(Se även ”Med mina glasögon 3”, 18 18 Knytblusdemonstrationen och tankesanningarna)

Bibelstudium i Vivalla den 25 april 2018

7Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter. 8Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede ett ögonblick, men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek, säger din befriare, Herren. 9Det är som på Noas tid, då jag svor att Noas flod aldrig mer skulle dränka jorden. Så svär jag nu att inte mer vredgas och inte mer rasa mot dig. 10Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren. (Jesaja kap 54 v 7-10)

Det som står i bibeln är inte sant. Det vågar t o m vänner påstå och det rakt i ögonen på mig. Det motsatta förekommer naturligtvis också. ”Allt är sant” får jag höra och detta ner till minsta bokstav. Hur jag själv ställer mig till sanningsfrågan lär den som följer mina bibelstudier åtminstone ha ett hum om. I dag får ni ytterligare något att fundera över i detta ämne. I det här fallet i dagens utläggning där texten hämtad från Jesaja 54 (Den andre Jesaja kap 40-55, se noter i bibel 2000)

Den ”sanning” vi här möter består av ett gudomligt tilltal. Den som tilltalas är Sion, en beteckning för Jerusalem och i förlängningen för Israel. I kapitlet innan talar Gud till ”Herrens lidande tjänare”. För mig är det uppenbart att det ena hör samman med det andra. Det är Sion som är ”Herrens lidande tjänare”. Alltså Gud talar via profeten i ett slags bildspråk, där bilden står för något som för den tilltalade är karakteristiskt.

Så långt befinner jag mig på fast mark. Man behöver varken vara troende jude eller bekännande kristen för att erkänna det troliga i min tolkning. Men sen tar jag med hela den kristna trostraditionen trossprånget och betecknar Jesus som Herrens lidande tjänare och den med Jesus samhöriga församlingen som Sion.

Profetian låter jag alltså gå vidare och gälla  fler än vad textorden ursprungligen gav anledning att förmoda. Sion hör samman med Herrens tjänare och Herrens tjänare med Jesus. Till detta hör att jag trosvisst påstår att det som var tillämpbart på Jesus också gäller mig som en i den kristna församlingen. Med andra ord att jag har del i Jesu livsöde.

Och vad blir det av detta för min och mina kristna trossyskons del? Att jag inte behöver bli förvånad om jag känner mig övergiven av Gud, inte tillintetgjord omdethänder som inte får hända. Jag behöver inte bli skräckslagen när Gud för mig ärsom vore han inte. När det gått så illa att jag tänker som vilken ateist som helst, behöver jag inte förtvivla. Gud är visserligen fördold, men enbart för en tid, katastrofen är visserligen oåterkallelig, men aldrig trots detta sanningens sista ord. För att parafrasera texten; Gud är inte enbart vrede, Gud är också och till sist mer än annat min befriare och frälsare. Förenad med Kristus vågar jag tro detta om så ”bergen rubbas och höjderna vacklar”.

Som jag ser det blottas i detta mitt vittnesbörd bibelns sanningsfråga på ett annat sätt. Sanningen blir en religiös fråga, en hjärtefråga. Alla andra sanningsfrågor kommer för mig  i andra hand.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 17 18 Maktens arrogans)

Bibelstudium i Vivalla den 18 april 2018

18Ni som är slavar, underordna er era herrar, lyd och respektera dem, inte bara de goda och hyggliga utan också de orättvisa.  19Den som härdar ut i oförtjänta lidanden därför att han har Gud för ögonen, han gör något stort.  20Vad är det för berömvärt i att tåligt ta emot hugg och slag när ni har felat? Men om ni står ut med att misshandlas när ni har gjort rätt, då är det något stort i Guds ögon.  21Det är vad ni har kallats till, ty också Kristus led, för er skull, och gav er ett exempel för att ni skall följa i hans fotspår.  22Han begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun.  23Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist.  24Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade.  25Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare. ( 1 Petrusbrevet kap 2 v 18-25)

Det går att läsa ut mycket ur orden ovan. Dock finns inte mycket att hämta om den angivne författaren, aposteln Petrus. Desto mer får vi veta om hur de kristna försvarade sig i en fientlig omvärld, framför allt om hur deras inre föreställningsvärld hjälpte dem till seger över det onda.

Kopplingen historia/överhistoria, läge/förhoppning belyses här både enkelt och åskådligt. Det är bara att ta till sig för att sedan fundera över motsvarigheterna idag. Om detta handlar detta bibelstudium.

Historiskt sett, dessutom konkret när brevet skrevs, måste de kristna i Mindre Asien vaka över sina liv. Deras tro var nämligen oacceptabel i de romerska provinser där de bodde. Deras taktik för överlevnad var underordning, underordning på ett för oss nutida kristna närmast oacceptabelt sätt. Hur skulle det ha sett ut om Martin Luther King gjort som de kristna i Mindre Asien under tidig kristen tid. Dessa accepterade rådande underordning. Den ogudaktige kejsaren skulle till och med äras, läser vi (1 Petr 2:17). Martin Luther King förordade passivt motstånd mot rådande tyranni, de kristna i Mindre Asien accepterade tyrannin.

Men tro inte att de kristna därför var blinda för det onda. De visste väl att de som kristna  handlat rättfärdigt. Ändå misshandlades de (1 Petr 2:20) Om detta påminns de i brevet, dessutom och det är textens själva poäng, att denna misshandel stod i heligt sammanhang. Det de utsatte för var något stort i Guds ögon

Deras lidande var att likna med vad som en gång skett med Jesus. Det var till och med en fortsättning på Jesu lidande, påminns de i brevet.

Och Jesu lidande vad var då det? När Petrus, låt oss för enkelhetens skull tillskriva Petrus brevet, skall redovisa det gör han det på ett alldeles speciellt sätt. Han berättar inte om det yttre skeendet vid Jesu död, inte ett ord om Golgata, inte ett ord om rövarna som korsfästes tillsammans med Jesus, inte ett ord om vad som skedde när Jesus gav upp andan.

Istället koncentreras allt på vad som skedde bakom det som syntes ske. Av historia blev överhistoria, av mänsklig iakttagelse blev allt betraktat utifrån Guds ögon. Och i denna överhistoria blev av korsfästelsen försoning, helande och nytt liv. Bakom det som hände med Jesus stod en Gud som i sin outgrundliga vishet förvandlade en avrättning till en försoning.

Varför detta här till de lidande kristna i Mindre Asien. Därför att deras lidande var kopplat till Jesu lidande. Det  var till och med  en del av detta lidande och därmed också en del i lidandets välsignelse.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 16 18 Med ”det förunderliga” som måttstock)

Bibelstudium i Vivalla den 11 april 2018

3Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna,  4att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna  5och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.  6Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. 7Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna.  8Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster.  9Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling.  (Paulus 1 brev till korinthierna kap 15 v 3-9)

Texten ovan är baktung. Bara kort handlar den inledningsvis om Jesu död, i fortsättningen desto mer om Jesu uppståndelse. Texten är dessutom den mest utförliga uppräkningen vi äger av vittnena till uppståndelsen. Extra intressant är att gränsen mellan vittnesmål om ”den köttsliga” uppståndelsen inte är skilda från vittnesbörd om ”andliga” upplevelser av möten med den uppståndne Kristus. Paulus, ”den minste av apostlar” hade ju mött den uppståndne  långt efter såväl påskdag som himmelfärdsdag. Så inte var det den Kristus man kunde ta och känna på Paulus mötte vid sin omvändelse i Damaskus.

Texten är baktung av bestämda skäl. Syftet är att betona uppståndelsens nödvändighet. Utan uppståndelse blir allt avhugget, livet blir till en tillfällighet. I slutändan blir tron meningslös, argumenterar Paulus (1Kor 15:17 f).

Lika illa hade det varit, tillägger jag, om texten varit framtung, om allt hade handlat om att ”Kristus dog för våra synder”, som om uppståndelsen inte också varit ett faktum. I så fall hade man fått tänka till uppståndelsen, föreställer jag mig. Vad annat gjorde väl inte ”de heliga” i Gamla testamentet när de ständigt talade om Guds makt över människan här och nu, men aldrig förmådde uttrycka sig i klartext om Guds makt över de döda.

I det långa loppet anser jag att det  måste vara balans mellan det som handlar om död och det som handlar om uppståndelse.  Både det ena och det andra behöver vi för att få grepp om helheten.

En kristen läser orden ”Kristus dog för våra synder” som en försäkran om att Kristus alltid finns vid vår sida. Han är med oss både när vi lyckas och när vi misslyckats, både när vi klarat av och när vi felat och missat målet. Att ”Kristus dog för våra synder” signalerar förlåtelse, upprättelse och nystart.

Detta är den ena sidan av saken. Den andra är att vi i samma andetag är förbundna med Kristi uppståndelse. I det djupaste misslyckande tror vi att uppståndelsens liv finns förborgat. Uppståndelsens liv finns t o m i de till synes meningslösa katastrofer som drabbar alla, vare sig vi är kristna eller inte.

Betoningen på denna uppståndelsen var för Paulus så angelägen att denne ägnade ett helt kapitel i 1 Korinthierbrevet (1 Kor 15) till att stryka under vikten. Detta är förklaringen till att detta kapitel blev så baktungt.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 15 18 Vägen till Gud är bred, men till Jesus är den smal)

Bibelstudium i Vivalla den 4 april 2018

Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud. Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: ”Vänden åter, I människors barn.” (Psaltaren 90 v 2 f)

Herrens hand har visat sin kraft. 16Herrens hand är höjd till seger, Herrens hand har visat sin kraft.

Jag skall inte dö, jag skall leva och vittna om Herrens gärningar. (Psaltaren 118 v 16 b och 17)

 Men Gud löste honom ur dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det inte var möjligt att döden skulle få behålla honom i sitt grepp. Apostlagärningarna 2 v 24

Bibeln är en brokig samling skrifter, tillkomna i de mest skilda sammanhang och sen redigerade i, jag vet inte hur många omgångar innan den fick sin slutliga form. Men när det väl var färdigt var det färdigt. Tro inte att bibeln från 200-talet och framåt allt eftersom ändrade form och innehåll. Tvärtom, den bibel vi har idag vilar på den gamla grunden.

Bibeln är brokig men den hålls samman av en grundtanke som i alla sammanhang går i dagen, Guds herravälde. I bibeln är det alltid Gud som ytterst har greppet. Ingenting sker utanför Guds maktsfär.

Vårt livslopp vilar i Gud. Födelse, växt, avtagande och död, allt är ytterst ett Guds verk. Nog kan vi påverka, påverka och fördröja, aldrig hindra. Åldrandet kan fördröjas, sjukdomar bekämpas, men allt bara till en tid. Guds ordningar kan rubbas, men gången aldrig förhindras. Döden undgår ingen. Liv och död vilar i Gud, det är bibelns entydiga budskap.

Till och med den gräsligaste av dödar, Jesu död på korset, skedde med Guds vetskap. Inte så att Gud ville Jesu död, det var ondskans andemakter som ville det. Men utanför Guds herravälde skedde det ändå inte. Denna Guds makt omvittnas i bland annat Apostlagärningarna. Det var inte i egen kraft Jesus uppstod. Gud lätdet ske. Uppståndelsen vilade i Gud, inte i Jesu egen makt, trots all den gudsnärhet Jesus förfogade över. Om det vittnar Apostlagärningarna genom ett ord på tre bokstäver lät.

Själv vilar jag tryggt i denna bibelns tro på att allt ytterst vilar i Gud. Inte ens när jag bevittnar de värsta hemskheter berövas jag min bibliskt förankrade tro på att allt ändå ytterst vilar i Guds händer. I min livskamp finns alltid gudstron med.

I evangelierna är vittnesbörden om Jesu kroppsliga uppståndelse många, i breven är beläggen för den uppståndnes kraft närmast otaliga. Det evangelierna berättar om tar jag till mig. Jag tror att det skedde som det står. Och det som de nytestamentliga breven vittnar om, den uppståndnes kraft att omforma våra liv, erfar jag. Det är en del av min dagliga verklighet. När jag glömmer, och det gör jag ofta, drar mitt liv i väg på ett sätt som jag skäms för. När jag låter Jesu levande Ande verka i mig, blir jag sån som Gud vill ha mig. Tro inte att jag nånsin i grunden tvivlar på detta.

Men ändå, de många vittnesbörden till trots, det yttersta skälet till att jag tror att Jesus uppstod, är att jag tror på Gud. I slutändan är det ändå Gud allt beror av. Allt har sin grund i att Gud låterdet ske. T o m Jesu uppståndelse beror av detta lät.