Bibelstudium i Vivalla den 21 april 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 15 21 Den avslöjande drömmen)

Bibelstudium i Vivalla den 21 april 2021

Han (Jesus) begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare. (1 Pet 2:22-25)

Det som finns inombords klarar vi oss inte utan. Utan inre bilder, utan trosföreställningar, utan tydlig syn på sammanhang  och mening  går vi under. Så är det och så har det alltid varit, så även för de kristna i mindre Asien i tidig kristen tid. 

Nu är det något speciellt med den inre bild av Jesus som Petrus, eller någon med honom förbunden som skrev i hans namn, manar fram. Den bild av Jesus som här beskrivs är anpassad efter omständigheterna. Den är anpassad till en verklighet  där hot från överhet och missförstånd från en fientligt inställd allmänhet gjorde att de kristna fick vaka över både vad de sade och hur de levde.

Här målas inte upp bilden av något slags suverän. Tvärtom manas bilden fram av en Jesus som med många andra före och efter honom skymfas, hånas, lider och dödas. Mitt i detta framställs samtidigt denne Jesus som unik. Gud var med Jesus i den meningen att det som drabbade  honom, skedde för andras skull. Han dog för att dessa andra skulle slippa straffet. Hans sår ledde till att andra botades  och han dog för att dessa andra ”skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten”.

Vad är nu detta? Det är bilden av Jesu liv sett som offer. Det anknyter till det som skedde på Golgata och det är dessutom  närmast ordagrant kopplat till beskrivningen av Herrens lidande tjänare i Jesaja 53, dvs i en profetia från femhundratalet före Kristus.

Det betyder för det första  att av en passage i Jesu liv har blivit det hela. För det andra att denna passage nästan ordagrant gjorts överensstämmande med vad som sägs om Herrens lidande tjänare i Jesaja 53. Slutligen att Jesus förstås som en gång profeten gjorde i sin uttolkning av Herrens lidande tjänare.

Det som skedde på Golgata hade därigenom omvandlats till en bild av Jesus att tas emot av kristna i Mindre Asien. Denna bild skulle därefter i bästa fall omvandlas till inre verklighet och därefter än en gång bli kött och blod, men nu inte på Golgata utan i de kristnas vardagsliv.

Hur tillämpade då de kristna den bild av Jesus de fått ta emot? Om det vet vi inget. Däremot vad brevförfattaren hoppades skulle bli resultatet. Om det handlar nämligen  den text som föregår den här utlagda (1 Petr 2:11-21). Petrus ville att de kristna skulle vara solidariska med överheten,  att de t o m skulle stå ut med orättvisor från denna överhet utan att slå igen. Dessutom visa aktiv kärlek till trossyskonen.

Det var då det. När en inre bild av Jesus planteras in i våra hjärtan kan det leda till helt andra konsekvenser. Dock aldrig konsekvenser där  själva grundtanken förfuskas, den att Jesus gav sitt liv för oss.

Bibelstudium i Vivalla den 14 april 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 14 21 Verkligheten en, synvinkeln något annat)

Bibelstudium i Vivalla den 14 april 2021

Endast Herren kan ge räddning

8För fram dem som är blinda fast de har ögon,

döva fast de fått öron.

9Alla folk har samlats, folkslagen möts.

Vem bland dem kunde förutsäga detta

eller förkunna vad som förut skett?

Låt dem kalla sina vittnen, så att de får rätt

och de som lyssnar blir övertygade.

10Men ni är mina vittnen, säger Herren,

min tjänare, den som jag har utvalt,

för att ni skall få insikt och tro mig,

förstå att jag är Gud.

Ingen gud har blivit till före mig,

ingen skall komma efter mig. (Jesaja 43:8-10)

Först om läget för det Israel profeten adresserar. 

Babylonisk fångenskap, uppgivenhet, hotande upplösning både religiöst, socialt och nationellt. Mänskligt att döma kan det inte bli sämre.

Sen om läsning av texter, även bibeltexter.

Textens nu (dvs när texten brukas) är i bästa fall en spegling av textens då. Textens huvuduppgift är att vara en tjänare åt nuet. Så med alla intryck vi fått, all kunskap vi äger. Allt transporteras till nuet att tas i bruk av och betjäna nuet.

Om bibelstudier.

Även bibelstudiet står i tjänst åt nuet. Bibeltexten nu-tolkad, inte omtolkad till dekoration för annat, har till uppgift att betjäna nuet.

Nu till texten.

Profetian ovan avspeglar vilsenhet men en vilsenhet och en uppgivenhet som bemöts med absolut tro på en Gud som inte överger de sina och med en försäkran om att Gud är den ende och den ojämförbare. 

Vilsenheten beskrivs som andlig blindhet  och dövhet. Texten tecknar  dessutom i korta ord hur människorna trots sin andliga oförmåga försöker finna sina utvägar. Övertygande vittnesmål är det provisorium man får ta till för att komma framåt.

Men bakom allt och i allt befinner sig Israel, Guds utvalda folk, i ett upplösningstillstånd. Deras identitet som gudsfolk och nation håller på att försvinna. Det är den allmänna bakgrunden till texten.

I v 10 f  förvandlas  profeten till en Guds mun som tilltalar sitt folk. Gud försäkrar sig ha allt i sina händer. Trots alla vidrigheter och all skuld som det utvalda folket dragit på sig har Gud inte övergivit sitt folk. Räddningen finns i honom och enbart i honom. Hur denna räddning konkret skall ta sig uttryck  anges inte. Det får bibelläsaren själv finna ut genom att läsa Jesaja 43 i sitt sammanhang. Och detta sammanhang är för oss bibelläsare Jesaja 40-55.

Slutligen tillämpningen

Man behöver inte särskilt mycket av föreställningsförmåga för att inse att vår situation som kristna i Sverige har sina likheter med den babyloniska fångenskapens Israel. Vår identitet som kristna är akut hotad och de kristnas trosvisshet är fått märkbara törnar.

Hur jag personligen försöker värja mig genom att gissla den svenska sekularism som jag benämner förvänd religiositet känner mina regelbundna läsare till. Vad som här skall tilläggas är att Jesajatexten ovan är bland det som uppmuntrar mig  i min tro på en Gud som trots allt har helheten i sina händer.

Jag får alltså mitt i det kristet religiösa upplösningstillstånd som jag och min omgivning befinner mig i anledning att ”brösta” upp mig. Jag kan med bevarat självförtroende lita på att Gud har allt i sin hand.

Annorlunda vore om jag befann mig i överläge. Då vore det synd att vara självsäker. Med inkänning måste jag i sådana sammanhang lyssna på dem som har invändningar och kommer med alternativ. Nog får jag fortfarande tro på att Gud har allt i sin hand. Men att Gud i mitt överläge skall stå vid min sida kan jag långtifrån ta för självklart.

Vem har lärt mig om denna dubbla hållning. Ingen mindre än Jesus själv.

Bibelstudium i Vivalla den 7 april 2021

(Se även ”Med mina glasögon 6” 13 21 Med känselspröten påkopplade)

Bibelstudium i Vivalla den 7 april 2021

När Israel drog ut ur Egypten,  Jakobs släkt från främlingars land, då blev Juda Guds heliga egendom,  Israel hans välde. Havet såg det och flydde, Jordans vatten vek undan, bergen hoppade som baggar  och höjderna som lamm. Hav, vad fick dig att fly? Jordan, varför vek du undan? Berg, varför hoppar ni som baggar,  och ni höjder som lamm? Bäva för Härskaren, du jord, bäva för Jakobs Gud, han som gör klippan till sjö  och flintan till källsprång. (Psaltaren 114)

     Läs texten ovan som poesi och njut. Ta den som själsodling och känn dig uppbyggd. Läs den som litteratur och upplev dig som bildad. Men ta f a inte texten bokstavligt. Allt detta signalerar mitt inre. Men som religiös människa lyder jag inte mitt inre. I stället läser jag den efter bokstaven vilket lett mig till följande reflexion.

     Jag lever i ett sammanhang som hyllar rationaliteten och lever av rationalitetens segrar. Vad vore väl jag utan rationell sjukvård, hälsosam mat och motion. Troligen död. Det är inte av sig själv man är åttiotvå år på det åttiotredje och fortfarande är pigg och rörlig.

     Trots detta hyllar jag inte rationaliteten. Den hotar att bli allt och när den blivit allt förtrycker och förslavar den. Den förtrycker de icke rationella och ser ner på dem som tror på, låt oss kalla det, vidskepligheter. Imperialism heter det när man ser ner på folk med andra tankar än de rationellt grundade, förtryck när man skjuter undan dem som tänker långsamt eller inte alls.

     Det är den allt dominerande rationaliteten som är min fiende, inte en rationell hållning. Vad vore väl jag, de mina, ja vårt samhälle utan rationalitetens segrar. Det är när rationaliteten påstås vara det över allt och alla rådande som den blir en fara.

     Rationaliteten måste ha ett hålen utväg ur sig själv. Först med detta hål, denna utväg blir rationaliteten mänsklig. Det är min övertygelse.

     Är då psaltarpsalmens hav som flydde, bergen som hoppade som baggar, flintan som blev till källsprång, denna utväg mot mänsklighet?

     Det tror jag inte. Däremot har jag låtit mig förbindas med den utväg ur rationalitetens välde som finns i denna texts förlängning. Detta genom att hänge mig åt det som är psaltarpsalmens fortsättning och fulländning, det under som inträffade när den korsfäste stod upp på den tredje dagen.

     Detta under svär rakt av mot allt vad rationalitet heter. Alla försök att garantera det faktiska i uppståndelsen likaså. Vittnesmål och vittnesbörd i all ära. Ingenting håller för en konsekvent rationell prövning.

     Ändå är uppståndelsen min utväg ur rationalitetens förtryck. Uppståndelsen signalerar för mig att allt trots allt inte är som det ser ut att vara,  d v s sårbart, skört, i det långa loppet tillfälligt. Det finns ett evigt värde och detta värde låter sig finnas genom att jag kanaliserar mitt  hopp till korset och uppståndelsen. Med uppståndelsens kors för ögonen betraktar jag därför den tillvaro som styrs av rationalitetens lagar. Det finns ett hål, en utväg.