Bibelstudium den 24 april 2024

Till skillnad från tidigare skall jag här aktualisera de bibeltexter som var aktuella i evangeliehoken inför den fjärde söndagen i Påsktiden. Jag gör det för att visa att bibelns texter inte enbart är upphöjda gudsord, utan också riktat tilltal. Det första exemplet speglar Guds tilltal i yttersta förtvivlan,  det andra skall tjäna som påminnelse och det tredje som förklaring.

Först Guds tilltal.

7Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter.

8Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede ett ögonblick,

men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek, säger din befriare, Herren.

9Det är som på Noas tid, då jag svor att Noas flod aldrig mer skulle dränka jorden.

Så svär jag nu att inte mer vredgas och inte mer rasa mot dig.

10Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas

och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren. (Jesaja 54:7-10)

Här bibelord så mänskliga som de någonsin kan bli. Gud blottar sig inför sitt sargade folk (som just befriats från den babyloniska fångenskapen). Herren talar till det med ord som vibrerar av medkänsla. Gud klär av sig sin storhet uppfylld som Gud är av kärlek till sitt sargade folk.

Sedan Guds ord till påminnelse.

12Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. 13Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. 14Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. 15Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. 16Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud. (Hebr 13:12-16)

Hebreerbrevets författare påminner sina kristna läsare om vilka de är. Som kristna är deras position förutbestämd. Deras plats är utanför, utanför för att i Kristi efterföljd tjäna, utanför därför att deras rätta hem är himlen.

Slutligen Guds ord till förklaring

16En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.« 17Då sade några av lärjungarna till varandra: »Vad menar han när han säger: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’, och när han säger: ’Jag går till Fadern’?« 18De sade: »Vad menar han med ’en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger.« 19Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: »Ni undrar varför jag sade: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’? 20Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. 21När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. 22Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er. (Joh 16:16-22)

Det blev inte som förväntat för de kristna som slutit sig till kretsen kring Johannes. Löftenas uppfyllelse lät vänta på sig. Förväntningarna kom inte att uppfyllas på sätt som de trott. Därför klär evangelisten Johannes Jesu avskedstal med ett innehåll som skall kunna läsas i de johanneskristnas församlingar långt efter Jesu död och uppståndelse. Evangelisten mättar det med förklaringar som skall liva dessa ansatta kristna när det mesta går dem emot. 

Det är inte historia evangelisten återger, utan det jag kallar överhistoria.  Det ger förklaringar till det som tycks oförklarligt. 

Bibelstudium den 17 april 2024

Han begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare. (1 Petrusbrevet 2:22-25)

Människan, d v s du och jag, är vad kroppen signalerar, men mer än detta. Vi är från vårt första andetag till det sista också en del av vårt sammanhang

Som det är med oss är och var det med Jesus. Honom fångar man inte enbart genom att registrera vad han sade och gjorde. Han både var och är också identisk med sitt alldeles egna sammanhang.

När man läser texten ovan är det nödvändigt att vara vaken för denna dubbelhet mellan fakta och sammanhang. Fakta är korsets kval.  ”Sammanhanget” för Jesu del är det judiska folkets undergång på 500-talet före Kristus konkretiserad i den  babyloniska fångenskapen. Och till denna katastrof  kopplad  Jesajas profetia om fångenskapens förnedring.

I den profetian görs det tillintetgjorda judiska folket till offerdjur som utifrån gammaltestamentliga föreställningar bar folkets synder inför Gud och därigenom skapade försoning.

För de första kristna följde nästan av sig självt kopplingen till Kristus när man hörde denna profetia reciteras. Vad var nämligen dennes självutgivande på korset annat än den sanna förståelsen av Jesajas profetia. Hela Jesu liv rymdes ju i den och detta utan att man gjorde våld på sanningen om Jesus. Samtidigt förädlade syftningen på Jesus förståelsen av vad det judiska offerväsendet stod för. Dess sanna innebörd blottades först i och med Jesu framträdande.

Kristen tro är fortfarande avhängig denna koppling över från evangeliernas Jesus till  Jesajas profetia.  Jesus blir med denna koppling mer än i trång mening sig själv. Han blir dessutom ett gudomligt tilltal som vittnar om offrets kraft, samtidigt som han framstår som en vägvisare till livet.

Detta är främmande tal för de flesta. Ändå är själva mönstret, där människan är mer än sitt yttre, igenkännbart i alla de sammanhang. Sanningen om människan  och hennes väsen låter sig nämligen aldrig utläsas ur enbart  en bank av fakta. Fakta är nog nödvändiga, men till fakta måste läggas sammanhang och drivkrafter. Ur denna flerfacetterade bild  framträder sedan bilden av en konkret människa. Den människokännare som inte inser denna flerfaldiga enhet är endera ”faktafundamentalist” eller falskmyntare.

En kristen är  liksom alla andra konstituerad av sitt ”kött och sitt blod”. Samtidigt lever hon i sammanhang som formar hennes liv. Till detta sammanhang hör Kristus, den Kristus som via profeten Jesaja gjorts tydlig för oss. Så kan kristen tro sammanfattas.

Bibelstudium den 10 april 2024

8Allra sist visade han (Kristus) sig också för mig, detta ofullgångna foster. 9Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. 10Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig. 1 Kor 15:8–10

Nedan en generellt tillämpning av Paulus uppståndelsetro, därefter denna tro tillämpad på honom själv, slutligen en personlig tillämpning. 

Uppståndelsen sedd med Paulus ögon var något faktiskt, samtidigt avgörande.  Jesu uppståndelse var ett med verkligheten överensstämmande slutunder som enligt Paulus utlöste ett skeende som obönhörligt ledde till Guds rikes snara seger och alltings upprättelse. Detta kan man sluta sig till när man begrundar  1 Kor 15 i sin helhet.

I fri tillämpning spiller den av Paulus  förmodade fakticiteten över i en generell reflexion. Först det faktiska  kan lägga grund för det bestående. Drömmar och föreställningar har sin tid. Enbart det faktiska består.

Enligt eget vittnesbörd, återgivet ovan, var Paulus en av dem som kunde vittna om mötet med den uppståndne. Detta möte skedde, tillfogar jag, när Kristus enligt övriga bibliska vittnesbörd redan på ett definitivt sätt lämnat sin jordiska tillvaro. Det Paulus kallar möte var med andra ord en vision.

För mig står det klart att  korsfästelsen är förankrad i ett ofrånkomligt faktum. Uppståndelsen däremot på vittnesbörd om möten med den uppståndne.  För trons första vittnen hade den uppståndne visat sig och för oss alla andra som säger oss tro på  vår frälsare, har den uppståndne på ett eller annat sätt uppenbarat sig.

Hur blir det då med det faktiska i Jesu uppståndelse? Hur kan vi våga tro att Jesus faktiskt uppstod när uppståndelsen enbart är oss tillgänglig genom ett antal vittnesmål? Själv ser jag ingen annan lösning än att pröva vittnena, både de ursprungliga och de senare tillkomna.  Däri inkluderar jag mig själv som bekännande kristen. Längre än så går inte att komma.

Först går jag till Paulus. Honom når jag via Apostlagärningarna och i de brev i Nya testamentet som bär hans namn.

För mig framstår Paulus som både gudabenådad och mänskligt begränsad, som buren av sin uppståndelsetro, men samtidigt  begränsad av det som ytterst var ett svek mot denna.

Så är det också med mig själv. Det finns det i min livshållning som vittnar om att jag är förankrad i Jesu uppståndelse, annat som inte gör det. Och om det är sant som Paulus förutsätter  att allt kan sammanfattas i uppståndelsens sanning, finns det sånt i mig som består, annat som går om intet. Går om intet eller tar sig nya uttryck av mer eller mindre bestående värde.

Allt betingat av  att Jesu uppståndelse är ett faktum, ett faktum som i Paulus uttolkning sammanfattar och fullkomnar Jesu gärning i ett slutgiltigt gudomligt ingripande. 

Bibelstudium den 3 april 2024

Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd? Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen. Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus (1 Kor 15:53-57)

Skilj det sedda från det trodda, den yttre verkligheten från den inre, det du vet från det du tror. Men eliminera inte det ena på det andras bekostnad. Du liksom alla andra behöver såväl det ena som det andra för ett fullvärdigt liv. Den som bara vet blir handikappad på ett sätt, den som bara tror på ett annat. Det ideala tillståndet uppstår när det sedda och det trodda samverkar i en ständigt pågående interaktion.

Så även när du läser bibeln, skilj även där fakta från tro, det yttre från det inre. Så särskilt i påsktider. Korsfästelsen står för det ena, den tomma graven för det andra. Det ena är mättat med fakta, det andra med tro.

Evangelierna är faktabaserade, samtidigt översköljda av tro. Det är med trons ögon evangelisterna betraktar Jesus under  dennes jordeliv. Med breven är det tvärtom. Där är det tron som får mest utrymme. Paulus har nästan ingenting att säga om Jesu jordiska liv. Det mesta handlar om tron och trons konsekvenser.

Så särskilt i textavsnittet ovan. Paulus går så långt att han vänder upp och ner på bibelcitaten från Gamla testamentet för att få dem att stämma överens med uppståndelsens konsekvenser, livets seger över döden. Äger du bibel 2000 lönar det sig att ta till sig bibelöversättarnas kommentar till 1 Kor 15:54 för att få ett exempel på detta.

För mig som skriver detta är det den naturligaste sak i världen att skilja vetande och tro för att i slutändan förena de två till ett sätt att vara och handla. Jag har funnit att alla gör det oavsett om de förstår vad de gör eller inte.  Frågan är egentligen inte om detta samspel pågår  utan på vad sätt. Och framför allt vilka konsekvenser det får när vetandet och tron möts i medvetandets inre.

För Paulus fick kunskapen om Jesu död och tron på Jesu uppståndelse konsekvenser så stora att de format oss kristna för all framtid.

Dödens yttersta orsak blev för honom inte det naturliga åldrandet som obönhörligt leder fram till död. Inte så att Paulus saknade blick också för detta samband. Att dö mätt av år och möda var ingen främmande tanke för den skriftlärde Paulus. Det är ju om något biblisk lära. Men uppståndelsen som korsfästelsens yttersta konsekvens skapade något nytt som i ett slag förändrade allt.  Han såg som en yttersta konsekvens av Jesu död och uppståndelse att den yttersta orsaken till död inte var de naturliga åldrandet utan berodde av människans orättfärdighet. Denna i sin tur besegrades vid korset och den tomma graven. 

Denna Paulus upptäckt att orättfärdigheten (synden) var kopplad till döden blev så stark att det genomsyrade allt han tänkte och gjorde. Den nya insikten kom att genomsyra dennes förkunnelse och i och med det också hans brev för att sedan gå vidare till den kristna kyrkan.  Fortfarande läser vi Jesus som gudssonen som genom sin försoningsgärning på korset  banade väg till ett liv bakom den kroppsliga döden.

Paulus var förvisso ingen frälsare, däremot förmedlaren av den viktigaste av insikter, den att synd och död hör samman. Vidare att händelserna vid korset och vid den öppna graven, allt förstått som en försoningsgärning, banade vägen för ett liv bortom döden.