Bibelstudium den 25 sept 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com 39 24 Smaken, åsikten, tyckandet)

Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också mitt liv skall bli synligt i min kropp. (2 Kor 4:10)

Paulus, församlingsbyggaren, lyssnar jag till med ögon och öron öppna. Det betyder att jag tänker efter samtidigt som jag tar del av det denne Paulus säger. Detta särskilt viktigt som spannet mellan Paulus och mig är avsevärt. Det som var sant och rimligt då, behöver inte äga giltighet idag. Nu som då gäller att tillfälle och situation får avgöra tillämpningen. Att i alla de sammanhang sätta sin heder i att kopiera Paulus är en farlig väg. Att kopiera är långt ifrån det samma som att vara Paulus efterföljare. Bibeltrohet är något större än att återupprepa.

Så långt detta, nu till mitt ärende. Och det är att visa en annan sida av Paulus, en sida som blir särskilt tydlig i den första delen av 2 Korinthierbrevet kap 4. Här framträder inte den skriftlärde Paulus, inte heller  den kloke församlingsbyggaren, utan den Paulus som levde ut sin tro i i daglig kristusefterföljelse. Det betydde för Paulus del att det kors som krönte Jesu livsgärning på ett besläktat sätt återupprepades i Paulus dagliga liv. Teologerna talar om Paulus kristusmystik. Med det menas att Paulus gestaltade sitt liv utifrån ett mönster där Kristi kors tas igen i Paulus sätt att leva och vara. Till detta kommer att det kors som på Golgata ledde till liv, i en mäktig återklang  gav liv åt de kristna i Korinth. (2 Kor 4:12)

Nu till min tillämpning. Vad de första orden i detta mitt bibelstudium beträffar lägger jag ner mycken tid att förstå hur Paulus tänkte och vad han ville. Jag går t o m så långt att jag skiljer den äldre Paulus från den yngre. Och jag talar öppet om att flera av de yngre breven inte är skrivna av Paulus utan av någon av hans efterföljare. Läser man Paulus på detta sätt får man på köpet en lektion i  den första kristna kyrkans utveckling.

Paulusefterföljelse i mera existentiell mening har däremot inte upptagit min tid. För mig har församlingsbyggande och försök att behandla alla med aktning varit viktigare än Kristusmystik.

Först långt inne i pensionsåldern har jag fastnat för en läsning av korset som jag tidigare inte uppmärksammat. Sent omsider har jag upptäckt att Jesu död var dödslidandet hos en som upplevde sig övergiven av Gud, men som trots detta  mitt i sin  övergivenhet ändå förmådde överlämna sitt liv i Guds händer. Förtvivlan och överlåtelse har för mig blivit de två bärande motiven i Jesu korslidande.

Jag har dessutom i dag  tagit i Jesus på orden. Nu när min hustru håller på att tas i från mig i en obönhörligt tilltagande demens, upplever jag mig med Jesus som övergiven av Gud. Samtidigt tvekar jag inte. Nu när min hustru inte längre kan forma sina ord, formar jag dem åt henne. Jag säger gång på gång. I dina händer herre Gud anbefaller jag min hustrus ande.

Bibelstudium den 18 sept 2024

(Se även bjornsvard.com  38 24 Att inte förstå ett öde, att tro sig förstå förödande)

Dina döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla, ni som vilar i mullen! Ty din dagg är en ljusets dagg,du låter den falla över skuggornas land. Jesaja 26:19

För sammanhangets skull, läs gärna Jesaja 25 och Jesaja 26 i ett sammanhang. De båda kapitlen hör ihop. Bibel 2000 har också gett de två kapitlen den gemensamma rubriken ”Herren gör slut på sitt folks förnedring”. Det är också om detta de båda kapitlen handlar. Textordet ovan om döda som skall få liv igen kan sägas utgöra de båda kapitlens kulmen.

För förståelsens skull behöver också följande sägas. Då som nu lever vi människor i två världar. Dels lever vi i föreställningarnas värld, dels i verklighetens. Samspelet mellan de båda är avgörande för hur våra liv skall te sig.

De båda kapitlen illustrerar profetens och därmed i förlängningens Israels föreställningar om sig själv i förhållande till sina grannfolk. Folk står här mot folk och stam mot stam. Men Israel har det andra inte äger, Sions berg, Guds tempel och med det en utvaldhet som de är ensamma om.

Och med denna föreställning som grund är de utvalda i sin nöd trygga. De vet att de skall besegra fienderna. De har ju Gud med sig. Det hela skall ända i att deras 

”döda inte får liv igen, skuggorna uppstår inte. Så har du straffat och förgjort dem och utplånat minnet av dem”. (Jesaja 26:14)

Om de utvalda gäller däremot att deras ”döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla, ni som vilar i mullen! Ty din dagg är en ljusets dagg, du låter den falla över skuggornas land”. (Jesaja 26:19)

Bakom ligger föreställningar om att döden innebär att människan går in i skuggorna, uppståndelsen att av skugga blir konturfast liv. 

Hur är det då med verkligheten bakom detta tal. Om detta lär oss en historieforskning som inte skiljer en stam från en annan och det är fråga om maktkamp på båda sidor av gränslinjerna. Den utväljelse som genomsyrar hela bibelns föreställningsvärld har inte inneburit rättfärdighet på den ena sidan av stridslinjen och orättfärdighet på den andra. Motiven är blandade på båda sidor av gränslinjerna.

Men historiaforskningen i all ära. För oss kristna gäller att vi i slutändan prövar egna som andras föreställnngar mot Kristus. Och inte bara så, vi läser hela bibeln utifrån vår frälsare, även profeten Jesajas utsagor.

Och då får vi veta att Israels utväljelse  förvisso gäller. Israel är Guds utvalda folk men det i en utvaldhet där rättfärdighet är högsta värde. Dessutom och här än viktigare att betona har Jesus lärt oss att de dödas tillvaro kan vara mer än en skuggtillvaro, det är liv i Gud.

Mot den bakgrunden läser vi texten ovan. Den förvandlas då till ljuvliga löftesord riktade till oss som lever i dödens närhet eller som sörjer kära  som inte låter sig mistas.

Bibelstudium den 11 sept 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com 37 24 Mina två fronter)          

Ändå övergav Du dem inte  i öknen, ty din barmhärtighet är stor.Molnpelaren vek inte från dem om dagen utan ledde dem på deras väg. Eldpelaren lyste för dem om natten på den väg de skulle gå. 20Du gav dem din goda ande för att undervisa dem. Du vägrade dem inte manna att äta, du gav dem vatten i deras törst. 21I fyrtio år sörjde du för dem i öknen så att de inte saknade något. Deras kläder slets inte ut, och deras fötter svullnade inte. Nehemja 9:19-21

Nehemja, som fått ge namn åt den  bibelbok i Gamla testamentet som här citeras, var en  jude som var persisk ståthållare  i Juda under mitten av 400-talet f Kristus. Han får här representera de judar som trodde på sitt folks upprättelse efter den nationella katastrof som drabbade landet i och med den babyloniska fångenskapen.

Texten ovan är en del av en Nehemja tillskriven  återberättelse av den ökenvandring  som för alla tider lade grunden för det utvalda folkets identitet och självkänsla.Den ger mig här anledning att behandla relationen verklighet/tänkt verklighet, en fråga som dagligdags gäller alla och envar.

Så här tänker jag. Allt vi ser, allt vi tar till oss,  omvandlas på ett eller annat sätt i vårt inre. Av verklighet blir formad verklighet med mitt sätt att uttrycka mig. Denna formade verklighet och dess relation till den reella verkligheten avgör sedan det mesta. Godtyckligt formad verklighet heter lögn, alternativt fantasier. På sånt går inte att leva. Berättigad omformning  hjälper oss tvärtom att leva, alternativt är en förutsättning för liv.

Glöm inte att även bibeln är infogad i detta spel mellan verklighet och formad verklighet. Texten ovan är ett paradexempel på detta. Den är en tolkning av ökenvandringen, om man så vill en idealisering av ökenvandringen. Den talar om vad denna vandring egentligen var bakom alla sina vedermödor. Ökenvandringen var eldpelare och molnpelare, den var manna i öknen och kläder som inte slets ut eller fötter som inte svullnade.

Var då detta sant? Inte sant i historisk mening, men sant i en inre mening.   Ökenvandringen kom på den grunden att tillhöra det kitt som band samman Guds Israel för evinnerliga tider. Om man så vill, välsignade Gud denna sanning. Den var en del i Guds välsignelse av sitt folk.

Men en förutsättning för att denna sanning fortfarande i vår upplysta tid skall blir  till välsignelse är att den samtidigt öppnar för historisk prövning.  Det är i uppgörelsen mellan det trodda och det sedda, mellan höga tankar och knivskarp sanning som livet idag får den inre spänning som är en förutsättning för att livet skall bli som det är menat.

Blir livet enbart fakta, statistik och mätbar sanning hamnar vi i en andlig öken. Det motsatta förhållandet där vi tror utan faktaunderlag, innebär samma helvete. Det vet var och en som gett sitt liv åt drömmar och fantasier. Livet blir omänskligt om så på annat sätt än för den som inte ser annat än siffror och fakta.

Varför nu denna utgångspunkt  i ökenvandringen och dess konsekvenser? För min del ytterst därför att den pekar fram mot min egen tros egenliga föremål, Kristus.

Bara så att ökenvandringen nu heter korset och att detta kors tydligare  står i det faktiskt skeddas sammanhang än någonsin ökenvandringens förunderligheter. Men trots det behövs både  jag  och mina subjektiva  känslor för att vidmakthålla det liv som strömmar ut från korset. Och liksom jag om ökenvandringen behövde få höra om eldstod och molnstod liksom om manna i öknen, behöver jag kvinnorna som försäkrade att graven var tom  liksom  änglarna som vittnade om den uppståndne och förhärligade frälsaren.

På dessa vittnesmål om kors och uppståndelse följer ofelbart en kamp inom mig mellan det faktiska och det trodda, mellan  min av tro formade verklighet och det faktiska som ingen form behöver.

För mig är det en välsignad kamp, en kamp som hjälper mig att leva. Men säkerheten får vänta och jag är inte ledsen för det. För med säkerheten följer förstelning. Och förstelning är med det sämsta som kan hända en människa.

Bibelstudium den 4 sept 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com ”36 24 Kopiera eller föra vidare”)

9Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. 10Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. 11Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Joh 17:9-11 (Ur Jesu förbön för de sina)

Du som vill vara en kristen, tänk inte i parallella verkligheter, där andevärld och sinnevärld saknar förbindelse med varandra. Tillämpat på texten ovan att Jesu förbön som genom ett under har bevarats i sin ursprungliga ordalydelse och delgivits oss i bibelordet.

Läs istället med ditt mänskliga förstånd påkopplat och observera hur johanneiska formuleringarna är i texten ovan. Tillåt dig dessutom att  förstå att Jesu förbön, som den här formulerats,  tillhör den johanneiska förkunnelsen och att denna i sin tur ursprungligen var riktad till sin  del av den urkristna församlingen.

Varför denna hållning? Därför att ett visst avstånd behövs för att få grepp om bibelordet. Detta i sin tur för att bibelordet skall kunna verka. Tänker jag bort detta avstånd mellan text och historisk verklighet blir det ett omöjligt  pusslande för att få bibeln att hålla ihop. Den ena konstruktionen blir mer konstlad  än den andra. Det blir f a svårare att få grepp om det avgörande. Och detta avgörande är i det här fallet  de motiv som bär upp Jesu förbön.

Och själva grundmotivet i denna är den uppgift som här läggs inte bara på Jesu ursprungliga lärjungar utan också på oss som överlåtit oss till vår frälsare.

Det är vi som skall göra det, lär oss Jesu förbön. Det är i första hand vi kristna  som skall förhärliga Jesus, han som gav sitt liv för oss, tillägger jag. Detta inte för att vi skall framstå som heliga utan därför att behovet tvingar fram det. Världen behöver den försoning som Jesu liv mynnade ut i. Och det är vi som överlåtit oss till Jesus som genom vårt sätt att leva och vara är kallade att  levandegöra denna försoning.

Det andra motiv som förbönen ovan lyfter fram är behovet av enighet. Vi som medvetet överlåtit oss till Jesus förutsätts vara eniga.  Det är inte en som skall vara ”Jesusbärare” utan vi alla. Det är med gemensamma krafter som Jesu försoning skall gå segrande fram.

Formuleringen i förbönen ovan antyder att denna enighet var hotad. Ett närmare studium av Nya testamentet i sin helhet visar att det var si och så med denna enighet redan i de första kristna församlingarna. Och så har det fortsatt.

Med mitt sätt att se är det inte moderniteten med en världsbild vitt skild från den bibliska och en historiesyn som är den bibliska främmande, som i dag tagit udden av kristen tro. Det är istället brist på  hängivenhet som gjort det, vår gemensamma hängivenheten för honom som gav sitt liv för oss.