Bibelstudium i Vivalla den 30 september 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 40 20 Den betingade tron)

Bibelstudium i Vivalla den 30 september 2020

Liksom berget vittrar och rasar och klippan rubbas från sin plats, liksom stenarna mals sönder av vattnet och skyfall sköljer bort gruset, så krossar du människans hopp. Du besegrar henne i grund, och hon är borta, vanställd, förvisad ur din åsyn. Hennes barn vinner ära, men hon vet det inte, de ringaktas, men hon märker det ej. Hon känner bara smärtan i sin egen kropp och sorgen i sin egen själ. (Job  14:18-22)

     Jobs bok, ett diktverk är den förvisso, samtidigt en oförställd uppgörelse med Gud. De svenska översättarna låter textens ord  spegla denna vidräkning i poetisk kraft. Gud anklagas av Job för att plåna ut alla spår av det som varit och omvandla det till ett intet. Livet är här och nu, inte sedan. Döden är oåterkallelig.

     Denne Job står som representant för alla dem som tappat tron. I vår tid för dem som inte vågar tro på vare sig en odödlig själ eller någon annan form av fortlevnad när hjärtat slutat slå.

     Själv lever jag i en tid då henne jag älskar mest så sakta håller på att tas ifrån mig. Smärtan över detta fördunklar min tillvaro. Samtidigt tror jag mig kunna härleda min nedstämdhet. Den beror av att den kärleksgemenskap jag fått leva i både har och har haft drag av en  helighet och en innerlighet  som jag inte kan förbinda med mänsklig förmåga. Den är inte självpåtagen, den är given.  

     Min klangbotten är därför inte Jobs. Jag förmår inte anklaga Gud som denne gör. Detta trots att även jag tillhör dem vars tro på själens odödlighet vacklar. Men att för den skull  säga att det jag fått av liv och samhörighet är något tillfälligt är mig omöjligt. Därtill är min gudstro för djup.

     Glöm inte att Jobs bok har sin plats i den Heliga Skrift. Den tillhör det som den troende behöver för att få näring för sin inre människa. Men hur kan det ske att Jobs uppgörelse med Gud och dennes förmenta försvarare, Jobs tre vänner, fått denna upphöjda ställning?   

     För mig är svaret att Job aldrig släpper taget om Gud. Jobs klagan löses aldrig upp i förnekelse av Guds makt. Bakom tillvarons under finns annat än det  vi kallar slump eller evolution om jag tillåts uttrycka mig som en förment nutida Job. 

     För mig finns dessutom en djupare sanning i Jobs bok. I koncentrerad form kommer denna sanning till uttryck i textens slutord. 

Hennes barn vinner ära, men hon vet det inte, de ringaktas, men hon märker det ej. Hon känner bara smärtan i sin egen kropp och sorgen i sin egen själ. (Job  14:18-22)

     Dessa ord avslöjar det fängelse människan redan genom sin existens lever i. Hon är fångad i sin egen föreställningsvärld. Hon når aldrig på ett bestående sätt ut ur sin egen begränsning. Alla försök som görs i den riktningen blir preliminära och speglar på ett eller annat sätt mer människan än Gud. Den bästa teologi blir tänkt verklighet (metafysik), inte verkligheten själv.

     I Gud, i tillvarons ovedersägliga vara finns därför trots allt mitt hopp. 

Bibelstudium i Vivalla den 23 september 2020

Bibelstudium i Vivalla den 23 september 2020

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.« (Matt 11:28 ff)

     Jag tar fram något för mig närliggande för att inte krångla till det. Betablockerare sänker blodtrycket. Det har gällt, det gäller och kommer att gälla. Det vet jag som nyttjat blodtrycksmedicin sen jag var i femtioårsåldern. Inte så med dagens bibelord. Om detta kan sägas att tankarna kommer från vår Frälsare, formulerades på nytt sätt i den första församlingens förkunnelse (=bibelordets lydelse) och sen tillämpades och fortfarande tillämpas. 

     Men detta bibelords effekt är långt ifrån lika säker som betablockerarens. Betablockeraren fungerar automatiskt men bibelordet måste tillämpas för att ha någon effekt. Men den tillämpningen är långt ifrån självklar.

     Tillämpningen förutsätter att nuet är inkopplat liksom  situationen. Om inte blir detta bibelord liksom andra likt ett minnesfossil utan betydelse för verkligheten. Så är det för den delen alltid när vi tar del av bibelns budskap. Nuet behöver vara inkopplat för att inte ordet skall förvandlas till fossil utan egentlig verkan. Och sen skall ordet sitta rätt. Annars blir allt fel.

      Det första som då sticker ut är min egen del i Jesusordet om att skänka lättnad för de tyngda. Jag är ju en Jesuslärjunge som vigt mitt liv och min tro åt min frälsare. Detta i en tid som flödar av tal om humanitet och lika värde men samtidigt närmast tävlar ihjäl sig både i arbetslivet och på fritiden. Förmodligen beror vår psykiska ohälsa till stor del på att vi är indragna i denna karusell av tävlande för att hävda oss.

     Min del som Jesuslärjunge blir då att finna en livsväg där barmhärtighet är av nöden. Detta är en uppgift som är närmast oöverstiglig i en tillvaro där vi sköljs över av en förförisk tidsanda som talar om barmhärtighet men utkräver prestation för att få del av uppskattning.

     Som luthersk kristen betyder det lagens krav på mig, en lag som kräver att jag inte enbart är barmhärtig och dessutom barmhärtig i rätt sammanhang. Det betyder ytterligare en börda bland alla andra.

     Men det finns också något som heter evangelium, ett befriande budskap som jag får ta emot i tro. Det lyder Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila”. Detta evangelium är alltså bibelordet i sin ordagranna ordalydelse utslungat till mig och menat att tas emot i tro. 

      Och i tro, det betyder med öppet sinne, tar jag emot det som ett gudsord, omvandlar det utifrån egen erfarenhet och kunskap för att sedan tillämpa Jesu ord. Först och främst får jag ta emot det för egen del. Skulden smälter bort, fantasin och påhittigheten vaknar och jag kan tillämpa ordet för att lätta på min egen börda. 

     Jag blir utan egen förtjänst upprättad, förlåten säger vi lutheraner vanligen, när mina bördor lättar. Men inte nog med detta; min inre upprättelse räcker till för att föra barmhärtigheten vidare, f a befria andra från kravet från att stå högre än andra för att äga värde.

     Så nog är kristen tro betydelsefull. Jag beklagar bara bara att den inte är en besittning utan en gåva som ständigt behöver förnyas. 

Bibelstudium i Vivalla den 16 september 2020

Bibelstudium i Vivalla den 16 september 2020

Israels återupprättelse

Den dagen skall jag resa upp Davids förfallna hydda, mura igen rämnorna och resa upp det som rasat, bygga upp den som i forna dagar, så att de kan lägga under sig vad som är kvar av Edom och alla de folk över vilka mitt namn har utropats, säger Herren, som utför detta. Ja, den tid kommer, säger Herren, då plöjaren följer tätt efter den som skördar och vintramparen tätt efter den som sår, då bergen dryper av druvsaft och alla höjder flödar över. Då skall jag vända ödet för mitt folk Israel. De skall bygga upp förstörda städer och bo i dem, plantera vingårdar och själva dricka vinet, anlägga trädgårdar och äta deras frukt. Jag skall plantera dem i deras egen mark, och de skall aldrig mera ryckas upp ur den mark som jag har gett dem. (Amos 9:11-15)

     Jag har aldrig tillhört dem som satt de gammaltestamentliga profeterna i något slags särklass. De återspeglar som så många andra den tid de levde i. De delade med sin samtid tidens ögon. Samtidigt anar jag att de uppenbarade gudomliga hemligheter. 

Själv känner jag mig befryndad med dessa profeter, hur kommer fortsättningen att visa.

     I texten ovan är Amos till att börja med triumfatorisk i sitt anslag. Edom skall läggas under Israel liksom de andra länder som var bestämda att tjäna Israel (som lydländer min anmärkning), profeterar Amos. Den delen av profetian låg i tiden. Den speglade inte enbart profetens utan det utvalda folkets egna förhoppningar. För Israel som för Amos var gudsriket inte enbart en andlig storhet utan bestod av ett växande antal länder, alla under Israels överhöghet. 

     Själv är jag mindre segerviss än Amos. Det var länge sedan jag trodde på yttre framgång för min kristna sak. Däremot är jag säker på att jag vet hur det skall vara. Och jag vet också att konkretisera min dom över det i tiden som inte blivit som det borde. I min Ande är jag triumfatorisk. Jag tror mig veta Guds vilja bättre än de inomvärldsligt sinnade som jag delar mina dagar med.

     Men det triumfatoriska är inte allt i Amos profetia. Han var dessutom visionär. För sin inre blick såg profeten ett jordiskt lyckorike för de utvalda. Israel skulle få del av det de ännu inte ägde. De skulle få leva i ett himmelrike på jorden. Ingen skulle längre få  ta ifrån dem det de ägde. Marken skulle bära riklig frukta. Guds folk hann knappt så förrän man fick rikliga skördar, profeterade Amos. 

     Amos profetia spränger däremot inte jordiska gränser. Någon himmel kände Amos inte till. Allt förverkligas för hans inre blick i tiden. Inte heller min andlighet spränger jordiska gränser. Min föreställningsvärld är begränsad till det jag ser, hör och kan föreställa mig.

      Ingen kristen lär förneka att profeten Amos hade berörts av Herren. Men denna beröring har inte förmått slunga honom ut ur hans egen inomvärldsliga föreställningsvärld. På samma sätt med mig. Ingen kan ta ifrån mig att jag berörts av Herren, för min del av Herren Jesus Kristus. Jag har tagit till mig att denne Jesus visserligen var förankrad i sin tids föreställningsvärld. Teologerna talar om Jesus som en tidstypisk apokalyptiker. Men bakom denne så kallade ”apokalyptiker” har jag upptäckt det hos honom som sprängde jordiska gränser. Detta skedde i en försoningsgärning som genomsyrat allt Jesus gjort och tänkt under sin tid här på jorden och som sedan fick sin fullbordan på korset. Först i denna försoningsgärning är alla gränser sprängda och porten till det himmelska, inte jordiska paradiset öppnat. Ta detta som min alldeles personliga trosbekännelse.

Bibelstudium i Vivalla den 9 september 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 37 20 Gud i attacken)

Bibelstudium i Vivalla den 9 september 2020

Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren. (3 Mos 19:18)

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa  och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; (Matt 5:43 f)

     Först en anknytning till den sekulära värld som omsluter och hotar att överflygla vår kristna existens. Om denna skall här sägas att den i sin grundstruktur liknar vår. Förenklat uttryckt; var och en skapar sitt eget himmelrike, detta alltså även de sekulära. Man upphöjer sina egna ideal, bortser på bestämda punkter från dess svagheter och bildar front mot dem som inte delar egna synsätt.

     Så även bland oss kristna, bara så att vår föreställningsvärld förhoppningsvis också är påverkad av bibeln. Därför bland annat detta bibelstudium. 

     I dag gäller det innebörden i Jesu ord i Bergspredikan om att älska sin nästa och hata sin fiende.

     Någon fiende finns dock  inte i Jesu hänvisning till en utsaga i Gamla testamentet. Där står bara att man skall vara välvilligt inställd till sina landsmän, inte vredgas på dem eller hämnas utan betrakta dem som vore de delar av sig själv. Ingenting sägs där om alla de andra som inte tillhörde den egna judiska stammen. Men praxis hade blivit att mot dessa hade man andra regler. Dem var det t o m tillåtet att hata, något som Jesu ord ovan antyder.

     Men så alltså inte för Jesus. För honom gällde att t o m älska fienderna. Och i och med att man  skulle hålla även de egna fienderna högt, sprängdes den gamla judiska stamreligion som Gamla testamentet är ett uttryck för. I denna var den fullödiga kärleken något som avsåg i första hand de egna.

     Denna sprängning, särskilt tydliggjord i Jesu Bergspredikan, fick oöverskådliga följder, eller rättare sagt, borde ha fått oöverskådliga följder. Inte så att vi/dom tänkandet skulle upphöra. Grundtanken i den judiska stamreligionen att främst värna om de egna består naturligtvis. Det skulle allt se ut om man i en familj inte främst värnade om de egna avkomlingarna. Men med Jesus följer en signal som genljuder i alla sammanhang att det inte räcker att värna om de egna. Även andra måste inkluderas, t o m fienden, t o m utlänningen.

     Hur detta skall regleras går inte att sätta upp allmänna regler för. Tillfället ger regeln. För egen del har lösningen blivit att inkludera så många som möjligt i den egna omsorgs- och kärlekssfären, samtidigt som jag värnar om de egna. Men att därför spränga gränserna mellan vi och dom vore förödande. Vi behöver värna om en församlingsgemenskap där vi odlar Jesuskärleken, värna om egen familj och eget land. Vi behöver öva oss att kunna älska även våra egna ovänner. Men dessutom  så ofta som det är möjligt gäller det att  spränga egna gränser och släppa in nya människor i gemenskapen. 

    Men för att kunna göra detta underlättar det att förstå även de som inte delar vår kristna tro. Därav inledningen till detta bibelstudium där jag försökte tolka de sekulariserade gemenskaper som gjort sig starka i vår närhet. F a ville jag påvisa att dessa gemenskaper inte saknar religiösa övertoner. Naturligtvis är det så; det vore svårt att leva om inte visst i vårt liv vore präglat av tro på helighet och absolut värde.

Bibelstudium i Vivalla den 2 september 2020

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 36 20 I den sig själv motsägande tron lever jag)

Bibelstudium i Vivalla den 2 september 2020

Rättfärdighet utan omskärelse

Hör på vad jag säger er, jag Paulus: om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus. Jag försäkrar er igen: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. Ni är utestängda från Kristus, ni som söker er rättfärdighet i lagen; ni har hamnat utanför nåden. Ty vi väntar oss i vår ande att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp. I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek. (Gal 5:2-6)

Det här är en kärntext. Jag går så långt att jag påstår att den som missat poängen med det här avsnittet i bibeln har missat allting. ”Och bland dem som ”missat” fanns galaterna till vilka Paulus här riktar sina varningsord.

Omständigheterna var följande.  Paulus skrev till galaterna som deras andlige fader. Det var Paulus som fört dem in på den kristna vägen.

Och när Paulus var tillsammans med sina andliga barn talade han om intet annat än om Kristus, som för honom var bäraren av trons sanning.  Den sanningen såg han konkretiserad och bestämd till en enda punkt. Den bestod i att Jesus Kristus hade givit sitt liv för att de som kommit på avvägar skulle få leva. Bland dessa vilsekomna människor fanns bland alla andra  också de kristna i Galatien, betonade Paulus i sin förkunnelse.

Jesu offergärning möttes av ett gudomligt ja, förkunnade Paulus vidare. Det resulterade i liv hos dem som förlitade sig på honom som offrat sitt liv för dem. Kärleken levde vidare i efterföljarna. Det inte bara trodde det förutsatte Paulus.

I Jesu närhet gick allt som en dans. Enkla påminnelser var nog för att Kristi lärjungar, dåvarande som nuvarande, skulle uppfylla det Gud bjöd i sin lag och i sitt ord. Lagar som inte längre var tillämpliga, eftersom de inte längre motsvarade den självutgivande kärlekens krav, omformades till nya och tillämpades utifrån de nya omständigheterna.

Men dansen fortsatte inte för evigt. Det kom dagar då det gick trögt. Korrigeringarna och tillrättaläggandena började bli legio. Till och med helgade  Jesusanhängare tvingades byta fot och korrigera sig. Den höga målsättningen blev mera avlägsna mål än aktuell verklighet. Daglig omvändelse blev en nödvändighet.

Men detta hade inte de kristna i Galatien tagit till sig. Daglig omvändelse var dem främmande De trodde sig i stället behöva mer än Kristus för att bestå när svårigheterna hopades sig. De tog till lagar och andliga auktoriteter som trons stöttor. Stöttorna blev snart en livsbetingelse för dem.

Stöttor är förvisso nödvändiga nu som då, det visste redan Paulus. Men dessa stöttor måste veta sin plats. De måste vara underordnade Kristus, aldrig fungera som nödvändiga tillägg till Kristus.

Men detta förstod inte galaterna och därmed hade de förlorat allt. Detta därför att stöttorna snart nog blev lika viktiga som Kristus, oftast viktigare. Det är därför som Paulus dom över dessa galater blir så skoningslöst hård som i textutdraget ovan.

Det som gällde då gäller nu. Lagparagrafer i rad tål en kristen, regler t o m gillar hon. Men allt skall vila i Jesu självutgivande kärlek. Eller med andra ord: verkligheten skall läsas med Kristus för ögonen. Inte minst bibeln förutsätter den läsningen. Om inte är allt förlorat.