Bibelstudium den 29 nov 2023

Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt. 1 Kor 15:22-28

I texten ovan Paulus vision av tidens slut och alltings upprättelse. Observera att jag skriver vision inte beskrivning. En beskrivning är det nog men inte en beskrivning som grundar sig på uppenbara fakta utan på en grundläggande trosföreställning. För mig känns det då adekvat att tala om en vision. 

Visioner å sin sida har den egenskapen att de leder oss på vår livsvandring, det i smått som stort. Ingen kan leva utan en inre föreställningsvärld och till den hör visioner. I allra högsta grad gällde detta också Paulus.

Vad var det då som styrde Paulus tankar och föreställningar. Inget mindre än Jesus och då honom som död och uppstånden. Det ena hade han sett, det andra upplevt.

Att det framför allt var  detta sistnämnda, Jesus som uppstånden som livade hans föreställningar om tidens slut  är ej att ta miste på. Uppståndelsens faktum var så viktig för honom att han tidigare i kapitlet räknar upp så många som det någonsin går som kunde vittna om denna uppståndelse. Helst ville han se uppståndelsen som ett obestridligt faktum. För oss moderna människor skulle det motsvara matematikens sanningar, för mig närmast att nio gånger nio är åttioett. Men det kunde han inte. Han fick nöja sig med att räkna upp så många vittnen som det någonsin gick för att bli så trovärdig som möjligt. Till dessa räknar han också sig själv, ”detta ofullgångna foster”  (1 Kor 15:8) som han kallar sig.

När han tar med sig själv, får detta  åtminstone mig att reagera.Med Paulus möte med den uppståndne var det ju ändå något speciellt. Det  skedde när Jesus redan var död, uppstånden och lämnat sin jordiska tillvaro. Var det då ändå inte en vision som Paulus hade fått uppleva i mötet med den uppståndne, inte ett möte i vanlig jordisk mening. 

Och är det inte så att den uppståndne inte låter sig skådas på vanligt sätt. Honom möter vi i visioner. Så var det då och så är det idag.

För mig har tron två sidor, båda lika viktiga. Den ena grundar sig på historiskt belagda fakta (korset), det andra på trosvisioner (uppståndelsen.) Båda lika viktiga.

För Paulus del var det i texten ovan f a uppståndelse-visionerna som var avgörande. Dessa utlöste hans tankar om tidens slut och alltings fullkomnande. Men det var också annat som gav hans föreställningar konkretion. Paulus levde i den gammaltestamentliga föreställningsvärlden och denna har också lämnat sina bidrag. Detta märker vi när vi närmare studerar de bibelassociationer som påverkat Paulus formuleringar.

För oss nutida kristna lär det vara likadant. Om det skall vara något värt att kallas just kristen är det trons förankring i död och uppståndelse. Den styr vår förståelse av nuet och ger oss ett bestämt hopp om framtiden. Men om vår kristna tro föder föreställningar identiska med dem Paulus ägde, vet jag inte. Men de lär gå i samma riktning.

Bibelstudium den 22 nov 2023

Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till söder och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det. Amos 8: 11 f

Amos var en profet från 700-talet före Kristus. Mest är han känd för att han gisslar förtryckare, människor som skor sig på andra. Men boken som bär profetens namn handlar också om mycket annat. Dessutom är den redigerad så det är svårt att tala enhetligt om denne profet. Profetiorna får tala för sig själva.

Att profetian ovan syftar på nutid lär vara svårt att göra troligt. Ett är trots det säkert, att det profeten säger i bibelordet ovan delvis äger giltighet idag.

Vad är nämligen kännetecknande för ett modernt västerland? Att vi har fått grepp om mycket, dock inte om Gud. Vi har blivit så religiöst avvanda att vi har svårt, t o m att associera till Gud.

Gudsersättningar däremot flödar det av. Och till dessa räknar jag alla dessa närmast osannolika fördjupningar av det som inget annat är än yttringar av mänsklig skaparkraft. Människor som saknar ord för Gud skapar sina gudar. Bland de bildade finns de som strålar av närmast övervärldslig lycka över vad de funnit i en dikt, en bok eller i ett konstverk. Och går man inte för att finna Gud i kyrkan hittar man sin Gud på ställen där ingen Gud hittills talat. Det är religiös glöd på idrottsarenorna, religiös glöd i naturupplevelserna, religiös glöd i solidaritetsaktionerna.

Därmed inte sagt att man funnit det man sökte. För att finna den sanne Guden har man gjort sig urarva på det som traditionellt leder till Gud, som bön, gudstjänst, bibelstudium. Och man behärskar inte längre det religiösa språket och med det har man inte tillgång till de religiösa associationerna.

Hur har det blivit så? Därför att man i och med moderniteten medvetet och systematiskt brutit ner en religiös föreställningsvärld och inte ersatt den med något som motsvarar det man brutit ner. Men det religiösa behovet består varför gudsdyrkan kanaliseras till det som ingen Gud är.

Och där står vi idag i ett sekulariserat västerland. Vi har vänt Gud ryggen och ersatt Gud med inomvärldsliga skapelser. Som om Gud framträder i sin glans i en dikt, i ett konstverk eller i idoler som är långt ifrån gudalika.

Finns det då någon väg tillbaka? Skall någonsin en levande gudstro kunna uppstå ännu en gång. Jag vet inte. Den väg som hjälpt mig själv tillbaka till de gudomliga källorna är insikten om  livet som under, om själva tillvaron som ett tecken på ett gudomligt du. Livets under förutsätter en Gud, lika säkert som att av rök kan man ana eld. Sen förstås Jesus. Av denne domedagsprofet blev en gudomlig frälsare redan genom sitt tal, genomandat som det var av stränghet men också av en kärlek som svårligen låter sig anas av den som inte upplevt den. Och sen korset som inte är det som det synes vara, ett vittnesbörd om Guds frånvaro utan tvärtom ett tecken på gudomlig närvaro.

Men vägarna är stängda. De religiösa symbolhandlingarna väcker inte liv,  skapar inte tro. Ingenting tycks kunna göra det. Det man kan ta till, ja som man skolats till att utnyttja och leva av,  är ett kulturliv eller ett liv där människor upphöjs,  ja dyrkas som vore de gudar.

Att leva och samtidigt ha klart för sig att religionen inte dött men tagit sig andra vägar är påfrestande. Dessutom är det  frustrerande att inte kunna göra något åt det. Så oövervinneliga tycks dagens mänskliga avgudar vara att en återgång till skapelsens Gud och mänsklighetens frälsare är något västerlänningen idag  varken har känsla för eller kan föreställa sig.

För mig är detta tillstånd att leva i domen. Dom är för mig att gripa efter  utan att kunna ta tag i, att tro sig äga något som egentligen ingenting är värt i jämförelse med det som är värt allt.

Så var det idag med profeten Amos profetia tokad till nutid. Tröstlöst kan man tycka. Dock har profeten Amos inte sista ordet.

Bibelstudium den 15 nov 2023

Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Matteus 6:9-13

Många har ondgjort sig över att Bibel 2000 har ändrat på gamla Fader Vår. Dock inte jag. Tvärtom är jag tacksam över den form den kristna trons huvudbön nu fått. Detta på grund av att det nu framgår tydligt att tron vilar på något vi hoppas inte på något vi äger.

Guds namn är nämligen inte helgat, vi ber att det skall bli helgat. Guds rike har inte kommit, vi ber att det skall komma. Guds vilja råder inte, vi ber att den en dag skall bli rådande.

Att tro är inte att veta, inte att äga. Tron vilar på en förhoppning. Att tro är att sträcka sig mot något vi hoppas skall komma.

Det är alltså med tron som det är med allt gott i denna ofullkomliga värld. Tron är en rörelse mot något, aldrig ett fullbordat faktum. Den är en rörelse mot något för livet nödvändigt.

Det kryllar i dag av människor som inte säger sig inte tro när de samtidigt är ”trosladdade” mer än andra. All rörelse åt rätt riktning, all äkta utveckling förutsätter nämligen tro. Tron driver utvecklingen åt rätt riktning. Den är nödvändig för att livet skall utvecklas vidare. All utveckling åt rätt håll hänger på trosmänniskor. Därmed inte sagt att de tror på kristet sätt.

Men nu gällde det alltså Fader vår och böneropen där om att Gud skall bli det Gud innerst inne är. Slumpens skördar, meningslöst lidade, ja t o m detta att livet slutar i något som ter sig som det fullständiga utplånandet, allt får oss att undra om inte slump och meningslöshet är de drivande krafterna i historien.

Bara så att om jag gör allvar av denna dystra livsbetraktelse, skapar detta sätt att se det som den förutsätter. Livet stannar upp. Allt gott verk upphör. Död inträder.

Livet finns nämligen i förhoppningen. Förhoppningen  är redan som förhoppning en del av den verklighet som bedjaren hoppas på.

Glöm inte att det var Jesus själv som lyfte fram Fader vår som en mönsterbön för sina lärjungar. I slutändan är det han själv som ber den bön som han lär oss andra att be. För honom var hans bön lika verklig som för oss. Även för honom var den sanne Guden och den sanna verkligheten dold. Ond bråd död, fattigdom, elände och meningslöshet var även för honom dagens verklighet.

Men Jesus ropade inte ut Guds död och alltings meningslöshet. I stället bad han att just det skulle förverkligas som ännu inte visat minsta tecken på närvaro. Hans liv var en enda stor protest mot ondska och meningslöshet. I det meningslösas ställe och på det meningslösas plats ställde han Gud, den Gud han satte allt hopp till.

Och det ledde till meningslöshetens seger. Jesus dog på Golgata, men också till förhoppningens förverkligande. Jesus uppstod den första påskdagen.

Så också för oss som satt vart hopp till denne Jesus och tror som han. Vi äger inte segern men föregriper den genom en tro som mer än annat ter sig som ett hopp.

Bibelstudium den 8 nov 2023

I tro dog alla dessa* utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland. Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem. (Hebr 11:13-16)

• Abrahams avkomma som enligt löftet skulle bli så talrika som stjärnorna på himlen.  1 Mos 15:f f

Först om Hebreerbrevet. Den okände författaren (läs om honom och hans brev i uppslagsdelen till NT 2000) till denna uppbyggelseskrift ser i Jesu försoningsgärning det i alla sammanhang avgörande. Till syvende och sist är det om detta enda denna man skriver. 

Till försoningen hör tron, en tro som ytterst är kopplad till tron på Jesus, men med rottrådar bakåt genom hela frälsningshistorien. Om denna tro handlar det elfte kapitlet i Hebreerbrevet och således även bibeltexten ovan.

Som genom en händelse känner jag igen mig, särskilt när jag läser detta troskapitel. Ni som följer mig på nätet vet hur ofta jag talar om trons nödvändighet i samspelet mellan tro och vetande. Tron blir död utan vetande och vetandet blir dött om det inte låter sig livas av trosföreställningar. Detta gäller i smått som i stort.

Nu dyker denna tanke upp i närmast renodlad form just  i kap 11 i Hebreerbrevet. Den okände författaren går t o m längre än jag. Denne konkretiserar hur tro blev till påtagligt liv i patriark-historien.  Han nöjer sig inte med att som jag tala om det nödvändiga samspelet för att skapa förutsättningar för liv.

Åter till texten. Här handlar det om ”Abrahams avkomma”. Författaren frågar sig hur det blev med alla dessa människor, ”lika talrika som stjärnorna på himlen”. De hade ju inte fått vad som utlovats. De dog alla, ofta till och med en ömklig död som ”gäster och främlingar.”

Men detta är inte hela sanningen försäkrar Hebreerbrevets författare. Gud har inte glömt dem. För dem återstår ”ett bättre land, ett i himlen” där de får lovsjunga Gud ”och kalla honom sin Gud”.

På vad grundar författaren denna tanke? Inte på någon odödlig själ som Abrahams avkomma förmodades äga som en gemensam egendom. Den tanken fanns inte i hans huvud. I stället grundar han sin övertygelse i Jesus och dennes försoningsgärning. Det var denna och inget annat som öppnade vägen till himlen. 

Det handlar för Hebreerbrevets författare om en försoningsgärning, som visserligen var bestämd till tid och plats. Allt förlöpte ju på Golgata. Men det som skedde där  hade en ”återklang” ända uppe i himlen. Om ”den återklangen” handlar det nionde kapitlet i Hebreerbrevet, under rubriken ”Tjänsten i den himmelska helgedomen”.

Inte undra på att Hebreerbrevet hamnade i bibeln. Orsaken var inte enbart att denna skrift missuppfattades och bedömdes vara författad av aposteln Paulus. Den djupaste orsaken var att denna skrift höll måttet. Den visade på det för kristen tro centrala, att Kristi försoning äger en sådan kraft att den kan upprätta t o m det redan förlorade. 

Att tron på försoningen är en kraft idag låter sig inte betvivlas. Men att den sträcker sig ända in i evighet behöver vi upplysas om.  Och den upplysningen ger oss idag Hebreerbrevets okände författare.

Bibelstudium den 1 nov 2023

Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom 2 Kor 8:9

Versen ovan är ”paradigmatisk”. Det betyder att den är mönsterbildande. Mönsterbildande i den meningen att allt väsentligt vi som människor möter skall formas eller omformas  så att det harmonierar med det versen ovan står för. Så enligt kristen tro. Låt oss kalla detta kristna paradigm offertanken, många kallar den korsteologin.

Inte så att orden som uttrycker detta kristna paradigm är oföränderliga. Orden ovan är formade utifrån att församlingen i Korinth var resursstark medan däremot moderförsamlingen i Jerusalem levde i fattigdom. Paulus vädjar om kollekt helt enkelt, en generös kollekt som skapar utjämning. Likväl uttrycker hans vädjan klockrent det kristna paradigmet.

Det är saken som är viktig, en sak som kan anpassas till de mest skilda förhållanden. När jag arbetade fram det här bibelstudiet avbröts jag av ett telefonsamtal där samtalet kom att handla om Hamas illdåd i Israel. Folk kan bli som besinningslösa mördare när de blivit förtryckta tillräckligt länge, sa jag, i ett försök att göra de brutala morden på oskyldiga israeler begripliga. Jag behövde inte säga mer förrän jag översköljdes av av okvädingsord. Detta därför att jag  i stället för vedergällning i första hand tänkte på orsaken till mördandet och i förlängningen på framtida försoning.

Det kristna paradigmet  i ovan anförd mening kan enligt min mening läggas på det mesta. Det skall inte minst ge förnyad förståelse av de kristna grundvalarna, tydligast kanske i tolkningen av det Gamla testamentet.  Det berör livets alla områden, religiösa som världsliga. På alla de områden  hör Jesu offertanke hemma. Den problematiserar, omformar, och förnyar.

Offertanken omformar, däremot idealiserar den vare sig bibel eller omständigheter. Välmenande tolkningar av hemska texter i Gamla testamentet, eller partiska ställningstaganden för dem som religiöst eller politiskt befinner sig på den egna frontlinjen, är otillåtna.  Allt skall visserligen renas och förstås på nytt sätt utifrån trons paradigm. Men det måste ske öppet.  Hur mycket syndas det inte mot detta, särskilt i den kristna förkunnelsen.

För att råda bot mot detta oskick i kristen förkunnelse förordar jag det jag kallar den obligatoriska dubbelläsningen. Å ena sidan läser jag i mitt bibelstudium som det står. Jag kallar det historisk läsning. I denna historiska läsning försöker jag efter bästa förmåga, f a sakligt, förstå textens innehåll. Först därefter  vidtar omformningen, en omformning utifrån paradigmet ovan.

Sedan bara en sak till innan jag avslutar dessa mina reflexioner över det kristna paradigm som bibelversen ovan redovisar. Jag har observerat att särskilt aposteln Paulus i sina brev närmast renodlat denna kors- eller offerteologi. Dessutom har jag märkt att denna tanke eller denna teologi inte enbart är ett tankemönster eller en tolkningsnyckel. I sin tillämpning äger den kraft. Den kristendom Paulus förkunnar och praktiserade var fylld av kraft. Det hände saker där Paulus drog fram.

Jag tänker mig att det är likadant idag. Det som kännetecknar kristusefterföljelse är kraft. Tron bevisar mer än annat sin sanning i den inneboende kraften.