Bibelstudium den 26 juli 2023

1 På rätt och rättfärdighet vilar din tron nåd och trofasthet finns hos dig. Lycklig det folk som vet att hylla dig, Herre de får vandra i ditt ansiktes ljus. De gläder sig ständigt över ditt namn och jublar över din rättfärdighet, ty du är deras styrka och glans. Genom din ynnest vinner vi seger, ty vår sköld tillhör Herren, vår kung tillhör Israels Helige… Psalt 89:15-19

2 Men nu har du stött bort din smorde och förkastat honom i vrede. Du har brutit förbundet med din tjänare, du har trampat hans krona i stoftet…Psalt 89:39 f

3 Lovad vare Herren i evighet. Amen, amen, amen (Psalt 89:53)

Ovan tre karakteriserande citat från psalm 89 i Psaltaren en psalm framförd i diktens form av Etan, esrachiten. Det första citatet står för visionen, om man så vill psalmisten Etans  trosövertygelse. Det andra för verkligheten, den verklighet som inträffade  när allt denne trott på och erfarit gått i kras. Det tredje, psalmens slutord, en lovsägelse till den Gud som både upphöjer, stöter bort och förkastar.

Överfört på historisk verklighet handlar psalmen om Israels uppgång och fall. Av löftesfolket blev en folkspillra som på 500-talet före Kristus tvingades lämna sitt land och leva i exil.

Också vi kristna tror på  Israel som löftesfolket. Men vi läser Israels öden  utifrån ögon öppnade av Kristus. Och med de ögonen ser vi före allt annat det stora i det lilla. Vi har erfarit hur våra liv ändrar riktning när Kristus får bli den konung som Etan esrachiten kallade Israels helige. Och det går förunderligt lätt för oss att i tro på Jesus stämma in i Etans ord när denne i sin trosvision vittnar om Guds seger över onda makter (Ps 89:10 f) liksom i dennes jubel över hur Gud upprätthåller sin skapelse och sina ordningar. (Ps 89:12-19)

Men det blev inte vare sig som Etan tänkt sig eller vi föreställer oss. För Etan krossades drömmen i den babyloniska fångenskapen, för oss i skeenden som motsäger vår vision av Gud som skapelsens Herre och av Kristus som frälsaren.

För Etan ledde detta till att denne konstaterade; du har stött bort din smorde och förkastat honom. Du Gud har brutit förbundet och trampat din smordes krona i stoftet. Själv ropar jag hellre med Jesus på korset. ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”.

För Etans del ledde Guds straffdom till att denne som ett sista ord ropade ”Lovad vare Herren i evighet. Amen, amen, amen”. För Jesus att denne i sin gudsövergivenhet ropade ”I dina händer Herre Gud, överlämnar jag nu min Ande.”

Själv gör jag helst som Jesus. Det jag äger av värde har jag ju i honom.

Bibelstudium den 19 juli 2023

Sedan sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar. Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike.« Matteus 16:24-28

Ovan en text som i likartad form återkommer i de tre synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas)

Först grundläggande om min syn på evangelierna. För mig och för många med mig skall evangelierna betraktas som tidiga berättelsetraditioner i de första kristna församlingarna. Om de är de tidigaste låter jag vara osagt. De tidigaste paulusbreven lär vara äldre än de färdigformulerade evangelierna.

Evangelierna speglar Jesu framträdande, är således inga exakta återgivanden av vad som verkligen skedde. De skall ses som berättelser om Jesus sammanställda i efterhand. Redan de tre synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) med sina inbördes variationer visar detta.

Själv har jag den tron att speciellt jesusorden i evangelierna är autentiska. Man levde i en tid där minnesträning var viktig. Jag tror mig veta att särskilt lärjungarna satte en ära i att både minnas och återge Jesu ord på ett närmast exakt sätt. Det hade man sin judiska bakgrund att tacka för. Där hörde det till ordningen att rabbinens ord memorerades av dennes lärjungar.

Vad kan mot den bakgrunden sägas om texten ovan?  Att den äger en hög grad av autenticitet. Den speglar den religiösa feber som grasserade under den tid Jesus framträdde liksom under kristendomens första tid. Allt var i breda kretsar inriktat på tidens snara slut och Guds upprättelse av sin skapelse. Lägg dessutom märke till att Jesus delade sin tids förväntan på tidens slut och gudsrikets upprättande. Denna upprättelse skulle ske i ett kosmiskt skeende där människoson (Jesus som frälsargestalt), och änglar träder fram för att döma och upprätta. 

Så nära slutet var man, förkunnade Jesus, att alla inte skulle hinna dö förrän denna slutliga uppgörelse skulle ske.

Men så blev det inte. Jesus hade således fel. Det finns nämligen ingen anledning att skylla på att bibelordet som säger detta  inte skulle vara autentiskt. Jesus var ju ändå i långa stycken en profet i tidens stil som förkunnade gudsrikets snara ankomst.

Men Jesus var mer än en profet med tidens slut för ögonen. Om det vittnar textens övriga Jesusord också dessa menade att vara förpliktande. Till tron hör, förkunnar Jesus där, offer, beredskap till offer av sig själv för Jesu skull.

Hur ställa sig till dessa Jesu två utspel. Det ena där Jesus i tidens stil, förkunnar tidens snara slut. Det andra där Jesus kräver allt av oss, skulle det så vara våra liv.

Med respekt för det uppenbara tvingas jag erkänna följande. Den första kristna församlingen levde med tidens snara slut och Jesu snara återkomst för sina ögon. Det gjorde också Jesus. Men någon människoson på himmelens skyar fick de första kristna aldrig uppleva. Detta trots Jesu löfte.

Det andra är att Jesus ställer villkor. Efterföljelsen skall vara villkorslös. ”Att förneka sig själv och ta sitt kors på sig” är själva förutsättningen för lärjungaskap, förkunnar denne.

Det ena är förankrat i profetior om tidens snara slut, det andra i ett faktum, Kristi kors. Både det ena och det andra är autentiska Jesusord, där det ena speglar en föreställningsvärld, det andra en livshållning. För mig är föreställningsvärlden tidsbestämd, livshållningen förpliktande. ”Att ta sitt kors på sig” är själva utgångspunkten för mitt liv.  Utifrån denna utgångspunkt vecklar sedan  hela den kristna tron ut sig.

Bibelstudium den 12 juli 2023

Herrens ord kom till mig:

Innan jag formade dig i moderslivet 

utvalde jag dig, 

innan du kom ut ur modersskötet 

gav jag dig ett heligt uppdrag: 

att vara en profet för folken. (Jeremia 1:4 f)

Med dessa ord  inleder profeten Jeremia vittnesbördet om sin egen kallelse till profet. Jeremia verkade från 620-talet till 580-talet f Kr och har gjort sig känd för sin predikan om folkets skuld. Den babyloniska fångenskapen, det utvalda folkets genom tiderna största katastrof, berodde på att Guds folk övergett sin Gud och sin av Gud givna tro. Detta predikade Jeremia åren innan katastrofen för Israel (Juda) inträffade och för det straffades han hårt av de egna. Så långt allmänt om profeten Jeremia.

Man kan och skall läsa bibeln och därmed också  Jeremia bok historiskt. Det betyder i det här fallet att med alla upptänkliga metoder försöka finna ut den historiska sanningen bakom profetens ord. I det arbetet har man hjälp av den till Bibel 2000 hörande uppslagsdelen. Jag vet inte hur många gånger jag upprepat detta.

Men historisk läsning är inte allt. Guds ord är mer än historia. Man skall också fördjupa sig i tankar över vad Gud genom Ordet vill ha sagt till mig. Man kan kalla det en trons läsning av Ordet.

Till denna läsning hör att generalisera, göra det som sägs vid specifika tillfällen till sanningar som inte bara gällde då utan har sin tillämpning även nu.

Textordet i dag är för mig själva paradexemplet på att det är möjligt att göra en sådan tillämpning. Med ett samlat bibliskt vittnesbörd i ryggen, där Jesus får vara Ordets yttersta garant, är det för mig ingen tvekan om att ordet om att Gud utvalt Jeremia redan före födelsen har en allmän tillämpning.

Tillämpat på mig visste Gud vem jag var redan innan jag var född. Barnsligt uttryckt fanns jag som en tanke hos Gud. Och inte bara mig gäller detta. Mer än en gång har jag sagt till unga människor jag möter: det hände på den tiden då du fortfarande enbart fanns till som en tanke hos Gud.

För mig är det en av gudstrons konsekvenser att ha det synsättet. Det lägger grund för min trygghet som människa. Vad som sker, allt vilar ändå ytterst i Guds händer. 

Men det är också påkostande.  Det leder mer än annat till vördnad för livet och då även för det liv som till det yttre inte tycks mycket värt. Så påkostande att jag ständigt behöver ha min frälsare vid min sida. Det blir inte enbart en teori att Jesus i sin kärlek dog på korset för min skull.  Det blir själva livslinan för mig. 

Jag behöver korsets försoning för att orka se att allt liv i slutändan ändå vilar i Guds händer, den Guds händer som kände till mig redan innan jag var född.

Bibelstudium den 5 juli 2023

Älska era fiender

Men till er som vill lyssna säger jag: älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er. Slår någon dig på ena kinden, så vänd också fram den andra. Tar någon ifrån dig manteln, så hindra honom inte från att ta skjortan också. Ge åt alla som ber dig, och tar någon det som är ditt, så kräv det inte tillbaka. Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem. Luk 6:27-30

De två föregående bibelstudierna har handlat om korset. Ingångarna har varit lite olika i de två studierna. Trots det  kan det inte ha undgått någon att jag betraktar korset och korsets konsekvenser vara  något som rubbar trons enhetlighet. 

Tron, det betyder den tro som Jesus föddes in i, stod på judisk grund. Dess grundfäste var och är utväljelsen. På utväljelsens, om man så vill på det utvalda folkets grund, vilar bibeltexterna. Dess etiska grundmotiv är kärlek, en ”inifrån ut kärlek”. Genom att Gud visar sitt folk kärlek, i förlängningen att vi kristna vårdar oss om de våra, skapas en inre  kraft som spränger gränser.

I och med att korset blev den kristna trons själva grundmotiv blev det gnissel i trosmaskineriet. Det skapade oreda att Jesus levde och dog inte bara för trons folk, utan för alla.

Denna oreda exemplifieras i texten ovan som är hämtad från  Lukas s k slättpredikan. Jesu ord att älska sina ovänner, att ge en tiggare inte bara manteln utan även skjortan, att ge åt alla som tigger och att aldrig kräva tillbaka, är för mig exempel på just denna oreda. Ja inte bara oreda, det hela ändar i inre kaos när jag bjuds att älska mina fiender och göra gott mot den som hatar mig. Sånt är ju mot naturen.

Den oreda som detta kors ställt till med har lett till att katolikerna behöver helgon som förmår det vanligt folk inte orkar. Vi med luthersk tro säger att trons lydnad är själva höjdpunkten. I ögonblick av himmelsk förlåtelse kan undret ske att vi t o m älskar våra fiender. Hur de reformerat tänker vet jag inte säkert. Helgelserörelserna föreställer sig en kristen elit som klarar av det som för andra är omöjligt.

Själv bekänner jag högt och lågt att korset gjort allt omöjligt. Den villkorslösa kärlekens evangelium låter sig varken fångas in eller göras begriplig. Jag, tillsammans med alla som med öppna ögon tar till sig evangeliet, ställs inför det omöjliga. När korset tillåts skjuta in sig, inte bara i de heliga texterna utan också i mitt samvete, blir tron omöjlig. Ändå är det min övertygelse att det är på denna kärlek utan gräns som livets och därmed också min frälsnings  sköra tråd hänger.