Bibelstudium den 25 juni 2025

Paulus reste sig, gav tecken till tystnad och sade: »Israeliter och ni som fruktar Gud, lyssna på mig. 17Vårt folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Han gjorde sitt folk stort när de bodde som främlingar i Egypten, och med lyftad arm förde han dem ut därifrån. 18I omkring fyrtio år sörjde han för dem i öknen, 19och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och lät dem ta deras land i besittning. 20Allt detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare, fram till profeten Samuels tid. 21Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, son till Kish och av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. 22Efter att ha avsatt denne upphöjde han David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt sinne, som skall förverkliga alla mina planer. 23Det är bland hans efterkommande som Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, 24vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk. 25Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’ Apg 13:16-25

Texten ovan en återgivning av Paulus tal i Antiochia i Pisidien under dennes första missionsresa. Märk predikotekniken. Paulus går från det stora till det lilla, där poängen är att det lilla i verkligheten är det stora. Allt sammanfattas nämligen i Johannes döparens ord: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’

Texten förkunnar alltså Jesu storhet, en storhet av annorlunda slag som vänt upp och ner på en hel värld och som gett mig själv inriktningen på allt jag tänker och gör.

Men så var det bakgrunden, den för Paulus så viktiga bakgrunden.  Och den är här och genomgående i all biblisk förkunnelse, Israels utväljelse. Gud ledde sitt folk från slaveriet i Egypten, erövringen av Kanaan till storheten under kung David. Och som själva kronan på verket framträdde Jesus, den före alla andra utvalde. Allt sammanfattas alltså i en person om vilken Johannes döparen sade att han inte var värdig att knyta av honom sandalerna.

Mot den bakgrunden står vi sena tiders kristna i ett judiskt kristet sammanhang. Vi tillhör genom vår tillhörighet till Kristus dem som vandrat från fångenskap och umbäranden till det förlovade landet.

Det finns bara en hake. På vägen till detta förlovade land lät Gud enligt Paulus predikan genom israeliterna utrota sju folk i Kanaan innan de kunde ta landet i besittning. Om vilka dessa sju folk var kan vi läsa i 5 Mos 7:1.

Den haken är för mig och alla jesustroende ett knivhugg i  oss som borde tvinga ar oss att säga nej. För oss duger det ej att förbinda Jesus med tillspillogivning. Vi har sett nog av sådant. Det som sker i Gaza-remsan i dag är en återupprepning av något som inte får ske.

Det betyder att jag på en punkt vänder mig mot Paulus predikan i Antiochia i Pisidien. Han, eller Lukas som återgett denna predikan, borde ha vänt sig mot det ogudaktiga i denna handling.

Men det gjorde han inte. I sin vördnad för bibelordets sanning har inte heller senare tiders kristna vänt detta  handlande ryggen. Vördnad för bibelordets sanning har hindrat detta. Först bibelkritiken från 1800-talet och framåt har öppnat för sådan kritik. 

Också jag tillhör dem som läser bibeln med bibelkritikens ögon. Bibelkritikens sätt att läsa bibeln har för min del öppnat dörrarna för något som jag i ett parallellt inlägg  kallat ”Ett stycke till”– teologi. Detta inlägg är också fogat till ”Med mina glasögon 10” som också det finns tillgängligt på min hemsida. 

Bibelstudium den 18 juni 2025

33Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. 34Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? 35Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? 36Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. Rom 11:33-36

Det gick inte ihop för Paulus. Det förstår vi när vi läser kapitlen 9 till 11 i Romarbrevet. Paulus kunde inte förstå varför judarna, Guds utvalda folk, inte kunde förstå att Jesus var den Messias som skulle komma. Inte nog med det. I och med att judarna vände Jesus ryggen vacklade hela trosbygget för honom. Hur blev det egentligen med Guds utväljelse av sitt egendomsfolk  som var och är en av bibelns grundvalar. För Paulus blev trösten att Gud trots allt ändå inte övergivit sitt folk. Den dagen skulle komma läser vi i Rom 11:25-32 då Israel slutligen gick sin räddning till mötes.

Själv förstår jag inte riktigt hur Paulus tänkte. Visserligen har jag och Paulus  Jesus gemensamt,  han i en överväldigande upplevelse av den uppståndne vid sin omvändelse, jag i en läsning av korset som gjort att Jesus vad som än händer blivit fästet i mitt liv. 

Däremot läser vi inte bibeln på samma sätt. Han var rabbinen som genom skriftstudium av ett slag som är mig både främmande och obekant fått bekräftat att Jesus var Guds utvalde. Jag däremot är en modern människa som med kritiskt sinne inte bara läser bibeln med förbehåll, utan även evangeliernas alla berättelser om den Jesus som mer än annat framträder som undergörare i tidens stil. Jag kan inte komma ifrån att jag tröttas när underberättelse läggs  till underberättelse i evangelierna. Det luktar förkunnelse med syfte att övertyga när jag ser dem staplade på varandra.

Paulus sätt att läsa bibeln  var så långt från en historisk betraktelse av uppenbarelsen som man kan komma. Min historisk kritisk metod, med blick för det genuina även i berättelser som mer luktar förkunnelse än historiska vittnesbörd, är visserligen tänkvärd, Men den lockar inte massorna till våra predikstolar. 

För Paulus gick det inte ihop att judarna trots bibelns vittnesbörd inte kunde ta emot Jesus. För mig att folk inte begriper att Jesus var en gudsman just  när han i förtvivlan utropade sin nöd inför Gud, en gudsman som kröntes  när han i dödsögonblicket överlämnade sig till den Fader som tycktes ha övergivit honom.

För Paulus lade skriftlärdom med tolkningsnycklar som jag alls inte begriper mig på, grunden, för mig en historisk kritisk läsning där Jesu ord på korset bildar höjdpunkten.

Men slutsatsen har jag gemensam inte bara med den Paulus som var besviken över att judarna ingenting fattade utan även med alla som med mig  inte får gudstron att gå ihop. Inför detta obegripliga utbrister vi gemensamt:

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? 35Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen

Bibelstudium den 11 juni 2025

28Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner. 29Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande. 30På himlen och på jorden skall jag låta tecken visa sig: blod och eld och pelare av rök. 31Solen skall vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. 32Men var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad. På Sions berg skall finnas en skonad skara, så som Herren har lovat, i Jerusalem skall några överleva, så som Herren bestämt. Joel 2:28-32

Om profeten Joel vet vi enbart det som framgår av texten, intet mera. Och av den i sin helhet framgår att Joel upplevt en gräshoppsinvasion som förödde all växtlighet och att profeten förband denna med en hotande invasion av Juda från den intilliggande stormakten. I detta såg profeten osvikliga tecken på att Herrens dag var nära, gudsrikets upprättande och tidens slut.

Texten ovan, som är både anknuten till verkliga förhållanden  och apokalyptisk, låter sig dessutom tolkas existentiellt. Jag kan läsa den som riktad till mig, vara ord tillämpliga på mig och min omgivning.

Så förstådd är det även för mig  sant att  solen skall vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. Ja vad annat är det när jag ställs inför människor vars hela liv är ett kaos. Allt de ser vänds till sin motsats. De tycks födda med en verklighetsuppfattning  som gör att allt som är sant och riktigt vänds i dess motsats. Hur många gånger har jag inte frågat mig vad Gud menar när han låter människor födas utan rimliga förutsättningar att klara sig. Men jag tänker också på den rustningshets som råder. Vad annat kan den leda till än att solen vänds i mörker och månen i blod.

Till detta hör på ett förunderligt sätt de inledande profetorden om att det  skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner. Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande.

Här är taget efter bokstaven inte tal om en allmängiltig andeutgjutelse utan löften givna till det utvalda folket, i det här fallet till dem som tillhör Juda rike. I min existentiella tolkning är orden riktade till mig och till  de mina. I förlängningen gäller orden också min hemförsamlings  trosfränder. Och med den utlovade andeutgjutelsen ser jag en ljus framtid för mig och den församling som jag blivit ett med. F a förstår jag att min och min hemförsamlings inriktning är den rätta. Vår öppenhet mot dem andra inte tar på allvar är rätt väg.

Två verkligheter alltså och det på samma gång. I den ena hotar krig och mörker, i den andra går en andens vind över verkligheten.

Men texten slutar inte där. Dess final är profetian om den heliga resten. Profeten förkunnar att på Sions berg skall finnas en skonad skara, så som Herren har lovat, i Jerusalem skall några överleva, så som Herren bestämt.

Inte alla skall bli räddade utan några. Detta i enlighet med biblisk lära om den heliga resten.

Orientaliska kristna, då som nu klarar den tanken, men av moderniteten genomsyrade västerländska kristna gör det inte. Tanken om de mångas förtappelse får vi inte att gå ihop med vår tro. Själv leds jag inför sådana tankar till de ofrånkomliga slutorden för denna bibelbetraktelse: Herre förbarma dig, Kriste förbarma dig, Herre förbarma dig.