Bibelstudium den 29 jan 2025

16Men vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Kristus Jesus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig. 17Men om vi under vår strävan att bli rättfärdiga genom Kristus skulle uppfattas som syndare, vi också, står då Kristus i syndens tjänst? Naturligtvis inte. 18Bara om jag åter bygger upp detta som jag har rivit ner gör jag mig till lagöverträdare. 19Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, 20men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. 21 Jag kastar inte bort Guds nåd; om lagen kunde ge rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö. Gal 2:16-21

Lagen reglerar samlivet då som nu. Då genom den judiska lagen,  idag genom våra lagar och bestämmelser. Då genom religiöst betingade lagar, idag med lagar innehållande en religiöst betingad bottensats men i övrigt tillskapade för att skapa förutsättningar för samlevnad och utveckling utifrån tidens ideal.

Utan lag lär vi inte klara oss. Utan av omständigheterna  betingade förpliktande bestämmelser lär utvecklingen gå i stå. Lagen är med andra ord en nyckel till livet. Så var det för Paulus, så är det för oss.

Ändå stötte Paulus pannan blodig i sin lagobservans, så också vi när lagen blir blir både mening och mål. Detta eftersom lagen håller sig med såväl  botten som med tak. Lagen bottnar i uppgiften att skapa förutsättningar för samliv och inomvärldslig utveckling, den når sin höjdpunkt  i uppdraget att skapa mening och mål.

Som laglydig jude trodde Paulus, då bar han namnet Saulus, att lagen ägde både den ena av dessa egenskaper och den andra. Han trodde i slutändan att lagen kunde bana väg ända till Gud. Som omvänd insåg han att den uppgiften var lagen övermäktig.  Det uppdraget hade i stället Kristus, förverkligat i dennes död på korset, en försoningsdöd som öppnade dörren till den himmel som hittills varit ouppnåelig.

Själv befinner jag mig i en annan kontext än Paulus dessutom är lagen är idag  inte formulerad som den var i Paulus sammanhang. Men lagens syfte är detsamma. Den skall leda mig fram till ett fullödigt liv. Den skall ge livet mening i dess hela bredd.

Och långt har den lag som jag som svensk medborgare lever under kommit. Och långt har det samhälle nått som lever under de lagar som är våra. Men inte ända fram. Till livets mening har den inte nått och svaret på frågan om Gud och evigt liv har den inte givit.

Den laglydige Paulus insåg inte lagens oförmåga förrän han upptäckt korset och korsets försonande kraft. När han gjort det blev vägen till mening och mål annorlunda dragen för honom. Det nya livet, lagens fullbordan, hette för honom i fortsättningen försoning, försoning förverkligad vid ett kors, inte lag, inte ens Guds heliga lag.

Själv står jag och stampar vid min egen laglydnad, en laglydnad som åtskilliga gånger, går andra vägar en den väg och det sätt att leva, som Svea rikets lag bjuder mig. Med andra ord skiljer sig mina tankebanor, mina associationer och mina ideal många gånger  från det som en på demokratiska beslut lag  fört mig till.

Men ändå har jag inte kommit fram. Jag ser varken livets mening eller Gud förklarad ens om jag satsat mitt liv på att vara trogen den lag som jag förpliktat mig till. Slumpen, meningslösheten, det ondas seger skymmer min bild. Gud blir för mig inte den kristna trons Gud, dagligen utmålad i den kristna förkunnelsen.  Det finns för mycket som talar emot den bilden.

Och inte blir den bilden tydligare när jag går korsets och försoningens väg. Gud blir fortfarande lika gåtfull. Men det finns ett oförklarligt liv i allt som är berört av Kristi försoning, ett liv som jag inte funnit i något annat sammanhang. Och jag, och det är min religiösa upptäckt, har förstått att Gud döljer sig i detta liv.

Så i mig har ni ingen Guds försvarare. Jag ställer mig lika frågande till Gud som mången annan. Men ett kan ingen ta ifrån mig och det är det liv som utgår av försoningen. Det livet är före allt annat mitt gudsvittne.

Om jag här för en gångs skull får tala till er som tillhör den intellektuella och kulturella eliten. Ni kan kanske ana vad jag menar. Mitt i er misströstan om mening och mål, går ni på konstutställningar, lyssnar på konserter, fascineras av  djuplodande och sökande litteratur som minst av allt gör livet klarare. Det ger livet den djupdimension som ni saknar.

Det är på motsvarande sätt  med mig. Livet har jag i försoningen trots att försoningens kärlek är mig obegriplig. Däremot är den en allt överskuggande realitet och mitt avgörande gudsvittne.

       Bibelstudium den 22 jan 2005     

       1Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten, kom, även om ni inte har pengar! Förse er med säd, så att ni får äta! Kom och få säd utan pengar, vin och mjölk utan att betala! 2Varför lägger ni pengar på det som inte är bröd, er lön på sådant som inte mättar? Lyssna till mig, så får ni äta gott och njuta av feta rätter. 3Kom till mig och hör noga på, lyssna, så får ni liv. Jag sluter ett evigt förbund med er, den nåd jag visat David skall bestå. 4Honom gjorde jag till ett vittne för folken, till furste och härskare över dem. (Jesaja 55:1-4)

Det är ett till Babylon fördrivet Israel som får höra profetens löftesord. I det här avsnittet utlovas det pinade och utblottade folket fri försörjning. Allt skall läggas i munnen på dem och ingenting behöver de betala.

Men gåvorna är villkorade. Förbundet med Gud är förutsättningen, ett förbund som redan är slutet och som skall slutas på nytt, nu som ett evigt förbund.Till detta hör  folkets lyhördhet gentemot den Herre som utvalt dem.

Själv får jag här besannat vad jag redan visste, att förbundet mellan Israel och Gud är den bibliska trons själva förutsättning. Detta förbund upphörde inte att gälla trots att stormakten (Babel) var på god väg att utplåna de utvaldas identitet som folkgemenskap. Detta i sin tur förorsakat av att folket i realiteten  lösts upp inifrån av ständigt nya avfall. 

Mitt i denna katastrof förnyas förbundet. Detta är budskapet i Jesaja 40-55 till vars avslutning texten ovan hör. Detta budskap gör just denna del av bibeln till bland det mest överraskande i hela den bibliska boksamlingen.

Själv har jag tagit denna utväljelse till mitt hjärta. Den tillhör har jag funnit både sakligt och subjektivt till den bibliska tankevärldens själva fundament.

Utväljelsetanken genomsyrar Gamla testamentet och kännetecknar även det Nya. I det Nya testamentet befästes denna föreställning genom att den där ges en alldeles specifik uttolkning. Att vara utvald med Kristus som förebild är en utväljelse till offer och så förstådd så långt från privilegium man kan komma.

Mot denna bakgrund läser jag idag talet om ”säd utan pengar” och ”vin och mjölk utan att betala”.

Först med utväljelsen som bakgrund och då specifikt med tanke på min egen identitet som en Jesu lärjunge, kan jag ta till mig orden om överflöd utan motprestation så att det blir till välsignelse.

För mig som för alla andra som är  sin krafts dagar gäller annars att gåva utan motprestation är skadlig. Välstånd utan att behöva göra något för sitt eget välbefinnande  är i själva verket ett gift som på sikt bryter ner människan.  Och det övermod och den självtillräcklighet som följer på omåttlig rikedom och gränslösa privilegier kommer inte enbart att gälla andra utan även drabba mig.

Först som delaktig i Jesu utväljelse kan jag ta emot utan att betala, åtnjuta utan att ständigt känna att jag måste ge tillbaka lika mycket som jag fått. Men när jag glömmer mitt ursprung i Kristus är privilegier något som underminerar även mig. 

Bibelstudium den 15 jan 2025

Jesu dop

21När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen 22och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: »Du är min älskade son, du är min utvalde.«

Så enkelt som möjligt skall det vara och så rätt som det någonsin kan bli. Ibland fattar jag det, ibland inte. Tack och lov fattar jag det ofta i mina möten med andra människor.. Om jag agerar utifrån att jag är präst eller till vardags, spelar mindre roll. Under båda omständigheterna har jag förstått att min uppgift är att ge den jag möter möjligheter, möjligheter att ta vara på sina gåvor.

Gud bevare mig från att locka någon att bli det hon inte har möjlighet att vara. Gud bevare mig själv från frestelsen att försöka flyta ovanpå.

Så också i mitt bibelstudium. Inte så att jag skyggar för de underbara ting som där förtäljes. Men jag tar hellre tillvara det jag begriper.

Och det är mycket jag begriper i de fyra versionerna av Jesu dop som evangelierna består mig med i dag. Lukasversionen som ni ser ovan är jag helt ett med.

Av den förstår jag att Jesus var en av många som döptes av Johannes döparen. Därtill observerar jag att Jesus efter dopet stod och bad. Det är Lukas ensam om att berätta.

Och det var vid bönen det hände. Jesus upplevde att Anden kom ner över honom i en duvas skepnad och han hörde en röst från himlen som sade; Du är min älskade son, du är min utvalde.

Födelseberättelserna till trots är det ur den rösten som Jesu kallelsemedvetande väcks till liv. Det växer fram i honom att han är den av Gud utvalde. Sitt liv viger han åt den kallelsen.

Först utifrån den kallelsen blir korset begripligt, ett kors som trots all sin vedervärdighet inte förmådde rubba Jesus kallelsemedvetande. Nog upplevde sig Jesus övergiven av Gud, men aldrig blottställd. Jesu sista ord på korset visar det; i dina händer Herre Gud anbefaller jag nu min ande, utbrister Jesus innan han dör..

Ur Jesu kallelse ”Du är min älskade son, min utvalde”, härleder jag alla former av kallelse. Ja jag ser det som min livsuppgift som människa och präst att tillämpa Jesu kallelse på alla människor jag möter.

Inte så att alla skall bli Jesuslika, det inbillar jag mig inte,  det finns bara en Jesus, men så att alla skall bli det de är kallade att vara. Var och en skall finnas i det sammanhang som är honom eller henne givet och ges tillfälle att verka utifrån sina gåvor.

Mitt liv som präst och medmänniska är förfelat om jag inte mer än annat medverkat till att öppna dörrar för att var och en skall få bli det hon är kallad att vara

Här kommer också tvivlet in. Min Gud min Gud varför har du övergivit mig, tvingas jag ropa inte en gång utan många gånger.

Detta när jag inte blir det jag själv menar mig  kallad att vara, men främst när jag dunkar mitt huvud blodigt på att stötta människor för vilka inga stöttor duger.

Men Gud förbjude mig att tiga när allt går mot sitt slut Det är inget jag högre önskar än att jag själv och alla jag mött skall få dö med sina själar överlämnade  till den barmhärtige.

Bibelstudium den 8 jan 2024

5Du skall kalla på folkslag du inte känner,

folkslag som inte känner dig skyndar till

för Herrens, din Guds, skull,

Israels Helige, som skänkt dig härlighet. Jesaja 55:5-7

Andlig gudstjänst

1Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. 2Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. Rom 12:1-2

Det började med en judisk stamreligion. Och till stamreligionen hörde tankar om egen utvaldhet, en egen unik ställning i förhållande till alla andra.

Det fortsatte med utvecklingen av ett eget samhälle och egen gudsdyrkan. Det sammanhållande kittet i denna judiska gemenskap var den ursprungliga tanken på egen utvaldhet. Det judiska samfundet hölls samman av att vara speciellt utvalt av Gud.

Det hela kraschlandade i fångenskap som vore allt tal om egen identitet och egen utvaldhet blott en dröm.

I själva verket var det då det började. Profeten såg för sin inre blick inte bara folkets upprättelse utan även utväljelsen i sitt egenliga sammanhang. Folken skulle dra upp till Sions berg, till Jerusalems tempel för gemensam tillbedjan.

Och utväljelsens mening var inte suveränitet på andras bekostnad. Dess mening var en enda Herre och en enda Gud, gemensam för alla.

Så långt vad den första texten från Jesaja 55 har att förtälja. Den historiska bakgrunden är katastrofen på 500-talet före Kristus, gemenligen kallad den babyloniska fångenskapen. Jesajas budskap är att katastrofen skall ända i seger och att utväljelsens innersta sanning är allas salighet.

Men tro inte att slutet är nått i och med detta. Det kom nya tider för det judiska folket och med det nya fortsatta umbäranden och fortsatta katastrofer. Katastrofernas katastrof inträffar med kristna ögon den dag då Kristus korsfästes.

Men även här följde en vändning. Jesus uppstod på den tredje dagen och nya möjligheter öppnades för alla kristustroende, d v s för alla som blivit utvalda genom sin tro på Kristus. Men inte ens då  var allt ställt till rätta. Av tron på Kristus blev vana och av att vara utvald genom sin tro på Kristus blev ett privilegium. Och i och med det blev åter allt slaget i spillror. Att vara kristen var ett tecken som rörde det yttre, och att känna sig som utvald något som närde högmodet.

Detta ända till den dag aposteln Paulus kom med det förlösande ordet. Den egna kroppen är det sanna templet, platsen för utväljelse och nytt liv.

I och med det förvandlas historieskrivning och bibelteologiska sammanhang till skuggor mitt i all sin sanning. Nu hamnar slutligen allt  i en existentiell uppgörelse inom mig själv. Min kropp är templet, det är i mitt inre allt avgörs.

När så sker förvandlas allt till slutlig verklighet. Nu talar jag inte om utväljelse, försoning och nytt liv som vore det sant. Nu är det sant, lika sant som att jag står här.

I och med det blir inte utväljelse och nytt liv något jag stoltserar med. Det blir sånt som jag på mina bara knän ber om.

Först med den insikten kan löftets slutliga uppfyllelse börja förverkligas.

Bibelstudium den1 jan 2025

Jesus och barnen

13Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. 14När Jesus såg det blev han förargad och sade: »Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. 15Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.« 16Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. Markus 10:13-16

Redan när evangelierna skrevs ner förstod de jesustroende att texten ”Jesus och barnen” var en nyckeltext. Ingen av de tre samhöriga evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) missade att ta med den i sina evangeliesamlingar. Och alla tre hade hört samma berättelse och de återgav den närmast ordagrant på samma sätt.

Alla tre är överens om att Jesus sade att ”Guds rike. tillhör sådana som de”. Själv garanterar jag att de grekiska orden i grundtexten skall översättas på det sättet.

Observera att ingen ges rättigheten att tillhöra Guds rike. Rätt till Guds rike har ingen av kvinna född. Därtill är den kvalitativa skillnaden mellan Gud och människa för stor. Skall sanningen fram är den oändlig.

Men är det någon som passar i Guds rike är det barnen, förkunnar Jesus. De har det som är själva förutsättningen, den totala utsattheten, det fullständiga beroendet, den absoluta personliga oskulden.

Därtill kommer att den av Gud utsände, Jesus Kristus, han som mer än andra återspeglade Guds härlighet, tog barnen i sin famn och välsignade dem. Om något är väl denna Jesu famn ett föregripande av ett fullkomnat liv i himmelen.

Detta påstår inte enbart jag, utan tre samstämmiga evangelister, Matteus, Markus och Lukas. Alla var  överens om att detta var Jesu innersta mening när han välsignade barnen.

Så entydigt och så solklart är inte allt stoff  i den heliga Skrift. Kan inte heller vara det eftersom Skriften inte nöjer sig med att uttala eviga sanningar, giltiga och uppenbara för alla människor i alla tider. Bibeln är dessutom präglad av att den är ett historiskt dokument som i första hand talar till människorna i sin tid. 

För min del är det självklart att bibeltexterna mot den bakgrunden både här och nu behöver sprängas och rekonstrueras för att de skall framstå i sin klarhet.

Men det är kinkigt med sprängningar, det ursprungliga kan gå förlorat och med detta också gudsordets renhet. Lik kinkigt som det är med att låta allt stå som det står, sånt kan dunkla ned budskapet så att det säger tvärs emot som det var menat.

För mig har gällt och gäller fortfarande att när man spränger så måste man ha förlagor och förlagorna skall i första hand hämtas från bibelordet självt.

Finns det då någon lämpligare förlaga än texten ovan om Jesus som välsignar barnen. Jag tycker inte det.