i alla tider tagit på största allvar. Detta mord vittnar enligt kristen människosyn på att vi människor inte enbart är bärare av uppbyggliga krafter utan också av destruktiva. Och det vågar vi tala öppet om. Detta till skillnad från dagens ledande idéförmedlare som döljer ondskan i allahanda förklaringar. Brutalitet beror av kärlekslös uppfostran, våld av rädsla, känslokyla av drogmissbruk osv. Och nog ligger det mycket i det. Men dessa förklaringar räcker inte. Det som skedde med Jesus kan ske fortfarande och detta även utan yttre anledning. Människans ondska i dess djupaste vindlingar har trängt ända in i själens innersta.

Den andra delen i apostlarnas bekännelse handlar om upprättelse. Denna upprättelse har sedan dess blivit den andra fasta beståndsdelen i kristen verklighetsuppfattning. Det hör till att en kristen förbinder alla former av upprättelse med Jesu kors och uppståndelsen på tredje dagen. Därmed inte sagt att en kristen ser ner på effekterna av terapi och byte av livsmiljö eller vad det nu kan vara. Men den förlåtelse och den upprättelse som kyrkan predikar och tillämpar har sitt grundfäste i Jesu försoningsgärning på korset. Därmed har kristen tro låtit förbinda sig med undret. Att Gud lät Jesus uppstå är nämligen inget annat än ett obegripligt under. Lika mycket under är det att Gud lät denna uppståndelse beledsagas av förlåtelse, försoning och upprättelse.

Jag förstår så väl varför samhället skyggar för dessa tankar. Det förutsätter ett ”trossprång” som inte kan tvingas på gemene man. Men kristendom i sin djupare mening förutsätter ett sådant trossprång. Samhället kan naturligtvsi inte upphöja detta trossprång till lag eller förpliktelse. Likväl kommer det samhället till nytta. Men det hör till ett annat sammanhang att argumentera för den nyttan.

(Se även ”Med mina glasögon, 32 Ateister i regeringen)

Bibelstudium i Vivalla den 15 okt 14

Förunderligt svarar du oss och ger seger, Gud, du som räddar oss, du tillflykt för hela jorden och de fjärran haven, 7du som reste bergen med din styrka, rustad med kraft, 8du som stillade havets brus, vågornas brus och folkens larm! 9De som bor vid jordens ändar står häpna inför dina mäktiga gärningar, öster och väster fyller du med jubel. (Psaltaren 65 versarna 6 till 9)

Det borde inte vara svårt att jubla över en Gud som räddar och befriar. Det borde inte ta emot att prisa Gud i tacksamhet och vördnad för nåden att få leva i denna fantastiska värld som är vår. Ändå inte ett ord i den riktningen av den tillträdande regeringen, inte av den avgående heller för den delen.

Varför? Därför att vi lever i ett land där vi vant oss vid att ifrågasätta. Vi ifrågasätter om det verkligen finns någon Gud, när allt inte går efter beräkningarna. Inte alla blir ju räddade och befriade, inte alla får uppleva att Gud ”stillar havets brus”. Tvärtom kan havsvågor dränka och förtära. Resultatet blir att många hellre talar om slumpen än om Gud. Men det ena borde ju inte utesluta det andra. Katastrofen utesluter inte undret.

Trots allt är nog inte vår vana att ifrågasätta den enda orsaken till varför vi är ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Enkelspårigheten har också haft sin betydelse.

Gud skall gå på ett enda spår tycker vi. Gör Gud inte det finns han inte. Om inte Jesus nu som på bibelns tid gör under, kan vi inte tro. Om inte allt och alla och i alla sammanhang får leva i lycka kan vi inte räkna med Gud.

Det är visserligen tillåtet att tro på Gud. Det är en privatsak, men någon styrande funktion i vårt samhälle tillåts inte gudstron äga.

Men, genmäler jag, nu är en gång för alla Gud ingenting vi kan binda upp i en enda formel. Gud är större än så.

Jag själv studerar en väckelseman, Emil Gustafson. Denne var plågad av sjukdom under hela sitt vuxna liv. Han dog år 1900, 39 år gammal. Emil Gustafson fick erfara att hans gudstro fick liv just i motgång och sjukdom. Detta främst på grund av att sjukdomen tvingade honom att överge gamla förankringar. Detta ledde honom till odelad gudshängivenhet, vilken i sin tur gav honom nya aspekter på liv och evighet. Det finns andra mindre extrema exempel, varav Dag Hammarskjöld är ett. Vem trodde att FN:s generalsekreterare var en gudsman förrän hans ”Vägmärken” offentliggjordes efter hans död. Och inte var Hammarskjöld någon framgångsteolog. Tvärtom!

(Se även ”Med mina glasögon” 31 Öppna era hjärtan)

Bibelstudium Vivalla den 8 okt 14

Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. (Paulus brev till romarna kap 8 versarna 18-21)

De tecknade barnprogrammen på TV:s ”barnkanal” spränger rimlighetens alla gränser; tyngdlagar gäller inte, en färd i en rymdraket är en smal sak och att djur talar är lika självklart som att människor gör det. Och vi gillar dessa fantasier vare sig vi är små eller stora.

Fantasier och mer eller mindre fria drömmar i bibliska sammanhang förstår vi oss däremot inte på. I bibeln skall det vara sant, allt skall vara bokstavligt sant, lika sant som att Gud är sann. Men vi behöver lära om, lära oss att upptäcka fantasins och drömmens plats i den Heliga Skrift. Det är om det detta bibelstudium handlar.

I dag drömmer Paulus. Han drömmer om en tid då det som vi tror och hoppas skall omvandlas till konkret verklighet. Vi skall inte bara tala om det nya livet.. Det nya livet i tron på Kristus skall i ett nu bli till en kraft som omvandlar allt. Det till synes oundvikliga lidande som vi som människor alltid tampas med, skall på ett ögonblick förvandlas till ”härlighet”. Den förgängliga tillvaron skall inte längre vara förgänglig. Den skall omvandlas till ”frihet”, det betyder till den frihet som råder då Gud bli allt över allt. Vi skall inte längre behöva fundera över varför Gud lade hela tillvaron ”under tomhetens välde”. Även det skall få sin förklaring.

Barnprogrammens fantasivärld är ett under av realism i jämförelse med vad som skall komma i den tillvaro Paulus tänkte sig.

Vi förstår så väl att bakom barnprogrammens talande kaniner och osannolika eskapader ligger ligger ett gott syfte. Barnprogrammen går i allmänhet ut på att visa våra barn att godheten i slutändan alltid segrar. Vad som ligger bakom Paulus drömmar är vi däremot inte lika klara över. Men det är på den förståelsen allting hänger.

Paulus hade upptäckt och upplevt Kristus. Det betyder inte att han personligen träffat sin frälsare. Det hade han nämligen aldrig gjort. Däremot hade han förstått Kristus på ett unikt sätt. Allt väsentligt hade han tagit till sig. Paulus förståelse av Kristus var, som jag ser det, total. Det var utifrån denna sin förståelse Paulus kunde drömma. Det är också utifrån denna förståelse vi skall läsa Paulus visioner.

Därav följer att det inte är på bibelns visioner vår tro skall ha sitt fäste utan på det som ligger bakom visionen/drömmen. Den fromme bibelläsaren har en benägenhet att fastna i visionen och glömma det som har gett upphov till visionens konkreta bilder.

(Se även ”Med mina glasögon. 30 Värderingar och tro)

Bibelstudium i Vivalla den 1 okt 14

Men där skall du söka Herren, din Gud, och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ. När du är i nöd och allt detta drabbar dig i kommande dagar, då skall du vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom. Ty Herren, din Gud, är en barmhärtig Gud, och han skall inte överge dig eller låta dig gå under. Han glömmer aldrig det förbund han ingick med dina fäder och bekräftade med ed. ( 5 Moseboken kapitel 4 versarna 29-31)

Där står det. Där skall du söka Herren. Man behöver inte vara professor för att förstå att detta där avser författarens samtid, d v s den tid då texten ovan skrevs. Femte Moseboken är nämligen en efterskrift, lagd i Mose mun, men egentligen tillkommen långt senare. Så är det för den delen med många religiösa urkunder. De är efterskrifter och som sådana speglar de inte minst den tid under vilken de är tillkomna.

Textens samtid kännetecknades av upplösning. Folket var splittrat och religionen urartad och primitiv. Under de omständigheterna gällde det att ”vända tillbaka till Herren”, som budskapet lyder.

Man kan fråga sig varför jag inte enbart här utan ständigt läser mellan raderna. Varför nöjer jag mig inte med att godta fiktionen att Mose skrev 5 Moseboken. Orsakerna är många, f a kanske respekt för uppenbar sanning. Till denna sanning hör också att kristen tro, inklusive bibeltro, tycks ha gjort sitt i vårt upplysta samhälle. Bibeltexterna, ordagrant lästa, uppfattas som sagor med det fatala resultatet att ingen längre lyssnar ens på sådant som det är värt att lyssna på. Kort sagt; den förmenta bibeltroheten har fått bibeln att tiga.

Mot den bakgrunden tror jag att vi som bekänner oss som kristna måste börja om från början. Det betyder för min del bland annat att också redovisa vad jag uppfattar som uppenbar sanning i min bibelundervisning. Först därefter sätter jag in den för alla, inklusive mig själv, nödvändiga trosutmaningen. Det må vara att få lyssnar. Ändå ser jag ingen annan väg för den kristna trons renässans.

För mig är det nu som det var då; religionen är mestadels urartad och primitiv. Detta mest på grund av att så få längre bryr sig. När ingen bryr sig sjunker standarden. Det har gått så långt att de flesta står frågande t o m inför trons nödvändighet. Som om det går att leva utan tro, d vs utan tron som styrmedel för sitt handlande. Frågan gäller ju inte om vi tror utan vad vi tror på.

Trons budskap i texten ovan lyder; tro, tro på en barmhärtig Gud som inte överger dig eller låter dig gå under. Förbundet med Gud gäller fortfarande.

En fördjupad insikt i Jesu livsverk är för mig förutsättningen för att kunna ta detta till mig. Dessutom; Jesu livsverk måste prövas utifrån Jesu intentioner, d v s utifrån hans sätt att nalkas Gud och de människor han mötte under sin livsvandring. Ur denna prövning har för min del den tron växt fram att Jesu intentioner gick vidare i allt han sade och gjorde och sen lever vidare efter honom.

Även jag tar alltså det så kallade ”trossprånget”, men det skulle aldrig falla mig in att göra det på det jag uppfattar vara fel ställe. I det här fallet leder det ingen vart att blunda för den uppenbara sanningen att 5 Moseboken är en efterskrift.