Bibelstudium den 27 aug 2025

Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. 16Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. 17Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. 18Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. (Matt 18:15-18)

Jag ser jesusordet ovan som ett sammanhållet helt,  bevarat och bearbetat av en specifik grupp kristna. Att orden enbart förekommer i Matteusevangeliet tyder på det. Dessutom anar man en bakomliggande bearbetning. Det är som vore den kristna församlingen en verklighet redan innan den formerats.

Som jag ser Matteusevangeliet i sin helhet består evangeliet av rader av sådana bearbetade bibelord fogade till varandra i en ordning som till viss del är specifik för Matteusevangeliet men i långa stycken också känns igen från Markus- och Lukasevangeliet. I vilken ordning sedan allt i verkligheten skedde vet vi inte mer än i stora drag. Vad vi däremot menar oss veta är att Jesusorden i evangelierna visserligen är redigerade men ändå på ett trovärdigt sätt speglar det  Jesus sade och gjorde. Vad Jesus sade exploderar i själva verket av mening, det kan jag vittna om, en mening som bibeltraditionernas redigeringar inte  kan rubba.

Nu alltså dags att komma till sak.  Och saken är för det första den kunskap om de första kristna församlingarna som vi här får del av. Att det i dessa gemenskaper var hårda tag kan inte undgå någon som inte blundar för vad texten säger.. Höll en kristen broder inte måttet, gjorde han det som inte får göras, inleddes en process mot honom som i värsta fall ledde till att denne kristna broder uteslöts ut församlingen.

Varför denna hårdhet, när det i grannskapet (Matt 18:21 f) talas om förlåtelse, inte sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger.

Men förlåtelse är en sak, att hålla fast vid sin orättfärdighet en annan. En kristen församling som redan i sitt utgångsskede strax efter kors och uppståndelse kännetecknas av dubbelhet och falskhet hade varit en katastrof. Det blir ingen världsvid kyrka, inget evangelium för alla, om inte hela församlingen hade stått på evangeliets sida. Så i en välvillig tolkning av evangeliets ord.

Jag minns hur det var i en av de radikala frikyrkorna i min hemstad. Där hade man läst texten ovan efter bokstaven. Moraliska överträdelser ledde där till att de felande kastades ut och bildlikt talat betraktades  som ”hedningar och tullindrivare”.

Det är  bara så att det är skillnad mellan den första församlingens då och den radikala friförsamlingens nu. Då i utgångsläget ledde uteslutningen förhoppningsvis till fortsatt kraftsamling, nu i sekulariseringens tidevarv till att felande blev än mera vilsna. Här hade förlåtelse och upprättelse varit en bättre medicin.

Sen till något trots allt allvarligare. Där står det om de första kristna: Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.

Jag hisnar när jag läser de orden. Vilket ansvar ligger inte på mig som kristen och vilken makt. Men framför allt förstår jag att det endast är ”i Kristus” som dessa ord gäller. Och i Kristus i så kvalificerad mening befinner jag mig inte trots att jag varit både kyrkoherde och kontraktsprost. Lösa har jag visserligen förmått ett antal benådade gånger. Men att binda har jag inte förmått ens en sekund av mitt liv. Med det inte sagt att jag skulle sakna kärlek till min frälsare. 

Bibelstudium den 20 aug 2025

20Men så är det inte med er. Ni har lärt känna Kristus – 21såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus. 22Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. 23Se till att ni förnyas i ande och förstånd 24och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. Ef 4:20-24

Ni har lärt känna Kristus – såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus.

Dessa ord är textens kärna. På dem bygger Efesierbrevets författare sitt tilltal. Det är på Kristus det hänger, den Kristus som också heter Jesus. Det är budskapet kort och gott.

Men inte för mig. Jag läser efter bokstaven och gör skillnad mellan Jesus och Kristus. För mig är Jesus mannen bakom berättelserna om honom, den historiske Jesus om man så vill. Och Kristus, trons Jesus, den”himlafarne”.

Jag gör den skillnaden därför att jag behöver det. Jag behöver det för min inre människas skull. Det är således inte något jag briljerar med för att visa mig lärd när jag försöker tränga bakom evangeliernas Jesus för att finna den historiske Jesus, mannen bakom berättelserna om honom.

Jag behöver det för att bli det Efesierbrevets författare vill att jag skall vara, en helgad människa, en människa som tron bibit sig fast i. Är det något jag vill är det att bli kvitt förställd religiositet, som gör anspråk på att vara något som det inte är.

Vad har jag då funnit bakom de kaskader av berättelser om undergöraren Jesus, där evangelisterna överträffar varandra i att försöka visa att Jesus är just Kristus, den av Gud utvalde, hans smorde, Messias, Kristus.

Och nog låter jag mig påverkas. Förvisso gjorde Jesus under, men det var långt ifrån det enda som upptog hans tid. Men nog stärks jag i min övertygelse att evangelisternas skildringar är trosdokument i syfte att påverka en tvivlande allmänhet att Jesus är den som har framtiden för sig, Guds framtid.

Men hem kommer jag inte förrän jag riktar blick och sinne på korset där Jesus i utblottad ropar ut sin nöd, min Gud min Gud varför har du övergivit mig. Kan ett misslyckande uttryckas tydligare. Kan inre katastrof bli mer uppenbar? Kan livets intighet demonstreras mera förbehållslöst?

Men det slutar inte där. Det sista var inte övergivenhet utan förtröstan. Jesu sista ord lyder, och jag sätter min förtröstan på att det verkligen var så, I dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande.

På dessa ord vilar min tro på Jesu gudomlighet, ja hela min förtröstan på min tros föremål. I den övergivne ser jag Guds son.

Jag har också märkt att det är först där i trons utblottning som jag rörs i mitt inre så att jag växer till inombords, helgas för att uttrycka mig med kristen vokabulär.

Därmed har jag redovisat varför jag inte gör som Efesierbrevets författare, låter Jesus och Kristus bli synonymer.  Jag behöver Jesus för att kunna tro på Kristus. 

 Bibelstudium den 13 aug 2025

Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. 11Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. 12På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, 13och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. 14Den vars byggnad består skall få lön. 15Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. 1 Kor 3:10-15

Låt mig säga det så enkelt som det någonsin går. Tio Guds bud som sammanfattning av allt vad gudomliga krav heter  blev i Paulus revolutionerande trostolkning uppfyllda. Detta i ett enda nu på Golgata kulle och vid den tomma graven. Från påskdagens morgon och framåt ändrade bibelns alla religiösa regelverk karaktär för Jesu lärjungar. De var inte längre krav utan möjlighet. När buden i alla dess skilda variationer basunerades ut från predikstolar eller i lagsamlingar lade de inte bördor på de troendes axlar. I stället liknade de lockrop eller anvisningar som manade till självklar efterföljelse.

Förvisso kunde dessa lockrop och dessa anvisningar se lite olika ut. Detta gjorde ingen avgörande skillnad. Paulus hade sina anvisningar, andra kristna lärare sina, lär oss texten ovan. Så var det och så har det fortsatt. Men grunden är densamma. Guds alla krav sammanfattades och fick sin uppfyllelse vid korset och vid den tomma graven. Från den första påskdagen och framåt gäller för oss kristna att av lag  blivit evangelium, av krav blivit lockrop.

Det som skedde vid korset gällde nämligen inte enbart de första kristna utan alla till  Jesus överlåtna. Och skulle det nu vara något fel med Paulus och övriga kristna lärares anvisningar och pålagor skulle en dag ”elden”, dock icke helvetets eld, avgöra vad som höll måttet och vad som visade sig mindre värt.

Med dessa ord har jag sammanfattat Paulus revolutionerande trostolkning. Men därmed får jag inte sätta punkt. Det fick för den delen inte heller den kristna församlingen på Paulus tid. Inte så att kors och uppståndelse upphörde att verka. Med oförminskad kraft skapade korset då och fortfarande en laguppfyllelse som gör att av lag blir till lockrop och av lockropen till evangelium. Problemet ligger hos oss som visserligen kallar oss kristna men inte förmår ta emot det som är oss givet. Och när man inte gör det är det som om allt vore ogjort. Lagen blir åter krav och med kraven kommer frestelsen att söka komma runt lagen och finna egna utvägar

Vad göra då? Ett enda gäller och det är omtag. För lutheranernas del blev det så många omtag att man i denna kristna kristendomstyp  talar om daglig omvändelse. Men där kristen tro djupnat i en genomgripande omvändelse kommer behovet av omtag först så småningom. Men det kommer och det med full kraft. Och om vi då handlar som om inget hänt blir av kristen tro vana och av vana en kristendomsförståelse som är av den kvalitén att det vore bättre att vara den förutan.

Bibelstudium den 6 aug 2025

Om domens tjänst hade sin härlighet, hur mycket rikare på härlighet måste då inte rättfärdighetens tjänst vara. 2 Kor 3:9

Paulusorden ovan centrala. ”Domens tjänst”  står för ett liv på den judiska fromhetens grund där Mose lag bildar grund. ”Rättfärdighetens tjänst” däremot på ett liv som hade den av Jesus fullbordade lagen som sin förutsättning. Med Anden sveps man med i det nya livet liksom av bara farten.

Denna Paulus förkunnelse blev kyrkans lära, däremot inte dess praxis. Därtill kändes den för svår att tillämpa. Så då som nu.

Nu och för mig är visserligen domens tjänst inte exakt detsamma som den var på Paulus tid. Mycket har blivit förskjutet i vår upplysta tid. Rätt och fel är inte det samma då som nu. Tiden och omständigheterna har obönhörligt satt sina spår på såväl mitt som andra tänkande.

Men i princip består den. ”Domens tjänst” bygger fortfarande på laglydnad. Samhället bryts sönder om inte en majoritet av medborgarna följer givna lagar. ”Rättfärdighetens tjänst” består för den delen också. Politiska ledare liksom för den också andliga som känner av rörelserna i tiden kan få människor att tänka och handla som de aldrig tidigare vare sig tänkt sig eller velat.

Men därmed inte sagt att dessa ledare svepts med av det andliga liv som Paulus avser när denne talar om rättfärdighetens tjänst. Jag förutsätter inte heller att detta är fallet med kyrkliga förnyare. Även dessa gäller att deras insats är ”delvis och till dels”.

För mig är frågan om domens och rättfärdighetens tjänstnågot som berör min verklighet här och nu

Jag travar på i min laglydnad som med hög ålder mest består i att jag följer mina rutiner. Jag besöker min dementa hustru varje dag, jag håller kontakt med ett antal människor som behöver mitt stöd, jag studerar systematiskt, äter med regelbundenhet och försöker hålla ordning på min sömn och går till kyrkan varje söndag. Allt under påverkan av den judiskt kristna fromhet som bildar grundlag för mitt liv. Detta är för mig ”domens tjänst”

Rättfärdighetens tjänst innebär att inombords översköljas av vissheten att dessa mina rutiner trots allt inte är allt här i livet. Allt är däremot att översköljas av vissheten att alla mina rutiner vilar i att Jesus redan gjort allt som behöver göras. Rutinerna bär mig visserligen men de är burna av en som bär dem.