Bibelstudium den 28 jan 2026

3Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. 4Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. 5Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus. 6Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. 7Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten. 2 Kor 1:3-7

Det påstått verkliga behöver inte stå för något verkligt. Det är rätt och slätt påstått men inget mer. Nästa steg på skalan är det upplevt verkliga, det man känner som något verkligt. Men inte heller det upplevda behöver vara verkligt i egentlig mening. Betydelsefullt kan det vara men det är en annan sak. Det verkliga däremot står på egna ben. Det är något som kan konstateras, något prövbart, allmängiltigt.

Paulustexten ovan, en del av inledningen till 2 Korintierbrevet, vad speglar den, det påstådda, det upplevda eller det som låter sig konstateras? Brevets fortsättning ger Paulus svar på den frågan.

Som Paulus såg det var den inverkan som Kristi offerdöd gjort på församlingen mer påstådd än verklig. Det var just  av den anledningen han skrev brevet, jag inte bara detta brev utan alla de brev han skrev eller inspirerade till.

Hade allt varit frid och fröjd hade det inte behövts några brev. Då hade det räckt med glada tillrop och bekräftande uppmuntran.

Men läget i de av Paulus grundade församlingarna och i övriga också för den delen, var sådant att av tron på den Jesus som gav sitt liv, blivit mer yta än innehåll. Därför måste brev skrivas, evangelier författas och strider utkämpas för att det Jesus en gång gjorde skulle bestå.

Och så har det fortsatt. Jesu lidande och hans offerdöd måste ständigt erövras på nytt för att evangeliet skall fortleva. Och när det överlever rotar det sig i miljöer där nöd råder och där Kristi försoning blir till tröst och upprättelse.

Trons sanning är nämligen något mer än motsägelsefri sanning och bevisbar verklighet i trång mening. Dess sanning visar sig i försonat liv och tröst i ett lidande som tillhör livets själva förutsättning.

Och till  denna trons sanning hör att den innebär en kamp där det påstådda, skall bli upplevt för att så småningom övergå i det sant verkliga.

Vi vet att det paulinska anslaget misslyckades. Om det vittnar inte enbart Paulus brev, utan de nytestamentliga skrifterna i sin helhet. Om det vittnar också kyrkans historia.

Men breven finns där liksom de bibliska skrifterna, alla vittnande om trons sanning men också alla om  mer eller mindre tydliga misslyckanden.

Men misslyckandena får inte slå ner oss. De skall inte leda oss till uppgivenhet utan tvärtom till förnyat sökande efter den försoning som är livets själva mening.

Bibeln läst som jag läser den är späckad med misslyckanden och tillrättalägganden. Detta inte för att jag skall förneka dem, utan tvärtom för att bejaka dem. Först då finner jag vägar att med Paulus finna det som är trons själva kärna, eller om man så vill, sanning. Den heter försoning i en tillvaro som inget mer behöver än just korsets försoning.

Bibelstudium den 21 jan 2026

2Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk. 3Dag talar till dag därom och natt undervisar natt. 4Det är inte tal, det är inte ljud, deras röster kan inte höras, 5men över hela jorden når de ut, till världens ände deras ord. Där har han rest ett tält åt solen, 6den liknar en brudgum som lämnar sin kammare, en hjälte som gläds åt att löpa sin bana. 7Den stiger vid himlens ena ände och når i sitt kretslopp den andra. Ingenting är gömt för dess glöd. (Psalm 19 första delen)

8Herrens lag är utan brist, den ger liv på nytt. Herrens lära är sann, den gör den oerfarne vis. 9Herrens påbud är rätta, de ger hjärtat glädje. Herrens befallningar är klara, de gör blicken ljus. 10Herrens ord är rena, de skall alltid bestå. Herrens stadgar är sanna, de är alla rättfärdiga, 11mer åtråvärda än guld, än rent guld i mängd, och sötare än honung, än självrunnen honung. 12Genom dem blir din tjänare varnad, att följa dem ger riklig lön. 13Vem känner sina fel? Fria mig från synder jag inte vet om, 14men hindra mig också från öppet trots, låt det inte få makt över mig! Då är jag utan brist och fri från svåra synder. 15Ta i nåd emot mina ord, mitt hjärtas bön till dig, Herre, min klippa, min hjälpare. (Psalm 19 andra delen)

Psalm 19 i Psaltaren består av två delar där den ena delen inte hör ihop med den andra. Varför de fogats samman till en enhet vet ingen. I sak förmedlar den första delen grunden till alla former av gudstro, den andra den judiska och i förlängningen också den kristna gudsbetraktelsen. Här lägger jag ut psalmens första del.

Bortsett från några spår av förvetenskaplig världsbild,  eller kanske snarare en poetisk betraktelse, är den första delen av psalmen  allmängiltig. Så allmängiltig att den första delen av psalmen utan våda kan strykas. Den skildrar en verklighet som talar för sig själv. Och en människa som inte är inkapslad i sin egen trånga verklighet kan tolka dess förkunnelse.

Att som psalmisten besinna verklighetens under och erfara det märkliga i att under ett antal år få leva i det under som ett människoliv innebär, skapar förundran. Denna förundran är eller borde vara allmängiltig oavsett livsåskådning.

I vårt  inre väcks tanken att bakom till och med det tillfälliga och oförutsebara, det vi kallar slump, finns en skapande vilja av för oss ogenomträngligt slag. Vad vi som tänker så  kallar denna urkraft skiftar. Psalmisten som står i den judiska trons sammanhang talar om Gud. Beteckningen är sekundär, saken det avgörande. Och denna förundran är i sin tur den reaktion som tydligare än annat visar att vi  förmår reagera även på annat än egna inneboende drifter eller för den delen också på annat än det vi med förnuftet kan omfatta.

Det betyder att erfarenheten av Gud, beteckningarna må skifta, tillhör det för oss givna.Tron på Gud  behöver människan inte söka, den tron äger hon som en del av själva livet. Och dess uttryck är förundran, kan i sin grundform inte vara något annat.

Det som hotar denna trons normalitet är som jag ser det av flera slag. Det ena är att vi blir oss själva nog. Vi stänger oss ute från allt som inte rör oss själva. Vi söker vårt eget bästa, är i alla sammanhang betingade att göra detta. Den andra faran är att vi blir så uppfyllda av att förstå det under som heter liv, att detta blir allt. Vi blockerar det inom oss som heter förundran. Den tredje är att vi skapar oss våra egna gudar.  Det är den uppenbarade religionens fara.

Bibelstudium den 14 jan 2026

14Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes, 15som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig ande. 16Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. 17Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig ande. Apostlagärningarna 8:14-17

Den kristna livshållningen låter sig sammanfattas i begreppet tro och den kristne får heta troende. Så i Apostlagärningarna som idag. Tron är förenad med en yttre handling dopet, där hela det kristna livet föregrips i en enda symbolisk handling.

Tro, dop och en kristen livshållning är således tre delar av samma sak. Återstår det väsentliga, förverkligandet. Det som är föregripet skall konkretiseras i faktiskt liv.

Det är med dopet som livet i sin helhet. Det nyfödda barnet föds in i ett liv som förväntas förverkligas efter bestämda mönster. All uppfostran skall förstås utifrån denna helhetssyn.

Åter till dopet och specifikt till dopet som det betraktas i Apostlagärningarna. Dopet blev inte som det var menat i den värld som Apostlagärningarna skildrar. Det blev ett ”bara” över detta dop. Helig Ande kom att saknas. I och med detta kom inte dopet att bli vad det var avsett att vara. Det hela löstes av apostlarna, läser vi. De lade händerna på de döpta och därmed utlöstes dopets hela potential. Via apostlarnas händer frigjordes helig Ande och därmed också dopets hela inneboende kraft.

Vad lära av denna Apostlagärningarnas undervisning? Är det bara att ta efter som vissa kristna samfund anser?

Om det vore så enkelt. Under historiens gång har det gång på gång visat sig att dopets inneboende problematik visst inte lösts genom så kallat dop i den heliga Ande. Elakhet och småsinthet frodas i lika hög grad i så kallade karismatiska samfund som i andra.

Skall man då ge upp och nöja sig med s k ”vanekristendom” som i många fall nog rör vanorna men inte hjärtat?

Absolut inte. Den kristnes hela liv behöver vara inriktat på att finna den helige Ande, en ande som hjälper oss att förverkliga vad vi genom dopet är menade att vara. Själv har jag gjort det till min livsuppgift att få del av den Ande som hjälper mig att leva.

Men jag tar det inte så enkelt som Apostlagärningarna tycks göra. Jag förenar f a min längtan efter Gud med sanningssökande. Och jag nöjer mig inte med att bli översköljd av av känslor av gudsnärhet. Sådana söker jag inte ens. Vad jag söker är en tro där korsets försoning drabbat hela min inre varelse. Det unnar jag inte bara mig själv utan hela min omgivning. Att drabbas av korsets försoning är för mig att bli döpt i den helige Ande.

Bibelstudium den 7 jan 2026

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, 2gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, 3fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. 4Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. 5Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. 9Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, 10för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, 11och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. Fil 2:1-11

Här jesusförståelse när den  befinner sig på sin höjdpunkt. Med bilden av Gud inom sig blev Jesus inte enbart en av oss utan dessutom den som levde för oss och dog för oss. Det är korsets predikan.

Detta behövde de kristna i Filippi före allt annat  ta till sig. De behövde veta att deras trosgemenskap vilade på ett offer som inte visste gränser, en kärlekshandling där den högste offrade livet för den som inget tycktes vara. Detta och inget annat behövde filipperna höra när Paulus, deras fader i tron, befann sig i fängsligt förvar och de gamla trostraditionerna med sina förankringar i folksjälen  åter började locka dem tillbaka till sina gamla judiska grundvalar.

Så helt annorlunda är det inte bland oss. Kanske bara så att en presumtiv Paulus inte behövde påminna utan upplysa. Upplysa oss om att korset predikar ett allt annat överskuggande offer med de mest genomgripande konsekvenser. Men för de flesta av oss finns inte, som för filipperna, en traditionell judisk tro att vända tillbaka till. Däremot är vi förankrad, vare sig vi tänker på det eller inte, i de för tiden gällande trostraditionerna med sina föreställningar och påbud. Det är gentemot dessa vi idag skall rikta Paulus korspredikan med dess entydiga budskap.

Denna Paulus  korspredikan skapar inte tro om någon hade föreställt sig det. Utan någon form av tro lever nämligen ingen. Men den nydanar tron och i och med detta också sinnelaget. Framför allt omskapar den prioriteringar och därmed också inriktning. Har man nämligen inte förstått att Jesus kors har sin grund i en kärlekshandling är detta av nöden.

Nu är det så att visst måste sättas före annat. Så i det dagliga livet som i vårt trosliv. Inser man inte det utan sätter allt på rad blir allt mekaniskt och därmed också omänskligt. Detta behöver inte minst vi, för vilka tron blivit en levande angelägenhet, besinna oss inför. Idag påminns vi om korset förstådd som en allt överskuggande kärlekshandling som det för tron grundläggande med de mest genomgripande konsekvenser.

Det är emellertid mycket som kämpar om rangplatsen i den kristna tron. I en tid av påstådd ateism känns det som den allt överskuggande sanningen  vore gudstrons förankring i varat som det grundläggande faktum som gör vördnad för livet och någon form av gudstro oundviklig.

Detta faktum förbinder jag med Jesu offer som en kärlekshandling. Därmed får också  korset den plats det förtjänar.