Bibelstudium i Vivalla den 27 april 2022

Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. ²Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. ³Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, ⁴eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. ⁵Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son? (1 Joh 5:1-5)

I tron på att Jesus är Kristus, d v s kommer från Gud,  är också de troende födda av Gud. De, liksom deras frälsare älskar således Gud, älskar sina troende medsyskon, håller Guds bud och kan besegra den gudsfrånvända världen. Så kan texten ovan sammanfattas. Och det är ingen tvekan om att författaren till Johannesbrevet anser att det han säger är sant, i detta sammanhang den enda sanningen.

Inför detta har jag bara en fundering. Vad betyder konkret ”håller hans bud”? Jag förmodar att han avser de regelverk som just denna kristna grupp som adressaterna representerade  satt upp och absolutifierat.

Med den frågan besvarad har jag i övrigt inget att fundera över. Jag tror som Johannesbrevets författare, faktiskt precis som han. Tron på Jesus är för mig språngbrädan till allt gott.

För mig kan tron på Jesus liknas vid ett hopp från högsta svikten. Det duger inte att i själva utgångsläget tveka. Har man bestämt sig för att hoppa har man gjort det. Då duger det inte att stå däruppe och tveka. Det är bara att hoppa. Så tror jag på Jesus så tror jag fullt ut och är beredd att ta konsekvenserna.

Men därmed är inte allt sagt. F a är inte allt sagt om de kristna som johannesbrevets författare skrev till. Vad som inte står i bibeltexten ovan, men som framgår om man läser hela den s k johanneiska brevlitteraturen, är att adressaterna levde med en tro som var hotad. Själva grundvalarna hotades av en grupp kristna som förstod Jesus på ett helt annat sätt än den övriga församlingen. ”Antikrister” kallar Johannesbrevets författare dem. Men också annat hotade. Tron hade börjat  bli till vana och med vanan följde återfall i gamla tänkesätt. Det blev inte längre självklart att älska ens sina trossyskon. Livet före avgörelsen kom tillbaka men nu  via en bakdörr. Snart var allt vid det gamla igen.

Så var det för dom och så kan det vara för oss sentida kristna. Vad är det då som gäller? Bara en sak och det är att ställa tro mot verklighet och låta de två drabba samman. Ur denna drabbning kan det i bästa fall bli så att tron i förädlad och fördjupad form segrar. Och med den  segern följer en nytändning av den kärlek som Johannesbrevets författare förutsatte.

Hur det gick med den nytändningen i 1 Johannesbrevets sammanhang vet vi inte. Vi vet bara att tron överlevde på ett eller annat sätt. Redan förekomsten av den s k Johanneslitteraturen visar på detta.

Bibelstudium i Vivalla den 20 april 2022

Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. (Rom 6:4)

Versen ovan är centrum i den centralaste av doptextder, den i Romarbrevets sjätte kapitel. Bibelversen säger att vi som är döpta och håller fast vid att vi är det det är indragna i ett liv bestämt av Kristus. Detta i sin tur att vi är förenade med honom i död och uppståndelse.

Dessa två hör ihop, står för ett enda skeende, död och uppståndelse går in i varandra. Långfredagen går in i påskdagen och påskdagen in i långfredagen. Jesu död sågs ursprungligen som en process, ett enda skeende där döden ändade i uppståndelse. Så var det också för aposteln Paulus. I sin förkunnelse gick död och uppståndelse in i varandra.

Också jag håller samman långfredag och påskdag. Jag gråter inte på långfredagen och jublar på påskdagen. Jag både gråter och jublar på såväl långfredag som påskdag.

Ändå särar jag på skeendet i mitt eget trosliv. Långfredagen kräver ett av mig, påskdagen ett annat.

Långfredagen är ingenting jag eller någon annan behöver tro på. Avrättningen är ett faktum, återupprepat i ständigt nya variationer ända in i nutid. Däremot kräver den något  annat av oss och detta andra heter inlevelse.

Till den inlevelsen hör känsla för varför Jesus korsfästes.  Här kan vi förenas troende som otroende, i ett gemensamt svar. 

Söker vi med öppet sinne finner vi  att Jesus korsfästes för vår skull. När Jesus korsfästes var  nämligen hela hans jag uppfyllt av inkänning i just  de vilsnas öden, underbyggd av en inre rättfärdighet som inte vek för maktspråk, liksom av gudsfruktan. Detta trots att Gud lät det ske att avrättningen fick ha sin gång trots Jesu oskuld. När vi insett detta att Jesus dog för oss kallar jag det tro, sedan må mina ateistiska vänner kalla det vad de vill.

På långfredagen följer påskdagen, uppståndelsedagen. Nu bryts rättsordningen. Det som var omöjligt på långfredagen blir möjligt på påskdagen. Nu gör Gud det han inte gjorde på Långfredagen. Gud  ingriper i ett skeende som bryter mot naturlagarna. Metafysisk sanning kallar de lärda detta. Uppståndelsen är metafysisk sanning, himmelsfärden metafysisk sanning, underverk metafysiska sanningar. Och en del tror på dessa metafysiska sanningar, andra inte.

Nu frågar jag mig själv vilket del av dessa båda som är viktigast. Är det inkänningen som är det viktiga eller är det tron på den metafysiska sanningen? Är det inkänningen hos den som betraktar korset som är det avgörande eller är det tron på påskdagens under?

För mig är svaret att inkänningen är det grundläggande. Utan inkänning är för mig tron på det metafysiska undret en meningslöshet. Inkänningen är bryggan över till tron på undret. Någon annan brygga finns inte.

Bibelstudium i Vivalla den 13 april 2022

Då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös ¹⁵och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. ¹⁶Det är ju inte änglar han tar sig an. Nej, Abrahams ättlingar tar han sig an, ¹⁷och därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. ¹⁸Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas. Hebr 2:14-18

Texten ovan kommer från Hebreerbrevet. Det som står i detta brev är ett av de många försök i Nya testamentet att låta Jesus framstå som  både tillvarons mening och mål. Dessa försök har sedan gått vidare. Varenda gång jag lyssnar till en predikan förstår jag prästens ord som ytterligare ett försök i samma riktning.

Det som kännetecknar Hebreerbrevet är författarens försök att läsa in Jesus i de gammaltestamentliga texterna. Ord från psaltarpsalmer liksom profetord läggs i Jesu mun eller läses som förutsägelser inte minst om det nödvändiga i att Jesus, Guds son, blev människa och att han led döden. Allt skedde för att djävulen skulle bli maktlös, döden besegrad och världen försonad.

Mitt råd till er som försöker läsa bibeln som ett sammanhållet helt och försöker att foga allt samman till en begriplig enhet. Ge upp dessa försök. När du närmar dig Nya testamentet, förstå   de olika böckerna som skilda försök att låta Jesus framstå som Guds svar på människans frågor. Låt varje  bok få vara vad den är.

Inte minst gäller detta vid läsning av Hebreerbrevet. Du behöver inte tvinga dig att följa med i författarens argumentation för det nödvändiga och förutbestämda i att Jesus led döden. Ta däremot fasta vid  vad som är poängen med hans tal, f a i hans teckning av  Jesus som en trogen överstepräst.

Det kan nämligen tyckas vara advokatyr när författaren vänder upp och ner på katastrofen vid korset och låter detta kors bli en trogen översteprästs försoningsoffer som sonar folkets synder. Men så är inte fallet. Den kristna tron står och faller med detta offer.

Tidigare i samma kapitel vittnar Hebrerbrevets författare att  det ”genom Guds nåd skulle komma alla till godo att han led döden” (Hebr 2:9 c) och vår text avslutas med orden: ”Eftersom ha själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas”.

I själva verket är detta hjärtat i den kristna tron. Det för den kristna tron avgörande trossprånget  är att offret leder till  liv. Jesu offer lägger grunden, är det faktum på vilket all fortsättning vilar. Offret i Jesu efterföljd  är förutsättningen  för livet.

Kristen tro står och faller med detta offer. Den kristna tron förstådd på detta sätt blir därför etiskt bestämd. Den är obönhörlig i sin absoluta tro på att Jesu offer och alla offer i Jesu efterföljd leder till liv.

Bibelstudium i Vivalla den 6 april 2022

Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som ni utlämnade och som ni förnekade inför Pilatus när han hade beslutat sig för att frige honom. ¹⁴Ni förnekade honom som var helig och rättfärdig och begärde att få en mördare frigiven, ¹⁵och vägvisaren till livet dödade ni. Men Gud har uppväckt honom från de döda, det kan vi vittna om. ¹⁶Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt mannen som ni ser här och som ni känner. Den tro som kommer genom detta namn har gett honom full hälsa i allas er åsyn. (Apg 3:13-16)

Texten ovan är ett utdrag ur Petrus tal i Salomos pelarhall. Han höll det för människor som skockat sig kring Petrus och Johannes i förundran över att dessa i Jesu Kristi namn just botat en lam. Texten är alltså en i raden av  de läkedomsunder som Nya testamentet vittnar om.

Förutsättningen för undret var enligt Petrus vittnesbörd inte egen inneboende kraft. Allt berodde av Jesus, han den helige och rättfärdige, vägvisaren till livet som ”ni dödade” men Gud uppväckte.

Detta är i korthet det sätt att se som är typiskt för just Apostlagärningarna. Särskilt karismatiska rörelser som Pingströrelsen och Livets Ord har gjort denna Apostlagärningarnas teologi till sin egen och dessutom tillämpat den. Man tror eller trodde på att man i Jesu namn kunde bota sjuka, t o m uppväcka döda.

Trons riktpunkt är i texten ovan alltså Jesus, den helige, rättfärdige och vägvisaren till livet som ”ni dödade”,  men som Gud lät uppstå. På detta hänger allt. Detta är enligt Apostlagärningarna trons sanning, en sanning som bevisas av att den lame vid Sköna porten blir botad och i fortsättningen kan röra sig som alla andra.

Om detta kan sägas att tron på Jesus också kan beskrivas på annat sätt. Man kan som sker i evangelierna närmare berätta om Jesus och hans relationer till sin omgivning och låta detta bli det mest framträdande. Man kan också, likt Paulus, försöka bottna sin Jesustro  i försoningens hemlighet.  Det betyder  att se hur det sanna livet, Jesu liv, har sitt centrum i att denne tar på sig vad andra åstadkommit. Försoningen blir därigenom trons centrum. Man kan, och även det i Paulus efterföljd,  i tron uppleva hur förtröstan på Jesus frigör oss från lagiskt till en kärlekens fria umgängelse med varandra. Det betyder att lagen genom tron förvandlats från krav till gåva.

Av det följer att trons effekter också kan beskrivas på annat sätt än som här att den lame vid Sköna porten i ett nu blev botad från sin sjukdom. Dock måste tron på ett eller annat sätt åstadkomma något påtagligt. Om inte blir tron en önskedröm som vi kan ha men också vara utan. Det är nämligen med kristen tro som med trosföreställningar i allmänhet. Vi kan inte vara utan dem. Men de måste ha sin verkan för att de inte skall förflyktigas eller förvandlas till skadliga vanföreställningar. 

Hur blev det då i fortsättningen med under lika dem vid Sköna porten? Fråga pingstvänner och hängivna kristna med hemhörighet i Livets Ord. Är dessa kristna vänner ärliga svarar de att det inte alltid blev som de trodde det skulle bli. Även pingstvänners bön för sjuka blev inte en gång utan ofta verkningslös.

Tro bara inte att tron på Jesus för den skull är död. Bara så att kristen tro inte är en paradgata som löser alla problem. Sant är förstås att tron måste ha en verkan för att inte vara meningslös. Men verkningarna kan inte begränsas till läkedomsunder. Min egen väg är mer än annat att närma mig Jesus som försonaren, han som bär det andra inte kan bära. I detta ser jag undret över andra under, ett under mänskligheten inte kan vara utan. Men jag måste erkänna att även jag ber för sjuka. Varje dag överlämnar jag min dementa hustru till den Gud som lät Jesus uppstå från de döda.