Bibelstudium den 30 okt 2024

Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn. (Matteus 23:37 ff)

Den här texten från Matteus ingår i Jesu uppgörelse med fariseerna och de skriftlärde. Den återkommer om än i ett annat sammanhang i Lukas. Läser man de tre första evangelierna parallellt märker man att evangelisterna lånat från varandra och i viss mån komponerat om sammanhanget utifrån egna syften.

Vad jag tagit till mig av texten ovan är två saker, det ena att tro står för hållning, det andra att tro står för förhoppning. Det ena är generellt giltigt, det andra något som är specifikt för kristen tro.

Tron som hållning visar sin bärkraft i att vi som lever nära varandra och är beroende av varandra kan lita på att vår gemenskap fungerar. Det gjorde den inte alltid på Jesus tid. Särskilt överskiktet, fariseerna och de skriftlärda tog sig friheter som i grunden skadade sammanhållningen i samhället. Vill ni veta hur är det bara att läsa första delen av vår text nämligen Matteus 23:1-36 för att få veta hur.

Det judiska samhället bars upp av tron på det egna folkets utvaldhet. Och för de utvalda gällde i alla sammanhang det gemensammas bästa. Och när den gemenskapen var som bäst inkluderades även de utomstående, ickeiudarna, hedningarna, i denna gemenskap. Jesus var en förebild i denna inkludering.

Tron som hållning äger sin tillämpning i de mest skilda kulturer. Grundprincipen är densamma; man skall kunna lita på varandra i en gemenskap upprättad för det gemensammas bästa.

Tro som hållning innebär att ett osolidariskt liv, ett liv där hög är hög och låg är låg och där de höga utnyttjar de sämre ställda måste betecknas som synd. Man må heta jude, kristen, muslim eller buddhist. För konkreta exempel läs huvuddelen av Matteus 23.

Där tro står för hållning är tro så långt från en privatsak som den kan vara.

Det andra där tro står för förhoppning, gäller i första hand oss som i tron på Jesus funnit själva fästet för våra liv. Och vad den tron beträffar får den konsekvenser på alla de plan. Den solidaritetstanke som tron som hållning bygger på, specificeras i tron på försoning som solidaritetens yttersta konsekvens. Dessutom för Jesustron med sig förhoppningar som inte enbart rör idéplanet. Vi nöjer oss inte med att konstatera att Jesus dog på ett kors, vi tror också att han uppstod. Dessutom låter vi denna uppståndelse bli ett karakteristikon för vårt liv. Vi tror på upptåndelse och evigt liv. Till detta att Jesus skall komma tillbaka. Om det handlar slutversen i dagens bibelstudium. Vi tror att Jesus skall komma tillbaka som den fullkomnade Messias. Den dagen skall det  bli slut på den splittring och strid som hotar inte enbart enskilda gemenskaper utan hela vår världsordning. En gång skall kriget i Ukraina ta slut och en gång den krutdurk som Mellanöstern är, där jude står mot palestinier, jude mot muslim.

Tro är alltså två saker samtidigt, den är hållning och förhoppning. Ett vet jag och det är att jorden går under om tron som hållning sviktar och ett tror jag och det är att Jesus skall komma tillbaka och upprätta ett evigt fredsrike.

Bibelstudium den 23 okt 2024

4»Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien: 5Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. 6Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre! 7Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång. Jeremia 29:4-7 

(Ur Jeremias brev till de deporterade i Babylon)

Man kan se på bibelordet ovan som en bibel i bibeln. Såna finns det för den delen många i en skriftsamling så vittfamnande som den boken är. Det gäller bara att hitta dem. Men gör man det kan man få grepp om bibeln, eller om man så vill en tolkningsnyckel som ger bibeltexterna rättvisa.

Nyckeln ovan handlar om hur judarna skulle förhålla sig i Babylon, det land till vilket de fördrivits i den babyloniska fångenskapen på 500-talet f Kristus.

Bli ett med det nya, lyder maningen. Se till att bli acklimatiserade i främmande land, stå upp för era nya grannar och kämpa för deras välgång. Men utan att säga det lyder förbehållet; men glöm inte vilka ni är. Gå in i gemenskapen, men låt er inte assimileras. Tänk på  att ni är Guds utvalda.

Dessa ord och denna maning äger tillämpning i de mest skilda sammanhang. De kan vara på gott men också på ont. Att skilja ut sig i ont syfte kan vara med det farligaste som finns. Egoism är ju på ont, men den är dubbelt ond när den står i ett ont sammanhang. Men att skilja ut sig kan också stå för något gott. Hur skulle det nämligen se ut om alla övergav den rätta vägen. Förnyelse förutsätter att åtminstone en rest av befolkningen förstår vad som gått förlorat.

Detta är värt att betänka idag när hela Mellanöstern håller på att sprängas inför hotet  att den egna identiteten skall gå om intet. På den ena sidan står Allahs anhängare på den andra Jahves. 

Men här står du och jag. Och står du som läsare på min sida är Jesus det för din tro specifika, d v s din yttersta riktpunkt. Och inte vilken Jesus som helst utan den Jesus som du i ditt inre relaterar dig till, den Jesus som formar din tro på Gud och som påverkar ditt sätt att leva.

För oss gäller att odla vår identitet som kristna i gemenskap med andra med målet att kunna leva nära andra som inte delar vår tro. Vi är kallade att bli goda samhällsmedborgare och i den lokala miljön, goda grannar.

Men samtidigt skall vi veta att vi äger något oumbärligt i vårt inre, tron på Jesus och därmed också tron på Gud. Den tron är vi kallade att värna. Ur den springer ett sätt att leva som håller oss samman. Och gör den inte det, skall vi odla vår tro i ständigt sökande och självprövning.

Är så inte fallet, eller tar vi vår tros Jesus för given, är vi på väg att gå upp i den värld som är vår, men inte vår innersta identitet. Vår innersta identitet har vi i den korsfäste.

Bibelstudium den 16 ok1 2024

Davids bön

10Inför hela församlingen prisade David Herren: »Prisad vare du, Herre, vår fader Israels Gud, från evighet till evighet. 11Dig, Herre, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och majestät, ja, allt i himlen och på jorden. Ditt är riket, Herre, och du är den upphöjde härskaren över allting. 12Rikedom och ära kommer från dig, och du råder över allting. I din hand är kraft och styrka, allt har du makt att göra stort och starkt. 13Och nu, vår Gud, tackar vi dig och lovar ditt härliga namn. 14Ty vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand. (1 Krön 29:10-15)

Krönikörer är påfrestande, om än pålitliga. De radar fakta men sätter sällan fakta i sammanhang. Ett helt historieverk i bibeln är skrivet av sådana krönikörer. Texten ovan är författad av en av dessa. Men här är denne inte som sådana brukar vara. När krönikören med anledning av det nyligen fullbordade templet i Jerusalem lägger invigningsbönen i kung Davids mun hisnar man.  Denna bön är mättad med både insikt och liv.

Bönen är fylld av insikt. Det må vara att människor tvingats till  uppuppoffringar. Tempelbygget hade kostat mer än ett fattigt folk förmådde. Det må vara att tempelbygget fullbordades av ingenjörer, hantverkare och konstnärer med en yrkesskicklighet som fortfarande väcker förundran. Men äran ges varken åt folk eller konstnärer. Den ges åt den som äran tillkommer, Gud.

Ingenting är nämligen möjligt om det inte finns en möjliggörare. Och möjliggöraren är inte människor utan Gud. Utan Gud inget vara, utan Gud inga storverk, utan Gud ingen skönhet, utan Gud bara tomhet.

Insikt om detta skapar lovsång, här Davids lovsång inför det fullbordade templet, en lovsång  vars innehåll är den gemensamma nämnaren för allt vad lovsång heter. Allt beror ju på att det finns en möjliggörare och möjligöraren heter Gud.

T o m gåvan att inse detta kommer från Gud. Det är så lätt att förblindas och att förblindas är att rikta lovsången åt fel håll. Och fel håll är att ge ett offervilligt folk den slutgiltiga  äran eller konstnärer, uppfinnare, genier eller allt vad de nu kan heta.

Nog skall vi visa dem respekt och högaktning som har klara hjärnor, uthålliga sinnen, barmhärtiga hjärtan, eller har fått förmågor som ingen annan äger. Men allt blir fel när dessa utförare blir själva föremålet för vår hyllning, när de inget annat är än förmedlare. 

Det är ju inte geniet som är Gud. Geniet är ett redskap för Gud. Det är inte den självuppoffrande människan som skall upphöjas utan gåvans givare. Respekt skall vi ha för alla dem som kan det vi andra inte förmår, men äran skall den ha som skapat möjligheterna.

När detta väl är sagt kan man fråga sig om ändå inte den krönikör som givit kung David röst gått för långt när han låter kung David utropa: 

Vi är främlingar och gäster hos dig liksom alla våra fäder. Som en skugga är våra dagar och vi har ingenting att hoppas på. 1 Krön 29:15

Mer än så är vi människor och detta oavsett om vi deltagit i tempelbygget eller inte. Oavsett om Gud slösat sina gåvor på oss är vi mer än redskap som när de gjort sitt kan läggas undan. Till Guds omsorg hör att han inte lägger undan. Han tar till sig det förbrukade. 

Det har Jesus lärt oss, men det visste inte den krönikör som levandegjorde kung Davids tacksägelse till Gud inför det fullbordade tempelbygget.

Bibelstudium den 9 ok1 2024

1Tron är ı grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. 2För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. 3I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt. 4I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain och fick vittnesbördet att han var rättfärdig – Gud vittnade själv om hans offer – och tack vare tron talar han ännu, fast han blev dräpt. 5I tro togs Henok härifrån så att han inte behövde se döden. Man fann honom inte mer, ty Gud hade tagit honom härifrån. Dessförinnan fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud. 6Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. 7 I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda de sina, sedan han hade fått en uppenbarelse om det som ännu inte kunde ses, Därmed blev han till en dom över världen och fick själv del i den rättfärdighet som kommer av tro. Hebr 11:1-7

Att tron är grunden har jag med Hebreerbrevets författare förstått länge. Och med honom också insett att denna  grund  (hypostasis på grekiska  och det är på grekiska texten ursprungligen är skriven) har med verklighet att göra. Med andra ord kan tron skapa verklighet,  d v s visa vad det man ser eller vad som berättas innerst inne står för.

Detta inte bara i kristna sammanhang utan alla. Det vi ser, hör och uppfattar består av två delar, dels intryck dels tolkade intryck. Oundvikligt är det så. Allt måste tolkas för att bli begripligt. Utan tolkning  blir allt bara obegripliga intryck.

Problemet är alltså  inte om utan hur. Tolkning kan nämligen leda endera till grundlösa konspirationsteorier eller i bästa fall till fördjupad kunskap och fördjupad förståelse. Ibland t o m till exakt sanning. Nio gånger nio är åttioett. För mig är detta ett exempel på just absolut rätt tolkning av symbolerna nio tagna nio gånger.

Så till texten ovan och dess exempel på hur tron skapar sanning. Och detta av en i övrigt okänd författare troligen bosatt i Italien vars text som genom ett ”bananskal” kommit med i bibeln. Detta eftersom man när bibeln kodifierades trodde att aposteln Paulus var författaren till Hebreerbrevet, vilket han inte är.

Vi sentida kristna får läsa hans text för vad den är; ett försök att sätta in Jesus i sitt historiska sammanhang. För Hebreerbrevets författare resulterade detta i att han tolkade allt utifrån sin förståelse av Jesus Kristus. Och jag måste erkänna att det gör jag också.

Däremot ser jag med av historiekritik tränade ögon på de gammaltestamentliga texterna. Men det gör inte Hebreerbrevets författare vilket texten ovan är ett exempel på.

Vad blir då över för mig när jag begrundar textorden ovan? Alldeles uppenbart två saker. Det ena den självklara sanningen att allt måste tolkas för att bli förståeligt. Och det är något som alla måste förstå, troende som tvivlare, gudsdyrkare som ateister.

Det andra är att läsa verkligheten utifrån Jesus, detta för min del i en ständigt pågående process som gäller smått som stort, dagligt allehanda som världshändelser. För mig är det att tro.

Denna trons process sker vad mig beträffar genom att jag tolkar verkligheten utifrån Kristi kors med dess centrum i försoningen. När så sker, och det är mitt vittnesbörd idag, ser jag klarare än annars. Den underliggande verkligheten träder fram för mig i ett annars okänt lyster.

Det betyder inte att jag har rätt i allt jag säger eller har tillgång till en bibeltolkning som ingen annan. Men jag är på rätt väg. Det är min övertygelse. Allt blir klarare när jag har Kristus och hans kors för ögonen.

På samma sätt var Hebreerbrevets författare på rätt väg, trots sin för våra ögon tidsbundna tolkning av de gammaltestamentliga berättelserna. Tron på Kristus var dennes tolkningsnyckel. När man ser det kan man finna sanningar i hans brev som annars är fördolda för en modernt upplyst människa. 

Bibelstudium den 2 okt 2024

(Se även på bjornsvard.com ”40 24 Ett besläktat sätt att förhålla sig”)

7Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, 8men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. 9Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. 10Och jag hörde en stark röst i himlen säga: »Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. 11De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. 12 Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.” Upp 12:7-12

Vilket vi vill eller inte lever vi i två verkligheter, den sanna och den föreställda. Den ena är till för den andra och den andra för den ena, för att uttrycka det formelartat. Finns inte denna förbindelse blir av det ena  döda siffror och formler, av det andra fantasier.

Från upplysningstiden på 1700-talet och framåt har det varit jakt på det föreställda. Men till föga nytta. Har man gjort sig kvitt föreställningar av visst slag har det kommit andra i dess ställe.

Som sagt, bild och verklighet skall för oss människor samverka för att vi skall kunna orientera oss. Så då som nu.

Så även när man läser Uppenbarelseboken och idag ett avsnitt ur Uppenbarelseboken 12. Här är syftet med det föreställda tydligt. De förföljda kristna som budskapet är riktat till skall inte förtvivla. Den massiva förföljelse som de utsatts för och de förluster de lidit har inte rubbat Guds plan. Även våldsamheterna som riktats mot dem ingår i Guds rådslut, ja är en del i Guds seger över ”ondskans andemakter”.  Det är bara så att striden är förflyttad från himlen till jorden och där drabbat de första kristna. Men allt är en del i den kamp som skall ända med Guds totala seger.

Vad är då substansen i detta tal? Vad garanterar att det är och blir som profetian med poetisk kraft målar ut skeendet? I den föreställda verkligheten, d v s i profetians poetiska bildspråk, beror segern av ”Lammets blod” och genom lammets ”vittnesbörds ord”. Detta blod och detta vittnesbörd har gjort ”våra bröder” oövervinnerliga. De kunde gå i döden för blodets och vittnesbördets skull, läser vi.

Överfört från det föreställda till det bokstavligt sanna kunde ingenting besegra dessa den första generationens kristna. Det lidande och den död som drabbade dem för deras tros skull må se ut som katastrof och var det också. Dock ändå inte. Deras död födde ständigt nytt liv. I de dödas ställe föddes nya anhängare till Mikael och hans anhängare i deras föreställda kamp mot ”den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan”.  Ty ”frälsningen och kraften och riket finns hos vår Gud och makten hos hans smorde”.

Så i profetians föreställda verklighet, en verklighet som livade den första generationens förföljda kristna och gav dem kraft att överleva de svåraste förföljelser.

För mig innebär detta översatt till sann verklighet att Jesu vittnesbörd och hans korsdöd innebar och innebär den avgörande vändpunkten. Till korsets försoning skall jag därför söka mig om så alla omkring mig anvisar andra vägar. Och när kristen tro idag synes raderas ut på ett mera definitivt sätt än någonsin förföljelserna mot de första kristna, skall jag intensivare än någonsin sätta min lit till Jesu ord och korsets försoning. Sen må min föreställningsvärd se ut på det ena sättet och din på ett annat.