Bibelstudium den 31 jan 2024

Den sanna stoltheten

23Så säger Herren:

Den vise skall inte vara stolt över sin vishet,

den starke inte över sin styrka,

den rike inte över sin rikedom.

24Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta:

att han har insikt och kunskap om mig,

om att jag, Herren, verkar i kärlek,

i rätt och rättfärdighet på jorden,

ty däri har jag min glädje,

säger Herren. Jeremia 9:23 f

Om den sanna stoltheten (Jer 9:23 f) här i en inkluderande tolkning.

Textorden ursprungligen riktade till Israel strax före den stora katastrofen på 500-talet Denna kom att leda till den babyloniska fångenskapen. Israels folk, de före alla andra utvalda och älskade, skulle alltså  inom några få år krossas och bli till intet. I det läget inte bara varnar och förklarar profeten varför undergången var oundviklig, han lyfter också, som i texten ovan, fram dygdens två grundvalar, det ena en sund självsyn, det andra  en rätt insikt. Om en sund självsyn i orden som inleds med ”Den vise skall inte vara stolt över sin vishet” och en rätt insikt i passagen som inleds med orden om att ”Herren verkar i kärlek”.

Här riktar jag orden till mig själv som lever i ett folk som är utvalt utan att inse det och äger en Gud utan att tro sig ha någon. Förvisso inser vi att vi har det andra inte äger, men sällan om att detta står för utvaldhet. Och förvisso är vi förankrade i att livets grundläggande värde är rättfärdighet, men sällan förbinder vi detta värde med Gud. Men vad är välstånd annat än utvaldhet och vad är Gud annat än rättfärdigheten personifierad och gudstro annat än tron på rättfärdigheten som tillvarons grundläggande värde.

Det finns därför anledning att idag rikta profeten Jeremias ord till oss. Det som gällde Israel då äger förvisso giltighet fortfarande.

Texten handlar alltså om två ting, utvaldhet och tro.

Hur då förhålla oss till det första. För den rättänkande råder här inget tvivel. Utvaldheten är en gåva ingen rättighet. Inte kan vi förhäva oss över att leva i ett land som äger det andra inte har. Tacksamhet är den enda adekvata hållningen. Och inte skall de av oss som fått större utförsgåvor än andra, stoltsera med det de äger. I tacksamhet skall de stötta och dela med sig.

Problemet kommer när vi skall tala om gåvogivaren, rättfärdigheten personifierad, livets själv grund och villkor, den gåvogivare som vi kristna kallar Gud.

Här får vi det svårt, vare sig vi kallar oss ateister, sökare eller troende. Alla tror vi oss veta vad rättfärdighet är, eller står för. Hur skulle vi annars kunna argumentera, hur annars göra vår mening hörd. En annan sak att våga tro på att den rättens grund som jag bär inom mig, också står för något reellt. Är den inte bara ett ideal, en tanke utan annan realitet än den har när den förkroppsligas i handling.

Den frågan ställer sig såväl ateist som troende. För mig själv som bekännande kristen är det mitt dagliga huvudbry. Verkar den Gud som jag tror på i kärlek när olyckan drabbar oförskyllt eller oförutsedd katastrof inträffar? Varför skall vissa av ett förvridet inre drivas till sånt som obönhörligen leder dem in i fördärvet, när Gud är god.

Min lösning är Kristus, mitt grundvärde heter försoning och jag bejakar profeten som hör Gud säga ”jag Herren verkar i kärlek”, utan att i saklig mening ha täckning för min tro. Men jag vägrar dra slutsatsen att orden ”Herren verkar i kärlek”  enbart är en tankesanning.

Bibelstudium den 24 jan 2024

Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn – 42ja, också där skall man höra talas om ditt stora namn, din starka hand, din lyftade arm – och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus, 43 lyssna då i himlen där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn. 1 Kung 8:41-43

Texten ovan är ett utdrag ur kung Salomos bön till Gud i samband med att det nya templet togs i bruk (omkring 1000 f Kr). Det är av allt att döma en fingerad bön tillkommen kanske femhundra år efter Salomos tempels invigning. Se ”berättande skrifter” i uppslagsdelen till bibel 2000. Läs samtidigt uppslagsordet ”utvald” i samma uppslagsdel. Bönen ovan förutsätter nämligen Israels utväljelse och är en  vädjan till Gud att lyssna även när ickejudar vandrar till templet för att tillbe Gud.

Detta om det historiska i texten ovan, samtidigt ett exempel på hur man i bibelordet via ideologiskt färgad historieskrivning kunde framföra sina budskap. Men när det gällde budskapet var fiktionen som bortblåst. Budskapet speglade något genuint. Det var när texten formulerades genuin bön fullt ut.

Bedjaren i sin tur var en okänd jude, här företrädande kung Salomo. Och den fingerade kung Salomos bön var en vädjan till Gud att lyssna även till tempelbesökare av annan härstamning än judisk. Ja  det var en vädjan till Gud att låta alla folk skulle få lära känna honom och hämta sin kraft från det budskap som utgick från Guds boning i Jerusalem.

När jag läser detta griper jag tag i tanken på utväljelsen i den judiska tron. Och jag ser Salomos bön som steg nummer två i denna tanketradition. Steg nummer ett beskrivs i uppslagsdelen i Bibel 2000 på följande sätt.

 ”Herren har av nåd och utan tanke på deras förtjänst, valt ut israeliterna till vittnen om hans kärlek och makt. (5Mos 7:6 f Jes 43.10,20) De är hans utvalda (5 Mos 10:15, Ps 105:43; Jes 65:9)”

Återstår steg nummer tre, det för mig avgörande steget, det steg som togs genom Jesu framträdande. Denne Jesus står i utväljelsetraditionens sammanhang. För mig  är han den före alla andra utvalda. Genom honom har vi fått lära känna utväljelsens allra innersta mening.

Med Jesus för ögonen ser jag med sympati på hur Salomos förespråkare låter även andra icke utvalda få del i Guds välsignelse. Men jag ser inte utväljelsens innersta mening. Den uppenbarades i den judiska trostradition först när Jesus framträdde.

I och med Jesus blev templet inte en byggnad utan en en person. Och att tillbedja i templet blev att tillbedja i Jesu namn. Tillbedjan i Jesu namn innebar och innebär i sin tur att dras in i en utväljelse av oväntat slag.

Så förstådd blir utväljelsen inte exkluderande  utan inkluderande. Den utvalde utvald inte för att dra gränser utan för att stryka ut gränser, inte för att få privilegier utan för att ge privilegier, inte för att ta emot offergåvor utan för att ge offergåvor. Allt sammanfattat i den före alla andra utvalde som gav sitt liv i en försoning som gav liv.

Bibelstudium den 17 jan 2024

Herren lovar att visa sin härlighet

18Mose sade: »Låt mig få se din härlighet!« 19Herren svarade: »Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.« 20Han fortsatte: »Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.« 21Sedan sade Herren: »Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! 22 När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. 23 Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se”. (2 Mos 33:18-23)

Lika för oss alla. Berättelsen bildar bakgrund till stundens verklighet. Berättelsen i sin tur är det vi upplevt, tagit till oss, omsmält och bevarat. Samspelet mellan dessa båda storheter, berättelsen och verkligheten är i funktion vilket vi vill det eller inte. På gott när vår berättelse gör oss väl , på ont när vår berättelse gör oss ont.

Som i vardagens verklighet i religionens värld. Vår religion, hur den nu ser ut, är en del av den berättelse med vilken vi möter verkligheten.

Till den berättelsen hör med fördel ovanstående text. Den konkretiserar människans relation till Gud. Längre än berättelsens Mose som såg Gud på ryggen lär ingen komma. Inte heller kortare. Verklighetens under är av det slaget att frågan om Gud blir oundviklig vare sig vi vill eller inte.

Om berättelsen ovan som utgör dagens text kan ytterligare tilläggas. Den ingår i den stora berättelsen, den om Israels barns befrielse från Egypten på vilken såväl judisk som kristen tradition bygger. Fråga mig inte om historiciteten. Det som går att veta för en vanlig dödlig återfinner vi i kortfattad form i artikeln Moseböckerna. Denna ingår i uppslagsdelen till Bibel 2000. Där framkommer att bibelns skildring av det  s k exodus (uttåget) har en komplicerad bakgrund där myt och verklighet är sammanfogade till en komplicerad helhet. Till den helheten hör ovanstående berättelse om Mose möte med Gud.

För mig ingår just berättelsen om Mose möte med Gud i något för min tro grundläggande. Jag kan nämligen lika lite som Mose komma längre än att se Gud på ryggen. Och den Gud jag ser på ryggen är precis som i textorden nådig mot den han vill vara nådig mot och barmhärtig mot den han vill vara barmhärtig mot. Att lägga märke till är att Gud inte tycks barmhärtig mot alla.

 Hur väl stämmer inte detta med vad jag själv erfarit. Med en dåres envishet ber jag dagligen om att Gud skall förbarma sig. Men Gud svarar inte trots att dem jag ber för tycks mig drabbade oförskyllt. De har inte gjort mer illa än någon annan. 

Och hur jag än försöker  får min gudstro aldrig tillräcklig konkretion. Guds sanna väsen glider undan för mig. Det är som vore Gud slumpens Gud. Nog ser jag Gud men alltid på ryggen.

Min tröst är Kristus. I tro på honom blir det dunkla klart, kärlekens väsen uppenbart och min livsväg utstakad.

I min egen berättelse har alltså den Gud som Mose fick se på ryggen sin plats. Det har för den del även de uttågstraditioner som bildar ram till ovanstående berättelse om Mose möte med Gud. Men såväl Gud som uttåg saknar liv förrän Kristus infogas i bilden. Detta sagt utifrån att ingen kan leva utan en berättelse. Frågan är bara vilken. 

Bibelstudium den 10 jan 2024

Herrens tjänare och hans uppgift

1Detta är min tjänare som jag ger kraft,

min utvalde som jag har kär.

Jag låter min ande komma över honom,

han skall föra ut rätten till folken.

2Han ropar inte, han höjer inte rösten,

hans stämma hörs inte på gatorna.

3Det knäckta strået bryter han inte av,

den tynande lågan släcker han inte.

 För mig blir Bibeln Guds ord när man lärt sig skilja 1 det styrande från det styrda och 2 det allmängiltiga från det tillfälliga. I dag om 1 dvs om det i bibeln styrande. 

Texten ovan hör till det styrande, t o m till det mest styrande i hela bibeln. Den handlar om tjänaren över alla tjänare, den före alla andra utvalde.

Vem denne är sägs inte. Men sammanhanget får oss ana att adressaten är ett folk, Israels folk, det folk som tycktes krossat, fördrivet  och slutgiltigt annekterat (den babyloniska fångenskapen).

Just när denna katastrof  syntes slutgiltigt bekräftad häver profeten på Guds uppdrag upp sin röst. I en av bibelns mest överraskande passager förkunnar denne  att detta krossade folk var utvalt före alla andra folk, utvalt att föra Guds rätt till seger. Detta inte med vapenmakt utan med en förunderlig barmhärtighet som sitt enda redskap.

Att utvaldhetens villkor är barmhärtighet låter oss sammanhanget ana. Varom inte blir utvaldheten till en förbannelse. Eller sagt på annat sätt. När utvaldheten blir till en rättighet, ett privilegium, förvandlades utvaldheten till förbannelse, först som nådegåva är den giltig.

Den sanning som här utsägs är stor, så stor att den inte ryms som den sanna profetian  om  ett folk, om än så utvalt. Den tränger in på alla områden. Säg den ledare, eller för den del även den med inre gåvor särskilt välrustade , som inte inser att det hon äger är en gåva, utan tror det vara en resurs att fritt bruka för egen vinning. Då blir, vilket avsikten än är , det givna till en förbannelse.

Som om sanningen ens ryms här. För oss kristna ryms den först i Kristus. Hela dennes liv var ett liv i utvaldhet vars kännetecken var maktutövning i omvänd mening. ”Det knäckta strået bryter han inte av”, var lösenordet i den ursprungliga profetian. För vem passar detta lösenord bättre än på Kristus.

Om den utvalde sägs att Guds Ande skall komma över honom. Guds andes kännetecken är alltså att inte bryta den ”knäckta strået”. Detta väl att märka när vi i bibeln i andra sammanhang läser om Guds ande. Med Jesaja 42 som styrande bibelord blir att inte bryta det knäckta strået Andens ledande kännetecken.

Detta bör jag som bibelläsare ha i åtanke exempelvis när vi i Apostlagärningarna 19:6 läser om  hur Paulus i Efesos  ”lade sina händer” på dopkandidaterna varpå  ”den helige Anden” kom över dem och ”de talade i tungor och profeterade”.

Hur lätt är det inte att låta tecknet ”tungotal” förvandlas från gåva till privilegium, varpå gåvan ofelbart förvandlas från välsignelse till förbannelse.  Detta inte enbart påpekat för  högmodiga karismatiker, utan även till oss andra som tar våra gåvor för något vi rättmätigt äger, när de i själva verket är givna av nåd.

Bibelstudium den 3 jan 2024

Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, 5för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. 6Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba!” Fader! Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare. Gal 4:4-7 

Orden ovan är ett citat från Paulus brev till galaterna. För Paulus var det han skrev det  han behövde få sagt. Samtidigt speglar orden genuint Paulus eget inre,  d v s dennes föreställningsvärld. Och föreställningsvärld i sin tur är inget annat än en människas tro. Orden ovan skall alltså ses som ett  trosvittnesbörd.

Om föreställningsvärlden/tron som företeelse behöver därtill sägas att den är något ingen kan vara förutan. Den är människans koppling till den verklighet hon lever i. Utan den inget mänskligt liv. 

Om Paulus  föreställningsvärld/tro är mycket att säga. Den kom att på ett väsentligt sätt forma kristen  tro  för all framtid. Hur Paulus i detalj  tänkte kan de lärda diskutera, vad han var ute efter är desto tydligare. Det är om det fortsättningen skall handla.

Du behöver ta tron på Jesus till ditt hjärta. Så lyder hans budskap i kortform.  Först då kan du leva som Gud vill att du skall leva. Regler, bestämmelser, ideal i all ära. De betyder föga i jämförelse med den kraft det innebär att vara uppfylld av Kristus. I tron på Kristus går allt av sig själv. Det finns inget inom mig som stretar emot. Allt ser jag med nya ögon. Inte tal om att sanningen är att jag genom en slump är utslängd i ett sammanhang som i slutändan saknar mening. Inte tal om att sanningen om Gud låter sig begränsas till insikten  att Gud står för livet, d v s undret över alla under, det faktum som inte låter sig förnekas.

Inte tal om att den slutligs sanningen om Gud är att livets Gud ger och tar med samma varma hand, han dödar och gör levande, han ger och tar utan för oss begriplig konsekvens. I tron på Kristus har jag funnit att Gud mer än annat är försoningens Gud, f a leder mig Gud in på försoningens vägar.

Alternativet då, är det att stryka Gud från dagordningen som så många tycks mena. Men det alternativet låter sig inte väljas. Livets under låter sig ej förnekas. Dess faktum tvingar oss att finna vägar som hjälper oss ta vara på det liv vi fått. Det är här vi återfinner det som Paulus kallar lagens väg. Med lagen som styrmedel försöker vi hantera det liv som är oss givet.

Lagarna må vara förträffliga, reglerna för samlevnad präglade av omsorg och kärlek. Ändå är lagens väg inte framkomlig. Dess grundfel är att den vilar på människors axlar, dess oframkomlighet  på att människor säger en sak och menar en annan.

Nog har lagarna sitt berättigande men inte i herresätet. I herresätet skall Kristus finnas och kloka lagar dennes tjänare.

Sanningen i detta erfar vi dagligen. Att  vara uppfyllda är en förutsättning för att kunna göra. Och uppfylld innebär för Paulus att vara uppfylld av Kristus, uppfylld för att kunna leva som lagen bjuder. Och den uppfyllelsen står enbart trons Kristus för. Det är Paulus entydiga budskap.