Bibelstudium den 28 maj 2025

1En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: »Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.« 2Då sade han till dem: »När ni ber skall ni säga:

Fader, låt ditt namn bli helgat.

Låt ditt rike komma.

3Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.

4Och förlåt oss våra synder,

ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.

Och utsätt oss inte för prövning.« Lukas 11:1-4

Ovan Lukasversionen av Herrens bön. Den är kortare och inte identiskt lika den vi vant oss vid. Låt-satserna är är dock på pricken de samma i de bägge versionerna. I Lukasversion saknas dock Låt din vilja ske.

Vad som ytterligare inledningsvis behöver sägas är att Lukas placerat in bönen i sin s k reseberättelse medan Matteus låtit den ta plats i  Bergspredikan.

Om evangelisternas redigeringar av en given text är mycket att säga. F a tvingar de oss att se på evangelierna som berättelsetraditioner med allt vad det innebär. Men om det är ej här platsen att tala.

Här däremot skall talas om de båda versionernas låt-satser.

Detta låt påminner oss om den i och för sig uppenbara sanningen att Guds namn ännu inte är helgat liksom  att Guds rike ännu inte kommit.

Självklarheter kan man tycka. Vem som helst kan ju se att allt inte är som det skall i den värld som är vår. Men det märkvärdiga med oss som stämmer in i denna mönsterbön är att vi inte låter detta faktum vara intäkt för att Gud inte är lika allsmäktig och god som det påstås. Istället blir det låt som kommer över våra läppar en uppmaning till Gud att bli det han i själva verket är.

Till det kommer obönhörligen om än outtalat att jag själv som Jesuslärjunge ser mig själv som inbegripen i den process som är förutsättningen för att Gud skall kunna framträda i all sin gudomlighet.

Jag tror alltså inte på Gud främst för att jag upplevt Guds storhet utan därför att jag tror på den. Argumenten för Guds storhet och sanning må nämligen å ena sidan vara överväldigande. Vem kan förneka att tillvarons vara gör att tanken på något slags Gud blir oundviklig. Å den andra pekar så mycket annat på att tanken på Gud mera skall förbindas med slump än med kärlek.

Mot det bakgrunden hoppas jag att allt inte är som det synes vara. Och jag tar konsekvensen av denna min tro genom att leva utifrån det jag satt min tilltro till.

Allt detta när vi stämmer in i mönsterbönen före alla andra, den bön som Jesus lärt oss, den bön som vi lärt oss kalla Herrens bön.

Till detta har jag behov av att tillägga följande.

Det finns en man i den närkiska väckelsehistorien som jag är kritisk till. Hans namn är Emil Gustafson, död 1899, trettionio år gammal. Hur jag ser på honom kan ni läsa om på nätet om ni skriver in  bjornsvärd.com på era datorer.  Gå därifrån till hem och klicka er ner till ”När bryggan slås mellan då och nu” och läs om en man som läste bibeln tvärtemot vad jag själv tycker är riktigt. Dock kan jag trots denna min kritik  inte förneka att denne man rätt hade förstått låt-satserna i Herrens bön. Han levde alltså utifrån sin förhoppning att Gud är det han inte synes vara. Detta är en av anledningarna till att min utläggning av Herrens bön idag blev som den blev.

Bibelstudium den 21 maj 2025

Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek Joh 15:10 (från Jesu avskedstal)

Orden ovan ingår i Jesu avskedstal, närmare bestämt i ett omtag, där det som sagts tidigare upprepas i något annan form. Se not i Bibel 2000  till Joh 14:31.

Citatformen till trots har vi att göra med erinringar, närmare bestämt johanneskretsens bearbetade minnesbilder av vad Jesus sade till de sina inför sin död. Vi möter Jesus men en Jesus som Johannesevangeliets kristna minns honom.

Detta inte sagt för att minska värdet i det sagda. Jesus tål att framställas med olika betoningar.

Inte för att jag riktigt vet vad ”mina bud” konkret innebär i Johannes sammanhang. För mig är det bud som handlar om mening och sammanhang. Och meningen är att hålla samman i tro på den Gud som Jesus genom sina ord och handlingar  förmedlat till oss. Detta i en kärlekens gemenskap.

Och jag  vet att det mesta ger sig när vi tycker om varandra. Detta desto hellre om vi tycker om varandra med Jesu kärlek. Den kärleken är nämligen inte partisk utan öppnar ögonen även för motpartens rätt.

F a behöver jag lyssna till hur de johanneskristna (från Johannesevangeliet och Johannesbreven hämtar jag min kunskap om hur dessa kristna levde och tänkte) uppfattade sin tro. Det vidgar mina blickar som annars förankrat min tro i den Jesus som gett det slutgiltiga svaret på de utvaldas rätt. Det svaret lyder att de utvalda lever i sammanhang med dem som saknar det som de utvalda äger och att de lever för att utjämna skillnaden. Så förstått har jag både fått svar på bibelns ständiga förankring i talet om det utvalda folkets företräde och skaffat mig en nyckel till Jesu plats och uppgift.

Detta mitt sätt att tolka bibeln och förstå Jesus behöver kompletteras, f a  förankras i känsla och liv. Och detta liv beror av kärlek, enbart kärlek, men en kärlek som inte söker sitt. Om detta talar de johanneskristna. De tar sig t o m före att omvandla kärleken till bud, dvs regler, förordningar och lagar burna av kärlek.

För att dessa bud skall bli vad de är menade att vara behöver de johanneskristna Jesus och en Jesus som är förbunden med Gud. Och de ger oss också denne Jesus.  Läs Johannes kap 1  om Ordet som blev människa så förstår du vad jag menar.

Kristen tro kan ses från flera sidor varav de johanneskristnas sätt är ett. Dock får den ena sidans sätt att se aldrig uteslutna den andras. Uteslutas får enbart det som inte är grundat i kärlek, nämligen den kärlek som är en grundton inte enbart i Johannesevangeliet utan i all äkta förkunnelse om Jesus.

Bibelstudium den 14 maj 2025

Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. 17Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. 18Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. 2 Kor 4:16-18

När Baldur von Schirach, ledare för Hitlerjugend, frisläpptes efter 20 års fängelse sade han om Hitler; denne var närmast ett geni men han saknade måtta.

Hitler saknade måtta och det resulterade i en katastrof av övermänskliga dimensioner. Även Paulus kan karakteriseras som en man som saknade måtta, men hans ”måttlöshet” hade annan karaktär än Hitlers.

I texten ovan blottas Paulus måttlöshet. Han var måttlös i sin kamp för Kristus, en uppstånden  Kristus, en för det mänskliga ögat osynlig Kristus. Denna kamp kostade honom livet. Med största sannolikhet dog Paulus martyrdöden i Rom.

Går man djupare in i historien om Paulus uppenbarar Paulus kamp för Kristus något generellt, något för oss alla gällande, uppgörelsen mellan det yttre och det inre.

Det inre är vår föreställningsvärld, de tankar och impulser som formar vår bild av verkligheten. Verkligheten i sin tur svarar genom att reagera på våra föreställningar, i bästa fall genom att rätta till dem i sämsta fall genom att underkänna dem.

I den kampen lät sig Hitler inte underkännas. Han var måttlös i sin övertygelse att det han stod för även representerade yttre rätt och sanning. Den övertygelsen kostade en hel generation judar livet och resulterade i  ett utbombat och utblottat Europa.

Måttlös var också Paulus, måttlös i sin inre kamp för Kristus. Paulus offrade livet  för att den bild av Kristus han gjort sig också var den rätta.

Hur tedde sig då den bilden? Det blir inte mycket av Jesu yttre liv när man läser Paulus. Evangeliernas berättelser får stå på egna ben. Desto mer om korset. Betydelsen av Jesu död och uppståndelse bär upp allt i Paulus förkunnelse.

Korset blir Paulus tolkningsnyckel till livet och livet i sin tur försonat liv som utgår från korset. Om man så vill höljer Paulus in verkligheten i  kors- och kristusmystik.

Paulus inre bilder av verkligheten kom att forma de kristnas bild  av Jesus och det för alltid. Med Paulus för ögonen ser vi i Kristus den korsfäste och uppståndne försonaren och upprättaren.

Det måttlösa i Paulus Kristustolkning har och kommer alltid att utsättas för kritik. Paulus kommer alltid att bli motsagd, om inte alltid i teorin så i praxis. Den som läser mig märker att även jag kan ställa mig frågande till Paulus verklighetsbeskrivningar.

Men utan Paulus inre radikalitet hade vi inte haft någon kristen tro som liknar den vi har idag. Utan det ”måttlösa” i dennes förståelse av korset hade kristen tro idag sett annorlunda ut. Och säga vad man vill om Paulus; han lämnade inte som Hitler dödade människor efter sig.  Däremot kostade hans övertygelse honom själv livet.

Bibelstudium den 7 maj 2025

23Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde. 24Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat…

28Aldrig mer skall de bli ett byte för andra folk, och inga vilddjur i landet skall äta dem mer. De skall bo tryggt, ingen skall hota dem. 29De skall få odla fruktbara marker, ingen i landet skall mer behöva dö av svält. Aldrig mer skall de bli hånade av andra folk. 30Då skall de inse att jag, Herren, deras Gud, är med dem och att de är mitt folk Israel, säger Herren Gud. 31Ni är mina får, ni är får i min hjord. Jag är er Gud, säger Herren Gud. (Hesekiel 34)

Hesekiel, katastrofens profet när det egna folket blivit härtaget och befinner sig i fångenskap (den babyloniska fångenskapen). Här, från kapitel 34 och framåt, har läget ljusnat, profeten skönjer bortom katastrofen befrielse och nytt liv för Guds utvalda folk, Israel. Det är utifrån detta nya läge som textens profetia skall förstås.

Den verklighet som profeten i texten ovan målas upp för oss behöver egentligen ingen uttolkare. Det lyckorike som skildras  talar för sig självt. Kanske det förstås ändå skall påpekas att profetian ovan är ett omtag av paradisets härlighet. Åter får vi beskåda Edens lustgård för våra inre ögon.

Jag får därför tillfälle att tränga in bakom textens formuleringar och blotta något av den ideologiska bakgrund som bär upp Hesekiels lyckoskildring.

För profeten förutsätts inte som för oss individens individuella frihet och okränkbara rättigheter som grund för det goda livet. Det som för oss är ett axiom, individuell frihet och den enskilda människans del i maktutövningen, var inte aktuell vare sig för profet eller dennes samtid. Att den enskildes fri och rättigheter vore själva förutsättningen för ett liv i frihet och välstånd, den tanken hade ännu inte formulerats. Människorna då skulle bara stå och gapa om de fick höra hur vi argumenterar nuförtiden. Som om genomförd demokrati vore allt gott livs själva förutsättning! Nonsens!

I stället var det på förankringen som allt gott liv berodde. Och innebörden i den katastrof som inträffade när israeliterna fördrevs från sitt land och förskingrades, var att denna förankring gått om intet.

Förankringen i sin tur vilade på att Israel var Guds utvalda folk, utvalt före alla andra folk. Under denna utväljelsens skyddsskärm befann sig varje enskild israelit. Guds beskydd var dock inte förbehållslöst. Skyddet var betingat. Det för mig tydligaste exemplet på detta är de tio Guds bud som Israels barn enligt 2 Mos 20 var förpliktade till, förpliktade till som svar på att Gud fört sitt folk ”ut ur Egypten ut ur slavlägret”. 2 Mos 20:1

Också vi kristna har gått in under denna förpliktelsens skyddsskärm. Vi har gjort det genom vår tro på Jesus Kristus. Också detta skydd är betingat, betingat av vår kristusefterföljelse som i sin tur förutsätter laglydnad. Om denna laglydnad kan sammanfattande sägas att den står för att vi lyssnar till  ”vad Gud har att säga till oss”. Detta är i sin tur inte sammanfattat främst i bud och förbud mer i ett liv i mental och andlig närhet till vår frälsare. Det betyder öppenhet för  den ande som ger kraft att göra Guds vilja liksom i vilja att ändra det som gått fel. Allt detta leder i sin tur till ett gott liv. Och med ett gott liv behöver inte menas att vi som i Hesekiels profetia får bevittna att vilddjuren blir tama, folket får leva i trygghet och marken ge gröda. Det finns många andra vägar som Gud kan använda för att visa sin närhet till oss.