Bibelstudium den 28 febr 2024

21Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. 22En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: »Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.« 23Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: »Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.« 24Han svarade: »Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.« 25Men hon kom och föll ner för honom och sade: »Herre, hjälp mig.« 26Han svarade: »Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.« – 27»Nej, herre«, sade hon, »men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.« 28 Då sade Jesus till henne: ”Kvinna din tro är stark, det skall bli som du vill- ”Och från den stunden var hennes dotter frisk. (Matteus 15)

I den tidiga kyrkans allra första tid lagrades evangelietexterna, sen omformades de, för att slutligen fastställas i sin slutliga form. Resultatet blev Matteus, Markus och Lukasevangelierna (synoptikerna), slutligen Johannesevangeliet. Varje evangelium fick sin särart, särarten särskilt tydlig i Johannesevangeliet.

I texten ovan tror jag mig bakom det skrivna se något ursprungligt av absolut betydelse. Jag ser en glimt av det historiska skeende som låg till grund för att Jesus blev klar över sitt uppdrag. Dessutom att en kanaaneisk kvinna i nöd för sin sinnesrubbade dotter fick vara det redskap Gud använde för att detta skulle ske. 

Jesus uppträdde i texten ovan som juden Jesus, kallad av Gud att förkunna omvändelse för de av Gud utvalda. Således hade han inget med dottern till den kanaaneiska kvinnan att göra. Hon tillhörde ju inte de av Gud utvalda.

Men Gud tillrättavisade Jesus och han gjorde det via ingen mindre än den förtvivlade kvinnan. I kärlek förödmjukade hon sig inför Jesus på ett sätt som visade att kärleken till dottern gick före allt annat. Hon vek inte undan trots att Jesus hade kastat henne i ansiktet:  ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna”.

Och Jesus lyssnade till Guds tillrättavisning. Av ”hund” blev för honom en troende kvinna vars kärlek var starkare än förödmjukelse. Jesus fick en gång för alla veta att utväljelse aldrig kan ses som krav och rättighet. När så sker förvandlas utväljelse till förbannelse. Den utvalde skall se sin gåva som en uppgift att foga ständigt nya människor till de utvaldas skara.

Den tanken blev till handling när Jesus dog på korset, Judarnas utvalde blev allas frälsare. Och så har det fortsatt i den kristna kyrkan. Utväljelsen förnekas inte, tvärtom betonas den där tron blir levande. Men den blir aldrig till ett privilegium, alltid en uppgift.

Detta mitt sätt att förstå det unika med den kanaaneiska kvinnan förutsätter att jag tränger bakom den slutredigerade evangelietexten, bakom det förhärligande av Jesus som genomsyrar våra fyra evangelier från första ordet till det sista. Bakom förkunnelsen om Guds son och alla dennes välgärningar ser jag också en man som under loppet av sitt liv blev allt mera klar över sin kallelse. Ett avgörande genombrott skedde i mötet med en kanaaneisk kvinna som vädjade om hjälp för sin förvirrade dotter.

Bibelstudium den 21 februari 2024

…8Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet 9och sade: »Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.« 10Då sade Jesus till honom: »Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.«(Saxat från episoden Jesus frestas i Matteus 4)

Av någon anledning  har just Matteus i avsnittet ”Jesus frestas” skrivit teologi. Detta till skillnad från parallellberättarna (synoptikerna) Markus och Lukas.  Markus nöjer sig med att konstatera faktum, att Jesus frestades och Lukas utför händelsen men inte lika utförligt som Matteus. Ingen av dem har som Matteus förstått innebörden i det som teologer kallar perikopen (= en rad versar i evangelierna som hör ihop) om Jesu frestelse.

Det mest tänkvärda i Matteus framställning är att den bakom det yttre händelseförloppet  speglar människans relation till Gud. Den blottar gudomliga anspråk till och med hos den som ingen Gud har. Allt format utifrån en litterärt formad dialog mellan Jesus och djävulen.

Här handlar det således inte om ett referat i egentlig mening, istället om sanningen under det ytskikt som heter berättelsen om Jesu frestelse,  ordagrant förstådd.

I denna dialog med djävulen speglas mer än annat människans anspråk. Hon må kalla sig ateist, rationalist eller vad annat som helst. Sina gudomliga anspråk släpper hon inte taget om. Mer än annat vill hon stå över, härska, behärska. Mer än annat vill hon vara Gud eller Guds son (Matt 4:3) här klätt i djävulens erbjudande om jordisk makt.

Men Jesus går inte in på djävulens erbjudanden. Hans avvisanden baseras, här som i djävulens tidigare försök, på att han själv är en människa och som människa har man en relation till Gud men är inte Gud.

Allt brister med egna gudomliga anspråk, egen särställning. Att kunna trolla fram bröd löser inte hungerkrisen, att briljera med att vara osårbar framkallar inte äkta fromhet och att äga gudomlig makt och människors tillbedjan skapar inte äkta fromhet.

Av detta har jag själv inte så mycket varnats för att försöka vara förmer än andra. Det är inte min svaga punkt att sätta mig på andra. Vad jag däremot lärt mig är att före allt annat söka människan Jesus. Det var ju som människa Jesus bemötte djävulens anspråk.

Därför ser jag före allt annat ett värnlöst barn i krubban, omsorg om människors väl i bespisningsundret och en tillintetgjord människa på korset. Först när jag sett just detta kan min tro på Jesus som Guds son växa fram och min tro på Gud söka sig nya vägar.

Bibelstudium den 14 febr 2024

Text: Kärlekens höga visa 1 Kor 13

här representerat av v 7

”Allt bär den (kärleken), allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den”

1 Kor 13 spränger gränser. Ond som god, troende som icke troende, man som kvinna, alla berörs vi av det fullkomliga i detta tal. I mitt eget studium av 1 Kor i sin helhet har jag känt att kapitel tretton är sin egen storhet som inte låter sig infångas av övrigt i brevet. I klartext; orden om kärlek nöjer sig inte med att låsas in i en församling på milsvids avstånd från den verklighet som 1 Kor 13 speglar. Som jag har många tänkt och låter texten vara sin egen tolk.

Det riktiga i detta kan diskuteras. Ett vet jag av egen erfarenhet, att kärleksorden i 1 Kor behöver ett sammanhang för att kunna göra sin verkan. Sammanhanget skjuter på respektive skjuter från sig det förverkligande som ger textorden dess yttersta mening.

Sammanhanget bäddar alltså för att av ord skall bli verklighet. Av den anledningen löser jag trots allt  inte 1 Kor 13 från övrigt i detta paulusbrev. Tvärtom har jag kommit att se 1 Kor 13 som den enda möjligheten för församlingen i Korint. Utan 1 Kor 13 skulle annars denna församling efter en tids fördröjning återgå till gammalt liv och leverne om än med kristna förtecken. Allt tyder på detta.

Jag löser f a inte 1 Kor 13 från sammanhanget med mitt eget liv. Mina egna aggressioner, min egen vilja till självhävdelse, eller vad det nu är,  behöver gå igenom det reningsbad som meditation av 1 Kor 13 innebär. Detta för att kunna omformas utan att samtidigt, märk väl, desarmera det berättigande i mina egna känslor.

Och jag behöver ta till 1 Kor 13 när jag betraktar de  ”religiöst korttänkta”, de som säger stora ord om det som de egentligen inte begriper. För mig gäller detta oftast frågor om bibeltro och bibeltillämpning, alltså min dagliga sysselsättning. Med 1 Kor 13 i bakhuvudet kan jag ibland förstå, ibland fördjupas i mina avståndstaganden.

Det sades under min studietid på sextiotalet att teologin i Lund företrädde evangeliet, teologin i Uppsala lagen. I Lund lät teologerna Jesus uppträda som förnyaren i Uppsala som den som skärpte lagen genom sin förkunnelse i Bergspredikan och som stadgade om den ordning med biskopar och präster som sedan skulle komma att bli rådande i den kristna kyrkan.

Det må vara hur som helst med det talet. Men är det sant blir det Lund som får företrädet. Hur var det nämligen med Jesus? Denne var förvisso en ytterstatidspredikant och han gjorde under som ingen annan av dåtidens undergörare. Dessutom talade hans lärjungar och efterföljare högt om dessa gärningar, så högt att de präglade de evangelier som nedtecknades strax efter Jesu död och uppståndelse.

Men vad var det som präglade denne Jesus? I allt och bakom allt återspeglade han den kärlek som beskrivs i 1 Kor. Denna oemotståndliga kärlek var ett med hans väsen. Det tillhör min trosbekännelse att erkänna och bekänna detta.

På den grunden lägger 1 Kor 13 grunden för mitt liv. 1 Kor 13 är ett med Kristus och därmed också ett med den Gud som det annars är så svårt att tro på. 

Bibelstudium 7 febr 2024

Vandra i ljuset

Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd. 1 Joh 1:5-7

För  mig är Gud något ofrånkomligt vare sig vi säger oss vara troende eller inte. Som jag ser det är Gud ett med varats under och vår tro ytterst avhängig av hur vi förhåller oss till detta vara, detta ofrånkomliga liv som vi under ett antal år får vara en del av.

Kristen tro  står för ett av de många sätt att förhålla sig till detta under som heter liv.  Men inte ens kristen tro är en enhetlig företeelse. Textorden ovan redovisar hur de johanneiska kristna såg på tron. Det betyder kristna som vi återfinner i bibelns johannesevangelium och i johannesbreven.

I dessa kretsar hade man sagt ja till Gud via den döde men uppståndne frälsaren som de kallade  Guds son.  Och den rening från synden som de upplevde i tron på korset fick dem att se Gud som ljuset.  Inget mörker fick plats i detta ljus. Gud är ljus, enbart ljus, bekände de.

Man behöver inte leta länge i bibeln förrän man finner även andra sätt att uppleva Gud. Ljus-mörker-tänkandet är långt ifrån det enda. Lika lite som det är det i troende människors hjärtan. Mina vänner, de  undersköterskor och biträden som vårdar min demenssjuka hustru tror på sätt som inte nödvändigtvis sammanfaller med vare sig mitt eller bibelns.. För de flesta av dem är Muhammed större än Kristus. Och det förskjuter synen, dock inte mer än att vi har omsorgen om och vördnaden för  livet gemensamt. Med kärlek och i vördnad för livet tar både de och jag hand om min hustru.

Ta nu inte detta som jag hittills sagt som teoretiska sanningar om Gud. Nog är Gud, åtminstone för mig ett ofrånkomligt faktum, men Guds innersta väsen är både för mig och alla andra ett mysterium. Däremot kan vi, ja måste vi, vare sig vi vill det eller inte, förhålla oss till Gud. Livet, existensen, varat berör oss vare sig vi vill det eller inte.

Johannes såg alltså livet utifrån Kristi kors. Det ledde honom och hans krets av kristna till att se Gud som ljus. I allt det mörker som råder, i all den tröstlöshet som drabbade även de johanneskristna trodde han och hans trosfränder på ljuset.  Detta trots att det rådde mycket mörker även bland dessa kristna. Om detta vittnar inte minst det brev från vilket dagens text är tagen. Så även för mig. Desto lättare att idag ikläda mig deras sätt att bekänna sig till Gud. Gemensamt bekänner vi: Mitt i allt mörker är trots allt Gud ljuset.