Bibelstudium den 27 mars 2024

6Främlingar som sluter sig till Herren

och vill göra tjänst hos honom,

älska Herrens namn och vara hans tjänare,

ja, alla som iakttar sabbaten och inte vanhelgar den

och håller fast vid mitt förbund

7får komma till mitt heliga berg

och glädjas i mitt bönehus,

och deras brännoffer och slaktoffer

skall jag ta emot på mitt altare.

Mitt hus skall kallas

ett bönens hus för alla folk.

8Detta är Herren Guds ord,

han som samlar det skingrade Israel:

Ännu fler skall jag samla

till dem som redan är samlade. (Jesaja 56:6 ff)

Vi befinner oss i jesajabokens tredje del. Om den andra delen rörde förhållandena under den babyloniska fångenskapen, handlar den tredje om hur det var när judarna fått vända tillbaka till sitt land.

Texten ovan belyser en attitydförändring hos de återvändande judarna. Den avslöjar första steget mot något nytt. Om den sanna gudstron tidigare var förbehållen det egna folket öppnas här dörren även för andra. Detta när templets portar, som i texten ovan, öppnas  för fler än det ”skingrade Israel”. Visserligen skedde det med förbehåll. Hedningarna (=ickejudarna) var välkomna om de iakttog sabbaten och höll fast vid förbundet, d v s Guds förbund med Guds utvalda folk. Någon form av konversion var alltså villkoret för att hedningen skulle få gå in genom templets portar.

Vore det inte för att jag känner till fortsättningen skulle jag glida förbi texten ovan med en axelryckning. Nog gläntade de återvändande judarna på templets port, men de öppnade den inte.

Men nu känner jag till fortsättningen och förstår att  det som skildras i Jesajas tredje del var början på en religiös helomvändning.

I Jesaja 56 tas i själva verket första steget mot en nytt sätt att se på Israels utvaldhet, ja på alla former av utvaldhet. Den som tog nästa steg var ingen mindre än Jesus. Med sitt liv visade denna utvaldhetens sanna ansikte. Utvaldhet var inget privilegium, inget man ägde som andra inte hade. Utvaldhetens konsekvens hette gåva som i Jesu fall ledde till offer.

Överfört på profana förhållanden äger Jesu exempel sin tillämpning på människors utförsgåvor och förmågor. Dessa skall vårdas. Men att hålla dem  för sig själv är ett missbruk, att låta andra få del av  dem deras sanna bruk. 

Religiöst betyder detta att sanningens exklusivitet skall vårdas. Jesus måste få vara den han är, den före alla andra utvalde och vi kristna i kraft av närheten till honom bärare av exklusiv insikt och exklusiva resurser.

Men så fort dessa resurser riktas mot oss själva förvandlas de till sin motsats. Däremot förmeras de när de berikar andra.

Konsekvensen av insikt i utväljelsens väsen är således mer än att glänta på porten in till templet. Men när de återvändande judarna ändå just gläntade på templets port var det början på något nytt. Den förtjänsten skall inte förmenas dem. Detta har dagens bibelstudium lärt oss.

Bibelstudium den 20 mars 2024

Vidare sade Herren till Achas:»Begär ett tecken av Herren, din Gud, nerifrån dödsriket eller uppifrån höjden.« Men Achas svarade: »Nej. Jag vill inte sätta Herren på prov.« Då sade Jesaja: »Lyssna nu, Davids ätt! Är det inte nog att ni misstror människors förmåga, skall ni också misstro min Guds förmåga? 4Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’.  (Jesaja 7:1014)

Trosföremål ett måste. Tror vi inte på ett, tror vi på något annat. Tron färgar verkligheten vare sig vi erkänner det eller inte. Allt måste genom vår föreställningsvärld för att vi skall kunna fånga det som finns omkring oss.

För mig som kristen är Kristus mitt trosföremål. Kristi liv, Kristi kors och tron på hans uppståndelse färgar upplevelsen av min verklighet.

Kort uttryckt läser jag verkligheten utifrån min tro på Kristus.

Så också jungfru Maria, Jesus moder. Också hon träder fram inför mig utifrån min Kristustro. I den egenskapen blir hon tydlig för min inre blick, griper hon mig och får hon min kärlek.

Finns inte min Kristustro där, försvinner hon som en i mängden, blir ett levnadsöde bland alla andra.

Så också profetiorna om henne  hos profeten Jesaja. I min tro på Kristus blir hon jungfrun (den unga kvinnan) som födde en son Immanuel, Gud med oss, Kristus.

Utan Kristustro blir hon judakungen Achas dotter. Hon blir en dotter som profeten förebådade när Achas var skakad ända in i själen för att hans rike skulle utplånas i det syrisk-efraimitiska kriget på 700-talet f Kr. Hon skulle bli det barn som bevarade det rike vars anfader var konung David.

Eller för oss idag blir hon utan Kristustron förvandlad till ett trosföremål i sig, en kvinnornas idealbild formad utifrån tidens ideal.

Vad säger nu detta om mig som presenterar denna tolkning när vi i kyrkorna i söndags firade Jungfru Marie Bebådelsedag? Att jag läser bibeln baklänges. Jag utgår från Kristus och omformar min förståelse av Gamla testamentet utifrån denne Kristus. Det må stå vilka hemskheter som helst i denna bok. Jag försöker inte som en trons försvarare rättfärdiga det. Jag säger rent utan att jag låter min tro på Kristus omvandla innehållet utan att det generar mig.

På samma sätt om det som sker i nutid. Jag försöker se det som det är utan fromma omtolkningar. Men jag ser också en annan verklighet, Kristustrons verklighet.

Detta mot bakgrund av att alla i någon mening gör som jag. Vi omformar det vi ser utifrån vårt inres djupaste drifter. Själv gör jag det i bästa fall utifrån min passion för den korsfäste och upptåndne Kristus.

För mig gäller att jag måste veta vad jag gör. Jag måste vara medveten om min trosinterpretation, veta att det också finns en historisk sanning, veta att bakom bilden av jungfru Maria fanns löftet om ett barn som skulle bli räddningen för en kung i Juda som hotasdes av utplåning.

Och om trons sanning måste sägas att dess kännetecken är att den skapar sanning. Min Kristustro vilar på att det är så.

Bibelstudium den 13 mars 2024

Lycklig den som fruktar Herren

och finner sin glädje i hans bud.

2Hans barn skall bli mäktiga i landet,

ja, de rättrådigas släkte blir välsignat.

3Välstånd och rikedom bor i hans hus,

hans lycka varar för alltid,

4för de rättrådiga bryter ljus fram i mörkret.

Den rättfärdige är nådig och barmhärtig,

5det går väl för den som gärna ger lån

och är redlig i allt han gör.

6Han bringas aldrig på fall,

den rättfärdiges minne skall alltid bestå.

7Olycksbud behöver han inte frukta,

hans hjärta är tryggt, han förtröstar på Herren.

8Hans hjärta är lugnt, han är utan fruktan,

han får se sina fienders fall.

9Han strör gåvor över de fattiga,

hans lycka varar för alltid,

han blir upphöjd och ärad.

10Den gudlöse ser det med grämelse,

han skär tänder och tynar bort.

De gudlösas hopp blir till intet. Psaltaren 112

Det är begreppet lycklig/salig jag närmar mig idag. Jag gör det via den  av texterna på Midfastosöndagen som handlar om den välsignelse det för med sig att ge till dem som inget har. Paulus hänvisar i sin vädjan om kollekt till den fattiga församlingen i Jerusalem just till psalm 112 i Psaltaren, alltså psalmen ovan. ( 2 Kor 9:8-10)

Om denna psalm vet vi föga. Ingen har en aning om när den kom till, bara att den troligen är sen, troligen från spannet 500 f Kr till senjudisk tid, d v s till århundradet före Kristi födelse.

Ett vet vi dock och det är att den föreställningsvärld (utopi) som psalmen uttrycker speglar ett gammalt över/underordnings-samhälle. Utopin ligger i att detta samhälle idealiseras. Den rike kan hantera sin rikedom så att den blir till välsignelse för alla, inklusive honom själv. Allt går den fromme väl i händer.

Lycklig/salig är ett av grundbegreppen inte bara i texten ovan  utan i hela  bibeln. Dess hemort är samförstånd och harmoni. Utan denna samförstånd och denna harmoni ingen salighet. Lyckan/saligheten kan aldrig isoleras och bli till en storhet för sig. Då omvandlas den till njutning och njutningen till beroende och beroendet till fall.

Däremot kan lyckan/saligheten, om det vittnar psalmförfattaren,  leva t o m i ett över/underordningssamhälle. Psalmförfattaren vet förmodligen inte om någon annan hemort för lyckan/saligheten än ett sådant.

För oss sena tiders västerlänningar är detta en utopi i betydelsen något ej realiserbart. Så ej för psamlförfattaren där just den utopin fick tjäna som exempel. Så är det nämligen med våra utopier. Dessa  kan leda åt olika håll. Utopin som företeelse kan  vi  däremot inte leva förutan. Våra inre föreställningar/ vår utopi föder verklighet vare sig vi vill det eller ej, ond verklighet som ond, realiserbar verklighet som ej realiserbar. 

Om lycka/salighet däremot gäller däremot undantagslöst att den hör hemma i ett liv som präglas av samhörighet. Här ges inga undantag. 

Dessutom kan lyckan/saligheten även i den bibliska miljön spränga sina gränser och slå rot i nya miljöer. Om det vittnar mer än någon Jesus. I själva verket tillhör det Jesu gudomliga uppdrag att visa att lyckan/saligheten kan ha sin hemort i sammanhang vitt skilda från välståndets. I offret fann inte bara Jesus utan en hel värld som påverkats av honom den sanna lyckan/saligheten.

Men då inte i det självpåtagna offret utan i det offer som springer fram ur omsorg.

Detta förstod en gång aposteln Paulus. Han såg bland annat att den sanna lyckan/saligheten för de kristna i Korinth var att ge av sitt överflöd till de fattiga i den kristna församlingen i Jerusalem. Om detta borde kanske detta bibelstudium odelat ha handlat. Nu fick det  göra det via en kringgående rörelse som förde oss till psalm 112 i Psaltaren.

Bibelstudium den 6 mars 2024

Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn. 2Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud. 3Otukt och annan orenhet eller själviskhet får det inte ens vara tal om bland er, det anstår inte de heliga. Ef 5:1-3

Ta alltså Gud till föredöme, manar författaren till Efesierbrevet, eller ordagrant från grekiskan det mera kortfattade härma Gud. Det är både första och enda gången någon uttrycker sig så i bibeln. Och denne någon är Paulus eller en i dennes krets. Jag vet inte vilket. Vad jag däremot vet är att jag i bland annat Efesierbrevet kan skaffa mig kunskap om förhållandena i en av de allra tidigaste kristna församlingarna. Och i Efesus var det tydligen så att man med hjälp av  sin tro trodde sig  kunna ”härma Gud”. 

Så långt går inte jag. För mig är Gud ett med livet och i och med det också ett med döden. Dessutom tror jag av hela mitt hjärta att, som texten antyder, Gud med välbehag såg Jesu död som en offergåva till honom. Längre kommer jag inte och längre kommer inte heller den kristna församlingen av idag. Gud är och förblir för oss i långa stycken en gåta.

Vad jag däremot vet är hur djupt tankar i tiden påverkar människors sätt att tänka och leva. Vem skulle för bara några år sedan se krigsindustrin som försvarsindustri. Som en oemotståndlig vågrörelse har det gått genom hela västerlandet att stöd för Ukraina inte är stöd för kriget utan för freden. Och fredsrörelsen högljudda protester har blivit till viskningar.

Med detta i bakhuvudet inser jag att bakom talet om att härma Gud ligger en kristuskärlek så stark att den famnar själva gudstron. Den  gör att man tror sig kunna utrota ondskan, här uttryckt som otukt, orenhet och själviskhet. Trodde inte exempelvis pingströrelsen likadant i den eruptiva fasen av sin utveckling. Men snart blev talet om en inre nyfödelse allt mer verklighetsfrämmande. Vem såg inte att pingströrelsens ledare vara lika härsklystna och lika självupptagna som andra.

I Efesus var man trots allt inte säkra på egen gudaktighet. Varför annars fylla brevet med maningar att ta avstånd från ondska i alla dess utformningar om man inte anade att ondskan hotade även bakom de egna fromma knutarna.

Min egen gudstro har sin förankring i hängivenhet för Kristus med spets i korsets försoning. Att denna tro har påverkat min inre människa tvivlar jag inte på. Men roten till det onda har jag, tron till trots, inte blivit kvitt. Det är med mig som det en gång var med de kristna i Efesus. Jag behöver ständigt påminnas om korsets försoning och jag behöver ständigt på nytt åter och åter få ropa mitt halleluja för att påminnas om det jag i Kristus äger. Hur lätt faller jag annars tillbaka till otukt och annan orenhet eller själviskhet. (Ef 5:3)

När vi firade nattvard i söndags (den 18 febr) spelade Jeanette Henå den judiska poplåten Halleluja på sin klarinett.  Jag gjorde det man inte får göra, började lite svagt sjunga med  i klarinettens halleluja. Snart stämde hela församlingen in. Då plötsligt kände jag; nu är vi fria. Nu vet vi att otukt och annan orenhet eller själviskhet har försvunnit och att Gud har blivit allt överallt (1 Kor 15:28)