Bibelstudium den 29 maj 2024

Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar. 5 Mos 6:4-9

Stå fast, samtidigt fånga verkligheten i flykten. Det har den förståndige insett, men den oförståndige missat. Den oförståndige väljer antingen eller, antingen stå fast eller fånga verkligheten i flykten. Detta till men på alla de plan. Ty Av det ena blir man stelbent av det andra lösaktig.

Stå fast, samtidigt fånga verkligheten i flykten, det är livets svåra konst, tillämplig i de flesta sammanhang. T o m i bibelstudiet gäller regeln.

Står man fast vid att bibeln är Guds ord, tillämplig i alla de sammanhang, kommer man fel. Man har inte insett att bibeltexterna speglar verkligheten utifrån de mest skilda utgångspunkter. Dagens text är hämtad från 5 Moseboken, det är en reformskrift tillämplig i ett Israel som höll på att upplösas av religiös oenighet. Mer än allt annat behövde man veta att Gud är den som håller allt samman. Enheten i tron var en nödvändighet för att folket skulle hålla ihop som de av Gud utvalda. Mångguderi på den tiden ledde till lösaktighet. Det stod i det sammanhanget  för  att var och fick göra som han själv ville. Tro på Baal om det var till fördel, tro på Jahve om det kändes bättre.

Under tiden efter Jesu död och uppståndelse var läget ett annat. Gud finns i Kristus var då ord i rättan tid. På dessa ord byggdes tron upp på nytt och skapades nya förutsättningar. Nu räckte det inte längre att för sig själv recitera orden om att älska Gud av hela sitt hjärta. Tiden krävde tillägget och din nästa som dig själv. Se Matteus 22:39.

Läser man bibeln i ett enda stycke upptäcker man inte att även bibeln förutsätter  stå fast, samtidigt fånga verkligheten i flykten. I stället får man fullt upp med att få  allt i bibeln att gå ihop och det på verklighetens bekostnad. Då tror man att dagens text fångar en enda evig sanning, när verkligheten är den att 5 Moseboken är en reformskrift med specifikt ändamål i en specifik situation.

Och missar man som första generationens kristna att sann tro innefattar omsorg om andra än sig själv och att dessa andra för en sann Jesuslärjunge är fler än dem som tillhör egendomsfolket, har man inte fattat vad Jesus var ute efter.

Men vad säga idag när en upplyst västvärld mer dyrkar sig själv en Gud om så med Jesu förtecken? Vad sade jag för den delen en gång till mina barn och numera till mina barnbarn när jag ville och vill att de skall stå fast och fånga verkligheten i flykten. Jag talade och talar om en bibel som talar  i tiden och om ett budskap om Jesus som måste vara tillämpligt här och nu för att äga giltighet

Mer hade jag inte att säga eftersom jag inte är tränad att söka sanningen utan att blanda in Gud. Korset med sin död och sin uppståndelse är för mig själva förutsättningen för att ha något att säga.

Bibelstudium den 22 maj 2024

Babels torn och språkförbistringen

1Hela jorden hade samma språk och samma ord. 2När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig. 3»Nu skall vi slå tegel och bränna det«, sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck. 4De sade: »Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.«

5Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. 6Herren sade: »De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. 7Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.« 8Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. 9Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden. (1 Moseboken 11)

Jag har nyligen färdigställt en uppsats, ”Mikaels Tellbes bibel och min”. Du hittar den på bjornsvard.com under rubriken kyrkohistoria. Du får förstås skrolla dig ner och klicka på rubriken för att få del av den. I den uppsatsen driver jag att bibeln ska läsas baklänges, d v s utifrån Kristus, för att öppna sitt innehåll. Det betyder för den skull inte att Gamla testamentet skall glömmas. Kristus blir oförståelig om vi inte förstår att Jesus Kristus till allt annat också var juden Jesus. Denne behövs för sammanhang och konsekvens.

Berättelsen om Babels torn blir för mig en av de mera lättillgängliga tillämpningarna av denna min tes. I sig är berättelsen en märklig skröna, laddad med både historiska och religiösa associationer. Den är  en from fantasi med ett inträngande budskap. Och vad hindrar att den fortsätter att vara det även i Kristi sällskap. För vem vore väl den  Mästare jag lärt känna om denne inte låter oss läsa om språkförbistringen med våra av förnuft och insikter skolade ögon och öron. Skulle denne hindra oss att förstöra en god historia med konstruerade teorier om att allt faktiskt skett som det är berättat? Glöm det!

Den Kristus som jag tror på låter texten vara som den är. Samtidigt hjälper denne oss att se att språkförbistringens innersta orsak är att vi inte vill förstå vad andra säger. Vi vill bestämma själva, göra oss själva stora.

Boten mot detta är nu som alltid försoning, en ständigt verkande försoning med ursprung vid korset. För mig är den kristna trons mantra försoning och Kristus före allt annat försonaren.

Sen må vissa av oss ha lätt för att lära oss främmande språk, medan det för andra är närmast oöverkomligt. Men detta tillhör ytskiktet. Viktigare är försonade hjärtan. Människor med försonade hjärtan kommer aldrig på idén att de skall bygga några Babels ton.

Bibelstudium den 15 maj 2024

6Den dagen (Herrens dag) skall det inte längre finnas någon kyla eller frost. 7Det skall vara en ständig dag – Herren vet när den kommer – och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer skall det vara ljust. 8Den dagen skall friskt vatten strömma ut från Jerusalem, hälften mot östra havet och hälften mot västra havet. Sommar och vinter skall det vara så. 9Och Herren skall vara konung över hela jorden. Den dagen skall Herren vara en och hans namn ett enda. Sakarja 14:6-9

Orden ovan är den gammaltestamentlige profetens. De beskriver avgörandets dag, med bibliskt språkbruk ”Herrens dag”. Hela kapitel 14 i Sakarja bok handlar direkt eller indirekt om denna Herrens dag, den dag då allt skall ställas på sin spets och avgöras.

Vi kristna förbinder denna Herrens dag med kors och uppståndelse. Och vi föregriper den, som i evangelieboken på söndagen före Pingst, med föreställningar om ett jordiskt himmelrike hämtade från kap 14 i Sakarja bok. Och vi kan föregripa den genom tal om den Helige Ande, benämnd Hjälparen, en hjälpare med uppgift att, som evangelisten Johannes lär oss,  i nya sammanhang aktualisera Jesu frälsningsverk.

Inget sägs dock uttalat i de texter som Evangelieboken presenterar oss denna dag om frälsningsverkets bakgrund. För att få kännedom om denna får man läsa Sakarja kap 14 i sin helhet.

Där märker man att Herrens dag står i utväljelsens sammanhang. Det av Gud utvalda Israel skall på Herrens dag slutgiltigt segra. Och till denna slutseger hör inte enbart ett jordiskt lyckorike. Detta lyckorike föregås av Guds dramatiska ingripande via naturkatastrofer  i Jerusalem. (En försmak av dessa, dock åstadkomna av mänskliga vapen, skådar vi idag i Gaza, ja i hela Mellanöstern.) Och på naturkatastrofer följer hämndaktioner mot alla som dragit ut i krig mot Jerusalem. Vi läser om ”alla folk som drar ut i krig mot Jerusalem” att ”deras kött skall ruttna medan de ännu står upprätt”. (Sakarja 14:12)

Hur kan det bli så att Herrens dag å ena sidan kan föregås av föreställningar om  en Helig Ande som hjälper oss att fullfölja det Jesus en gång fullbordade, dessutom kompletterade med löfte om ett jordiskt himmelrike, å den andra av profetior som vittnar om bottenlöst hat.

För mig står det klart att olika uppfattningar om utväljelsen är själva orsaken. När Israels utväljelse ses som en yttring av egen överlägsenhet, blir utväljelsen en hatets tjänare. När den som i Jesu tillämpning betraktas  som en gåva avsedd att lyfta upp dem som själva inte förmår lägger den grunden för som i det här fallet ett jordiskt lyckorike.

Som om detta konstaterande enbart lägger grunden för hur vi skall betrakta Sakarja 14. I själva verket är synen på utväljelsens plats och uppgift skiljelinjen i praktiskt taget allt som har med mänsklig samlevnad att göra.

Bibelstudium den 8 maj 2024

(Abraham sade till Gud) Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? Så kan du inte göra, döda den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?« Herren sade: »Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.« Abraham fortsatte: »Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?« Herren svarade: »Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den.« Ännu en gång tog Abraham till orda: »Kanske finns där fyrtio?« Herren sade: »Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull.« Abraham sade: »Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?« Herren svarade: »Om jag finner trettio, skall jag inte göra det.« Då sade Abraham: »Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?« Herren svarade: »Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull.« Abraham fortsatte: »Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?« Herren svarade: »Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.« När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem. 1 Mos 18:26-33

Påminner om att jag läser bibeln baklänges. Jag börjar med Kristus och backar mig in i Gamla testamentet, Jesu bibel. Idag hamnar jag med det sättet att läsa  i berättelsetraditionerna om Abraham, som de återgavs på Jesu tid. För mig är dessa berättelsetraditioner heliga, inte därför att de är historiskt korrekta, det är sällan berättelsetraditioner, utan därför att de helgats av Kristus.

Framställningen i Gamla testamentet är ofta ”hårdkokt”, återspeglingar som den är av en anda som befinner sig fjärran från nutida inkännande och förmänskligande. Korthugget och rakt på sak utdömer Gud sina domar och ger sina befallningar.

Texten ovan är ett undantag. Bakom orden anas mänsklig vånda över en Gud som låter sina domar falla över onda som goda. Abrahams vädjan för Sodom öppnar för en trots allt barmhärtig och inkännande Gud som vill oss väl. Men Abrahams frågor och Guds svar ger trots detta  inte svar på de undrande frågor som dagligen tär på vår gudsförtröstan. Bryr sig väl Gud när ont drabbar god som ond, frågar vi oss.

Dock kan barmhärtighetens faktum inte förnekas. Vi får som idag med Abraham förundras över att nåd fortfarande kan gå före rätt i denna vår förunderliga värld. Detta i sin tur vittnar utöver sig självt och får fler än en av oss att utropa: Slumpen är trots allt inte Gud.

Men trots Abrahams vädjan för Sodom lider fortfarande min Gudstro brist på stadga. Tvivlet rister fortfarande i mitt inre. Själv får jag inte ro förrän jag än en gång påminns om att jag från ungdomen fått lära mig att läsa bibeln baklänges. Även i de svåraste frågor måste den korsfäste Kristus få göra sig hörd i mitt inre. Först då får jag ro.

Kristus är visserligen inte identisk med Gud, men Kristus återspeglar Gud. Den återspeglingen är för mig livsnödvändig när tillvarons fundament rasar. Först genom Kristus anar jag att Gud trots allt är den barmhärtige, lika barmhärtig som den Gud som Abraham vädjade till.

Bibelstudium den 1 maj 2024

1När Israel var ung fick jag honom kär,

och från Egypten kallade jag min son.

2Men ju mer jag kallar på dem,

desto mer går de bort från mig.

De offrar åt baalsgudarna

och tänder offereld åt belätena.

3Ändå var det jag som lärde Efraim gå

och jag som tog dem i mina armar,

men de förstod inte att jag botade dem.

4Med trofasthetens band drog jag dem,

med kärlekens rep.

Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. 

Jag böjde mig ner och gav dem att äta. (Hosea 11:1-4)

Jag vet inte hur jag skall bete mig för att på rätt sätt betona vikten av texten ovan. Den är grundläggande eftersom den, bakom de personliga orden, beskriver det jag kallar ramverket  för allt vad kristen tro heter.

Att vara kristen innebär nämligen det som texten ovan säger. Tron kan liknas vid en moders kärlek till sitt barn. Men kristen tro leder också regelmässigt till det som kan liknas vid ett barns  uppror och frigörelse.

Detta som jag  här betecknat som trons ramverk skapades i  de gammaltestamentliga berättelsetraditionerna om Israels utväljelse. Dessa i sin tur är grundade i berättelserna om den judiska folkstammens befrielsen från slaveriet i Egypten till ett liv som Guds egendomsfolk. 

Texten ovan är profeten Hoseas variation på detta tema. (Närmare om den historiska situationen när texten skrevs och om Hoseaboken i sin helhet kan man smidigt ta del av i  noten till Hosea 1:1 i Bibe1 2000) Utväljelsens grundtankar fördes sedan vidare in i Nya testamentets föreställningsvärld med sin Jesus och med den kristna kyrkans segertåg över världen. Och fortfarande gäller att tron från Guds sida är grundat i dennes speciella omsorg om sina egna barn. Detta i sin tur för regelmässigt över i uppror. Jag känner för egen del ingen kristen gruppering som inte  uttalat eller i sak gjort uppror när den sanne Guden kommit dem alltför nära.

Tanken på utväljelsen, förstådd som Guds speciella omsorg om de sina, har tyvärr hamnat i vanrykte i en upplyst västerländsk kristenhet. Dessa tankar anses svära mot föreställningarna om allas lika värde och lika värde  tål inte talet om privilegier. Dock kan tanken på Guds speciella omsorg om de sina  inte överges utan att bibelns föreställningar i grunden förnekas eller omtolkas. 

Själv har jag kommit till rätta med utväljelsetankens problematik genom att konsekvent se utväljelsen som en gåva att ge vidare, inte som ett privilegium. När utväljelsen uppfattas som privilegium faller allt.

För profeten Hosea var upproret mot Israels Gud ren och skär olydnad. Det ledde till baalsdyrkan  och ”offereld åt belätena”. Självklart var Israels, här kallad Efraims, uppror för Hosea tecken på trolöshet och som sådant förkastligt.

För oss är det inte alltid lika enkelt. Nog är det fortfarande klandervärt att som på Hoseas tid besvara omsorg och kärlek med egenkärlek och självupptagenhet. Och hur ofta sker inte detta! Jag antar lika ofta som på profeten Hoseas tid.

Men idag ligger dessutom vårt uppror mot Gud på ett annat plan. Synen på den Gud som lovat att ha speciell omsorg om oss, skyms av sådant som vittnar om en Gud som inte bryr sig. Det tycks som Gud mer styrde med slump än med omsorg.

För mig personligen är detta ett personligt problem som jag inte har tydliga svar på. Men det jag äger är Kristus. I honom är Gud lik en mor som har omsorg om sina barn.