Bibelstudium den 27 sept 2023

Den drabbade Job ropar till Gud

Om du ändå ville gömma mig i dödsriket, hålla mig dold tills din vrede lagt sig, glömma mig men blott för en tid…Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara, du skulle längta efter den du har skapat… (Job 14: 13 och 15)

Ovan några ord som speglar den drabbade Jobs innersta. Job ville en mänsklig Gud, en Gud som längtade efter de människor han skapat. Vad han erfarit var en vredgad Gud som drabbade rättfärdiga som orättfärdiga, en Gud som tände liv men som också för evigt raderade ut det han skapat.

Denne Job finns i mitt inre. Jag delar både dennes längtan och hans förtvivlan.

Men i mig finns också annat. Också jag är indragen i det nu där begreppet Gud svarar mot tillvarons själva urunder som är varat/livet och existensen. Denne varats Gud kräver ingen tillbedjan, inga försök att närma sig honom, inga bönerop. Varat tillber man inte, varat förhåller man sig till. Och jag vet med en miljörörelse som i dessa tider dagligen gör sig påmind när jag tänker i dessa banor hur jag skall förhålla mig till till denne varats Gud.

Som om detta inte var nog är jag som bekännande kristen även indragen i en livsrörelse som 

inte nöjer sig med att förstå Gud som varat. Vi talar om Gud som en kärlekens Gud. När tron på denne Gud hotas av en krass verklighet, träder ständigt Jesus upp till dennes försvar. Och när tron trots det krossas blir Gud i min föreställningsvärld ett med honom som dog på korset för vår skull.

Dessa skilda gudsbilder ryms alltså i mitt inre och jag varken kan eller vill  göra mig fri från någon av dem. De speglar nämligen en verklighet som jag som människa och kristen varken kan eller vill göra mig fri från.

Hur rimmar då detta med talet om en enda Gud och en enda sanning? Hur går det ihop med talet om de två vägarna, livets väg och fördärvets väg? Eller med Jesu ord; den som inte är med mig är emot mig (Matteus 12:30 a)

Mitt svar kommer ur mitt samvetes innersta: som om Gud skulle tvinga mig bort från det som jag upplever som sant. Sant är ju att Gud tycks stå vid sidan utan att ingripa när det onda drabbar, sant är att Gud är naturens och tillvarons Gud, sant är att Jesus, gudsuppenbararen, blottade kärlekens väsen.

Allt detta sanningar som jag inte kommer ifrån och inte heller varken har rätt eller möjlighet att vända ryggen.  Jag får inte låtsas att  det för mig uppenbara inte existerade därför att den ena inte går ihop med det andra. Jag kan f a inte förneka att Jesus äger mitt hjärta.

Bibelstudium den 20 sept 2023

…att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft. (Fil 4:12 f)

I parallelltexten till detta bibelstudium, ni hittar den under rubriken Tvivla inte utan tro, sa Jesus till Tomas (Med mina glasögon 8), tar jag upp det konstruktiva tvivlet. Detta tvivel har en pendang, vikten av ett sammanhållet centrum. Saknas detta centrum lönar det sig inte att tvivla, om så detta tvivel är konstruktivt. När den inre sammanhållande kärnan saknas, faller ändå allt i slutändan isär.

Paulus var säkert inte Guds bästa barn. I sina tidiga brev avslöjar han en självmedvetenhet som gjorde att han inte alltid var varken rolig eller lätt att tas med. Men ingen kan ta ifrån honom att att hans liv bars upp av ett allt överskuggande centrum.  Detta centrum var Kristus, Kristus på korset, Kristus försonaren.

Utifrån detta centrum relaterade han sig till sin omgivning och utifrån detta centrum hämtade han sin kraft.

Jag vill att det skall vara likadant med mig. För mig gäller inte som för Paulus att finna vägar både i överflöd och brist. Jag och min generation, som är födda och uppvuxna i Sverige, vet inte vad det innebär att leva i brist. Vad vi däremot vet är att tvingas handskas med tvivel. Vi lever i en explosion av tvivel närd av tankefrihet, ökad kunskap och vidgade vyer.

Om Paulus ovan vittnar om att han klarade av både överflöd och brist, kan jag vittna om att jag klarar av alla dessa tvivel som hopar sig över mig. Inte så att jag slipper undan dem, inte heller så att jag kan negligera dem, men att jag klarar av dem.

Under senare år har detta tvivel fått sitt centrum i de människoöden  som för mig samlar upp allt ont i en enda punkt. Jag tänker på de av mina vänner som lever sina liv i omsorg om andra, men där allt vad de gör och tänker slås sönder av vanföreställningar som inte bara trasar sönder deras egna liv utan också hotar andras. Det är som styrdes de av en avgud, en demiurg, en lägre ond skapargud, som river sönder istället för att hålla samman och bygga upp.

Allt mitt tvivel på en god Gud samlas upp i detta enda. Det myckna andra som en upplyst omgivning genererar och som hotar tron på mening och i slutändan tron på Gud, bleknar inför detta enda.

Inför det onda som vanföreställningar skapar biter för mig inget annat än tron på honom som skapade en försoning av oemotståndlig kraft.

Bibelstudium den 13 sept 2023

1Kom, låt oss jubla till Herrens ära

och hylla vår klippa, vår räddning!

2Låt oss träda fram inför honom och tacka,

hylla honom med sång och spel!

3Ty en stor Gud är Herren,

en stor konung över alla gudar.

4I hans hand är jordens djup,

och bergens toppar är hans.

5Hans är havet, som han har gjort,

och fasta landet, som hans händer format.

6Kom, låt oss falla ner och tillbe,

knäböja inför Herren, vår skapare,

7ty han är vår Gud

och vi hans folk, fåren i hans hjord.

Om ni ändå ville lyssna till honom i dag!

8Förhärda er inte som vid Meriva,

som den gången vid Massa i öknen,

9där era fäder satte mig på prov,

prövade mig fast de sett vad jag gjort.

10I fyrtio år var jag led på det släktet

och sade: Detta folk far vilse,

de känner inte mina vägar.

11Och jag svor i min vrede:

Aldrig skall de nå fram till min viloplats.

Psalm 95 I Psaltaren

Psalmen har som mellanrummet ovan visar två delar. Först lägger jag ut den första delen, sen den andra.

Den första delens lovsång får mig att tänka mig tro som jubel och tacksamhet, otro som isolering och blindhet. Att tro är att jubla över  livets under, ytterst också över att livet förutsätter en livgivare, otro att visserligen se och registrera men inte reagera. Så tänkt blir blir tro mer en hållning än en åskådning.

När jag tänker mig tron som hållning möter jag såväl tro som otro i alla de sammanhang. Jag ser tro där andra anar otro och jag ser otro bland dem med oklanderlig trosbekännelse. Gränserna mellan de båda grupperna har för mig upphört att äga absolut värde.

Med synen på tron som hållning är jag inte längre fixerad vid det traditionella talet om sekularisering. Jag fastnar inte vid siffror som visar att vi i vårt land  tillhör jordens mest sekulariserade region. Detta utifrån att tron här inte tar sig traditionella uttryck, inte låter sig mätas i mått som mer handlar om tro på än tro i egentlig mening. Jag vet nämligen att delaktighet i och känsla för det heliga är något utöver formell bekännelse.

Trots det  tillhör jag dem som inte låtit sig nöjas. Jag vill något utöver att jubla  över livets under. För mig gäller kristen trosbekännelse, närmare bestämt kristen trosbekännelse på gammaltestamentlig grund. Och till den grunden hör att läsa hela psalm 95, inte enbart den första delen som har adress till oss alla, utan också den andra delen. Den handlar  om Israels barn som under ökenvandringen vid Meriva höll på att törsta ihjäl och därför förtvivlade om Guds omsorg. Parallellen till eget tvivel är uppenbar. 

Närmast dagligen stöter jag och de som tror som jag på det som talar mot vår tro. Den Gud vi tror på handlar inte som vi förväntat oss. Den Kristus som vi hänger oss åt motsvarar vid närmare betraktande inte vår bild av honom. Inte minst jag som dagligen borrar mig in i helig text kan vittna om detta.

Ändå finns jag bland dem för vilka tron utöver livshållning också innebär bekännelse till Kristus. Ni som aktivt följer mig i mina bibelstudier kanske förstår varför. Något av en självbekännelse som rör detta återfinner ni för övrigt  i 37 23 Med Kristus som utgångspunkt som publiceras samtidigt med detta bibelstudium.

Bibelstudium den 6 sept 2023

Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. Rom 12:1-3

Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Rom 12:16-18

Ovan två bibelcitat från kap 12 Romarbrevet. De belyser vad det står för att vara kristen. Att vara kristen förutsätter för det första att ha blivit utvald. Här skiner denna utvaldhet igenom  i orden att ”inte anpassa sig efter denna världen”.  För det andra kännetecknar det en kristen  att inte skilja på folk. Alla skall behandlas lika.

Var man befinner sig i Nya testamentet samma sak. Tron vilar i utvaldhet och tar sig uttryck i omsorg om alla.

Utvaldheten har sina rötter i Gamla testamentet. Israels folk beskrivs som utvalt före alla andra folk. Hela Gamla testamentet är genomsyrat av den tanken. Det är för den delen också Nya testamentet. Det är en utvaldhet som inte vilar i att Israel utmärkt sig före andra. Gud har av någon anledning, okänt vilken, fattat speciellt tycke förIsrael och gjort det till sitt egendomsfolk. Dock är gåvan villkorad. Utvaldheten skall tas emot som en gåva inte som en rättighet. Blir den en rättighet förvandlas den till förbannelse. Den blir till en förbannelse för såväl utvalda som andra.

Denna utvaldhet  klär Paulus  i offerterminologi i Rom 12:1-3. De kristna i Rom skall som utvalda vara beredda på offer. Därtill hör också att hålla distans till alla icke utvalda, d v s till dem som står utanför den kristna gemenskapen. Att anpassa sig ses som något ont. Det hindrar den andliga lyhördheten hävdar han (Rom 12:3).

Varför, ropar det inom mig, varför denna avgränsning, varför denna omotiverade gåva till vissa, icke till andra? Paulus dröjer inte med svaret; därför att de ringa behöver det, därför att ödmjukheten kräver det, därför att rättvisan förutsätter det, därför att generositeten kräver det, därför att freden förutsätter det (Rom 12:16-18).

Det är mycket att grunna på inför detta. För egen del går gärna tankarna till väl utrustade människor i relation till andra. Tar de välutrustade emot sina gåvor på rätt sätt blir de till nytta för alla. Stoltserar de med dem och utnyttjar dem till egen fördel blir av det goda de fått till något ont.