Bibelstudium den 25 okt 2023

5Sjung till Guds ära, lova hans namn, hylla honom som rider på molnen! Herren är hans namn, jubla inför honom, 6de faderlösas fader, änkornas försvarare, Gud i sin heliga boning. 7Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka, men upprorsmännen får bo i öknen.(Psalt 68:5 ff)

För mig finns inte Gud i det motsägelsefria, inte i det färdiga, det fullkomnade. Lyckorikets Gud är för mig en avgud. På motsvarande sätt finner jag inte Jesus i idealiseringen av honom, mer i en paradoxal kamp att finna honom. Min tro är inte en trygg hamn, mer en motsägelsefull övertygelse om att jag ändå är på rätt väg.

För mig har tron sin motsvarighet i livet. Livet finns i pulsen mellan det trodda och det sedda, mellan det uppnådda och det ännu ej förverkligade. För mig är det redan uppnådda  lyckoriket en chimär. Jag eftersträvar inte lycka, istället mening och sammanhang.

Därför har jag svårt med de texter ur bibeln i Evangelieboken som jag upplever idylliserande eller apologetiska. Detta har gjort att jag valt att lägga ut den för 20 efter Trefaldighet  föreslagna Psaltarpsalmen (Psalm 68:5-7) i stället för någon av de ordinarie texterna  för denna dag.

 I psalm 68 vittnas om den Gud som också jag vill hylla. Psalmens Gud är de ”faderlösas fader och änkornas beskyddare”. Jag ser för min inre blick hur Jesus med mig hyllar Gud genom att recitera just de orden.

 Men det står också annat i denna till omfånget omfattande psalm. I sin huvuddel  vittnar den om en triumferande Gud som slår ner allt motstånd och går triumferande fram. 

Att psalmen hänvisar till ett festtåg i Jerusalems tempel framgår av innehållet. I psalmen  beskrivs t o m festståget ”Främst går sångare, sedan musikanter bland flickor som slår på tamburin”. (Ps 68:26)

Men trots allt är det inte i beskrivningen av detta festtåg  jag hittar psalmens puls. Den finner jag i det som motsäger psalmens jubel. Allt är ju trots allt inte seger och triumf i den värld som är vår. Inte ens Gud tycks ständigt gå triumferande fram. När detta t o m  noteras i psalmens lovsång blir den av mig försedd med en äkthetsstämpel som den annars inte skulle äga.

I två vädjanden framgår detta motsägelsefulla. Dels sker det i en formulering som jag begriper,

 Visa din makt, o Gud, håll vid makt, o Gud, det du gjort för oss. (Ps 69:29)

dels i en som jag och med mig t o m bibelforskarna inte fullt ut förstår. Där läser jag:

  Kväv odjuret i vassen, tjurhopen och folkens kalvar…Skingra de folk som vill krig! (Psalm 69:31)

Allt är alltså inte så fullkomnat  som det verkar. Tron på den suveräne allhärskaren motsägs av verklighet som också har annat att förtälja.

Så är det i denna motsägelsefulla värld. Trons jubel motsägs av verklighetens vittnesbörd. Det är trons villkor. Bekräftas inte detta av apostlen Paulus som i sitt andra brev till korinthierna mitt i all sin trosvisshet ändå konstaterar; I denna värld lever vi i tro inte i åskådning ( 2 Kor 5:7) 

Bibelstudium den 18 okt 2023 

Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Mitt barn, dina synder är förlåtna.« 

Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: »Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?« Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: »Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig« – och nu talade han till den lame – »stig upp, ta din bädd och gå hem.« Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: »Aldrig har vi sett något sådant!« Markus 2:1-12

Jag koncentrerar mig på den första delen av texten ovan. För tydlighetens skull är den delen återgiven i spärrad form.  Jag begränsar mig till denna första del därför att jag då ges tillfälle att visa vad tron på Jesus betyder för mig liksom hur jag uppfattar fenomenet tro för andra.  Bibelstudiet idag har alltså formen av ett vittnesbörd. 

Denna text återfinns i alla synoptiska evangelier (Matteus, Markus och Lukas). Alla tre är entydiga i att det var att tron hos de fyra män som bar den lame till Jesus som gjorde att Jesus förlät den lames synder och därefter botade honom.  Här ges  alltså ett exempel på ställföreträdande tro, uttryckt i ställföreträdande handling.

Och jag tänker att det nog är på handlingen det fortfarande hänger.  Vidare påminns  jag om hur känsligt det är  göra gott och samtidigt försöka förmå någon att tro. Det är lätt gjort att man försöker tvinga på någon det denne inte frågat efter. Detta dessutom på ett försåtligt sätt eftersom tvånget är förbundet med en handling som är präglad av omsorg och omtanke.

För mig måste alltid handlingen äga företräde. Kristen tro är en handlingens religion. Men i vilket mening skapar den också tro ? När blir min handling lik de fyra männens som bar den lame mannen till Jesus så att denne blev både förlåten och helad?

Som jag ser det först när jag lämnat den jag gjort gott mot  i fred. Det blir direkt fel om jag försöker pådyvla henne min tro. En människa äger själv både sin tro och sin otro. Min uppgift är  begränsad till att försöka bereda väg för tron, i bästa fall vara en trons förelöpare i  Johannes döparens efterföljd.

Det blir i så fall en Johannes döparen men nu i ny gestalt. Jag domderar inte som denne, jag varken varnar eller hotar. Vad jag däremot gör är att försöka vara en ögonöppnare. Detta genom att påvisa att allt mänskligt liv förutsätter tro. Tron är en oundviklig del av det liv som ständigt väller över oss från det första andetaget till det sista. Alternativet är inte tro eller otro. Frågan är inte om jag tror utan på vad.

Det är här Jesus kommer in. I min erfarenhet träder denne Jesus inte in som undergöraren. Jesus blir levande för mig vid försoningens kors. Det är denne försoningens Jesus jag är satt att visa på. Det var alltså inte enbart slumpen som gjorde att jag i dag styckade en enhetlig text och koncentrerade mig på den inledande delen där Jesus förlät den lames synd. Det är om denne förlåtelsens Jesus jag kan tala med frimodighet. Undrens Jesus överlåter jag åt andra att vittna om. 

Bibelstudium den 11 okt 2023

Nästan alla särar på tro och verklighet. Tron är en sak, verkligheten en annan. Så gör inte jag. För mig är tron kopplad till verkligheten. Tron är i sin grundläggande form en reaktion på ett ofrånkomligt faktum, att jag är delaktig i undret över alla under, livet. Att tro är så förstådd ett medvetet ja till livet

Vi människor är vad jag vet, de enda varelserna på jorden som fått förmåga att tro, d v s att säga ja till livet som under och förhålla oss utifrån detta ja.  Vi kan inom vissa gränser dessutom i viss mån styra våra liv utifrån vår tro. Däri skiljer vi oss från djuren som jag föreställer mig i högre grad är styrda av sina instinkter.

Till tron hör för mig ”trossprånget”. Trossprånget innebär att jag relaterar mig till livets under, för mig i första han att  av det blir ett du, att av faktum blir angelägenhet.

För min står jag inför  detta trossprång dagligen. Det sker alldeles tydligt  när jag stiger över tröskeln till min hustrus demensboende. Där heter livets representanter sjukvårdsbiträden och undersköterskor. Det vore en katastrof om jag i den miljön inte kunde skilja Sevdie från Chris och behandlade Homeira som vore hon Fartun eller såg på Mortaza från Afghanistan som vore han uppvuxen i Kumla. Det vore att ta livets representanter för självklara. Det vore ett svek mot min tro.

Men vad har detta med bibel och bibelstudium att göra. Mycket faktiskt. Det som gäller i det lilla har sin motsvarighet också i det stora. Inför de välgärningar som dagligen kommer mig till del duger det inte att nöja sig med att konstatera. Livet måste i ett trossprång få bli till ett du som för psalmisten när denne bekände

10Du Gud tar dig an jorden och ger den regn, du gör den bördig och rik.Guds flod är full av vatten.Du får säden att växa, du sörjer för jorden. 11Du vattnar åkerns fåror och jämnar ut dess tiltor. Med regnskurar gör du jorden mjuk, du välsignar det som växer. 12Du kröner året med goda gåvor, där du går fram gror feta skördar. 13Ödemarkens beten frodas, höjderna klär sig i jubel. 14Ängarna smyckas av fårhjordar och dalarna höljer sig i säd. Allt är jubel och sång. Psalm 65:10-14

Och hur förhålla sig när denna lovsång inte svarar mot verkligheten? Detta när  naturen gör uppror och blir till en plats där naturkatastrofer blint raderar ut liv. Nu duger inte att sjunga lovsång till livets Gud som dagligen föder oss. Nu förflyttas mitt ja till livet till ett ja till korset.   Nu ser jag bakom Kristus på korset en Gud som är Herre också över det onda och kan vända katastrof till seger.

Bibelstudium den 4 okt 2023

Jakobs dröm i Betel

Jakob lämnade Beer Sheva och tog vägen mot Harran. Han kom fram till en plats där han stannade för natten, eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen för att ha den vid huvudgärden. Sedan lade han sig att sova där.I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. Och Herren stod framför honom och sade: »Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. 1 Mos 28:10-14

För mig är inte frågan om änglar finns. De måste finnas. Livet kräver det. Tvivlar vi på änglarna, dessa Guds budbärare i såväl dåtid som i nutid, får vi skapa dem. Och det har vi också gjort. Vi höjer upp vissa till änglastatus därför att själva livet kräver det. Änglarna av idag heter idoler, förebilder eller t o m fantasifoster, alla finns eller har funnits för livets skull, det goda livets eller det onda. Bilden av ängeln må vara falsk, den falska som den riktiga ger livet mening eller kanske hellre inriktning. Så i bibeln som i nutiden.

Dagens text handlar om Jakob, en av det israelitiska folkets anfäder. Denne var på väg till Paddan Aram för att finna sig en hustru. I Betel hade han sin dröm om änglastegen och Guds änglar som gick upp och ned på den.

Om inte hela texten är en myt vars syfte är att påverka oss inte Jakob, förmodar jag att Jakobs änglasyn var bland det som formade både dennes fortsatta liv och gudstro. Så är det nämligen med våra änglasyner, vare sig dessa rör världsliga ting eller andliga. De påverkar oss på djupet. Först i demensens yttersta mörker suddas de viktigaste änglasynerna bort.

Av detta mitt sätt att se följer inte att jag är okritisk till våra änglar.  Alltför ofta präglas vi av änglasyner som leder åt fel håll. Hela kulturer kan gå under därför att falska änglasyner präglat människors sinnen. Och då menar jag inte enbart änglasyner utan förankring till den bibliska föreställningsvärlden utan även dem som har sin plats i bibeln. Jakobs dröm i Betel är ett exempel på en änglasyn som fört såväl gott som ont med sig.

Läser ni hela texten ovan märker ni att texten har två delar. Dels handlar den om änglarna som vandrade upp och ner på änglastegen (trappan), dels om de löften som gavs den blivande patriarken Jakob i samband med detta. Jakob och hans efterkommande utlovas av Herren både land och välde. Israels barn skall bli ”som stoftkornen på jorden”, ett välsignat folk, välsignat mer än andra.

Om jag ställer mig undrande till detta löfte betyder det inte så mycket. Men om Jesus gör det desto mer. När Jesus framträdde togs inte löftet tillbaka, men det vreds om och gavs ny riktning. Hela Jesu liv var nämligen en riktningsgivare där målet inte var makt och styrka utan tjänande. Jesus talar aldrig om storriket Israel, desto mer om Guds herravälde i människors hjärtan. Israel var inte kallat till att stå över andra folk, dess herradöme bestod i  tjänande.

Av detta lär åtminstone jag att vi skall ställa oss kritiska till våra änglasyner, d v s till de visioner som bär upp vår livshållning. Över änglarna finns för mig en Kristus som kan påverka t o m vårt inres allra heligaste föreställningar.