Bibelstudium den 28 aug 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com ”35 24 Den välsignade avvikelsen”)

7Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. 8Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. 9Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. 10Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1 Joh 4:7-10)

Detta att finnas till väcker eller borde väcka förundran. Ja för att säga det högtidligt,  själva ”livets” ofrånkomliga faktum, är något obegripligt både stort och sant. Dessutom är detta faktum förpliktande. Vilket vi vill det eller inte måste vi förhålla oss till det liv som givits oss. Och att förhålla sig till det liv som är oss givet, kallar vi kristna att leva i tro. Livet i betydelsen ”varats ofrånkomliga faktum” härleder vi således till Gud, som vi ser som alltings skapare och uppehållare.

Denna inledning för att uppmärksamma att vi alla har en gemensam utgångspunkt. Inte ens ateisten kan blunda för livet sett som ett under. Tror gör ateisten visserligen inte, för henne blir tron till det med tron besläktade begreppet att förhålla sig till det liv som är också gudsförnekaren givet.

Ateisterna säger att vi inte har täckning för att ge varat beteckningen Gud. Och det ligger något i den anmärkningen. Vem kan nämligen till fullo ”få grepp om” Gud. Ingen! Därför gör vi oss bilder av Gud. Redan inom bibelns pärmar finns det lika många gudsbilder som det finns människor. Att fånga ”varat/Gud” i en allt täckande beskrivning går inte att göra. Vi får nöja oss med ögonblicksbilder. Mästare i det stycket var Jesus. I sina möten med människor trädde ”ögonblickets” Gud fram och då i hela sin fullhet och klarhet.

Men svär inte detta mot att Johannesbrevets författare ovan förkunnar att Gud är kärlek? (1 Joh 4:8). Denne gör det dessutom ytterligare en gång och då i 1 Joh 4:16. Men sen är det stopp. Att Gud är just kärlek är denne Johannes ensam om att rakt ut påstå och då enbart på två ställen i sina brev, båda här redovisade.

Men förskräcks inte över detta. Gud är alltid större än våra begrepp. Och att tro sig fånga Gud i en enda heltäckande karakteristik är i själva verket att göra sig en avgud. Detta inte sagt för att förneka att Gud till allt annat också är kärlek. 

För Johannesbrevets författare blev Gud kärlek när denne betänkte hur mycket Gud måste ha älskat oss när han sände  oss ”sin son som försoningsoffer för våra synder”. Uppfylld av detta faktum kunde Johannesbrevets författare, och då utan reservationer, brista ut i sitt ”Gud är kärlek”.

Själv kämpar jag med mina gudsbilder. Men när jag betänker försoningens under kan också jag utan inre reservationer brista ut ”Gud är kärlek”.

Bibelstudium den 21 aug 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com ”Förhärligat, förskönat, fördolt”.)

En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus. Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud. Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.

Redan dödens tjänst, som byggde på bokstäver inhuggna i stentavlor, tillkom under en sådan härlighet att israeliterna måste vända bort blicken från Moses ansikte; så stark var strålglansen från hans ansikte, fast den snart försvann. Hur mycket större härlighet skall då inte omge Andens tjänst! Om domens tjänst hade sin härlighet, hur mycket rikare på härlighet måste då inte rättfärdighetens tjänst vara. Det som förr hade sin härlighet visar sig inte ha någon, så snart den jämförs med den överväldigande härligheten. Ty om det som försvinner hade härlighet, hur mycket större är inte den härligheten hos det som består. 2 Kor 3:4-11

På ett eller annat sätt handlar var och en av oss, om än på ett förvänt och fördolt sätt, utifrån vår inre människa. Med Paulus sätt att uttrycka sig står vi i ”tjänst” under detta vårt inre,  ett inre som omformar det vi ser och hör och gör det till vårt eget. 

En människokännare av rang må känna till det mesta som rör sig i en människas tankevärld, men missar hon grovt  en persons drivkrafter har hon missat det väsentliga. På motsvarande sätt må en teolog veta det mest om olika kyrkors ideal och föreställningar, men missar hen  kyrkans reella drivkrafter är deras lärdom inte mycket värd.

Att omforma Paulus tillhör favoritsysselsättningarna. Detta desto lättare som Paulus levde i två världar. Å ena sidan har vi den skriftlärde Paulus, han som höll fast vid Israels religiösa traditioner, å andra sidan den radikale Paulus. Och det för den radikale Paulus utmärkande var att denne hade blivit ”märkt” av den korsfäste Kristus. Det är som hade  denna Kristi försoningsgärning blivit något som trängt sig in i dennes DNA och påverkade allt han tänkte och gjorde.

Texten ovan är ett textavsnitt som exemplifierar hur Paulus samtidigt befann sig i dessa två världar. Men samtidigt är den ett vittnesbörd om hur  just mötet med den korsfäste gjorde att det som ovan beskrivs som ”domens tjänst”, d v s laglydnadens sätt att leva, förbleknat inför det nya Paulus hade erfarit. Detta  nya var ”Andens tjänst”, dvs  det liv som hämtar all sin näring och all sin sin energi  från korsets försoning.

I dag är kristen tro och praxis på fallrepet. Kyrkorna gör sitt bästa för att reda sig inför den hotande katastrofen där tron i sin helhet förpassats till det som varit men som nu inte är. Man gör det genom att så gott det låter sig göra omvandla vår frälsare till en nutidens idealbildare  och detta i utifrån dagens sätt att tänka och värdera.

Och inget ont i detta. Dagens humanism, feminism eller vad vi nu vill kalla detta nya har fört mycket gott med sig. Enda felet är att man missat det som för Paulus är det enda, nämligen Andens tjänst. Och Andens tjänst i sin tur förutsätter en övertygelse som trängt in i människans själva DNA. Och vad är detta annat än Kristi försoningsverk. Och Kristi försoningsverk i denna mening innebär att försoningsmotivet blir både mening och mål.

Det är mycket hos Paulus som är passerat, mest det som kan utläsas ur de senare paulusbreven, som visserligen är tillskrivna Paulus men som mest än en källa till kunskap om de första församlingarnas liv. Men det som Paulus kallar ”Andens tjänst” kan inte förpassas från det som varit men nu inte är. Försoningsmotivet låter sig inte trängas undan utan att hela saken samtidigt går förlorad. 

Bibelstudium den 14 aug 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com ”Du blir det dom säger dig vara”

Rättfärdighet genom tro

Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.

Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag. Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar. (Rom 3:21-28)

Ovan är ”under uppskovets tid” spärrat. Det är jag som spärrat, inte Paulus. Det är en markering som antyder vad jag satsat på i just denna läsning av Paulus.

Gud är en sak, att förstå sig på Gud en annan. Skall sanningen fram är det ingen som som fullt ut förstår Gud, inte ens den jordiske Jesus gjorde det. I texten ovan ser vi att även aposteln Paulus brottades med frågan. Texten kan t o m ses som ett försök att få grepp om den Gud som Paulus vigt sitt liv åt. De av mig spärrade och betonade orden ovan visar detta.

Tillåts jag vittna känner jag igen mig i detta. Att Gud är mitt allt, mitt liv och min framtid är en sak. Att förstå Gud är en annan. Med Paulus får jag inte av mig själv grepp om Guds vilja. Det är så mycket som sker som inte får ske utan att Gud ingriper. 

Som Paulus kan man tala om att ”synderna” blir ”ostraffade”. Det betyder att rätt väg inte alltid ger lyckosamma konsekvenser och att det onda inte alltid straffar sig själv. 

Den problematiken lär vi alla tampas med, kristna som inte kristna, troende som icke troende. Samlevnaden oss människor kan ses ur många aspekter. En att samhällsliv som privatliv går ut på att rätta till det som inte rättar till sig automatiskt. Det lär vi alla vara överens om.

För att sammanfatta enkelt. Min mamma påstod ”hut går hem”. Tyvärr sker inte detta alltid. Och vi måste göra det bästa av detta.

Jag tillhör dem som älskar Paulus, särskilt den Paulus som skrev de äldsta paulusbreven, bland annat Romarbrevet. Och det f a av en orsak. Han ger mig ett riktmärke i denna förvirrade värld. F a ger han mig ett svar på Guds vilja.

Och Guds vilja är Jesus, den Jesus som såg med barmhärtighet på den svage och med vrede på den obarmhärtige. Och som en kulmen den Jesus som gav sitt liv för att vi skulle leva. Försoning kallar vi detta. Gud vill försoning och denna försoning  blev vid ett tillfälle ett bestående inslag i det mänskliga livets mångahanda. Det skedde på Golgata och vid den öppnade graven. 

Men Paulus ger jag mitt liv åt  denna försoning. Den är själva meningen i det liv där sånt sker som inte får ske och där Guds existens skiner som en sol för den som tänker efter, men där Guds vilja i långa stycken är en gåta. Denna oklarhet upplöses när jag betänker att allt ändå vilar i försoningens faktum. Förlåtelse, försoning, ger inte bara mening. Försoningen som en gudshandling är meningen. Försoning är Guds svar när människan ropar efter konsekvens, mening och rättvisa. 

Bibelstudium den 7 aug 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com 32 24 Vad skall det vara bra för?)

Jag misströstar om det möjliga att var entydig. Allt som sägs omformas i mottagarens huvud. Skall något gå fram  förutsätter det ett samband mellan givare och mottagare där utrymme finns för mottagarens personliga tillämpning. (Detta ett problem närmast olösligt. Hur uttala sig och skriva för att intentionerna i det talade och skrivna skall gå fram i oförfalskad form.)

Läs som det står säger bibeltrons vänner. Och när vi försöker göra det säger en bibelvän att bibeln säger si, en annan så. För att inte tala om bryderiet i bibeltroendes hjärtan när bibeltexter basunerar ut sådant som för en anständig människa är anstötligt.

När det nu är på det sättet säger jag; läs som det står och omforma det vid behov. Men gör det inte efter eget huvud utan utifrån din kristustro.  Och för det bibelord åt sidan som inte låter sig omformas av vår frälsare. Det är nämligen i Kristus vi lever och utifrån honom som vi kristna formar våra liv. Detta sagt som inledning.

Texten idag hämtar jag från profeten Jesaja. I den texten får jag tillfälle att tydliggöra vad jag ovan proklamerat.

 Där står: 1Den dagen skall Herren med sitt svärd, sitt hårda, väldiga, skarpa svärd, slå Leviatan, den snabba ormen, Leviatan, den ringlande ormen, han skall dräpa draken i havet.

2Sjung den dagen om den härliga vingården! 3Jag, Herren, har vård om den. Träget vattnar jag den, jag vårdar den natt och dag, så att den inte drabbas av något ont.4Jag hyser ingen vrede mot den, men ger den mig tistel och törne, då går jag till angrepp mot den och sätter eld på alltsammans. 5Eller också tar man sin tillflykt till mig och söker fred med mig, ja, söker fred med mig.

6När den tiden kommer skall Jakob slå rot, Israel skall blomstra och frodas och frukterna uppfylla världen. (Jesaja 27:1-6)

I denna treledare text finns inget att föra åt sidan, däremot möjligheter att omforma utifrån vår kristustro.

I det första ledet i texten ovan står Leviatan för den personifierade ondskan, dvs den ondska som, oavsett vad vi tror, för den kristustroende alltid främst skall härledas till  läsaren eller lyssnaren  själv. Viktigast blir mot den bakgrunden inte att ta avstånd utan att besegra det onda  i sitt rotfäste, dvs i mitt eget inre.  Har man väl insett detta förhållande faller det av sig självt att korsets försoning är den personliga trons själva grundfäste.

I det andra fogas tron till vingården där vingården är en bild för människan. Idag är Jesajas ord om vingården inte, som när texten formulerades, menade att förstås bildlikt. I texten står vingården för människosläktet, i dag för oss som tror på Kristus framför allt för en natur som hotas av undergång på grund av missbruk av jordens resurser. I tron på Kristus är vi som kristna följdriktigt kallade att stå på barrikaderna för naturens överlevnad.

Och slutligen i det tredje ledet där Jakob och Israel accentueras, påminns vi som kristna om våra judiska rötter. Kristus var förvisso juden Jesus och vi kristna står ovillkorligen i den judiska traditionsfåran. Men  vi får inte glömma att utvaldhetens yttersta konsekvenser för oss kristna är det allmängiltiga. Den judiska utvaldheten, i förlängningen den kristna särställningen, låter sig inte förnekas.Men dess konsekvenser är inte främst egen utan andras frälsning. Kan väl Kristi försoningsgärning förstås på annat sätt?!