Bibelstudium den 25 dec 2024

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader… Joh 1:14

Dessa ord hämtade från Johannes 1, den s k prologen, signalerar att vardagens verklighet inte är den enda. Det finns en upphöjd verklighet vid sidan av den vardagliga. Men jag täpper till öronen, vill inte höra. Jag har fått nog av dubbla verkligheter, särskilt inte när de två lever vid sida av varandra utan att synbarligen beröras av varandra. Det bäddar för låtsas-fromhet.

Jag talar hellre om trons två centra, där ett centrum heter födelse, det andra försoning, där julen står för det ena, påsken för det andra.

Och båda verkligheterna andas konkretisering. Försoningen konkretiseras i ett kors och det heligas verklighet i ett barns födelse.

Konkretisering är det heligas signum, en konkretisering som inte vet gränser, en konkretisering som gäller allt och alltid.

Det heliga konkretiseras i ett barns födelse, barnet heter Jesus. Och Jesu födelse signalerar alla barns födelse. Det som gällde Jesus gäller samtidigt alla barn. Den helighet som mitt i alla umbäranden genomlyste Jesu födelse, skall också genomlysa alla andra barns.

Dubbla verkligheter är inte att tala om. Gud är allas Gud inte enbart Jesu Gud. När vi börjar tänka i dubbla verkligheter, är det början till synd.

Jesus, den före alla andra utvalde, var inte utvald till till en egen härlighet. Hans utvaldhet drar in andra i samma utvaldhet. Hans härlighet är allas härlighet.

Detta är för mig julens budskap, julens evangelium om ni så vill. Men det är också julens maning eller krav. Att upphöja jesusbarnet är  samtidigt en bekännelse till att stå för att alla barn skall upphöjas.

Det sägs att kristen tro är en dunst, en fantasi, en inbillning, en önskedröm, en tro som haft sin tid. Men griper man tag i allvaret, tron i konkretiserad form, är den så långt från passerad som man kan komma. I stället signalerar den omvändelse, omvändelser och ny inriktning. Men för att en sådan skall kunna bli verklighet är förutsättningen påskens försoning.

Skall sanningen fram är påskens försoning förutsättningen för att kunna glädjas åt Jesusbarnets födelse.

Bibelstudium den 18 dec 2024

Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. Hör, du som har öron.

Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn:’Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ’Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.« Matteus 11:12-18

Ovan är det Matteus som försökt fånga Jesus i språnget. Det är relationen till Johannes döparen som skall klargöras.

Bakom situation döljer sig saken. Och saken har två delar  där den ena delen heter tro, den andra verklighet.

Tron proklamerar att himmelriket (synonymt Guds rike)  är i antågande. Verkligheten att livet är som det alltid har varit, motsägelsefullt, aningslöst och till synes utan av Gud given mening. Allt klätt i en situation där Jesus och Johannes döparen står för det gudomliga allvaret och människorna omkring dem för aningslöshet och brist på allvar.

Som det var då är det idag. Själv vill jag vara en av dem som i Jesu efterföljd tror på ett gudsrike som är i antågande, men jag lever som på evangeliernas tid i ett sammanhang där omgivningen motsäger min tro.

Bara så att aningslösheten är mera grundad i dag än den var på Jesu tid. Den har till och med vuxit sig stark och blivit till alternativ tro och alternativ målsättning. Samtidigt har den aningslöshet som speglas i texten ovan bestått, men nu blivit tagen på allvar,  t o m blivit adlad till kulturyttring.

Skall sanningen fram är jag på defensiven. Jag är det i den mån jag försöker hålla samman allt i en enda verklighet. Med två verkligheter blir det lättare, en verklighet här och nu och en drömverklighet framför mig, ett förhållningssätt till vardags och ett annat när jag klär upp mig och går till kyrkan.

Min räddning har blivit Jesu eget medgivande om sitt misslyckande  när han hänger där på korset. Hur skall man nämligen annars tolka hans känsla av gudsövergivenhet när han ropar ”Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig”. Hur många gånger har jag inte stavat på de orden när tro och verklighet inte går ihop för mig. Men som Jesus har jag därför inte övergivit min tro.  Jag vill inget hellre än att i min sista stund kunna utropa, ” I dina händer överlämnar jag nu min Ande”.

Finns det då inte något lite som talar för Gudsrikets antågande, något  jag kan ta till när otron tränger sig på mig? Slutorden i textorden ovan tjänar just detta syfte. Där står ”Men vishetens gärningar  har gett Visheten rätt”. Därmed avses Jesu gärningar. Dessa var ett med hans förkunnelse. Och det finns i den kristna tro som jag har erfarenhet av ett gärningarnas vittnesbörd som för mig är oemotståndligt. Dessa gärningarnas kristna är inte sällan enfaldiga, men sanna, absolut sanna.

Bibelstudium den 11 dec 2024

1Öknen och ödemarken skall jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma. Som en äng med liljor 2skall öknen blomma, den skall glädjas och fröjda sig. Libanons glans skall skänkas den, Karmels och Sharons härlighet, och folket får skåda Herrens glans, vår Guds härlighet. 3Ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! 4Säg till de förskrämda: »Fatta mod, var inte rädda! Se, er Gud är här, hämnden kommer, Guds vedergällning. Han kommer själv för att rädda er.« 5Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. 6Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken. 7Förbränt land skall bli till sjö, törstande mark till källsprång. Där nu schakalerna ligger och vilar skall säv och papyrusgräs växa. 8Där skall gå en banad väg,

den skall kallas den heliga vägen. Ingen oren får beträda den. [—] 9Där finns inga lejon, där kommer inga rovdjur. Men de återlösta vandrar där, 10de som Herren friköpt vänder åter. De kommer till Sion med jubel, krönta med evig glädje.

Fröjd och glädje följer dem, sorg och suckan flyr. (Jesaja 35)

Kapitlen 34-35 i Jesaja kan inte tids- och situations-bestämmas. Troligen är de tillkomna efter den babyloniska fångenskapen på 500-talet. Föreställningsvärlden däremot är bekant för en van bibelläsare. Det lyckorike som här målas upp har hämnd och Guds vedergällning som bakgrund (v 4) och den bild som målas upp är konkret som den alltid är i bibelns värld.

Trots denna bestämning närmast skriker texten ut sin allmängiltighet. Lyckorikets bakgrund är den totala katastrofen, mänsklighetens undergång. Den katastrofen är i sin tur orsakad av människans destruktivitet kombinerad med en obarmhärtig natur där vissa föds med defekter som inte låter sig helas och där människorna måste värja sig   mot ”lejon och rovdjur” som hotar deras liv.

Och vi, nutidens människor kämpar emot. Vi gör det genom att försöka reda oss. Och många gånger lyckas vi. Läkekonsten framgångar är så stora att vi häpnar. Och rovdjurens härjningar ser vi på annat sätt än profeten i sin närmast apokalyptiska vision. Vi låter dem fortgå eftersom vi förstår att dödandet sker för att bevara jämvikten i naturen. Själva skyddar vi oss genom att hålla oss undan, i värsta fall, som i isbjörnarnas rike, med våra vapen.

Ändå ligger hotet tungt över oss. Detta eftersom vi inte bemästrat  en av dess grundläggande orsaker, den mänskliga ondskan. Religionen klarade inte av det. Det onda nästlade sig in bakom fromma ansatser. Detta i smått som i stort, detta då som nu. Efter ett långt liv som präst skulle jag kunna hålla föredrag om det onda som förskansade sig bakom fromma fasader. Detta även i mitt liv som bekännande kristen.

Upplysningen, humanismen och demokratin gjorde och gör också sina försök att skapa det goda livet. Och en del har man åstadkommit, men misslyckandena är så stora att den uppmärksamme häpnar. Det är som om misstänkliggöranden är förutsättningen för att nå framgångar. Lyssna på debatterna i den svenska riksdagen, om ni inte tror mig.

Men trots alla dessa ansatser har hoten hopat sig, idag ända till katastrofens rand.. Själv förstår jag mig någorlunda på bakgrunden till ryssarnas angrepp på Ukraina. Och jag har länge förutsett det dödande som nu pågår i Gaza och i Libanon. Jag påstår med bestämdhet att ingenting   annat än mänsklig ondska är roten till detta onda.

Till detta kommer hotet om den slutliga katastrofen. Vad annat blir resultatet av fullskaliga krig med atomvapen.

Det är mot denna bakgrund vi skall förstå Jesajas profetior om det kommande lyckoriket, ett rike som för Jesaja uppstått ur misslyckandet, närmare bestämt ur mänsklighetens oförmåga att bemästra sin egen ondska kombinerat med naturens/slumpens/utvecklingens grymma biverkningar.

Själv tror jag både på katastrofen och den slutliga räddning som profeten förkunnar. Katastrofen på sakliga grunder, räddningen av en enda orsak, min Kristustro, som är förankrad i korsets försoning.

Bibelstudium den 4 dec 2024

6Jesus svarade: »Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.« 37Pilatus frågade: »Du är alltså kung?« Jesus svarade: »Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.«  Joh 18:36 f

Tro är väsentligen levandegjorda föreställningar som påverkar, t o m styr oss genom vardagens mödor. Tron kan så förstådd bli lik en oövervinnerlig flodvåg som påverkar allt liv. Om du som läsare har svårt att förstå vad jag menar kan du bara tänka dig in i hur lätt det är att gå mot strömmen när alla andra tänker, tycker och tror på visst sätt.I ett sådant läge är det bara att visligen vänta på sin tid om man inte vill oskadliggöras av andras fördömanden. För att exemplifiera har avvikande åsikter i abortfrågan numera blivit något man talar tyst om i Kristdemokraterna, trots att det var i just den frågan man tidigare profilerade sig. Om inte skulle man översköljas av fördömanden och utplånas som politisk rörelse.

Om tro är levandegjorda föreställningar är kristen tro levandegjorda idéer av bestämt slag. Närmare bestämt av tankar med rötter i Jesustraditionen och sen av ett liv utifrån dessa.

Och Jesustraditionen i sin tur har sin källa i bibeln, idag i berättelsen om Jesus inför den romerske ståthållaren Pilatus.

Det lär inte gå att förneka autenticiteten i detta möte. Alla fyra evangelierna berättar om det. Johannes gör det i viss mån på sitt sätt. Han låter sin förståelse av Jesu betydelse färga av sig på sin återgivning av förloppet. Och den återgivningen är enligt min mening sannare än vad ett ordagrant återgivande av vad som hände skulle vara.

Sannerligen att han har rätt. Vad Jesus företräder är enligt Johannes sanningen. Det betyder i klartext  en övergripande syn på livet som ett sätt att se och leva som är hållbart i alla sammanhang. Begreppet sanning som det är använt av Johannes betyder just detta.

Vad är det då för sanning som Jesus vittnar om? För mig står det klart att denna sanning är mer än ett regelverk hämtat från bibeln. Sånt kallar jag bokstavstro och bokstavstro öppnar i sin tur för märkliga tankekonstruktioner samtidigt som den inte tycks påverka hjärtat i djupare mening.

För mig har själva hjärtpunkten i min  kristna tro blivit det som följde på Jesu möte med Pilatus, Jesu korsfästelse. Denna korsfästelse levandegör den sanning som skall bära allt kristet liv.

Till den sanningen hör att uppleva sig övergiven av Gud. ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig” (citat från Psalt 22), brister Jesus ut i sin smärta och i sin nöd. Men till den sanningen hör också Jesu ord när han dör ” i din händer herre Gud anbefaller jag nu min ande”. (citat från Psalt 31)

På den grunden vilar för mig det Johannes kallar sanningen, en sanning på vilket följer liv, tydligast synliggjort i kvinnornas vittnesbörd om Jesu uppståndelse.

Kristen tro blir med den utgångspunkten att levandegöra kristet liv utifrån korset. Först på den grunden kan kristen tro bli den allt övergripande sanningen.