Bibelstudium den 26 juni 2024

Herrens tjänares uppgift

1Hör på mig, ni fjärran länder,

lyssna, ni avlägsna folk!

Herren kallade mig

redan i moderlivet,

han nämnde mig vid namn

redan i min mors sköte.

2Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd

och gömde mig under sin skyddande hand,

han gjorde mig till en vass pil,

som han förvarade i sitt koger. 

3 Han sade till mig: Du är min tjänare Israel,

genom dig skall jag visa min härlighet. Jesaja 49:1-3

  Läget är förtvivlat. Israel under upplösning. Stora delar av befolkningen tvångsförflyttad till Babylon. Då hör Israel sig själv tala genom profeten, hör sig själv vittna om sin höga uppgift och om sin framtid  som Guds egendomsfolk. Genom Israel skall Guds vilja förverkligas och Guds härlighet bli synlig.

  Denna profetia, ja Jesajas profetior från kapitel 40 till 55, är bland de märkligaste i hela bibeln. Fullkomligt överraskande skall katastrof vändas i seger. Detta inte genom egen förtjänst utan genom ett Guds ingripande. Det krossade Israel skall få liv igen, inte genom egen inre kraft utan genom Gud.

  Jag hör och känner igen Kristus i detta tal. Duet är inte enbart ett folk utan också ett folk personifierat i en person. Och vem skulle detta Du kunna vara annat än Kristus, denne Kristus som genom sitt liv personifierade både katastrof och seger.

  Men detta vore trots allt historia, om än helig historia, om detta gällde då men inte nu. Om nämligen förbindelsen mellan kollektivet och individen var bruten, som de lärde säger och det mesta i nutiden  förvandlat till individ, då vore det skrivna enbart historia. Men trots att vi sägs leva i individualismens tidsålder gäller fortfarande förbindelsen mellan individen och kollektivet. Vi är inte enbart oss själva utan vi är vad vi är i vårt sammanhang.

  Och om det vore så att allt är som det synes vara, vore det idag dystert. Väst står mot öst, påstådd demokrati mot diktatur. Till det kommer att vi äger kärnvapen som kan förgöra mänskligheten på kort tid.

  Men tron säger något annat. Den säger bland annat  att jag inte enbart är den jag märker mig vara, en bland dem som åstadkommit att människa står mot människa och folk mot folk.

  Jag är i Kristus också något annat och står i ett annat sammanhang. Jag tillhör dem som i tron på Kristus är kallad att upprätta Guds rike på jorden. Detta mot allt vad rimligt är.

  Allt lika orimligt som den en gång var i den babyloniska fångenskapen, när löftet gavs till ett folk som i realiteten redan var förlorat.

  Att tro idag är inget rimligt. Det förutsätter det existentialisterna kallar ett trossprång.. För mig inte bara ett trossprång utan många. 

Bibelstudium den 19 juni 2024

Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. (Rom 5:4)

Det är kinkigt att fatta sig kort. De korta formuleringarna kan vara mångas tjänare. De kan stå såväl i det ondas som det godas tjänst. Så även med det här citerade bibelordet från Romarbrevets femte kapitel 

Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

Här måste till en slagkraftig ram för att ordet inte skall bli till ett slagord i fel ändamåls syfte. Detta ramord lyder

Du är och skall bli

I alla de sammanhang gäller detta att vi inte bara är utan också skall bli. Glömmer vi det stannar t o m det vi håller högt upp och förvandlas till sin motsats. Ett folk som tror sig vara något men glömmer att det också är på väg, blir snart självtillräckligt, aggressivt och orättvist. Idag har det blivit närmast övertydligt att det är så. Ryssland har ju idag blivit ett paradexempel på detta. Men Väst kommer i sin självtillräcklighet inte långt efter.

Och det som gäller i stort har också bäring i smått. Den dag du och jag tror oss vara något och inte förstår att vi också är på väg mot det vi ännu inte äger, stelnar till och blir lik en självtillräcklig stat, aggressiv och orättvis i vår självtillräcklighet.

Tyvärr har få fattat att slagordet Du är och skall bli inte minst gäller som levnadsregel för det som rör livets insida, vår tro. Men i själva verket är det så att den inre rörelse som du är och skall bli förutsätter, är själva villkoret för trons liv.

Den troende som tror sig stationerad på livets rätta sida har i själva verket planterat in död i sitt inre. Det allra vackraste och bästa, renheten och kärleken i sin urform, förvandlas för den som tror sig framme och hemma till sin motsats. Det finns inget mer motbjudande än troende människor som tror sig äga det andra inte har.

Liv är rörelse och  tron en del av livet. När rörelsen upphör dör också livet och med den tron. Detta betyder inte att rörelsens riktning är godtycklig eller att tron kan formuleras hur som helst.

För oss kristna är det, eller borde det vara självklart att korset är själva utgångspunkten för våra liv, att Kristi kärlek är den urkraft på vilket allt beror, att reformer och nyordningar alltid måste vara bestänkta med Jesu kärlek för att kunna verka. Kristi kärlek är vårt bidrag i såväl människovård som i omsorg om det samhälle som är vårt.

Men det hjälper inte, stannar rörelsen upp, förvandlas till och med kärleksorden till sin motsats.

Bibelstudium den 12 juni 2024

1Herren lät mig se Josua, översteprästen, där han stod inför Herrens ängel. På hans högra sida stod Anklagaren, beredd att anklaga honom. 2Herrens ängel sade till Anklagaren: »Herren skall tillrättavisa dig, Anklagare, ja, han som har utvalt Jerusalem skall tillrättavisa dig. Är inte denne man en brand ryckt ur elden?« 3Josua bar smutsiga kläder där han stod framför ängeln, 4och ängeln befallde sina tjänare: »Ta av honom de smutsiga kläderna!« Och han sade till Josua: »Jag befriar dig från din skuld, och du skall kläs i högtidsdräkt.« 5Sedan befallde han: »Sätt på honom en ren turban!« Och de satte på honom en ren turban och klädde honom, medan Herrens ängel stod bredvid. 6Och detta är vad Herrens ängel försäkrade Josua: 7Så säger Herren Sebaot: Om du vandrar mina vägar och håller mina bud skall du råda över mitt hus och vaka över mina tempelgårdar. Jag skall ge dig tillträde till den krets som tjänar mig här. Sakarja 3:1-7

Under denna vision döljer sig för oss nutidskristna ett angeläget innehåll. Det som gällde då har aktualitet idag. 

Visionen förutsätter ett besegrat judiskt folk.  Numera efter den babyloniska fångenskapen och under profeten Sakarjas tid  är deras land ett lydrike under perserna. Judarnas  tempel är förstört och templets  prästerskap stukat, här markerat genom översteprästens smutsiga kläder.

Men kvar finns Gud här representerad av Herren ängel, men också Anklagaren, i detta sammanhang Guds världslige representant, en världslig representant som när denne rycker sig loss från Gud förvandlas till djävulen. I visionen ovan intar denne anklagare en vacklande mellanställning när denne anklagar översteprästen i dennes förnedring. Anklagaren ser inte att översteprästen Josua bär bud om framtiden.

Av visionen blir ett löfte. Förutsatt att översteprästen håller fast vid sin trohet mot Herren, skall inte bara det raserade templet återupprättas utan även översteprästens ämbete. Detta skedde också och då inte enbart i visionen, där översteprästen Josuas smutsiga kläder byttes ut mot högtidsdräkt och en ren turban sattes på dennes huvud, utan i verkligheten. År 515 f Kr invigdes det nyupprättade templet i Jerusalem.

I slutfasen bryts visionen och övergår i ett direkt löfte. 

Så säger Herren Sebaot: Om du vandrar mina vägar och håller mina bud skall du råda över mitt hus och vaka över mina tempelgårdar. Jag skall ge dig tillträde till den krets som tjänar mig här. 

För mig är tillämpningen på min egen tid och min egen situation given. Översteprästen med de smutsiga kläderna är jag själv, inte därför att jag föreställer mig vara någon överstepräst i yttre mening, mer därför att jag i min tro representerar honom som inte får smutsas ner, Jesus Kristus, försonaren.

Men med mig är det som med många andra. Med andras smuts dras också jag in i smutsen. Och smuts är för mig allt som inte låter sig förenas med Golgata.

Det må se katastrofalt ut för mig. Men även till mig träder Herrens ängel fram, vem denne nu än är, med sitt budskap:

Så säger Herren Sebaot: Om du vandrar mina vägar och håller mina bud skall du råda över mitt hus och vaka över mina tempelgårdar. Jag skall ge dig tillträde till den krets som tjänar mig här. 

Bibelstudium den 5 juni 2024

22Säg därför till Israels folk: Så säger Herren Gud: Det är inte för er skull jag ingriper, israeliter, utan för mitt heliga namn som ni har vanärat bland de folk ni har kommit till. 23Ni har vanärat mitt mäktiga namn överallt bland folken; det har blivit vanärat, men jag skall visa hur heligt det är. Genom er skall jag visa min helighet inför folken. Då skall de inse att jag är Herren, säger Herren Gud. 24Jag skall hämta er hos de främmande folken, samla in er från alla länder och föra er till ert eget land. 25Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. 26Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. 27 Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller mina stadgar och lever efter dem. Hesekiel 36:22-27

För att jag skall få grepp om texten ovan och för den delen grepp om allt som har med profeten Hesekiel att göra inbegriper jag Kristus i min läsning.

Det andra jag behöver ta mig före är att med kommentaren till Bibel 2000 (kommentar till Hesekiel 1:1) dela upp Hesekiels bok  i tre delar för att kunna ge rättvisa åt bokens mångskiftande innehåll. Texten ovan är från den tredje delen hos profeten. Här handlar det om Israels rening och upprättelse. Via Kristus är  också jag inbegripen. Israels rening är också min egen rening och upprättelse. Nu specifikt utifrån det läge som är mitt och mina trossyskons.

Slutligen gäller det att ta till sig  och då inte minst versarna 22 och 23 i texten ovan. Där sägs det att israeliternas grundfel, d v s också ditt och mitt, är att vi vanärar Guds namn, ord som är svårsmälta inte minst i ett samhälle som vårt där Gud sedan länge förts åt sidan.

Men Gud som inbegreppet av  godhet och rättfärdighet kan inte föras åt sidan. Godheten och rättfärdigheten låter sig inte föras åt sidan vare sig vi förkroppsligar dessa egenskaper i tro på en personlig Gud eller inte. För mig är orättfärdighet som livshållning det samma som att spotta Gud i ansiktet vare sig vi säger oss tro på Gud eller inte.

Själv djupläser jag sedan en tid en katolsk religionsflosofisk studie, ”Med tanke på Gud” . Boken problematiserar  gudstron i dess förhållande till förnuftet. Författaren, jesuiten Ulf Jonsson, frågar sig om gudstron låter sig förenas med nutida vetenskap och kunskap. Det för Guds väsen kännetecknande sägs vara allmakt och godhet. Men jag håller inte med Ulf Jonsson om detta. För mig står Gud för rättfärdighet och godhet och dessa egenskaper förkroppsligade i evangeliernas Jesus Kristus. Så förstådd låter sig min Gud visserligen tänkas bort. Men saken kommer ingen människa ifrån.

Därmed är min utläggning av versarna 22 och 23 färdig. Och jag kan gå till profetian om gudsfruktans följder. Här är Hesekiel konkret men också tidsbunden. Vi skall veta att Hesekiel levde i den stora katastrofen, Israels närmast totala utplåning som folk, manifesterat i den babyloniska fångenskapen. På den katastrofen skulle följa ett lyckorike, förkunnar Hesekiel. Guds utvalda skulle förnyas inifrån, få ett nytt hjärta och en ny ande. De utvaldas lyckorike väntade Guds utvalda folk.

Men detta lyckorike lät vänta på sig. Det förverkligades aldrig i sin fullhet. Visserligen blev folket befriat och fick vända tillbaka till sitt rike. Men mer blev det inte förrän Kristus uppträdde på scenen och med honom en förnyelse av annat slag.

Men fullkomnandet lät detta till trots ändå  vänta på sig och dröjer fortfarande. Vissa kristna tror sig visserligen ha erfarit en inre förnyelse och vittnar om ett förnyat hjärta och en förnyad ande. De påstår sig helgade.

Det må vara hur som helst med den saken. Men inget kan hindra mig att tro att godhet och rättfärdighet är förbundna med det jag kallar Gud och att denne Gud låter sig återfinnas i Kristus och att denne Kristusi sin tur förvandlar oss inifrån.