Bibelstudium Vivalla den 29 maj 13

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? 2Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Romarbrevet kapitel 8 versarna 31 f

Forts från bibelstudierna den 15 och 22 maj.

Frustration kan ta sig olika former. Ungdomar bränner bilar i Stockholms förorter. Min frustration tar sig annat uttryck. Den har lett mig till att envist betona att Jesu offer är den kristna trons huvudmotiv och att allt i kristen tro och utövning måste orientera sig utifrån detta huvudmotiv. Tid och meditation måste i kristna sammanhang få användas för att tränga djupare in i innebörden i Jesu offer och kraft läggas på att låta insikt bli till handling. Att tro är för mig mindre salig känsla än överlåtelse åt något som inte låter sig bevisas men är etiskt fullödigt.

Denna min koncentration på offertanken har närmast blivit oresonlig när jag märker hur mina kristna trosfränder idylliserar kristendomen i oprecist tal om Guds omätliga kärlek. Samtidigt brottas ingen av dem jag känner med sanningsfrågan, allra minst med sanningen i de bibliska texterna. Av dessa anledningar skapar vi kristna oss en spelplan vid sidan om och låter andra ta hand om verkligheten.

Min frustration beror i lika hög grad av att så få tänkande människor inser att tro är en nödvändig ingrediens i såväl privat- som offentligt liv. Tron finns där för att liva rationaliteten. Den har därför i högsta grad med politik att skaffa. Frågan är bara vilken tro? Det fullkomligt kryllar av trosföreställningar i dagens offentliga samtal. Tror man inte på Gud tror man på något annat. Men ingen tycks inse det. Undra på att man blir frustrerad.

Till detta kommer att så få har upptäckt att tro är en ”mix” av ”ideell” tanke och mänsklig beräkning och att denna ”mix” är oundviklig. Av den anledningen står en svensk ateist och en svensk kristen närmare varandra än de gör en traditionellt troende kristen i Tanzania.

En aldrig så välmenande kristen kommer inte undan denna ”mix”problematik. Detta gör en ständig självrannsakan nödvändig. Ständigt måste vi ställa frågan: Vad är det som styr mig och min församling? Är det den självutgivande Kristus ”som utlämnades för att hjälpa oss alla” eller är det egenintresse?

I kampen mot egenintresset har det sina fördelar att se kristen tro utifrån offret som trons huvudmotiv. Jag slipper uppenbara sidospår. Men kampen mot egenintresset och osakliga sympatier och antipatier är inte över för den skull. Trons ”mix” lär bestå till tidens slut.

Den dag jag märkt att kampen mot egenintresset inte bara gäller andra utan i högsta grad också mig själv, lär förlåtelsemotivet bli aktuellt. Detta eftersom man måste vara blind för att inte ha uppmärksammat att för Jesus gällde; på förkrosselse följer förlåtelse.

Bibelstudium Vivalla den 22 maj 13

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Romarbrevet kapitel 8 versarna 31 f

Att kunna orientera sig är nödvändigt, lika nödvändigt som att ha något att orientera sig utifrån. Utan den förmågan reder vi oss inte. Här kommer Gud in som orienteringspunkten per preference. Detta även om många förnekar Gud , t o m påstår att Gud inte finns. Men stryker man Gud kommer annat i stället. Storguden, himmelens och jordens skapare och uppehållare, har mestadels ersatts av ”big bang” och evolutionen. Gud eller evolutionen, både det ena och det andra hjälper oss att förhålla oss till den tillvaro vi lever i.

Till orienteringsförmågan hör känslan för att skilja rätt från fel. Tappar vi den känslan blir det katastrof. Nu påstås det att avkristningen åstadkommit just denna katastrof. Jag betvivlar det. Kristen tro är till sin funktion en sammansmältning av trosföreställningar, tidsideal och personliga sympatier och antipatier. Tas det specifikt kristna bort kommer ideologier med sina ”absoluter” i trons ställe. Det ena brukar bli så gott som det andra. Förmodligen har mixen med kristen tro som ingrediens i helheten den verkan att nytänkande försenas, samtidigt som familjesammanhållningen stärks, för att ta det kort. Idéutvecklingen går lite långsammare i medvetet kristna samhällen.

Oåterkalleligen är kristen tro i traditionell mening på tillbakagång i upplysta samhällen med hög utbildningsnivå. Det betyder inte att trons funktioner är det. Evolutionen och ideologin har tagit Guds plats. Den ena trosföreställningen har ersatts av den andra. Tron som en av livets grundfunktioner står orubbad kvar och det kommer att så förbli.

Vad som gör skillnad är den kristna trons förnyelse, en förnyelse av sådan kraft att den påverkar inte enbart våra trosföreställningar utan även våra och samtidens tidsideal och preferenser. Kort sagt; en inställning som gör att vi både skrattar och gråter åt nya saker.

En förnyad kristen tro måste ha en enda utgångspunkt och denna enda utgångspunkt måste få genomsyra allt annat i en kristen människas föreställningsvärld. Denna utgångspunkt är offret, närmare bestämt Jesu offer, det offer vars syfte var ”att komma oss alla till hjälp”, som Paulus uttrycker det. Med flera parallella utgångspunkter blir kristendomen ofelbart en bland flera trosföreställningar där det spelar mindre roll om man tror si eller så. Skillnad gör det först när jag ser min medmänniska som en person som Jesus gav sitt liv för och låter detta faktum styra min tankevärld. Allt kommer i ett nytt ljus.

Det är om detta nya ljus jag vill att mina bibelstudier skall handla, om detta ljus och dess konsekvenser.

Bibelstudium Vivalla den 15 maj 13

Jesus sade, ”Jag och Fadern är ett”.

(Evangelium enligt Johannes kapitel 10, vers 30)

Det jag upplever avspeglar sig i min reflexion. Tron är en sådan reflexion, otron också för den delen. Upplever jag det som en slump att just jag blev till, som en tursam tillfällighet att jag mötte henne som blev mitt livs kärlek, föder det otro i mitt inre. Jag vågar ju inte tro på någon djupare mening. Men om jag tvärtom, trots all uppenbar slumpmässighet, ändå räknar med att det var någon mening med att just jag finns till, eller att jag råkade träffa just min käresta, eller att mina barn är just dem de är, är jag en troende människa.

Så tänker jag. Men därmed inte sagt att jag automatiskt tror på Gud i traditionell mening, en Gud formad som något slags övermänniska med alla goda egenskaper samlade i en person. Jag har särskilt svårt med formelartade lovprisningar av Guds omätliga kärlek. Det finns ju ändå så mycket som talar mot tron på en Gud, definierad som kärlek. Framför allt skaver det i mig därför att talet om Guds omätliga kärlek av många upplevs som hån eller åtminstone som tomma ord.

Ändå talar även jag om Gud som kärlek. Varför, skall jag här försöka redovisa. Att det ytterst beror på Jesus är alldeles klart. För mig är nämligen Jesus inte enbart en återspegling av sin tid, är inte enbart juden Jesus. För mig återspeglar Jesus framför allt Gud.

Hur han gör det är inte lika genomskinligt. Det är så mycket som samverkar. För mig är nog viktigast att Jesus inte enbart talade om Gud, utan att han gestaltade Gud. Detta förstärkt av att mönstret från Jesus upprepas i ett antal av hans efterföljare. Dessa inte enbart säger, de gör också.

Sen detta kors, den oundvikliga konsekvensen av Jesu liv;

för mig

tolkningsnyckel till etiskt handlande,

tydliggörare av människans innersta avsikter,

uppenbarare av seger mitt i nederlaget.

Där vid betraktandet av detta kors tar jag mitt avgörande trossprång.

I det avseendet är jag lik evangelisten Johannes som låter Jesus säga: ”Jag och Fadern är ett”. Tro nämligen inte att dessa ord är citat. De är något djupare än så. De är slutpunkten på evangelisten Johannes egen trosreflexion, inte början.

Bibelstudium Vivalla den 8 maj 13

9(Jesus sade:) så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. 10Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. 11Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. 12Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. 13Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Matteus 6:9–13

Scenen med tvivlaren kontra den troende har upprepats inför mina ögon, jag vet inte hur många gånger. Tvivlaren ställer alltid en och samma fråga; hur tro på en god och allsmäktig Gud i denna kaotiska värld med så mycken ondska? På den utmaningen träder den troende undantagslöst upp till Guds försvar. Det är som om det var nödvändigt att försvara Gud.

Lika entydigt är det inte inom bibelns ramar. Ett annat sätt att gripa sig an frågan om Guds godhet kontra hans allmakt har jag upptäckt i Psaltaren och märkligt nog framför allt i den bön Jesus lärde sina lärjungar, ”Fader vår” (Vår fader)

För att se det behöver vi släppa taget om den gamla översättningen av Fader vår. Dels skapar språket svårigheter; vad betyder egentligen ”helgat vare” och ”tillkomme”, formuleringar som förmodligen var mer genomskinliga på 1600–talet än idag. Dels skymmer vanan sikten. Har man upprepat bestämda ord ett visst antal gånger, tänker man inte så mycket på innehållet. Det blir mer ramsa än innebörd.

I stället skall vi använda den nya översättningen (se ovan) Det gäller att passa på innan även den nya översättningen förvandlats till ramsa. Särskilt de första bönepunkterna är avgörande.

Där står; låt ditt namn bli helgat, låt ditt rike komma, låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Det betyder att Jesus lär oss be Gud att se till

att hans namn hålls högt och inte som nu trampas på,

att hans rike skall förverkligas här och nu så att vi slipper ondska och elände

att hans vilja skall ske, så att det en gång för alla blir klart vad som är rätt och som är fel

Allt på grund av att det är kaotiskt på vår jord och att världen inget högre behöver än att Gud griper in.

Jesus försvarar alltså inte Gud, han vädjar om ingripande.

Vad svarade då Gud? Han lät Jesus gå lidandets väg. Jesus ”blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas” (Jesaja 53) Vi som kallar oss kristna är kallade att följa efter på den vägen. Men vi har alltså tillåtelse från högsta ort att be om ändrade förhållanden.

Bibelstudium Vivalla den 1 maj 13

7Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, 8och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. 9Synd: de tror inte på mig. 10Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. 11Dom: denna världens härskare är dömd. Joh 16:7–11

Minnesbilder, episoder, kärnord av Jesus som lärjungarna lärt sig utantill, utgjorde grunden. Till det kom aktuella behov i de nygrundade kristna församlingsgrupperna. Allt detta medverkade till att det ser ut som det gör i de berättelser om Jesu liv som vi kallar evangelier. När därför Jesus i Johannesevangeliet kapitlen 14–17, varifrån utdraget ovan är hämtat, håller sitt avskedstal till sina lärjungar uppfattar jag det som ett fingerat anförande. Det betyder inte att talet är fiktion, däremot ett uttryck för hur Johannestraditionen uppfattade detta avskedstagande.

Vad författaren (författarna) till Johannesevangeliet låter Jesus värja sig mot i texten ovan är det befarade kaos som förväntas inträda när Jesus inte längre var fysiskt närvarande. Den oron är obefogad låter evangelisten Jesus säga. Detta på grund av den Helige Ande. I framtiden skulle nämligen den Helige Ande ta över. Denne Ande skulle fortsätta Jesu verk.

Vad lärjungarna i fortsättningen mer än annat hade behov av var en fast grund att stå på. De behövde befästas i sin syn på rätt och fel och få fortsatt klarhet i mål och mening.

Det är här den Helige Ande kommer in. Andens uppgift, som Johannesevangeliet ser det, är att aktualisera Jesus. Den Helige Ande skall hjälpa till så att Jesus även i fortsättningen skall kunna påverka lärjungarnas idealbildning.

Den hjälpen behöver för den delen alla människor. Kvalitén på en stekpanna är det lätt att ta reda på. Det är bara att gå till testerna i ”Råd och Rön”. Dessa tester står på vetenskapligt beprövad grund. Så dem kan man lita på. Då är det värre med etiska och moraliska värderingar. Här finns inga heltäckande tester att hänvisa till. Och om livets mål och mening kan människor grubbla dag och natt utan att få klarhet. Här får vi förlita oss på vår inre känsla.

Denna inre känsla, kalla den tro, är påverkbar. I dag dundrar arbetarrörelsen på med sina paroller om rättvisa och jämlikhet. Varför? Därför att de vill påverka vårt inre och på den vägen skaffa nya sympatisörer. Dagligdags översköljs vi av reklam som syftar till att vi skall tycka som reklammakarna vill att vi skall tycka. I den raden av påverkare står också vi som håller på Jesus. Också vi vill påverka eget och andra människors inre.  Till vår hjälp har vi fått den Helige Ande som skall påminna oss om Jesus och aktualisera honom.

Detta lär oss Johannesevangeliet i dag. Talet om synd, rättfärdighet och dom är visserligen dunkelt tal. Men budskapet är inte att ta miste på. Jesu försoningsgärning är det kring vilket allt väsentligt kretsar, även i etiska och moraliska frågor.