Bibelstudium den 30 april 2025

Tro utan garantier

Mycken tid har jag under årens lopp ägnat åt att göra kristna synsätt trovärdiga.  I dag när jag fördjupar mig i Johannesevangeliets tjugonde och tjuguförsta kapitel tvingas jag göra det skenbart motsatta, nämligen hävda att tron saknar garantier.

Garantier ville nämligen Jesu lärjunge Tomas ha. Han fick också vad han  begärde. Om det läser vi i Joh 20 24-28. 

En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: »Vi har sett Herren«, men han sade: »Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.« En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: »Frid åt er alla.« Därefter sade han till Tomas: »Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!« Då svarade Tomas: »Min Herre och min Gud.« Jesus sade till honom: »Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.«

Men observerar vi,  de garantier Tomas  fick ledde till Mästarens tillrättavisning. ”Saliga de som inte har sett men ändå tror”

Garantierna uteblir även i mitt andra exempel, nu från Joh 21:12-14

Jesus sade till lärjungarna: »Kom och ät.« Ingen av dem vågade fråga honom (den uppståndne) vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.

Här saknas garantierna av den enkla anledningen att här när Jesus visade sig för lärjungarna vid Tiberiassjön, var hans uppenbarelse närmas att likna vid en mystisk vision. Lärjungarna förstod att det var Jesus de mötte, men de vågade inte fråga vem han var.

Mitt tredje exempel hämtar jag från Joh 21:15

När de hade ätit sade (den uppståndne) Jesus till Simon Petrus: »Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?« Simon svarade: »Ja, herre, du vet att jag har dig kär.« Jesus sade: »För mina lamm på bete.«

Inte heller här frågas efter bevis däremot efter sinnelag. Johannes relation till Jesus vilade inte på att denne kunde förete bevis på Jesu kroppsliga uppståndelse. Relationen till Jesus vilade helt och hållet på dennes kärlek till sin mästare.

Så var det och så har det förblivit. Ingen av kvinna född kan bevisa att Jesus har uppstått. Bevis finns däremot på  att Jesus dog på ett kors. Uppståndelsen tillhör trons område och skall också göra det. Ingen blir salig av att kunna bevisa att Jesus har uppstått, salig blir däremot den som älskar Jesus med hela sin varelse, salig därför att denne gör andra saliga.

Själv berömmer jag mig av att vara bland dem som studerar bibeln mer än de flesta. Men mer än annat av att ha ägnat åtskilliga år av mitt liv på att i en djupstudie betrakta en lokal väckelse under andra hälften av 1800-talet och dess verkningar.

Dessa verkningar var osannolika. De vände upp och ner på en hel bygd. Men detta berodde inte på att väckelsens män och kvinnor hade bevis på att det de gjorde var garanterat riktigt. Det var det för den delen inte heller. Men kärleken till uppståndne gjorde dem oemotståndliga.

Bibelstudium den 23 april 2025

De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta. 6Men han sade till dem: »Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. Mark 15:5 f

Livet har två sidor, det sedda och det trodda. Det sedda består i det vi kan ta på och förstå, det trodda det vi hoppas på. Det ena som det andra lika nödvändigt.

Partiellt blinda personer ägnar  all tid åt det de förstår. Rationalister kallar vi dessa. Alternativt har människor tappat kontakten med verkligheten och drömmer sig igenom livet. Drömmare är en lämplig beteckning för dessa.

Sen finns det såna bland oss som både drömmer och befinner sig i verkligheten. Tack och lov är dessa i majoritet. Fakta och förhoppning är nämligen själva förutsättningen för ett gott liv.

Dessa iakttagelserhar också bäring på oss kristna. Tron förutsätter både faktum och förhoppning. Det ena är förutsättningen för det andra.

För mig blir detta som allra tydligast vid korset och vid den tomma graven. Korset står för det sedda och den tomma graven för det trodda.

Det sedda koncentreras för mig i Jesu rop på korset ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig”. Vare sig detta ord är autentiskt eller ej är orden sanna. Det fanns ingen Gud till reds som lindrade Jesu smärta. Lika sanna är Jesu ord när han dog ”I dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande”, vare sig dessa ord är tillskrivna Jesus eller autentiska. I sak råder ingen tvekan. Inte ens döden kunde få Jesus att överge sin Gud.

För oss sena tiders kristna är denna hållning en förutsättning även för oss. Känslan av gudsövergivenhet drabbar oss alla. Livet ter sig aldrig som vår tro försäkrat. Verkligheten karta är inte trons. Ändå har vår tro sitt fäste i Gud.

Detta om den ena sidan av verkligheten, nu till den andra, den i egentlig mening trodda. Nu är platsen inte Golgata kulle, utan den tomma graven.

Denna tomma grav appellerar  inte till förnuftet utan till tron. Jesu uppståndelse vädjar mindre till det faktiska än till det trodda. Den uppståndne är mindre de faktiska bevisens Jesus än trons Jesus. Som uppstånden finns Jesus i visioner och upplevelser mer än i konkret verklighet.

Johannesevangeliet har fångat upp det besvärande i detta. Tomas måste få känna på Jesu spikhål för att kunna tro. Men Tomas är inte för tron förebildlig. Förebildligt är att tro utan att se ,lär vi oss i detta evangelium. (Joh 20:23-31)

Kristen tro är alltså som livet självt. Tron har två sidor där den ena grundar sig på bevisbara fakta, den andra på tro. Den ena sidan lika nödvändig som den andra för att tron skall kunna  behålla sin friskhet. Kristna som ständigt vet, frälsar inte världen. Det har däremot de förutsättningar att göra som är förankrade i Kristus samtidigt som de hoppas på det de ännu har sett. 

Bibelstudium den 16 april 2025

10Vem bland er fruktar Herren och lyssnar på hans tjänare,

som vandrar i mörker utan en strimma av ljus

men sätter sin lit till Herrens namn

och förtröstar på sin Gud? Jesaja 50:10

Textordet är hämtat från den del av Jesaja som speglar förhållandena under den babyloniska fångenskapen på 500-talet f Kristus. Drömmen om Israel som Guds utvalda folk var slagen  i spillror. Assimilation med stormakten tycktes vara den enda vägen framåt.

Här uppträder profeten (den andre Jesaja, Jesaja 40-55). Dennes tal om ”Herrens tjänare” var det för honom kännetecknande, en tjänare som återspeglade det ”härtagna” Israel men också den Herrens tjänare  som skulle vända katastrofen till upprättelse. 

I textorden ovan karakteriseras denne tjänare när mörket var som djupast, det betyder när  allt hopp om det utvalda folkets bestånd var ute och assimilation med stormakten som följd av detta ett måste. Denna karakteristik är entydigt, dubbelt entydig i och med att den  upprepas i i två parallella bekännelser med innebörden att vad som än sker förtröstar Herrens tjänare på Gud. Denna förtröstan var det för honom kännetecknande.

För mig står det klart. Herrens tjänare står ytterst för Kristus, inte enbart eller ens i första hand för Israel som folk.

Många har sett det som jag, bland annat Nya testamentets evangelister. De var  så ivriga att få omgivningen att se sambandet mellan Jesus och Herrens tjänare att de späckar sina evangelier med de märkliga ting Jesus utförde. Och i sin tro att världen snart skulle gå under och Guds rike upprättas låter de övertydligt  Jesus framträda som den främste bland detta rikes förkunnare. Om de inte som evangelisten Johannes låter Jesus framträda som Guds   Ord (Joh 1:1) och vägen, sanningen och livet ( Joh 14:6) personifierad.

Och vi gör väl i att lyssna till deras förtydligande förkunnelse om vi blott förankrar den på ett sätt som svarar mot verkligheten. Och den verkligheten är att det en gång och fortfarande är ute med Guds utvalda folk. Utvaldheten kvävdes och kvävs fortfarande av ”stormaktens” omfamning. Allt var en gång på väg att bli ett enda storbabylon eller i senare tider tid ett enda Rom  och på den vägen har det fortsatt.

Men det fanns en frälsare  när denna utvaldhet höll på att kvävas . Då på profetens tid hette denne Herrens tjänare.  Därefter och nu har han namnet Jesus Kristus. Hans kännetecken är att han är ett med den han räddar.

När allt hopp var ute, inte en strimma av hopp återstod, ingen Gud som kom till Herrens tjänares räddning, förlitade sig Jesus liksom Herrens tjänare hos Jesaja på sin Gud och dog i denna sin förtröstan. Jesaja 50:10 får sin uppfyllelse  på Golgata.

Och vi sena tiders kristna har all anledning att aktualisera detta. Vi är ju som de deporterade judarna i Babylon på väg att kramas ihjäl av ett upplyst västerland. De talar om för oss vad humanitet är, vad jämlikhet står för och vad ett gott liv ärosv. Och Gud tiger när västerlandet talar. Så återstår även för oss att  utan ”en strimma av ljus” sätta vår lit till Herrens namn och förtrösta på vår Gud.

Bibelstudium den 9 april 2025

Ängeln sade: »Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.« 1 Mos 22:12

Jag berömmer mig av att läsa berättelsen om Abrahams offer av sin son Isak i 1 Mos 22 med öppna ögon. Det betyder att jag inte blundar för vare sig det motbjudande eller det uppbyggliga i berättelsen.

Det motbjudande ligger i sammanhanget. Om någon gång blir man här upplyst om den kristna trons sammanhang med en judisk stamreligion och dess religiösa föreställningsvärld. Offer är här förutsatta, även offer av människor. Till Guds ära skulle människooffret ske, en ära som sågs som det högsta av värden.

Men den judiska stamreligionen vek av från sin ursprungliga väg. Själv läser jag bibeln som ett vittnesbörd om hur  så fortlöpande skedde. Kvar blev det för alla tider hållbara, att Guds ära är det  bärande, värd att offra livet för, dock inte andras utan sitt eget.

Av Abrahams offer av, blir Jesu offer för. Vägen dit får vi kunskap om genom bibeln, hur vi lyckats genom kyrkohistorien. Så tänkt får åtminstone jag reda i mina föreställningar om mål och mening.

Jag behöver alltså kunna läsa bibeln både framifrån och bakifrån. Framifrån för att få kunskap om krokvägarna på vägen mot gudskunskap, bakifrån med Kristi kors i centrum för att kunna avslöja dessa krokvägar.

Många kallar detta liberal teologi. Låt vara. I så fall är jag liberal teolog.

För många, ja för de flesta i ett upplyst västerland, är denna min problematik ointressant. Allt tal om Gud blir för den delen ointressant. Spänningen mellan ideal och verklighet, mellan livet som det ter sig och livet som det borde te sig, betraktar man på annat sätt.

Som jag ser det blundar nutiden för att varats själva faktum tvingar fram tankar om Gud, om än Gud ges andra epitet, och om hur man skall förhålla sig till detta vara.

Man blundar men kommer inte undan att ständigt brottas med spänningen mellan faktum och verklighet.

Den tro som upptar mina tankar dag som natt är således inte främmande för en sekulariserad allmänhet. Men man reflekterar över den på annat sätt.

Det är därför en generellt sanning jag förmedlar när jag säger att livet, inte bara bibeln, skall läsas både framifrån och bakifrån för att man skall få reda i sitt liv.

Bibelstudium den 2 april 2025

Jesus svarade: »Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Joh 6:34

Bibelordet ovan är ett av Nya testamentets kärnord. Så centralt är det att kristna över hela världen kan det utantill. De kan citera det i sömnen om så är.

Bibelordet är både sant och vittnesbörd på en och samma gång. När nämligen evangelisten Johannes återger det ingår det i dennes förkunnelse om Jesus. Jesus får med andra ord färg av evangelistens tolkning av sin Mästare.

Johannesevangeliet är nämligen inte en biografi över Jesus, inte heller ett reportage över dennes liv, inte främst faktaåtergivning, utan allt detta taget tillsammans. Johannesevangeliet är om man så vill ett vittnesbörd genomsyrat av föreställningen, d v s tron att Jesus är just livets bröd.

Det betyder för oss som införlivat Johannes övertygelse med vår egen att vi förutsätter att livet har två sidor.  Å ena sidan är förutsättningen bröd för dagen, å den andra att vi får del av det som vi för vår inre människa  behöver. Och denna inre människan låter sig aldrig mättas förrän den låtit sig mättas av Gud. Och denne Gud finner vi i tron på Kristus. Detta låter Johannes Jesus säga när han tillskriver Jesus orden ”jag är livets bröd”.

För min del som tagit denna Johannes förkunnelse till mig som en sanning innebär det en livshållning av speciellt slag. Å ena sidan väger jag fakta, tar ställning, fattar beslut och handlar utifrån bästa förstånd och samvete. Och jag tampas med verkligheten som vilket annan människa som helst. Men detta säger inte allt om mig. Jag har ju också min inre människa att ta hänsyn till. Och denna min inre människa  omvandlar alla yttre omständigheter till en inre verklighet, bestämd av allt som rör sig i mitt inre, medvetet som omedvetet. 

Detta är jag för den delen inte ensam om. Det tillhör livets förutsättning att av påtagligt blir tänkt  och att av fakta blir, låt oss kalla dem, trodda fakta. Att låt oss kalla det  trosavgörelser är bland det som styr våra liv är något som gäller oss alla.

Men det som skiljer mig som Jesusanhängare från många andra är att jag alltid, säger alltid, har viljan att inbegripa  Jesus i min tänkta verklighet, d v s den verklighet som styr mitt liv. Och där är Jesus som ingen annan Livets bröd.

Men nog hungrar jag fortfarande och nog törstar jag min övertygelse till trots. Det betyder att jag ännu inte är framme. Jag har ännu inte fullt ut  fått del av det utlovade brödet.

Men ett vet jag och det är att mitt liv hade tett sig annorlunda om jag inte under hela mitt vuxna liv orienterat mitt inre mot den Gud som Jesus både vittnar om och förkroppsligar.