Bibelstudium den 28 juni 2023

Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna. 1 Kor 1:22-25

Den judiska fromheten blev inte sig lik sen Jesus kommit in i bilden. Denne skakade om de andliga grundvalarna. Av judendom blev kristendom, en kristendom som visserligen vilade och vilar på den judiska trons grundvalar men som genom korset fått en ny huvudinriktning..

Bibeltexterna är överens om att det var visheten som drabbades vid övergången. Matteus låter Jesus jubla över att det nu inte var de visa och kloka som visst bäst utan dem som var som barn. (Matt 11:25 ff) Associationen till profetian hos  Jesaja är tydlig. Där står ”Då är det slut med de visas vishet, de förnuftigas förnuft är borta (Jes 29:14 b).

Paulus prickar in det nya på ett annat sätt. All uppmärksamhet riktar denne mot korset. Korsets dårskap ställer han i relation till de heliga traditionernas vishet och låter denna korsets dårskap bli det på vilket trons liv i fortsättningen hänger. De visas vishet är inte längre något värt. (1 Kor 1:26-31)

Inte tu tal om att det blev som det var sagt. Kristen tro slog alldeles tydligt igenom i de lägre, obildade skikten av befolkningen. Detta både i de församlingsformationer som Matteusevangeliet låter oss ana och i de av Paulus grundade församlingarna.

Detta har i nutida kristendom lett till att andlighet inte anses ha med förnuft, slutledningsförmåga och klokhet att skaffa. Att tro är att drivas av Guds ande, inte av mänskligt förnuft. Allt skall läggas i Guds händer. Så lyder förkunnelsen särskilt i  av väckelse livade församlingar.

För min del klarar jag inte sådant tal. Alltför ofta döljs bakom upplevd andlighet endera oförnuft som i längden gör mer skada än nytta,  eller i i värsta fall förslagenhet och partiskhet.

Själv koncentrerar jag  trons ”dårskap” till en enda punkt, till Jesu kors, till  att Jesus dog för min  skull. Dessutom som en följd av detta,  till att låta detta kors spela med i allt jag har för händer. Korset  gör så förstått inte intrång på vare sig logik eller förnuft.  Däremot hanterar korset såväl logik som klokhet och ger det en plats underställd korsets försoning.

Däri ligger hela dårskapen, en dårskap som inte automatiskt attraherar människor med kunskap och positioner. Däremot ger denna dårskap hopp till dem som inget har eller dem som i mänsklig mening förspillt sina liv.

Ur denna dårskap växte en gång den kristna tron fram. Ur samma dårskap skall den en dag återkomma och bli till den förnyande den är menad att vara.

Bibelstudium den 21 juni 2023

Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. 1 Kor 1:22-24

Det må så vara att judarna begär tecken, men för mig är inte detta det väsentliga. Vad judarna bestått oss kristna med är en trostradition på gammaltestamentlig grund. Långt fram i tiden har vi skolats in i denna via bibelberättelser, bud och katekeser. Först under modern tid har denna trostradition underminerats och följts av nya. Men nytt är inte väsenskilt från gammalt. Även vårt moderna samhälle förutsätter medborgare som anpassar sig, inpassar sig och samspelar med gällande värderingar och normer. Hur det blir när denna anpassning uteblir känner snart sagt alla till. Gängbrottsligheten i Sverige har  blivit  ett enda långt exempel på följderna.

Ändå är kristen tro i Paulus tolkning inte främst trostradition hur viktig denna än är för den fariseiskt skolade Paulus. Den är ett helt oväntat ett  instick i denna tradition, en oväntad händelse som både förutsätter traditionen och vänder traditionen över ända. Detta när korsets död och uppståndelse omformar den judiska tron och därav skapar något nytt.

Detta kors tycks ha fört med sig att det är omöjligt att skapa ro i kristna sammanhang såvida man inte på något sätt sätter gränser för  korsets betydelse.

Försöken är visserligen legio. Det mest kända är förmodligen det katolska försöket att tygla tron via ämbete och sakramentsmystik. Det mest avskräckande när kristna uppfyllda av Anden bryter med den yttre världen för att leva under Guds direkta ledning. Tala om att leva i det blå.

Nu är det dessutom  så att den judiska traditionsbildningen tillpassad av Jesusord och kristen praxis många gånger fungerat. Åtminstone tycker jag det som lärt mig uppskatta både fastheten i och nyttan av trostraditioner. Till det kommer att min närläsning av särskilt Nya testamentet givit mig vatten på min kvarn genom att  visa vilka svårigheter det inneburit när Anden släppts fri. Tro nämligen inte att de nytestamentliga församlingarna var några mönsterförsamlingar. Den största av auktoriteter, Paulus, fick inte ens ordning på de församlingar han själv grundat.

Det är som om korset med det nya liv det förkunnar inte förmår skapa gemenskaper på annan grund än på den traditionella kyrkliga traditionens. Men än värre när vi går ner på det personliga planet. Jag tänker då främst på mig själv. När jag sliter mig loss från min trostradition, helt förlitande mig på Anden, är det aldrig långt mellan försök och misslyckande.

Korset har alltså i praktiken inte visat sig vara det försoningsmedel som det utger sig för att vara. Korset med sin Ande och sin uppståndelse verkar alltså vara en bräcklig grund för en stabil kristen identitet.

Det betyder inte att jag skall överge en kyrka som visat sig ha korset som inbyggd svaghet. Trots allt är det korset som skall segra. Trostraditioner i all ära, men det nya livet förutsätter korset. En dag skall det också visa sig att frälsningen inte vilar på trygga strukturer och hållbara traditioner utan på just korsets försoning.

Bibelstudium den 14 juni 2023

Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar. Matteus 3:11-12

Flera texter i Nya testamentet handlar om dopet. Det går inte att slå samman dem alla till en och sen tro sig få en sammanfattning av vad dopet står för. Därtill är texterna alltför olika.

Det betyder inte att där saknas gemensamma drag. För dem alla gäller att dopet är identitetsskapande. Genom dopet fastställs en människas identitet som kristen. Och med den identiteten är det så att den inte låter sig utplånas. Döpt är döpt. Ett dop till Kristus ändrar inte karaktär därför att det görs om. 

Gemensamt för doptexterna i Nya testamentet är vidare att de alla är kopplade till tron. Tro och dop är två sidor av samma sak. Förenklat är tron synlig i dopet, dopet är synliggjord tro.

Men sen skiljer sig doptexterna åt. Alldeles tydligt blir detta när man tar del av doptexten ovan från Matteus 3. Här ses dopet med Johannes döparens ögon. I Matteus teckning blir Jesus  domspredikanten som uppfylld av den helige Andes eld rensar, bränner upp för att i slutändan bevara det fullvärdiga till evig frälsning.

Det säger sig självt att denna text står på sina egna ben. Den låter sig ej förenas med dopbefallningen i Matteus 28 och den duger inte som tolkningsnyckel till Paulus utläggning av dopet i Romarbrevets sjätte kapitel för att ta de för mig tydligaste exemplen.

Vad då göra? Min egen hållning till Nya testamentets doptexter  är att ta vara på dopets koppling till tron och sen koppla dessa doptexter till trons uttryck i Nya testamentet. På den vägen kommer jag till Jesus och dennes förkunnelse. Där finner jag en frälsare som möter människor utifrån läge och behov. Stränga domsord byts vid behov ut mot mildaste smekningar.

Överfört på doptexterna betyder det att Johannes döparens version av Jesusdopet inte är den enda sanna synen på dopets och därmed också på trons innebörd. Men det betyder heller inte att den skall tvingas in i andra doptexters mönster. Vad då göra?

Själv har jag funnit att Johannes version av dopet och tron har ärende speciellt till mig. Johannes  skall minna mig om det ansvar som Jesus lagt just på mig. Nog vet jag att Jesu förbarmande också  gäller mig, men jag behöver också höra om kastskoveln och den förtärande elden.

Bibelstudium den 7 juni 2023

Prisa Herren, ni hans tjänare, prisa Herrens namn!

2Lovat vare Herrens namn nu och för evigt!

3Från öster till väster skall Herrens namn bli prisat.

4Herren är upphöjd över alla folk,

högre än himlen når hans härlighet.

5Vem är som Herren, vår Gud,

han som tronar så högt,

6han som ser så djupt ner —

vem i himlen, vem på jorden?

7Den hjälplöse reser han ur gruset, 

den fattige lyfter han ur dyn. 

(ur Psaltaren 113)

Med min utgångspunkt och med min tids sätt att uppfatta stämmer jag in i psalm 113 med följande bekännelse.

Livet bortom det ändliga livet låter sig ej förnekas.  Dess faktum är en förutsättning för våra ändliga liv. För detta liv bortom det ändliga finns ingen slutpunkt. Utforskandet av dess hemligheter har ingen ände. Kunskap om livets logik är en del av eget framåtskridande.

Detta liv bortom det ändliga benämner jag Gud. Detta utan att egentligen kunna famna vad jag talar om. Jag vet bara att livet bortom det ändliga livet inte låter sig förnekas. Gud låter sig ej förnekas.

Därför instämmer jag i psalmistens bekännelse. Jag gör det med en samlad mänsklighet. Vem kan nämligen förneka att Gud är upphöjd över alla folk. Vem tvivlar på att livets logik saknar gräns?

Det är sedan problemen kommer för mig och andra. När psalmisten bekänner: Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn, utsätts min tro för prövning och med den alla andras.

Vad som här påstås slår sönder trons logik. Den stämmer ju inte med verkligheten. Fattigdomens och umbärandets elände låter sig ju ej förnekas. Det meningslösa och onda är en ofrånkomlig del av vår verklighet. Att förbinda Gud med logiken låter sig göras man att säga att Gud är kärlek är att förneka verklighetens vittnesbörd.

Det är här treenighetsläran kommer in i mitt liv. Märk väl, den görs inte tydlig för mig genom Skriftens vittnesbörd. Den är nämligen inte en lära med ursprung i bibeln. Det närmaste man kommer i det stycket är en formulering i dopbefallningen i Matteus 28, där det står att dopet skall ske i Faderns och Sonens och den Heliga Andes namn. I övrigt finns ingenting att hänvisa till. Treenighetsläran är en skapelse av den tidiga kristna kyrkan. Den är kyrkans försök att reda ut förbindelsen mellan Fadern, Sonen och Anden.

Inte desto mindre är treenigheten och mer därtill nödvändig för mig. Guds logik är nämligen inte allt för mig, inte heller livets obönhörliga faktum.

Jag behöver Jesus  för att se att  Gud reser den hjälplöse ur gruset, och den fattige lyfter han ur dyn. Och jag behöver Jesusanden  för att se hur Jesu kärleksverk har sin fortsättning i mitt eget nu och i min egen verklighet.

Kort sagt kan jag inte leva utan treenighetsläran. Men biblisk är den inte.