Bibelstudium den 27 nov 2024

Löfte om förlåtelse och framtida lycka

De lidanden som varit är glömda, jag ser dem inte längre. 17Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord. Det som varit skall man inte mer minnas, inte längre tänka på. 18Nej, gläd er och jubla för evigt över det som jag skapar. Jag skapar om Jerusalem till jubel och dess folk till glädje.

19Jag skall jubla över Jerusalem och glädjas över mitt folk. Där skall inte mer höras gråt och klagan, (Jesaja 65:16 b-19)

Texten ovan är hämtad från profeten Jesaja, närmare bestämt från den tredje delen av Jesajas profetior. Vi är på 500-talet f Kr och folket har återkommit från den babyloniska fångenskapen. Se not till Jesaja 56:1 i bibel 2000.

Här skildrar profeten hur det blir när allt fullkomnats. Allt skall bli jubel och glädje. Ingen skall mer gråta och klaga.

Slå gärna upp era biblar och läs fortsättningen. I det lyckorike Jesaja skildrar dör inga spädbarn, människor lever till hundra, fred råder, vargen och lammet betar tillsammans och det man byggt skall inte bebos av andra.

Uppenbart är detta lyckorike skildrat som en kontrast till den verklighet som råder. Här lever ingen till hundra, spädbarn dör och det man äger har tagits av andra.

Förflyttar man sig till första hälften av kapitlet, skildras det som hör till fullkomningen på rakt motsatt sätt. Här straffas avgudadyrkare och de trolösa  straffas medan de trogna får sin lön.

Så är det med bibeln oavsett om man läser i Jesaja 65 eller på något annat ställe i bibeln. Orden i den Heliga Skrift har genomgående realiteten som bakgrund, både fullkomning och straff är skildrat med aktuell verklighet som bakgrund.

Så också Jesu egna ord. När Jesus i Matteus 25 talar om domen och låter dem som  visat omsorg om de behövande räddas men de obarmhärtiga döms till evig förbannelse, handlar det om lärjungaundervisning. Orden är varningsord till obarmhärtiga lärjungar som inte är trogna sin höga bestämmelse.

Glöm därför inte att bibeltexterna äger liv. De varnar och uppmuntrar, lovprisar och fördömer mer än förkunnar evigt gällande läror.

Hur då förhålla sig till detta? För mig är det uppenbart att levande tro forfarande förutsätter ett liv utifrån de förutsättningar som råder. Det är inga evigt gällande sanningar som vi har att förhålla oss till utan till den verklighet vi möter. Och där i vår verklighet talar vår frälsare till oss med ord vi kan förstå och med maningar vi skall ta hänsyn till.

Men hur blir det då med den fullkomning vars ena sida är evig fröjd, dess andra sida är slutlig dom.  För mig står det klart att mänskliga domar här inte gäller, inte ens de domar som bibelordet förkunnar. Allt ligger i Guds händer, det är Gud som skall avgöra, inte vi, inte ens den heliga Skrift.

Bibelstudium den 20 nov 2024

Vänta därför, säger Herren, tills jag träder fram och vittnar mot dem. Jag har beslutat att kalla samman folk och riken för att tömma min vrede över dem, all min glödande harm. Ty hela jorden skall förtäras av min lidelses eld. 9Då skall jag förvandla folken, så att de alla talar med rena läppar, åkallar Herrens namn och tjänar honom skuldra vid skuldra. 10Från andra sidan floderna i Kush skall man frambära offer till mig. Sefanja 3.8-10

Josia var kung över Juda när profeten Sefanja uppträdde. Assyriska stormakten var försvagad vilket öppnade för reformer i Juda. När Sefanja uppträdde hade ännu inte Josias reform av gudstjänsten (622 f Kr) inträffat, vilket förmodligen hade påverkat Sefanjas profetior.

Om profeten gäller att han fångat sin tid med all dess förvändhet men också skådat ”rena läppar som åkallar Herrens namn”. Mot  bakgrund av detta förkunnade han sina domar, domar som lyfter från det tillfälliga till det som gäller i den nya tidsåldern där Gud råder. Sambandet mellan nu och och det som skall komma var för honom oåterkalleligt.

Det onda i nuet kommer att förtäras av Guds ”lidelses eld”. Och det som var rent på profetens tid skall inte bara bestå utan bli det för alltid bestående. Profeten förkunnar ett gudsrike där ett förvandlat folk ”talar med rena läppar”, läser vi.

Ni som följer mig vet att jag har en historisk bibelsyn, en bibelsyn där jag relaterar Guds ord till tidens sätt att se. Men till denna min bibelsyn hör också respekt för det som sträcker sig över tidsomständigheterna. Och till det hör idag budskapet om en oåterkallelig dom men också i samma andetag om upprättelse och fullkomnande.

Hur få denna dubbelhet att gå ihop förstår jag inte, ja är omöjlig att förstå för oss moderna människor. Vi  tänker i individer inte i grupper eller folkslag som man gjorde på Sefanjas tid och som är en förutsättning för Sefanjas profetia.

Jag för nöja mig med att ta till mig själva grundtanken. När jag tillämpar den skall jag på Herrens dag å ena sidan dömas, å den andra finns också för mig möjlighet till upprättelse. Vad som blir mitt öde vilar i Guds händer.

Det talas i min kretsar ofta om alltings upprättelse, att det inte finns någon fördömelse, att Gud är kärlek.

Men Gud är Gud och det ankommer på Gud att avgöra. Med mig är det som med min frälsare som på korset upplevde sig övergiven av Gud men när han drog sitt sista andetag anbefallde sig åt samme Gud. Längre vill jag inte komma, går inte att komma.

Bibelstudium den 13 nov 2024

11Jag sände ödeläggelse bland er,

som när Sodom och Gomorra lades öde,

ni blev som en brand ryckt ur elden.

Dock vände ni inte åter till mig,

säger Herren.

12Därför skall jag låta förbannelsen drabba dig, Israel,

jag skall göra detta med dig.

Därför, Israel, bered dig att möta din Gud!

13Ty se:

Han som formar bergen och skapar vinden,

som förkunnar sina planer för människan,

som låter mörkret bli morgonrodnad

och går fram över jordens höjder –

Herren, härskarornas Gud, är hans namn. (Amos 4:11 ff)

Ovan en profettext med rötter i 700-talet f Kr. Profeten heter Amos och han förkunnar kort och gott  Israels undergång. Om profeterna i GT kan allmänt sägas att de har något att säga om inte allt. I den form vi har deras profetior i våra biblar fördunklas dessutom vad de ville ha sagt genom redigeringar, tillägg respektive strykningar.

Med detta sagt förbinder Amos tidigare i det citerade kapitlet alla slags naturkatastrofer som drabbat människorna under  biblisk tid med  Gud. Gud lät folket drabbas för att de skulle omvända sig präntar profeten in i ett omkväde som oupphörligen upprepas ”Dock vände ni inte åter till mig, säger Herren”. Den sist nämnda av dessa katastrofer har jat låtit inleda detta textavsnitt.

Vad är mot den bakgrunden att säga om texten ovan. För mig att profeten Amos ser Gud på ett sätt som vi inte är vana vid. Han gör naturkatastrofen till en aktiv gudshandling. Det är Gud och ingen annan som åstadkommit den. Vi känner igen tagen från våra naturvänner som låter Gud heta Naturen och naturkatastroferna som naturens svar på våra övergrepp.

Det andra som förvånar en nutida läsare är att profeten låter naturkatastrofernas syfte vara att folk skall omvända sig. Omvända sig till vad? Omvända sig till Gud. Återigen påminns vi om naturvännerna som påminner oss om vår omvändelse till naturen och dess villkor för att livet skall kunna vända tillbaka. Men det var långtifrån Co2 utsläpp som profeten Amos hade i tankarna när han predikade omvändelse. Det var gudsfruktan i en helt annan bemärkelse.

Så långt profetens syn på brott och straff. Men är det då inget mer att säga, något som kvalificerar profeten Amos till dennes plats i den heliga Skrift?

Detta något är profetens förundran över tillvaron. Den är ett under, ett mirakel som inte låter sig jämföras med något annat. Och detta mirakel förbinder han med Gud, tillvarons skapare och uppehållare.

Profeten formar inte om tillvaron och gör den till enbart natur. Han låter inte människan bli herre över naturen som vore hon själva skaparen. Han tar inte makten från Gud och gör makten till människomakt.

På grund av detta platsar ett tidsbundet dokument som profeten Amos i vår bibel. Boken gör det trots tidsfärg, redigeringar och oklarheter. Den gör det eftersom den kan bilda grund för det vi kallar evangeliet. Evangeliet i sin tur låter Gud behålla makten men nu i fullkomnad skepnad. Detta fullkomnande har med Kristi kors att göra, är i sin fullkomnade form ett med detta kors. 

Bibelstudium den 6 nov 2024

Var inte rädda

4Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. 5Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta. 6Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. 7Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. (Luk 12:4-7)

Ovan en Lukastext och den som andra texter i evangelierna är redigerad. Det  betyder att själva bibelordet har sitt fäste i skeendet kring Jesus, men att sammanhanget är mer eller mindre konstruerat. Den här texten är placerad i den för Lukas egna reseberättelsen (Luk 9:51-18:14). En variant på textorden återfinns i Matteus 10:28-31. Skaffar man sig en evangeliesynops ser man tydligt likheterna och skillnaderna mellan de olika  versionerna. 

Nu till det väsentliga, innehållet. För att fånga detta behöver man förstå det de flesta ignorerar, den i hela bibelkanon dominerande utväljelsetanken. I Gamla testamentet Israels utväljelse, I Nya testamentet utväljelsens fortsättning i de kristnas utväljelse.

I ett för de första kristna desperat läge aktualiseras denna utväljelse. Dessa kristna, de av Gud utvalda, betraktades som det judiska samhällets parias. Att döda en kristen betraktades närmast som en välgärning. Mot detta ställer Jesus den Gud som, vare sig vi upplysta kristna av idag  vill acceptera det eller inte, har makt att kasta vem han vill i helvetet, men också makt att bevara vem han vill.

Till den makten hör också att ha omsorg om de av honom utvalda.  Och den omsorgen är specifikt riktade till dem som i förföljelsetider håller fast vid sin Kristustillhörighet.  Till och med hårstråna är räknade på dem. Inte ens döden kan skilja dem från Gud.

Så förstådd väcker texten ovan motsägelse. Det är mot vårt DNA som nutida kristna att tala om att en är utvald en annan inte. Därför omtolkar vi, allt med syftet att bli kvitt en utväljelsetanke som svär mot modernitetens tal om allas lika värde och mot vår uppgift som kristna att speciellt  ha omsorg om de utsatta och svaga. För oss är Gud en Gud som inte enbart räknat huvudhåren på Kristusanhängarna utan på alla.

Detta till den dag vi förstår utväljelsens innersta syfte, ett syfte som hela Jesu framträdande avslöjar. För honom var utväljelsen inget privilegium utan en gåva, en gåva vars syfte var att föras vidare.

Tillämpat på oss kristna av idag skall vi kristna med tacksamhet ta emot att vi är speciellt utvalda av Gud. Men den gåvan missbrukas om vi inte förstår att denna vår utväljelse skall föras vidare. Det vi äger skall också andra få del av. s