Bibelstudium den 30 aug 2023

Ni är utestängda från Kristus, ni som söker er rättfärdighet i lagen; ni har hamnat utanför nåden. Ty vi väntar oss i vår ande att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp. I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek.(Gal 5:4-6)

Ovan för mig ett kärnord där allt innehålls i få ord. Här påminns jag om att lag, om än så nödvändig, måste bottna i en tro som tar sig uttryck i kärlek. I fortsättningen ett försök till aktuell tillämpning. Mitt fokus är de aktuella koranbränningarna.

Lag får i detta sammanhang stå för en av den västliga modernitetens grundlagar, den om mänskliga rättigheter. Tillämpad på koranbränningarna säger den i min tolkning; du får kränka saken men inte personen. Med andra ord får du spotta på det heliga, men inte på dem som håller något för heligt. Tron är alltså fri men människans värde och värdighet är skyddad.

För mig är det en rimlig tolkning av bibelordet ovan som förutsätter att lagen visserligen är nödvändig, t o m helig, men inte tillräcklig. För att den skall komma till sin rätt behöver den vara grundad i kärlek, Kristi kärlek.

Det betyder att jag har all rätt i världen att gå hårt åt föreställningar som jag menar inte hålla måttet. Detta utan inskränkning, religiösa som andra.

För min del drar jag ingen skarp gräns mellan religiösa föreställningar och andra tankemönster. Vi lever här i det sekulariserade väst i den föreställningen att vi trängt undan alla religiösa föreställningar och förpassat dem till privatlivet. Det finns ingen osanning som är större än denna. Vi kan inte leva utan metafysiska trosföreställningar. Eliminerar vi vissa kommer andra i dess ställe. 

Insikten i detta har för mig blivit så viktig att gjort det till en av mina huvuduppgifter att kritiskt granska den föreställningsvärld som vi i vår enfald tror vara en tjänare under vetandet. I den meningen ser jag det som min uppgift att avslöja trosbetingade trosföreställningar, analysera dem, kritisera dem och när så är motiverat, lovprisa dem.

 Hade jag mera grundläggande insikter i Koranen och därtill mer kännedom om muslimsk mentalitet, skulle denna kritik också kunna gälla Islam. Nu inskränks min kritik till svensk mentalitet vars kännetecken enligt min mening är dess oförmåga att inse trons nödvändighet. F a ser man inte det nödvändiga samspelet mellan tro och vetande, ett samspel som fungerar vare sig man inser det eller inte.

För egen del är jag alltså inte frestad att bränna några Koraner. Jag gisslar hellre det svenska politiker och makthavare står för. Men jag är noga med att inte spotta på dem. Det måste vara skillnad mellan sak och person.

Men min tillämpning på de aktuella koranbränningarna är klar. Kritisera gärna Islam, men låt bli att spotta på muslimer. Med andra ord; förbjud allt vad Koranbränningar heter.

Bibelstudium den 23 aug 2023

Låt inte bedra er, mina kära bröder. Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. Enligt sitt beslut födde han oss till livet genom sanningens ord, för att vi skulle bli den första skörd han får från dem han har skapat. Håll detta i minnet, mina kära bröder. (Jakobs brev 1:17 ff)

Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste. (Jakobs brev 1:22)

En tumregel när du läser Jakobs brev; ta fasta på det allmänmänskliga, inse att det Jakob skriver står på allmänmänsklig grund. Utifrån detta allmänmänskliga skall det för brevet speciella läsas.

För det allmänmänskliga i textutsnitten ovan står att allt vi äger och har ytterst är en gåva. Vi tar oss inte livet, tar oss inte våra förutsättningar, tar oss inte de yttre omständigheter vi råkat hamna i.  Ytterst är allt en gåva. En gåva på gott och ont kan man tycka, men ändå en gåva som vi är satta att ta vara på.

Det speciella är att gåvans givare specificeras. ”Himlaljusens fader” den fullkomlige, den för oss obegriplige är givaren, menar Jakob, utifrån sin alldeles speciella position. Mycket talar för att denne Jakob var Jesu bror.

Utan denna anknytning, ja utan anknytning över huvud taget till den kristna trostraditionen, ser  den ”djuptänkte” själva livet som tillvarons urunder, ett urunder som inte låter sig förnekas. Och livet tar vi oss inte det ges oss, det ges både natur, djur och människor.

Till det speciella hör framför allt att Jakob, som talar till sina kristna medsyskon i hela den då kända världen, förutsätter att dessa fått del något nytt, något unikt, sanningens ord.

Vad detta sanningens ord står för är outtalat, förmodat, i sammanhanget självklart. Detta självklara är för mig Kristus. Vad annars än sanningens ord var det denne både förkroppsligade och uttalade.

Om detta sanningens ords konsekvenser är Jakob desto mera tydlig. Det är inga konstigheter han räknar upp när han exemplifierar vad ordets görare står för. Det handlar, för att ta det viktigaste, om hur rik skall förhålla sig till fattig, om att ord ovillkorligen hör samman med handling, om att styra sin tunga  och att inte vara övermodig. 

Tron på Jesus är alltså det det speciella, egenartade, konsekvenserna av tron däremot så allmängiltiga  att man inte behöver vara kristen för att ställa sig bakom dem.

Det innebär alltså inga konstigheter att leva som en kristen för den som tror som Jakob. Det mesta är självklart.

Ändå är det svårt att få till det. Så svårt att det kräver förankring i djupare skikt i vårt inre för att vi skall bli det vi är menade till. Vi behöver bli förankrade i sanningens ord, sade Jakob och med honom en hel kristenhet. Det betyder en Jesus som tagit sin plats ända nere i hjärteroten.

Bibelstudium den 16 aug 2023

De började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: »Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.« Luk 9:46-48

Evangelierna ser jag som för kristen tro ovärderliga och kortfattade berättelsetraditioner. Dessa är källan till allt vi vet om vad Jesus sade och gjorde. I dessa berättelsetraditioner dyker barnet upp i korta distinkta, varandra besläktade formuleringar, som läggs i Jesu mun. Dessa är inte exakt likadant formulerade i de olika evangelierna men så pass lika i både ordval och innehåll att även kritiska bibeltolkare inser att här är det Jesus själv som talat.

Och inte bara så. Jesu ord om barnen har också överraskande saker att säga om tro. Den tror som i mötet med ett barn (alternativt en försvarslös vuxen) upplever sig  möta Jesus.

Kan man tolka satsen  ”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig” på annat sätt? Som om inte detta vore  nog; den som tar emot ett barn  i Jesu namn tar också emot ”honom som har sänt mig”, d v s Gud. Detta inte därför att barnet äger en fördold förmåga, en hemlig fullkomlighet. Tvärtom är bristen på förmåga barnets kännetecken.

Som tankeräcka sätter detta tal myror i huvudet på mer än en kristen. Vad får det för följder på allt det andra som bibeln också säger, frågar vi kristna oss. Och våra judiska trossyskon frågar sig hur det då blir med det judiska folkets utvaldhet om utvaldhet stavas oförmåga. Ateisten i sin tur får vatten på sin kvarn. Som om Gud går att förena med utsatthet och nöd?

Som livshållning däremot visar sig Jesusorden äga sin kraft. 

Men innan jag kommer till detta åter till evangelierna som berättelsetraditioner där evangelisterna tagit vara på givet stoff när de utformat sina evangelier. Påfallande är hur de faller varandra i talet. Att Lukas hämtat mycket från Markus är inte att ta miste om. Men han fogar också till sitt eget. Låt mig ta slutorden i texten ovan som exempel. Där står ”Ty den som är minst av er alla han är stor”. Detta är Lukas alldeles egna ord, hans egen variant på ett Jesusord, eller en konsekvens av det Jesus påståtts ha sagt.

I sak påstår Jesus via Lukas att en Jesu lärjunge skall kännetecknas av att hon inte tror sig eller behöver vara stor. Tvärtom är kvalifikationen utsatthet. Först den utsatte äger en frälsare. Därför behöver lärjungarna inte tävla med varandra. Barnaskapet beror ju av behovet inte av förmågan. Den mest behövande i lärjungakretsen är därför med Guds mått den störste.

Sen är det en annan sak att lärjungarna skildes åt i förmåga. Vissa hade fått mer av både gåvor och förmåga än andra. Men sånt ledde inte till storhet mer till tacksamhet. Men det tycktes inte lärjungarna ha fattat, inte vi sena tiders kristna heller.

Bibelstudium den 9 aug 2023

Dom över utsugare

4Hör detta, ni som trampar på de fattiga

och utrotar de svaga i landet!

5Ni säger: »När är nymånadsfesten över

så att vi kan sälja säd,

och sabbaten

så att vi får öppna kornboden?

Då skall vi minska måtten

och lägga på priserna

och fuska med vågen,

6köpa de fattiga för pengar

och de nödställda för ett par skor

och sälja spillet som säd.«

7Herren har svurit vid Jakobs stolthet

att aldrig glömma något de gjort. (Amos 8:4-7)

Det stora är inte det lilla, men vilar på det lilla. Det är vad jag vill säga när jag idag närmar mig profeten Amos.

Om det stora har profeten Amos mycket att säga i sina profetior, en del som är långt ifrån självklart ens i sitt ursprungliga sammanhang, annat som är gemensamt stoff för alla de bibliska profeterna. Till detta senare hör följande. Jag citerar från Amos 3 ”Ni är de enda jag har tagit mig an bland folken på jorden. Därför skall jag ställa er till svars för alla era synder” (Amos 3:2) Det betyder att profeten Amos, liksom för övrigt hela bibeln är förankrad i den så kallade utväljesetanken. 

Men det är bakgrund, inte huvudsak. I dag tillhör utväljelsetanken det jag ovan kallat det stora. Nu skall det handla om det lilla, det lilla som det stora vilar på och i.

Det lilla står för ärlighet och redbarhet i det lilla. För Amos del att inte utnyttja fattiga människor för sina syften, f a att inte lura dem i affärer. Profeten Amos har gått till historien för detta sitt sociala ansvar. Om det har Stig Lindhagen skrivit i sin avhandling om samhällskritiken i Israel, eller i förkortad form i dennes ”Profeten Amos”, som finns tillgänglig på Bokbörsen för en billig penning.

Ni som läser mig vet att jag inte skyggar ens för kritik av innehållet i bibeln. Den kritiken gäller inte den i bibeln ovan apostroferade utväljelsetanken, att Israel är utvalt före alla andra folk. Den tanken får för mig sin slutliga lösning i och med Jesus och därmed också för oss. Den lösningen kan sammanfattas i orden; I de avseenden vissa av oss är mer utrustade än andra, åligger det oss att stå till tjänst med det vi som vi äger som andra inte har.

Nu är det inte så helt med detta ens i bibeln. Hur ofta skildras inte hur Israel tar för sig på andras bekostnad i gammaltestamentliga bibeltexter. Och som det börjat har det fortsatt i såväl judendom som kristendom. Utvaldhet har blivit ett privilegium när den är en förpliktande gåva.

Det går att testa om denna utvaldhet är det ena eller det andra. Prövostenen är oftast hederlighet i det lilla. Man tar som privilegierad inte för sig på andras bekostnad, vare sig ekonomiskt eller på annat sätt. Och man ljuger inte, eller ställer till rätta för den egna framgångens skull. Detta vare sig storpolitiskt eller privat.

Man behöver inte nödvändigtvis ha skarp hjärna för att kunna pröva detta.  När någon uppenbart vrider till det så att det skall passa den egna sanningen är det dags för misstro.

Partiskhet som leder till egen fördel är ett osvikligt tecken på att det inte står rätt till. När någon ensidigt talar i egen sak skall man alltid fundera över hur det är med dennes stora sanning. När det är som det var under Amos tid, att rika skodde sig på de svaga, råder ingen tvekan. Då måste det vara fel även på de stora sanningarna. De stora sanningarna vilar nämligen på de små..

Och hur var det  med Jesus? Närmast paradigmatiskt vilade Jesu stora sanningar i hans små.

Bibelstudium den 2 aug 2023

Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den. (Matteus 7:13 f)

Till vardags läser jag första Korinthierbrevet. Jag gör det lugnt, systematiskt och med alla sinnen öppna. Resultatet blir att jag dras  in i det kristna kollektivet. Dels kommer jag församlingen i Korinth inpå livet, dels i förlängningen också den församling, d v s det kollektiv som jag till vardags lever i.

När jag nu går in i bibelordet ovan om den trånga porten och den smala vägen innebär detta att jag växlat spår. Nu är det inte det kristna kollektivet saken gäller utan mig personligen. Sammanhanget med kollektivet är liksom bortkapat. Hela Bergspredikan är maningar som kan förstås även utan kunskap om något som helst sammanhang. Hela denna predikan består av ett antal mer eller mindre fristående maningar riktade till den enskilda människan.

I det ena sammanhanget  läste jag alltså Paulus och blev med ett fint ord ”socialiserad”, i det andra i och med att bibelordet är hämtat från Bergspredikan med bud riktade till enskilda människor, ”individualiserad” för att uttrycka det i kortform. Dessa två aspekter på kristet liv uppfyller just nu mitt inre sinne.

Till detta kommer att mitt kristna jag är förbundet med det liv jag lever tillsammans med såväl troende som otroende. Det ena som det andra är avhängigt av subjektiva intryck. En filosof skulle kunna tala om tankesanningar som förutsättningar för liv, vi kristna talar om tro. Det ena som det andra hör nära samman. Båda sätter liv i tillvaron. Båda handlar om å ena sidan kollektiva förpliktelser å den andra sidan om personligt ansvar.

Mitt studium av Paulus och dennes första brev till korintierna ger mig idéer om det bärande i kristet samliv. Om något har jag genom mitt studium fått klart för mig detta vilar på solid judisk grund. Vi är som kristna utvalda att leva efter förebilder som formats redan under gammaltestamentlig tid.  Utvaldhet är dess motto. Dock utifrån förebilder som sprängts inifrån av Kristushändelsen och Kristushändelsen var för Paulus entydigt  korset och korsets försoning.

Men hur inse konsekvenserna av detta kors? Jag vrider mig i vånda när jag mediterar över korsets betydelse för kristet liv av idag. Det jag kom fram till i går är inte det samma som jag ser idag. Det är som vore det bärande i kristen tro  en ständigt föränderlig storhet.

Mitt i min vånda tvingades jag inför detta bibelstudium växla spår. Jag fick gå från tankar om trons kollektiva kännetecken till dess individuella. Bergspredikans ord om den trånga porten och den smala vägen tvingade mig till detta skifte av fokus.

Och jag märker att jag inte kan säga något generellt om vare sig den trånga porten eller den smala vägen. Jag kan bara vittna vad  den trånga porten och den smala vägen är för mig just nu.

För mig är ”det trånga” och ”det smala” att i alla sammanhang och omutligt hålla mig till det som är uppenbart sant. Det skall inte gå att leda mig in på vägar som det inte finns sakliga skäl för.

Tveksamma intryck utifrån, med mitt språkbruk, tveksamma trosföreställningar, skall inte locka mig ut på vägar jag inte kan stå för. Halvsanningar skall inte få mig att ta parti för något som inte är hållbart.

Dags för mig att efter en dags utflykt återgå från Bergspredikan till studiet av Korintierbrevet. Här hittar jag den försoning som Bergspredikans absoluta krav gjort osynlig.