Bibelstudium den 27 dec 2023

Och erkänt stor är vår religions hemlighet:

Han uppenbarades som jordisk varelse,

rättfärdigades som andlig, 

skådades av änglarna,

förkunnades bland hedningarna,

vann tro i världen

och togs upp i härligheten. 1 Tim 3:16

Stycket ovan ”är troligen ett citat av någon text som användes i gudstjänsten, t ex som trosbekännelse eller hymn. (Ur kommentaren till Bibel 2000)

Vad jag förstår finns alltså inbakad i en av de senaste texterna i Nya testamentet en hel liten trosbekännelse. Så gammal är den att den stammar från den tid då traditionen efter Paulus var levande.

Denna trosbekännelse är i all sin enkelhet fulländad. Som all äkta kristen trosbekännelse återspeglar den fakta och tro i förening. Här är föreningen mellan dessa två komponenter sammanfogade i en tvåklang i harmonisk fördelning mellan de båda.

Han uppenbarades som jordisk varelse (faktum)

rättfärdigades som andlig (tro)

skådades av änglarna (tro)

förkunnades bland hedningarna (faktum)

vann tro i världen (faktum)

och togs upp i härligheten (tro)

(faktum, tro, tro, faktum, faktum, tro)

Som i denna förmodligen tidigaste trosbekännelse vi känner till förhåller det sig fortfarande. Kristen tro är en förening av fakta och trosföreställningar, allt med inriktning  på Jesus. Det är genom honom och inget annat vi kristna äger vår förbindelse med Gud. Vi behöver Jesus som förmedlare för att vår tro skall äga den inriktning som förmår bära oss genom livet.

Jesus uppenbarar nämligen det för oss specifika, det som bär oss genom livet. Och han är det som faktum och tro. Det betyder att Jesus är förankrad i historien och samtidigt ett föremål för vår inre föreställning.

Många kristna trosbekännare vill bättra på denna Jesusbekännelse genom att öka på faktadelen och tona ner trosmomentet. De ivrar för att framhäva det faktiska på det troddas bekostnad. Jesus blir mer trovärdig på det sättet, menar de.

Dessa faktaivrare betänker inte verklighetens väsen. Å ena sidan lever människan på det faktiska, å den andra behöver hon en föreställningsvärld för att kunna hantera den verklighet hon mötet. Det mänskliga livets själva väsen består av ett samspel mellan det sedda och det trodda, där det sedda står för det faktiska, det trodda för hur vi uppfattar det faktiska. När livet är friskt befruktar det ena det andra och blir till hjälp för att vi skall kunna leva.

Och som det är i det dagliga livet är det också i den kristna trons värld. Det faktiska och det trodda stimulerar varandra och resultatet blir en levande kristen tro.

I detta spel har vi mer hjälp av trosbekännelsen ovan än av många av de senare tillkomna. Med precision fastställer den var tron skall komma  in, den tro som ger liv åt den kristna trons  fakta. Och resultatet visar på sanningshalten. Kristen tro skriver in sin sanning i sin verkan.

Bibelstudium den 20 dec 2023

17Snart, om en liten tid, skall Libanon bli till en trädgård

och trädgårdar räknas som skog. 18Den dagen skall de döva höra

när man läser ur bokrullen, och de blindas ögon skall se,

fria från dunkel och mörker.19De förtryckta skall ständigt glädjas över Herren,

de fattigaste jubla över Israels Helige. 20Ty då är det slut med tyrannerna, …Jesaja 29:17-21

Bibelns vägar är flera. Hur kunde det vara annat i en boksamling som tillkommit under så lång tid och under så skiftande förhållanden. Enhetlig blir den först när utgångsläget är fixerat och vägen bestämd utifrån detta. Utgångsläget får alltså bestämma förståelsen. Så också idag där bibelordet är hämtat från profeten Jesaja, en profet som verkade i Juda på 700-talet före Kristus i ett land hotat till sin existens av en övermäktig stormakt.

Utgångsläget är alltså hot. Hot är förstås bara förnamnet. Katastrofen och olyckan har redan drabbat såväl natur som människa. Jag tänker mig ett Libanon lik en öken och jag ser döva, blinda, förtryckta och fattiga uppradade framför mig. För mig är det en tänkt verklighet, för dem som levde då en realitet.

Det är så jag vill att det skall se ut när jag inleder min trosvandring.  Den kristna tro som jag bekänner har inte sin utgångspunkt i jubel utan i förtvivlan. För mig börjar inte tron i uppståndelsens triumf utan i korsets förtvivlan. Är något bibelord levande för mig är det Jesu ord på korset, min Gud min Gud varför har du övergivit mig.

Jag vill alltså se verkligheten som den är bakom alla förställningar och skönmålningar. Och jag vill se den med Jesu ögon, den Jesus som förlitade sig på Gud mitt i all sin övergivenhet.

Detta har inte bara betytt att jag försökt vara realistisk i min syn på tid, omständigheter och människor jag har omkring mig. Det har också i mitt bibelstudium och i min betraktelse av den kristna tron såväl i historia som i nutid inneburit att jag medvetet försökt undvika skönmålning. Inte ens bibeltexterna skönmålar jag. Det är alltså inte säkert att jag vid läsning av aposteln Paulus håller med honom alla gånger. Om någon är noggrann med att notera bibelns motsägelsefullhet så är det jag.

Jag bottnar alltså inte enbart i att jag registrerar elände i i Libanon på 700-talet för Kristus, jag bottnar också i den katastrof som drabbade Jesus när denne förkunnade Guds rikes snara ankomst.

Men övergivenheten var för Jesus inte det sista. Gudsförnekelse var för honom utesluten. När han dog var det till Gud han överlämnade sin ande. Så inte heller för profeten Jesaja som mer än många skådat meningslöshetens och dödens många ansikten.

I trons hopp såg profeten allt födas på nytt, natur som människor och i trons hopp ser också jag liv spira utifrån min övertygelse att Jesu offer inte var slutet utan början på något nytt.

Men för att se det behöver jag bottna i katastrofen, mer än annat i den katastrof som drabbade min frälsare. Om inte blir allt för mig en fantasi, en saga.

Bibelstudium den 13 dec 2023

Vi som är starka är skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor och får inte tänka på oss själva. 2Vi skall var och en tänka på vår nästa, på vad som är gott och bygger upp. 3Kristus tänkte inte på sig själv, nej, det står skrivet: Dina smädares smädelser föll över mig. 4 Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp. Rom 15:1-4

Det är med bibeltexter som med det mesta. De speglar ett samtidigt förutsätter de något annat. Detta gör inte bara bibeltexter svåra att begripa utan också mycket annat. Det vet den som kommer från en annan kulturkrets och hamnat i vårt land. Orden kan hen tyda, men inte innebörden. För det krävs mer än att läsa av vad läpparna säger.

Texten ovan representerar ett förståelseskikt. Samtidigt förutsätter den kännedom om ett annat. Dessutom innehåller texten en hänvisning till psalm 69 Psaltaren. Även förståelsen av denna förutsätter en tolkningsnyckel som inte ger sig själv.

Vi börjar med psaltarpsalmen. Den skildrar utsatthet, oförtjänt lidande utan gräns. För de första kristna är den utsatte Kristus, självklart Kristus.  Inget oförtjänt lidande var ju som dennes. Men inte bara så, de första kristna läste också in mening i detta lidande. Det skedde för oss. Det var för oss Kristus led för att vi skall orka lida för andra. Det leder i texten till att ”hjälpa de svaga med deras bördor”.

Sen till bibelordet ovan  i sin helhet.  Det handlar alldeles uppenbart om vår uppgift som kristna att stå upp för de svaga, att i Jesu efterföljd i första hand tänka på vår nästas väl inte vårt eget. Inget märkligt med det. Närmast övertydligt redovisar Paulus ideal som är de klassiskt kristna.

Men därmed är inte allt sagt. Orden om att i första hand tänka på andra är inte hela sanningen. Under dessa ord finns ytterligare ett betydelseskikt, visserligen här dolt men uppenbart för den som känner sin Paulus och f a för den som känner sin bibel.

Detta här osynliga grundskikt beskriver utvaldhet, handlar om Israel som de av Gud före alla andra utvalda. Det beskriver ett folk som befriades från Egypten, vandrade torrskodda genom ett hav som vek undan framför deras fötter, om en vandring som fortsatte genom öknen och fullbordades i det utvalda landet. Och det handlar slutligen om de utvaldas triumf genom Jesu uppståndelse och om ett oförlikneligt liv som före alla andra bevarade.

Sen kommer den poäng som är dold för den som inte känner bibelns språk, inte kan ta sig ned till dess djupskikt. Det ena skall förenas med det andra för att evangeliets innebörd skall bli tydlig.

När så sker blir utvaldhet ingen  favör utan en uppgift att leva i självutgivande kärlek. Ja utvaldheten blir själva förutsättningen för självutgivandet. Om så inte sker förvandlas utvaldheten till ett osunt privilegium och  i slutändan till förbannelse för den utvalde och till katastrof för de drabbade.

Bibelstudium den 6 dec 2023

Tiden lider

Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks. Rom 13:11-14

Texten ovan är autentisk, ingen litterär fiktion. Det som står ovan ingår ordagrant  i det som Paulus ville förmedla till den kristna församlingen i Rom. Så läst är textorden ett tidsdokument, en spegling av vad som en gång varit. Framför allt för den oss in i Paulus tankevärld.

Och i den tankevärlden höll tiden på att ta slut. Gudsriket var i antågande. Gamla livsmönster måste brytas, om inte bröts de sönder av sig själv i den explosion av händelser som det nya innebar.

Den bild Paulus gjort sig av det gamla som måste övergivas var pessimistisk. Han förutsatte festande och drickande, otukt och orgier, strider och avund. Och bakom detta livsmönster såg han inre drifter som svårligen lät sig övervinnas.

Själv associerar jag inte som Paulus. Dock vet jag hur rådande livsmönster och tänkesätt har förmåga att gå på djupet och prägla både rättskänsla, ideal och sätt att tänka. Det är som bakom influencers och förebilder fanns en gudomlig makt som skapade ideal med makt att föra människorna dit hen ville.

För mig som dagligen nalkas föreställningar som de återspeglas i bibeltexter från skilda tider står det sedan länge klart att som det är har det alltid varit. Även de bibliska idealen växlar över tid. Och det finns mycket i den bibliska föreställningsvärlden och idealbildningen som är mig djupt främmande, lika främmande som otukt och orgier var det för aposteln Paulus.

Vad har då Paulus att sätta emot? Vad kan göras för att mota de primitiva begär som med sin osynliga hand styr utvecklingen? Och i förlängningen vad ser jag  som botemedel mot en idealbildning som utifrån nya omständigheter i ständigt nya formationer omvandlar vår syn på det rätta och det förebildliga?

Paulus vet besked. ”Ikläd er Kristus” manar han. För Paulus är detta iklädande den enda förutsättningen för förnyelse. Att tro är för Paulus att leva ”iklädd Kristus”. Det betyder att forma sitt liv utifrån en föreställningsvärld där Kristus är den innersta formande beståndsdelen.

Avslutningsvis finns finns  det en parallelltext till orden om att ikläda sig Kristus.  Den återfinner vi i Galaterbrevets tredje kapitel. Där står 

Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet. Gal 3:27 ff

Om detta iklädande är alltså mer att säga. Till det lär vi få återkomma.